Netanyahu förlorar regeringsuppdraget

Yair Lapid, ledaren för centerpartiet Yesh Atid, mötte på onsdagen president Reuven Rivlin, i förhoppning om att tilldelas regeringsuppdraget efter att den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahu sent inatt misslyckades med att samla en koalition bakom sig (foto: Haim Zach, GPO)

Strax före tolvslaget natten till onsdagen lät Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu meddela president Reuven Rivlin att han inte hade lyckats bilda en ny koalitionsregering.

De senaste fyra veckorna har Netanyahu förgäves försökt samla en majoritet av Knessets 120 ledamöter bakom sig. Netanyahus Likud-parti har 30 mandat, och säkert vid sin sida har han även haft det två ultraortodoxa partierna Shas (nio mandat) och Yahadut Hatorah (sju mandat), samt det ultranationalistiska Hatzionut Hadatit (sex mandat). Inalles 52 mandat, alltså.

Till Netanyahus stora förtret finns det ytterligare inte mindre än tre partier i Knesset vars ideologi är nästan identisk med Likuds ideologi: Yamina och Yisrael Beitenu med sju mandat var, samt Tikvah Chadashah med sex mandat. Hela 20 mandat, alltså! Den tidigare ärkerivalen och nuvarande törnet i hans sida Benny Gantz, som möjligtvis står lite till vänster om Netanyahu men vars parti Kachol Velavan alltjämt sitter kvar i den tillförordnade regeringen, kontrollerar för sin del åtta mandat. Problemet är att tre av dessa partier (Kachol Velavan, Yisrael Beitenu och Tikvah Chadashah) har lovat dyrt och heligt att inte sitta i samma regering som Netanyahu.

Netanyahu har därför lagt nästan all sin energi de senaste fyra veckorna på att försöka övertyga Yaminas partiledare Naftali Bennett att ansluta sig till sin mest naturliga politiska hemvist: i en koalition med Likud, de ultraortodoxa partierna, samt ultrahögern.

Problemet med detta förslag var dock uppenbart för alla som behärskar grundläggande matematik: Netanyahu-koalitionens 52 mandat och Yaminas sju blir bara 59. (Som om inte detta vore nog har dessutom Bennett och hans partikollega Ayelet Shaked varit personae non gratae i premiärministerns residens i närmare 10 år: fru Netanyahu avskyr dem.) För att nå en majoritet med minst 61 mandat försökte därför Netanyahu först övertyga det islamistiska partiet Ra’am att ge den (hypotetiska) minoritetskoalitionen med Yamina sitt passiva stöd genom att lägga ner sina röster i Knesset. Detta fick dock ultranationalisterna i Hatzionut Hadatit att gå i taket och svära dyrt och heligt att de inte under några omständigheter tänkte ingå i en regering som på något sätt är beroende av Ra’am. Ra’ams företrädare var för sin den inte heller så förtjusta i att släppa igenom en regering som inkluderar Hatzionut Hadatit, vars företrädare har kallat Ra’am för terrorister och barnamördare.

Netanyahu började då bönfalla Gideon Sa’ar, som är partiledare för Tikvah Chadashah, att ansluta sig till hans koalition. “Kom hem,” bad Netanyahu sin tidigare partikollega. “Likud är ditt hem, vi kommer att välkomna dig med öppna armar,” lovade han Sa’ar, som han gjorde allt för att försvaga och förödmjuka när de var medlemmar i samma parti.

När Sa’ar inte nappade försökte Netanyahu till slut övertyga Benny Gantz att ansluta sig till hans nya koalition, samme Gantz som han systematiskt har motarbetat och lurat i snart ett helt år. Detta fick många israeler att undra varför man överhuvudtaget hade haft nyval, men Gantz avfärdade omedelbart Netanyahus inviter.

Som en sista utväg försökte Netanyahu i sista minuten driva igenom ett lagförslag om ett extraval – men bara till premiärministerposten. Opinionsundersökningar har länge visat att en klar pluralitet av väljarkåren betraktar Netanyahu som bäst lämpad för rollen som premiärminister, vilket Netanyahu använde som förevändning för lagförslaget: det vore det enda sättet att bryta det politiska dödläget, insisterade han. Men även om ett sådant lagförslag skulle godkännas (vilket i sig vore föga troligt, inte minst för att Israel redan provade detta under några år i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, utan framgång) skulle uppställningen i Knesset vara densamma: en envis och djupt politiskt splittrad majoritet vägrar att ansluta sig till en regering under ledning av Binyamin Netanyahu. Detta insåg förstås Israels extremt intelligente tillförordnade premiärminister, men han insåg också att en seger i ett direktval till premiärministerposten skulle upphäva koalitionsöverenskommelsen som styr den innevarande tillförordnade koalitionsregeringen, dvs i klartext: Netanyahu skulle till slut bli kvitt Benny Gantz, som enligt koalitionsöverenskommelsen ska tillträda som premiärminister den 17 november, alltså om mindre än 200 dagar.

Lagförslaget om ett direktval fick emellertid inte stöd i Knessets så kallade organisationsutskott, där Ra’am har vågmästarrollen. Redan när solen gick ner på tisdagen stod det därför klart att loppet var kört för Netanyahu, men ändå satt landets politiska kommentatorer uppe till midnatt, utifall att Netanyahu i sista minuten skulle göra ett oförutsett utspel och vända upp och ner på situationen. Så skedde dock inte: presidenten kontaktades och Netanyahu lät meddela att han hade misslyckats.

Reuven Rivlin har nu tre dagar på sig att välja om han vill ge en annan partiledare i uppgift att bilda regering, eller om han istället vill ge uppdraget till Knesset, där vilken ledamot som helst då skulle kunna försöka samla en majoritet bakom sig. Rivlin skulle också ha kunnat förlänga Netanyahus tidsfrist med två veckor, men eftersom Netanyahu insåg att hans utsikter var hopplösa brydde han sig inte ens om att försöka be om en förlängning. Troligast är att Rivlin ger regeringsuppdraget till Yair Lapid, ledaren för centerpartiet Yesh Atid, som med sina 17 mandat är näst största parti. Det är också möjligt att han ger uppdraget till Naftali Bennett, som parallellt med sina koalitionsförhandlingar med Netanyahu också har dryftat samarbetsmöjligheter med Lapid och Gideon Sa’ar.

Vilken politiker det än blir kommer personen i fråga att få det minst lika svårt att bilda en majoritetskoalition som det var för Netanyahu. Det så kallade “förändringsblocket”, som Netanyahus motståndare kallas, består av sju olika partier utspridda över hela det politiska spektrat: högerhökar, liberaler, socialister, kommunister och arabnationalister. Om de på något sätt skulle lyckas komma överens skulle de ändå bara ha 57 mandat och därför behöva stöd från antingen Yamina eller Ra’am för att nå en majoritet. I en opinionsundersökning som publicerades igår uppgav därför hela 60% av landets befolkning att de tror att det kommer att sluta med nyval igen – för femte gången på mindre än tre år.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 237Det här inlägget:
  • 1188817Läsningar totalt:
  • 3Läsningar idag:
  • 982906Besökare totalt:
  • 3Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen