Israels missade tillfälle?

USA:s president Donald Trump och Israel tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu i Vita huset den 27 januari 2020 (foto: Koby Gideon, GPO)

Trots att det bara har gått lite mer än en vecka sedan USA:s president Donald Trump presenterade sin plan för att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna råder det redan stor förvirring kring när och hur planen ska implementeras. Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, som entusiastiskt välkomnade planen, lovade redan samma kväll som planen offentliggjordes att sammankalla sin tillförordnade regering följande vecka för att formellt godkänna annekteringen av de delar av Västbanken som enligt planen skulle tillfalla Israel. Ett par timmar därefter sa USA:s israelambassadör David Friedman att det inte förelåg några hinder för detta, men motsades sedan dagen därpå av Trumps rådgivare, tillika svärson, Jared Kushner, fredsplanens chefsarkitekt, som sa att USA inte ämnade godkänna en israelisk annektering förrän en permanent regering är på plats i Jerusalem, dvs. efter valet den 2 mars, och då först efter noggranna konsultationer med USA för att klarlägga alla detaljer, vilket beräknas ta flera månader. Friedman gav honom då medhåll, vilket tvingade Netanyahu att ställa in den planerade regeringsomröstningen och istället lova att formalisera annekteringen så fort han vunnit valet. Hans rival Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan, lovade för sin del att avancera Trumps plan direkt efter valet om hans parti vinner, men betonade samtidigt att han ämnade fortskrida “i full koordination med regeringarna i USA, Jordanien, Egypten, andra länder i regionen, samt med palestinierna”. Det låter kanske fint, men efter att Netanyahu (och till en början även Friedman) genast började prata om omedelbar israelisk annektering av 30% av Västbanken – Trumps fredsplan nämner ingenstans en sådan omedelbar annektering – drog även inledningsvis försiktigt positiva arabländer åt sig öronen och ställde sig bakom Arabförbundets förkastande av fredsplanen i lördags. I skrivande stund finns det alltså ingen regering i regionen som Gantz skulle kunna avancera fredsplanen med när och om han vinner valet den 2 mars.

Hur de annars så väl samkoordinerade ledarskapen för USA och Israel lyckades klanta till detta så fullständigt är ännu oklart. Att det palestinska ledarskapet förkastade planen innan de ens hade läst den var förstås föga förvånande: de brukar som bekant förkasta alla fredsförslag som inte stipulerar israeliska eftergifter som försvars- och befolkningsmässigt garanterar slutet på Israel som en judisk stat. Arabförbundets enhälliga förkastande, som skedde på anmodan av den palestinska myndigheten, var dock inte givet på förhand. Jared Kushner har nära relationer till flera gulfstater, och representanter för tre av dessa var närvarande när Trump offentliggjorde sin fredsplan i Vita huset. Direkt efter offentliggörandet uppmanade Egypten det palestinska ledarskapet att studera planen ingående, vilket orsakade stor vrede och besvikelse i den palestinska myndigheten. Detta implicita och delvis nästan explicita stöd från delar av arabvärlden som inledningsvis kunde noteras tycks emellertid nu helt ha evaporerat, och mycket tyder på att orsaken till denna vändning är att fredsplanen omedelbart kom att överskuggas av Netanyahus tvärsäkra uttalanden om att omedelbart eller inom mycket kort tid annektera nästan en tredjedel av Västbanken. Rimligtvis ingick inte detta någonstans i Kushners fleråriga samtal med Saudiarabien och övriga gulfstater innan offentliggörandet av fredsplanen, då det ju inte nämns någonstans i det detaljerade 181-sidiga dokumentet. Ändå är det på denna punkt som samtalet nu har kört fast.

Det är också viktigt att påpeka att Netanyahu förmodligen inte skulle få stöd från medlemmarna i sitt eget Likud-parti om hans annekteringsplaner skulle presenteras i regeringen för omröstning. En stor del av Likud, inklusive flera ministrar, har nämligen öppet motsatt sig Trumps fredsplan, då den stipulerar en palestinsk stat i Gaza och omkring 70% av Västbanken. Även om palestinierna först måste uppfylla en mängd villkor innan denna stat skulle bli verklighet – däribland demilitarisering av Gaza och erkännande av Israel som en judisk stat med Jerusalem som huvudstad, dvs. fullt rimliga krav som förmodligen aldrig kommer att uppfyllas – kan denna fallang av Likud inte ställa sig bakom fredsplanen, då den av princip motsätter sig bildandet av en palestinsk stat väster om jordanfloden. Trots att fallangen helhjärtat stöder annekteringen av Israels bosättningar på Västbanken kan den alltså inte stödja en sådan annektering om den sker inom ramen av en fredsplan som i teorin också förespråkar bildandet av en palestinsk stat.

“Araberna missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle”, sa Israels dåvarande FN-ambassadör Abba Eban under fredskonferensen i Genève i december 1973. Det som utspelar sig nu kan visa sig vara något så ovanligt som ett tillfälle då Israel missar ett tillfälle, och inte vilket tillfälle som helst: en unikt positivt inställd amerikansk president som vågar ifrågasätta parametrarna av årtiondens misslyckade fredsförhandlingar, som slutligen avfärdar de palestinska krav som per definition skulle innebära slutet på staten Israel som en judisk stat, och som med detta som utgångspunkt presenterar en fredsplan som – hör och häpna! – både tillgodoser Israels samtliga krav och förespråkar en palestinsk stat som teoretiskt sett har alla chanser att bli framgångsrik, och som på förhand till och med lyckas säkra ett försiktigt stöd för sin plan från flera arabstater. Och allt detta håller nu snabbt på att rinna ut i sanden för att Netanyahu försökte plocka russinen ur kakan istället för att tålmodigt låta palestinierna göra det de annars är så bra på: att missa ett tillfälle.

Givetvis var Trumps fredsplan dödsdömd på förhand, precis som alla delningsplaner och fredsförslag de senaste 100 åren, och av precis samma anledning: det palestinska ledarskapet vill bara ha självständighet om det sker på bekostnad av staten Israels existens. Så har det alltid varit och så kommer det av allt att döma alltid att förbli. Poängen här är alltså inte att Netanyahu håller på att sabotera en fredsplan som hade en chans att lyckas, utan att han gör det palestinska ledarskapet en stor tjänst genom att sabotera den i deras ställe.

Paul Widen

Jerusalem


Yitzhak Rabin i repris

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under presentationen av USA:s fredsplan (foto: Vita huset)

Som väntat gick merparten av världens självutnämnda mellanösternexperter i taket när USA:s president Donald Trump presenterade sin fredsvision i Vita huset igår. Man kan utan större svårighet föreställa sig hur paniken växte när de hörde att planen är “fundamentalt olik tidigare fredsförslag” och hur deras fasa sedan bara växte och växte i takt med att Trump sammanfattade konturerna av det han kallade “en realistisk tvåstatslösning”, med Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu – glad som en lärka trots att han bara ett par timmar tidigare formellt åtalades för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott – vid sin sida:

– ett sammanhängande territorium för en framtida palestinsk stat “när villkoren för uppförandet av en stat är uppfyllda, inklusive ett bestämt fördömande av terrorism”

– Ett odelat Jerusalem som Israels huvudstad

– Amerikanskt erkännande av israelisk suveränitet över de områden av Västbanken som enligt fredsplanen ska tillfalla Israel

– En palestinsk huvudstad i de delar av östra Jerusalem som för närvarande ligger utanför Israels säkerhetsbarriär

– Fortsatt jordansk administration av Tempelberget och ett bevarande av rådande status quo där

– En injektion av 50 miljarder dollar (mer än 480 miljarder svenska kronor) under en 10-årsperiod för att bygga upp det palestinska samhället

– En frysning av all israelisk byggnation i de områden av Västbanken som enligt fredsplanen ska tillfalla den palestinska staten

– Inga israeler eller palestinier kommer att tvingas lämna sina hem inom ramen för fredsplanen

“Det är dags för den muslimska världen att fixa det misstag som den gjorde 1948 när den valde att attackera, istället för att erkänna, den nya staten Israel”, sa president Trump avslutningsvis. “Det är dags”.

Ett detaljerat 181-sidigt dokument med rubriken Fred till välstånd beskriver planens övriga delar och offentliggjordes samtidigt som Trump inledde sitt tal. Tre viktiga aspekter som presidenten inte specifikt nämnde i talet var att hela jordandalen kommer att tillfalla Israel, att en framtida palestinsk stat måste vara demilitariserad, samt att inga palestinska flyktingar kommer att få återvända till staten Israel.

När Trump hade avslutat sitt tal gick ordet till en helt överväldigad Binyamin Netanyahu, som tackade presidenten och många av de närvarande vid namn och som jämförde stundens historiska vikt med USA:s erkännande av staten Israel den 14 maj 1948. Utan några som helst invändningar lovade Netanyahu att förhandla med palestinierna med Trumps fredsplan som utgångspunkt, som han beskrev som “en fantastisk plan för Israel och en fantastisk plan för fred”.

Vid det här laget låg nog mången mellanösternexpert på golvet i svåra konvulsioner och kippade efter andan. Ytterst få noterade stundens bittra ironi, nämligen att Trumps fredsvision med ytterst få undantag är identisk med den vision som Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin presenterade i sitt sista tal i Knesset (Israels parlament) den 5 oktober 1995 inför ratificeringen av del andra delen av Oslo-avtalet. Rabin förespråkade ett odelat Jerusalem som Israels huvudstad, bevarandet av status quo på de heliga platserna, samt israelisk annektering av jordandalen och bosättningsblocken på Västbanken. Faktum är att Trumps fredsplan är mer generös än den Rabin förespråkade, eftersom Rabin uttryckligen motsatte sig upprättandet av en palestinsk stat, medan Trump uttryckligen (om än villkorligt) stöder bildandet av en palestinsk stat. Efter Rabins tal röstade Knesset med minsta möjliga majoritet, 61-59, igenom Oslo-avtalet. En av dem som röstade emot avtalet var den dåvarande oppositionsledaren Binyamin Netanyahu, som följande månad deltog i massdemonstationer mot Oslo-avtalet under vilka Rabin utmålades som en landsförrädare. Netanyahu uttryckte sig försiktigare, men han hörde ropen utan att motsätta sig dem. Den 4 november 1994, bara en månad efter sitt sista tal i Knesset, mördades Yitzhak Rabin av en israelisk extremist som såg det som sin plikt att eliminera denne påstådde landsförrädare.

Det har gått mindre än 25 år sedan dess, men otroligt mycket har alltså hänt, eftersom det som Netanyahu å det mest bestämdaste motsatte sig 1995 och då beskrev som ett existentiellt hot mot staten Israel idag plötsligt är “en fantastisk plan för Israel och en fantastisk plan för fred”. Det är samtidigt fascinerande att se att många av dem som regelmässigt hänvisar till Yitzhak Rabin som en fredskämpe och en visionär uppenbarligen inte har en aning om vad han faktiskt förespråkade. Om Rabins fredssträvan förtjänade Nobels fredspris, varför beskriver nu många så kallade mellanösternexperter Trumps i princip identiska fredsvision som ett hån mot det palestinska folket, ett hot mot världsfreden och diverse andra hysteriska tillmälen och invektiv? Det är nästan att man börjar misstänka att de faktiskt inte alls är experter på Mellanöstern.

Paul Widen

Jerusalem


Spänd förväntan inför Trumps fredsplan

Ledaren för Israels största politiska parti Benny Gantz (tv) under sitt möte med USA:s president Donald Trump (foto: Vita huset)

Idag klockan 12.00 lokal tid i Washington, D.C. väntas USA:s president Donald Trump offentliggöra sin fredsplan för en lösning av konflikten mellan Israel och palestinierna. Under gårdagen höll han privata och separata överläggningar i Vita huset med Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och med ledaren för Israels största parti Kachol Velavan Benny Gantz, under vilka fredsplanen presenterades i sin helhet. De båda israeliska ledarna beskrev sina möten med Trump i överväldigande positiva ordalag och uttryckte inga som helst reservationer inför fredsplanen. Detta är en mycket stark indikation på att planen kommer att tillgodose de flesta eller rentav alla Israels krav i konfliktens nyckelfrågor: Jerusalems status, permanenta gränser, de palestinska flyktingarna, Israels bosättningar på Västbanken, samt den övergripande frågan om Israels säkerhet.

Enligt anonyma israeliska regeringskällor som har citerats i media de senaste dagarna ska fredsplanen ge Israel klartecken att annektera omkring 30% av Västbanken, däribland hela östra Jerusalem (som de facto annekterades redan 1967) och merparten av (och möjligen alla) bosättningarna. Vidare kommer Israel att ges full säkerhetskontroll över Jordandalen. Detaljerna kring lösningen av flyktingfrågan har varit mer sparsamma, men tros stipulera återvändandet av ett symboliskt antal palestinier till Israel, medan övriga flyktingar får välja mellan fullt medborgarskap i länderna där de befinner sig eller att återvända till Gaza eller de områden av Västbanken som tillfaller den palestinska myndigheten. Slutligen föresätter sig USA att erkänna Palestina som en självständig stat, men bara på villkor att terroristorganisationen Hamas i Gaza avväpnas och att det palestinska ledarskapet formellt erkänner Israel som en judisk stat med Jerusalem som huvudstad. Om det palestinska ledarskapet definitivt väljer av avfärda planen väntas USA ändå ge Israel klartecken att implementera och formalisera de delar av den som berör Israel.

Den palestinska myndigheten har i princip vägrat att ens diskutera Trumps fredsplan och myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas uppges till och med ha vägrat att ta emot Trumps telefonsamtal vid flera tillfällen de senaste dagarna. De diplomatiska kontakterna mellan USA och palestinierna är alltså i praktiken helt genomfrusna, och den enda kanalen som fortfarande är öppen är den som rör säkerhetsfrågor. Källor i den palestinska myndigheten uppger vidare att man för diskussioner om att upplösa själva den palestinska myndigheten. Detta har man dock hotat med flera gånger tidigare och hotet har därför knappt noterats i media.

Även Jordaniens kung Abdullah II har uttryckt sig starkt kritiskt till fredsplanen och sagt att han kommer att motsätta sig alla delar av den som berör Jordanien. Kungen syftar förmodligen på Tempelberget i Jerusalem, som formellt administreras av Jordanien, och de miljontals palestinska flyktingar som bor i Jordanien och som skulle garanteras fullt medborgarskap inom ramen för fredsplanen om de skulle välja detta.

Ett stort frågetecken inför offenliggörandet av fredsplanen är Trumps besynnerliga kommentar innan han påbörjade överläggningarna med Netanyahu igår, då han sa att planen inte kommer att genomföras om palestinierna avfärdar den. Till skillnad från tidigare fredsförslag, som ofta har presenterats i ödesdigra ordalag och betonat vikten av en gemensam överenskommelse, lät USA:s president i det närmaste lakonisk när han sa att det är “okej” om palestinierna säger nej och i så fall att “livet går vidare”.

Faktum är att centrala delar av Trumps fredsplan inte går att implementera om det palestinska ledarskapet och/eller länderna som gränsar till Israel motsätter sig den. Merparten av de palestinska flyktingarna (dvs. ättlingarna till de som flydde 1947-49) bor i Libanon och Jordanien, och Trump har ingen möjlighet att ge dem klartecken att återvända till Västbanken/Gaza inom ramen för hans fredsplan, än mindre att ge dem fullt medborgarskap i de länder där de nu befinner sig. Det återstår alltså att se om Trump bara kommer att rycka på axlarna och gå vidare om hans fredsplan kör fast, eller om den då kommer att implementeras delvis.

Offentliggörandet av fredsplanen sker samtidigt som både Trump och Netanyahu är föremål för mycket allvarliga rättsprocesser på sina respektive hemmaplaner. Den amerikanska senaten är i full färd att ta ställning till riksrättsåtalet mot presidenten, medan knesset (Israels parlament) idag skulle ta ställning till om huruvida man ska uppföra konstitutionsutskottet, för att där ta ställning till Netanyahus begäran om åtalsimmunitet. Netanyahu tog under morgonen överraskande tillbaka denna begäran, med hänvisning till vad han kallade en orättvis process med en på förhand given utgång, och för att inte överskugga dagens historiska händelse i Washington D.C. Åtalen mot honom i tre separata rättsfall kommer därmed formellt att träda i kraft inom kort.

Paul Widen

Jerusalem


Judiskt liv och judisk död

Idag inleds en internationell minneskonferens på förintelsemuséet Yad Vashem i Jerusalem med temat “Att minnas Förintelsen och kämpa mot antisemitism“. Stats- och regeringschefer eller andra höga representanter från 49 länder är i antågande, vilket kommer att lamslå en stor del av huvudstaden under två dagar, då flera huvudgator av säkerhetsskäl kommer att stängas för all trafik förutom de besökande dignitärernas bilkorteger. När Rysslands president Vladimir Putin och USA:s vicepresident Mike Pence anländer kommer dessutom motorvägen mellan Tel Aviv och Jerusalem att stängas av för all trafik från flygplatsen Ben Gurion i riktning mot huvudstaden.

Israels huvudstad är annars inte ett så värst populärt resemål för världsledare och diplomater, då som bekant ytterst få länder överhuvudtaget erkänner att Jerusalem är Israels huvudstad. Den heliga staden är nämligen ett diplomatiskt minfält, där ett par steg i fel riktning eller ett par ord uttalade i fel sammanhang riskerar att tolkas som politiska ställningstaganden i konflikten mellan Israel och palestinierna. En noggrant koreograferad ambivalens kommer därför att prägla de besökande dignitärernas samtliga rörelser och ord under deras vistelse. Denna ambivalens kan man även se exempel på i den svenska regeringens pressmeddelande inför statsminister Stefan Löfvens avresa, som bara uppger “Jerusalem” som destinationsort, dvs. inte “Israel”. Att Löfven överhuvudtaget kommer att befinna sig i Israel medger man bara indirekt när man förklarar (felaktigt) att Yad Vashem är “den israeliska myndigheten till minne av Förintelsens offer”.

Det som nu har förmått högt uppsatta representanter från närmare 50 länder att ändå bege sig till Jerusalem, trots den envisa närvaron av en massa levande judar som ställer krav och gör anspråk och därigenom försvårar tillvaron för de stackars diplomaterna, är den nära förestående internationella minnesdagen för Förintelsens offer som infaller den 27 januari, vilket också markerar 75-årsdagen för befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Representanter för länder som med ytterst få undantag vägrar att erkänna den judiska närvaron i Jerusalem, än mindre den judiska överhögheten i staden, kan alltså ändå lockas dit om syftet med resan är att hedra minnet av döda judar.

Den internationella oviljan att bejaka judiskt liv (staten Israel med Jerusalem som huvudstad), och detta faktums ännu mörkare baksida, den oreserverade entusiasmen inför hågkomsten av judisk död (Förintelsen), har länge fascinerat och förundrat mig. Judiskt liv tycks vara för besvärligt och för krävande, för motsägelsefullt, irriterande och rentav stötande, för att riktigt kunna tolereras; som om det kan ges en mening och bli hanterbart först när det har slocknat, när skriken har tystnat och bara aska återstår.

När jag nu om ett litet tag går ut på Jerusalems gator för att hämta min yngste son på dagis behöver jag uppvisa ett skriftligt intyg för att kunna passera avspärrningarna som satts upp för att Stefan Löfven och de övriga besökande dignitärerna snabbt och smidigt ska kunna ta sig från sina lyxhotell till minneskonferensen på Yad Vashem och sedan tillbaka igen. Imorgon kommer dagiset att vara stängt: judiskt liv sätts på undantag för att världsledare ska kunna åminnas judisk död. Det är talande på något sätt.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1030379Läsningar totalt:
  • 252Läsningar idag:
  • 842329Besökare totalt:
  • 240Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen