Palestiniernas nollsummespel i Jerusalem

Den israeliska juridiska processen som utlöste senvårens raketterror från den palestinska terroristorganisationen Hamas i Gaza (som man kan läsa mer om här) nådde i tisdags ytterligare ett steg mot sin kulmen i Högsta Domstolen i Jerusalem, när de fyra arabiska (“palestinska”) familjerna som bor på omstridd mark i stadsdelen Sheikh Jarrah i östra Jerusalem förkastade HD:s kompromissförslag. Förslaget hade gått ut på att de arabiska familjerna skulle få bo kvar i sina hus och ha status som “skyddade hyresgäster”, samt få ytterligare garantier på att de inte skulle kunna vräkas, samt slutligen att de också skulle beviljas rätten att få ägartvisten omprövad av justitiedepartementet. I utbyte mot detta, och till den facila årshyran på motsvarande 6545.50 svenska kronor, skulle de arabiska familjerna formellt behöva erkänna de judiska käranden som ägare till marken, samt betala de judiska kärandens advokatkostnader (81900 kr). Högsta Domstolen har nu att ta ställning till de arabiska familjernas förkastande av förslaget.

Man kan välja att se det som nu händer som ett klassiskt exempel på hur palestinierna, deras vana trogen, förlorar ett tillfälle. Som bekant förlorar de aldrig ett tillfälle att förlora ett tillfälle. De arabiska familjerna – under en så fruktansvärd press från både den palestinska myndigheten och terroristorganisationen Hamas att förkasta kompromissförslaget att familjernas egna åsikter i frågan egentligen är irrelevanta, eftersom “fel” åsikt vore en dödsdom – valde bort det som hade tillåtit dem att få bo kvar i sina hem i lugn och ro, i utbyte mot en strunthyra (som säkerligen någon rättsivrande judisk organisation gladeligen skulle finansiera) och standardpraxis vad beträffar betalandet av advokatkostnader (som samma organisation säkerligen också skulle ta hand om). Det handlar alltså varken om rätten att få bo kvar, eller om pengar, utan om ägarprincipen: man är villig att låta sig vräkas hellre än att erkänna att någon annan formellt äger marken man bor på. Åt denna åsnelika envishet är det lätt att skratta cyniskt och hopplöst, innan man byter samtalsämne och istället ägnar sig åt något roligare.

Men det går att gå djupare och försöka förstå vad denna ägarprincip grundar sig på och varför den är så viktig, och när man gör det framträder en för många okänd verklighet där kontrasterna är skarpare och skuggorna mörkare. Det här är nämligen inte bara en ägartvist mellan fyra arabiska familjer och ett judiskt ägarsamfund. På ett djupare plan är det istället bara en liten del av en mycket större och mycket äldre tvist mellan två folk (ättlingarna till två [halv]bröder, rentav) och deras anspråk på Guds utlovade land, och specifikt landets heliga huvudstad Jerusalem. Al Quds, som den kallas på arabiska: “den heliga”. Palestinierna, som ett led i en urgammal muslimsk ansträngning, försöker formellt förneka Israels (läs: judarnas) överhöghet över ett litet stycke land i östra Jerusalem. Och om de vinner denna principiella strid visar de tydligt för hela världen att judarna kommer att ge vika om de bara utsätts för tillräckligt stor press. Hotet om ytterligare ett massivt raketanfall från Hamas var tillräckligt för att tillskansa sig ägarskap över judiskt ägda fastigheter och mark i självaste Jerusalem!

Att förkasta kompromissförslaget kostar ingenting för varken den palestinska myndigheten eller Hamas, eftersom de givetvis struntar i hur det går för de fyra berörda arabiska familjerna. Familjerna förstår detta: de förstår att de skulle stämplas som förrädare och därmed riskera livet om de accepterade HD:s kompromissförslag; de förstår att de förväntas att avstå från ett liv i lugn och ro i fastigheterna de har bott i sedan början av 1950-talet, till förmån för den kompromisslösa nationella kampen, som för den palestinska sidan alltid har varit en fråga om allt eller inget: ett nollsummespel. De har aldrig strävat efter en egen stat; hade de gjort det hade de haft det innan Andra världskriget bröt ut. Istället strävar de efter elimineringen av den judiska staten, ett tack gode Gud hopplöst projekt, som gång efter gång efter gång gör dem alla till förlorare. Men för den palestinska myndighetens och terroristorganisationen Hamas del är även en förlust ofta en stor tillgång, eftersom en förlust ju bara innebär ytterligare en PR-katastrof för Israel att hantera. “Titta, nu fördriver Israel palestinier igen!” kommer många svenska nyhetskonsumenter att utbrista i soffan framför kvällsnyheterna, eftersom det är så saken kommer att förklaras för dem när rättsfallet når sin slutliga kulmen (vilket kan ske i eftermiddag, eller om fem år). “Fy vad grymma och småsinta de är! Det är ju fullt krig därnere, och allt detta för fyra ynka fastigheter. Såna är de, judarna: giriga och långsinta krigsivrare!”

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 476Det här inlägget:
  • 1249711Läsningar totalt:
  • 11Läsningar idag:
  • 1040777Besökare totalt:
  • 11Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen