Tomma ord i rätt tid

Sveriges utrikesminister Ann Linde skakar hand med Israels president Isaac Herzog i Jerusalem den 18 oktober 2021 (foto: Haim Zach, GPO)

I söndags kväll inledde Sveriges utrikesminister Ann Linde sitt första officiella statsbesök i Israel. Det är första gången sedan 2011 som en svensk utrikesminister besöker den judiska staten. Relationerna mellan de båda länderna började surna redan under Carl Bildts tid som statsminister, som 2008 jämförde Israels dåvarande (och nuvarande) oppositionsledare Binyamin Netanyahu med den palestinska terroristorganisationen Hamas. 2009 kunde Bildt inte förmå sig att fördöma Aftonbladets beslut att publicera Donald Boströms ökända artikel, som utan bevis anklagade Israel för att stjäla inre organ från palestinier som dödats i sammandrabbningar med israeliska soldater. Efter Bildts sista officiella besök till Israel 2011 följde ytterligare kontroverser som till slut resulterade i att han inofficiellt blev persona non grata i landet: förutsättningarna för meningsfulla samtal med Bildt ansågs så obefintliga att han inte längre var välkommen.

Carl Bildts efterträdare Margot Wallström var inte sen med att axla hans mantel och blev som bekant även hon persona non grata i Israel. Även i hennes fall var det flera olika utspel och anklagelser mot Israel som till slut fick landets regering att helt avskriva henne. I november 2015 hävdade hon att de brutala terroristattackerna i Paris samma månad, i vilka 129 människor blev mördade, motiverades av muslimsk frustration över den palestinska folkets hopplösa situation. Bara ett par veckor senare anklagade hon sedan Israel för “utomrättsliga avrättningar” under den våg av terrorism som hade drabbat landet samma höst.

Både Carl Bildt och Margot Wallström blev av allt att döma mycket förvånade över Israels starka reaktioner mot deras respektive utspel, som om de ansåg det fullt rimligt att jämföra Israels demokratiskt valda representanter med terrorister, rycka på axlarna åt antisemitiska lögner i kvällspressen, lägga skulden på Israel för islamistiska massmord, och slutligen att misstänkliggöra och kritisera även israeliskt självförsvar. Detta tyder på att de omgavs av människor och rörde sig i kretsar där den här typen av resonemang inte höjde några ögonbryn. När Israel röt ifrån blev de båda “toppdiplomaterna” därför helt tagna på sängen, och istället för snabba och oreserverade ursäkter gjorde de istället alltsammans ännu värre genom att insistera att deras “kritik” var legitim.

Att de diplomatiska relationerna mellan Sverige och Israel har varit nära nog djupfrysta sedan 2011 kan alltså främst sägas vara Carl Bildts och Margot Wallströms personliga förtjänst, två föga begåvade karriärdiplomater som aldrig har förstått när det är bäst att hålla tyst. Det krävdes därför väldigt lite för att lappa ihop relationerna, vilket bevisades under gårdagen när Ann Linde träffade Israels utrikesminister Yair Lapid och president Isaac Herzog. Israels grundläggande krav är i själva verket mycket blygsamma: fördöm antisemitism utan förbehåll och stöd Israels rätt till självförsvar. Detta gjorde Ann Linde utan omsvep, och strök därmed ett streck över de gångna tio årens ansträngda relationer mellan länderna.

Nu ska vi förstås inte inbilla oss att Ann Lindes löfte om att bekämpa antisemitism kommer att ha en någon som helst praktisk betydelse, lika lite som Stefan Löfvens upprepade löften om att “krossa gängkriminaliteten” har någon praktisk betydelse. Sverige betraktas allmänt sedan flera år tillbaka som det mest judefientliga landet i Europa, och det faktum att Malmö nyligen var värd för en internationell konferens mot antisemitism ändrar inte på det faktum att identifierbart judiska människor i just denna stad regelmässigt utsätts för hot, trakasserier och misshandel. Hela situationen är ett klassiskt exempel på vad som brukar kallas för “Poes lag”: det är omöjligt att skilja på satir och verklighet om man inte på förhand pekar ut vad som är vad. Att Malmö agerar värd åt en konferens mot antisemitism hade ju passat utmärkt på en satirsajt eller som ett aprilskämt, men nu var det alltså på riktigt. Verkligheten har blivit en fars.

Ingen i Israel inbillar sig heller att Sverige kommer att ge Israel uppbackning nästa gång det hettar till på gränsen till Gaza, Syrien eller Libanon, trots Ann Lindes fagra tal om Sveriges “starka engagemang för Israels säkerhet”. Det är ju när allt kommer omkring Ann Linde vi talar om, hon som tyckte att det var lämpligt att fira den islamiska revolutionens 40-årsjubileum på Irans ambassad i Stockholm. Även den incidenten hade passat bra på en satirsajt, men även den hör dessvärre hemma i verkligheten.

Ingenting har alltså förändrats i Sveriges hållning gentemot Israel i och med Ann Lindes besök, vilket tyder på att problemet för Israels del aldrig var Sveriges erkännande av “Palestina”, utan de två föregående svenska utrikesministrarnas i det närmaste tvångsmässiga illvilja mot den judiska staten. Ann Linde – hennes många diplomatiska tillkortakommanden till trots – har till skillnad från både Carl Bildt och Margot Wallström i alla fall vett nog att stundom säga rätt saker, även om hon inte alltid verkar förstå vad de betyder. Israels regering har för stunden nöjt sig med detta, förmodligen av det enkla faktum att den betraktar det som lönlöst att hoppas på någonting mer substantiellt.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 585Det här inlägget:
  • 1237765Läsningar totalt:
  • 118Läsningar idag:
  • 1029423Besökare totalt:
  • 113Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen