Att besudlas av overklighet

Man upphör aldrig att förvånas när man läser om Israel i svensk press. Faktum är att man snarare förvånas över att man aldrig upphör att förvånas över den selektiva rapporteringen, den utstuderade verklighetsförvrängningen och de tendentiösa ordvalen. Ibland tappar man dock hakan på riktigt när man läser svenska tidningar. Urban Ahlin och Carin Jämtins debattartikel i Svenska Dagbladet är det senaste exemplet på att det bevisligen alltid finns utrymme för ytterligare verklighetsförvrängning i den svenska debatten.

Ahlin och Jämtin (”på plats i östra Jerusalem”) vill att Sveriges regering ”ska deklarera sin avsikt att erkänna staten Palestina” när FN:s Generalförsamling sammanträder i New York om ett par veckor. Detta skulle ”sätta press på Israel,” menar de. ”Att hänvisa till fredsförhandlingar i detta läge är tämligen poänglöst eftersom Israel ensidigt avvisar sådana.”

Alla personer med ens en minimal koll på verkligheten tappar rimligtvis hakan när de läser detta. Man blir stum av förvåning. Läste jag rätt? Betraktar Svenska Dagbladet detta som ett seriöst debattinlägg? Efter att ha nupit sig i armen både en och två gånger och insett att man faktiskt är vaken, att ribban har sänkts igen och att en stor svensk dagstidning har bevärdigat en ren och skär lögn med publicering, återstår bara att söka tröst i litteraturen. Jorge Luis Borges får än en gång bli vår tillflykt: ”Att vederlägga dem vore att besudlas av overklighet.”

Men denna lögn måste vederläggas, även om vi därmed riskerar att besudlas av overklighet. Låt oss alltså göra vad Ahlin och Jämtin inte gjorde innan de skrev sin debattartikel, nämligen titta på fakta.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har gång på gång uppmanat den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas att återvända till förhandlingsbordet. Senast den 26 juli gjordes detta, i Netanyahus ramadan-hälsning på YouTube: ”Jag vill ta tillfället i akt och uppmana min granne, president Abbas, att sätta sig ner och förhandla med mig, villkorslöst, här och nu. Våra två folk väntar på och längtar efter detta ögonblick.” Trots att Israel alltså ensidigt uppmanar till fredsförhandlingar, påstår Ahlin och Jämtin att de ensidigt avvisar fredsförhandlingar. Med ett ord: Ahlin och Jämtin ljuger.

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas har å sin sida kategoriskt vägrat att återuppta fredsförhandlingarna med Israel så länge Israel inte inför ett byggstopp på Västbanken och Östra Jerusalem. Detta förhandlingsvillkor existerade inte mellan 1993 och 2009, vilket Mahmoud Abbas är helt öppen med: ”Det var [USA:s president Barack] Obama som föreslog ett totalt byggstopp på bosättningarna. Jag sa, ’OK, låt gå.’ Vi klättrade upp i trädet tillsammans. Sedan klättrade han ner på en stege, tog bort stegen och sa till mig, ’Hoppa!’ Tre gånger gjorde han det.” Trots att palestinierna alltså har framfört villkor som omöjliggör fortsatta fredsförhandlingar, påstår Ahlin och Jämtin att de ”har varit mycket tydliga med att de vill få igång fredssamtalen.” Med ett ord: Ahlin och Jämtin ljuger.

Israel vill alltså förhandla förutsättningslöst, medan palestinierna bara vill förhandla om Israel i förväg går med på vissa villkor. Så ser verkligheten ut. Men när inte verkligheten stämmer överens med ens fördomar kan man förstås alltid ljuga ihop en alternativ verklighet. Det är alltså här som Ahlin och Jämtin gör entré.

Paul Widen, på plats i ett odelat Jerusalem