Gamla nyheter

Asher och Yonatan Palmer

I slutet av förra veckan uppgav den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet att man hade arresterat två palestinier misstänkta för morden på 25-årige Asher Palmer och hans ettårige son Yonathan den 23 september. De två arresterade palestinierna har erkänt dådet. Ytterligare tre palestinier har arresterats misstänkta för att ha stulit Asher Palmers pistol från bilvraket. Fundera på det ett ögonblick: En stor sten kastas mot vindrutan på en passerande bil och träffar föraren i huvudet. Bilen kör av vägen och demoleras, vilket får som följd att bebisen som sitter fastspänd i sin barnstol på passagerarsidan skadas svårt. Tre palestinier tar då tillfället i akt att krypa in bilvraket för att råna föraren. Den svårt skadade föraren och bebisen i barnstolen lämnas att dö.

Detta hände alltså den 23 september, men intill denna dag har det inte så mycket som knystats om detta i svensk press. Dådet fick dock som följd att en ung israelisk man bröt sig in i en moské i den israeliska beduinbyn Tuba Zangariyye och anlade en eld. Och det ansågs naturligtvis ha ett nyhetsvärde i Sverige. Det TT inte nämnde var att mannen hade klottrat orden tag machir Palmer (prislapp Palmer) på moskéns väggar, eftersom man då hade varit tvungen att förklara bakgrunden (morden på far och son Palmer) som man ju har tystat ner.

Den unge mannen som låg bakom moskébranden arresterades ganska omgående och hans dåd fördömdes av snart sagt hela det israeliska politiska spektrat, från höger till vänster. Företrädare för bosättarrörelsen sällade sig till kören utan hymmel. Presidenten och Israels båda chefsrabbiner besökte byn och framförde sina beklaganden. Det råder alltså ingen tvekan om att en förkrossande majoritet av Israels befolkning öppet och kraftfullt tar avstånd från den sortens handlingar.

En förmodligen uppriktigt välmenande svensk radiojournalist kopplande detta kompakta offentliga urskuldrande till den då nära förestående Försoningsdagen, Yom Kippur, och ringde upp mig för att få en kommentar. Hur har moskébranden påverkat stämningen i Israel inför just Yom Kippur, årets absolut heligaste dag inom judendomen, då man fastar om skärskådar själens alla skymslen och vrår? Skulle jag kunna tänka mig att medverka i programmet och ge en kommentar? Denna välmenande journalist trodde alltså på fullt allvar att miljontals judar i Staten Israel kände någon sorts kollektiv skuld för vad en (1) marginaliserad slyngel gjorde helt på eget bevåg och som alla och envar utan om och men redan hade fördömt. Jag förklarade artigt att jag inte delade hennes analys, att saken var överspelad, ligisten arresterad, ursäkter framförda och lugnet återställt. Att älta saken genom att sätta den i samband med Yom Kippur skulle helt enkelt inte korrekt reflektera det rådande samhällsklimatet i Israel. “Men Netanyahu nämnde just Yom Kippur i sitt fördömande av attacken,” kontrar journalisten, något förvirrad och bläddrar i sina papper. Jag väljer att inte rätta henne (det var Peres och inte Netanyahu som nämnde Yom Kippur) och försöker istället förklara detta fundamentala faktum som är så svårt för gudlösa svenskar att förstå, nämligen att det judiska liturgiska året utgör en ständig klangbotten i den politiska debatten i Israel. Hade dådet utförts vid en annan tidpunkt på året hade det krävts ytterst lite för att åberopa en vers i veckans Torah-avsnitt som fördömer den sortens beteende. Men bara för att det är politiskt opportunt för en israelisk politiker att påpeka att inte bara Staten Israel utan också judendomen förespråkar religiös tolerans betyder inte att det kollektiva israeliska samhället nu självmant har ställt sig i skamvrån för att en (återigen, 1) stolle med kippa bränt ner en moské.

Återigen, journalisten menade väl, men hennes resonemang är symtomatiskt för de cementerade uppfattningarna i svensk media beträffande Israel: israeler/judar framställs i minst nio fall av tio antingen som skurkar, eller som ångerfulla skurkar. Det finns i princip bara dessa två kategorier. Journalisten som ringde mig var vänlig och nyfiken men ändå helt omedveten om att hennes idé, som hon bevisligen själv uppfattade som respektfull gentemot judendomen, bara hade tjänat till att ytterligare cementera den fundamentalt sjuka uppfattningen att israeler/judar antingen är skurkar eller ångerfulla skurkar.

Tänk om jag hade kunnat ta med mig denna så välmenande journalist när jag senare samma kväll tog den skottsäkra bussen ut till en bosättning där slichot (speciella nattliga bönegudstjänster inför Yom Kippur) hade anordnats på en yeshiva (bibel- och talmudskola) för unga kvinnor. Klockan var närmare halv tolv på natten när jag närmade mig den gigantiska byggnaden som huserar yeshivan och genom öppna fönster hörde jag sången från hundratals kvinnor. Väl inne i byggnaden var det svårt att hitta fram till den undanträngda plats som reserverats för de få dussintal män som sökt sig dit och vars röster helt dränktes av kvinnornas sång. En melodi tonade sakta ut, för att efter några sekunders tystnad tas vid av nästa, outsägligt vackra och vemodiga sång, som först bara nynnades, innan hela den församlade skaran gemensamt stämde upp:

 

Avinu, Malkeinu, ein lanu melekh

Ein lanu melekh ela ata

[audio:https://www.paulwiden.se/ljud/avinumalkeinu.mp3]

Vår fader, vår kung, vi har ingen kung

Vi har ingen kung utom du

 

Samma sång sjöngs i många synagogor under Ne’ila, den femte och sista gudstjänsten under Yom Kippur i lördags medan solen var på väg ner. Vill man säga något om Yom Kippur finns det ett vidsträckt hav av litteratur med berättelser, reflektioner och anekdoter som beskriver hur denna dag betraktas inom judendomen. Om man sedan faktiskt går till en synagoga i Israel under den tidiga aftonen innan Yom Kippur kan man med egna ögon få se hur den packas med vitklädda människor som så uppriktigt som de bara kan försöker ställa saker tillrätta mellan sig själva och sin Skapare. Att sedan gå hem från synagogan på kvällen, när inte en endaste bil kan ses ens på de annars hårdast trafikerade gatorna i staden, när gatorna istället är fyllda med människor och det man faktiskt hör är människor och bara människor, då börjar man sakta förstå det bibliska uttrycket “sabbaternas sabbat”. Men för att förmedla detta i svensk media måste man implicit tillstå att det finns en levande judendom som frodas i Israel, ett faktum som en samlad svensk journalistkår, ibland av hat och ibland bara av hävd, konsekvent förnekar.

Paul Widen, Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 190Det här inlägget:
  • 1188820Läsningar totalt:
  • 6Läsningar idag:
  • 982909Besökare totalt:
  • 6Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen