Fortsatt politiskt dödläge i Israel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och hans fru Sara lägger sina röster i gårdagens val (foto: Haim Zach, GPO)

Det politiska dödläget som uppstod i Israel efter valet den 9 april i år, då premiärminister Binyamin Netanyahu inte lyckades forma en koalitionsregering, ser efter gårdagens nyval ut att fortsätta. Det preliminära valresultatet efter att närmare 90% av rösterna hade räknats på slutet av onsdagseftermiddagen visar att Netanyahus parti Likud och det största utmanarpartiet Kachol Velavan blir nästan jämnstora (31-32 mandat), men att varken högerblocket (inklusive de två ultraortodoxa partierna) eller center-vänsterblocket (inklusive det arabisktdominerande samlingspartiet) omfattar en majoritet av Knessets 120 ledamöter. Precis som i april är det Yisrael Beitenu, det hårdfört sekulära högerpartiet under ledning av Avigdor Liberman, som har knipit vågmästarrollen. Med sina nio mandat har partiet nästan fördubblat sitt väljarstöd sedan förra valet, en ökning som framförallt tillskrivs Libermans vägran att i koalitionsförhandlingarna i april kompromissa om ett lagförslag som skulle innebära att den allmänna värnplikten även ska börja omfatta Israels ultraortodoxa befolkning (om än mycket långsamt till en början och i mycket begränsad omfattning). Libermans krav accepterades inte av de två ultraortodoxa partierna Shas och Yahadut Hatorah, som Netanyahu var beroende av för att kunna bilda en koalitionsregering. Under valrörelsen skärptes sedan Libermans retorik ytterligare, med löften om att använda sin vågmästarroll för att tvinga fram en sekulär samlingsregering mellan Likud och Kachol Velavan, till och med om en sådan regering inte skulle omfatta hans eget parti. Enbart en sådan regering skulle ha en chans att driva igenom de lagreformer som Yisrael Beitenu förespråkar, menar Liberman, exempevis civila vigslar, kollektivtrafik på sabbaten, krav på undervisning av sekulära kärnämnen i statligt finansierade ultraortodoxa skolor, samt ökad värnplikt bland ultraortodoxa.

Rent ideologiskt ligger inte Likud och Kachol Velavan så långt ifrån varandra, men ekvationen är naturlivis mer komplicerad än så, då Kachol Velavan bildades enkom för att besegra Likud och tvinga bort Netanyahu från premiärministerposten. Netanyahu har för sin del ägnat den nyss avslutade valrörelsen, liksom den förra, åt att utmåla Kachol Velavans partiledare Benny Gantz som en vekling som inte är kapabel att leda landet. I nuläget är det därför mycket svårt att föreställa sig en sådan regeringskonstellation, åtminstone så länge Netanyahu är ledare för Likud. Denna roll lär han inte släppa greppet om frivilligt, då Israels statsåklagare i början av oktober officiellt väntas väcka åtal mot honom i tre separata rättsfall. I två av fallen är premiärministern misstänkt för bedrägeri och trolöshet mot huvudman, och i det tredje är han även misstänkt för mutbrott. Om Netanyahu skulle lyckas bilda ännu en koalitionsregering innan dess finns det en liten chans att en sådan regering skulle driva igenom en immunitetslag som förhindrar att åtal väcks mot en sittande premiärminister. Även en sådan lagändring förutan ökar Netanyahus chanser att påverka utgången av rättsfallen om han fortsätter som premiärminister, och hans partiledarskap i Likud är naturligtvis en förutsättning för att han ska kunna fortsätta som premiärminister. Inget tyder därför i nuläget på att Netanyahu frivilligt skulle kliva åt sidan för att möjliggöra en bred koalitionsregering mellan Likud och Kachol Velavan.

Av de 30 partierna som ställde upp i valet ser nio ut att ha kommit över valtröskeln på 3.25%. Så här ser det preliminära valresultatet ut i skrivande stund:

Kachol Velavan (koalition av främst sekulära center- och högerpolitiker) 32 mandat

Likud (det traditionella liberala högerpartiet) 31 mandat

Hareshima Hameshutefet (det arabiska samlingspartiet, främst bestående av kommunister, arabnationalister och islamister) 13 mandat

Shas (sefardiska ultraortodoxa judar) 9 mandat

Yisrael Beitenu (hårdfört sekulärt högerparti) 9 mandat

Yahadut Hatorah (ashkenaziska ultraortodoxa judar) 8 mandat

Yamina (koalition av nationalistiska och nationalreligiösa partier) 7 mandat

Avoda-Gesher (det traditionella arbetarpartiet i samarbete med det liberala centerpartiet Gesher) 6 mandat

Hamachane Hademokrati (vänsterpartiet Meretz i samarbete med avhoppare från arbetarpartiet) 5 mandat

 

Paul Widen

Jerusalem


Netanyahu förödmjukad i direktsändning

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu söker sig till skyddsrum med sina livvakter under en raketattack mot Ashdod (foto: Twitter skärmdump)

Igår tisdag vid lunchtid lät Israels premiärminister Binyamin Netanyahu meddela att han skulle offentliggöra en “dramatisk nyhet” klockan 17:00 samma dag. Spekulationerna kring vad han planerade att säga satte naturligtvis genast igång, men samtidigt kunde man tydligt urskönja både skepsis och cynism bland många bedömare. Den här sortens kungöranden – att utlova en viktig nyhet senare samma dag – är nämligen ett välkänt nummer i Netanyahus repertoar vid det här laget, ämnat att dominera nyhetsflödet i flera timmar och garantera maximal uppmärksamhet när nyheten till slut offentliggörs. Vid tidigare tillfällen när detta har skett har flera TV-kanaler låtit sig luras av dramaturgin och oförhappandes gjort sig till redskap för Netanyahus högst politiska syften. Vid det här laget har dock merparten av Israels journalistkår lärt sig att genomskåda premiärministerns manipulationer och kungörandet vid lunchtid möttes därför omedelbart med djup misstänksamhet. Ändå satt många i Israel som på nålar hela eftermiddagen och undrade vad Bibi (som premiärministern allmänt kallas) nu kunde tänkas ha i görningen.

Klockan 17:00 senarelades offentliggöradet till klockan 18:00. Ännu några minuter senare inledde Netanyahu till slut en presskonferens i Ramat Gan, som direktsändes av fler israeliska TV-kanaler. Premiärministern inledde sitt anförande med att säga att de diplomatiska förutsättningarna har mognat och gjort det möjlig att börja tillämpa israelisk suveränitet (dvs. i praktiken att annektera) på delar av Judéen och Samarien (dvs. Västbanken). “Det finns en plats där vi kan börja tillämpa israelisk suveränitet direkt efter valet”, fortsatte han. “Om ni, Israels medborgare, ger mig ett tydligt mandat att göra det tillkännagör jag idag min avsikt att, efter tillsättandet av en ny regering, börja tillämpa israelisk suveränitet i jordandalen och norra Döda havet”. Med hjälp av en karta visade han sedan var gränsen skulle gå och förklarade att detta slutligen skulle säkerställa att Israel aldrig återgår till situationen som rådde innan Sexdagarskriget 1967, då landets strategiska djup i princip var obefintligt på kusten mellan Tel Aviv och Hadera. Vidare lovade Netanyahu att planen skulle fortskrida under maximal koordination med USA:s president Donald Trump, samt att inga palestinska städer eller samhällen skulle ingå i området som annekteras.

Binyamin Netanyahus utspel avfärdades omedelbart av många journalister och politiker i Israel som “spinn”, ett tomt löfte blott en vecka innan nyvalet i syfte att locka högerväljare som inte är så nogräknande. Det påpekades att Netanyahu har suttit vid makten i sammanlagt över 13 år, längre än någon annan israelisk premiärminister, och aldrig tidigare gjort en ansats att annektera jordandalen, men nu lovar han alltså att göra det, bara han blir omvald? Givetvis fick Netanyahu medhåll från sin väljarbas, men den är i sammanhanget i klar minoritet, och till och med bland dem som i princip är anhängare till en israelisk annektering av hela eller delar av Västbanken finns det ett utbrett tvivel på att Netanyahu kommer att stå för sitt ord om han blir omvald igen. Det största oppositionspartiet Kachol Velavan konstaterade att man i valrörelsen tydligt har propagerat för att jordandalen alltid bör vara en del av Israel. “Vi är glada över att Netanyahu nu har kommit att acceptera denna punkt i vårt partiprogram”, meddelade partiet spydigt.

Reaktionerna från den palestinska myndigheten var besinningslösa, med anklagelser om rasism, etnisk rensning och att allt hopp om fred slutgiltigt skulle dö om planen realiseras. Från arabvärlden hördes det också fördömanden, om än i mer behärskade ordalag.

Netanyahus förhoppning om att hans annekteringslöfte skulle dominera nyhetssändningarna hela kvällen gick emellertid i stöpet redan en timme efter presskonferensen, då USA:s president skrev på Twitter att han hade gett sin nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton sparken. Både internationellt och i Israel tolkades detta som ytterligare ett steg i Trumps ändrade inställning till Iran, som han de senaste veckorna visat intresse av att börja förhandla med. Nyheten orsakade en märkbar oro i Israel och överskuggade omedelbart alla andra nyheter.

Klockan 21:06 blev det ännu värre för Netanyahu. I direktsänd TV under ett valkampanjsevenemang i Ashdod tvingades han söka sig till ett skyddsrum tillsammans med sina livvakter efter att terrorister i Gaza avfyrade fem raketer mot staden. Hans politiska rivaler till både höger och vänster gjorde omedelbart narr av honom på Twitter. “Klockan 18: snack. Klockan 21: verklighet”, kommenterade Kachol Velavan i en tweet som innehöll ett videoklipp av händelsen. Yair Lapid, en av partiets företrädare, kopplade samman Netanyahus presskonferens med raketattacken. “Det Bibi inte har gjort under sina 13 år vid makten kommer han aldrig att göra: ingen suveränitet, ingen frid för invånarna i Ashdod, Ashkelon och längs gränsen till Gaza”, skrev han på Twitter. “Raketlarmet ikväll i Ashdod när Netanyahu stod på scenen är en röd flagga för Israels medborgare. Netanyahu är färdig och kan gå av scenen”.

Paul Widen

Jerusalem


It’s a feature, not a bug.

Ann Linde i Teheran 2017.

Glädjen efter det överraskande beskedet i fredags att Margot Wallström avgår som Sveriges utrikesminister blev kortlivad, då det på måndagen blev klart att hon efterträds av Ann Linde. Trots sin nästan 30-åriga erfarenhet i svensk toppolitik har Linde de senaste åren gång på gång visat prov på den totala omdömeslöshet som numera kännetecknar Sveriges makthavare. Det grövsta exemplet torde vara hennes agerande när hon som statssekreterare hos dåvarande inrikesministern Anders Yngeman i september 2015 informerades av SÄPO om informationsläckan på Transportstyrelsen – och inte gjorde någonting. Detta borde ha inneburit slutet på hennes politiska karriär, men så icke i Sverige: istället belönades hon genom att utses till handelsminister.

Det var i egenskap av handelsminister som Ann Linde besökte Iran i februari 2017 tillsammans med en svensk regeringsdelegation i vilken de kvinnliga ministrarna beslöjade sig, ett synnerligen fegt agerande av en påstått “feministisk” regering på besök i ett land där kvinnor som tar av sig sina slöjor offentligt misshandlas och fängslas. Hennes underdånighet inför förtryckarregimen i Teheran har sedan fortsatt och föranledde henne i februari i år att delta i firandet av 40-årsjubiléet av den islamiska revolutionen på Irans ambassad i Stockholm.

Föga förvånande hyser Ann Linde desto svalare känslor för Israel. På Twitter har hon gillande citerat den fullfjädrade antisemiten, tillika FN:s speciella sändebud Richard Falk när han har anklagat Israel för brott mot mänskligheten. På felstavad engelska förfasar hon sig över Israels kvinnliga justitieminister. Vid ett annat tillfälle har hon påstått att Israel planerar att bygga 800 nya bosättningar runt Jerusalem, vilket visar att hon inte ens behärskar den grundläggande terminologin när det kommer till Mellanöstern. Men återigen: inkompetens är ingen belastning i maktens korridorer i dagens Sverige.

Ann Lindes aversion mot Israel har givetvis uppmärksammats av palestinavurmare i Sverige, som redan 2011 utnämnde henne till “årets Palestinavän”. Den som hade hoppats på en förbättring av de urusla relationerna mellan Sverige och Israel nu när Margot Wallström äntligen är ute ur bilden har alltså all anledning att förtvivla. Allt pekar på att svensk utrikespolitik under Ann Linde kommer att vara lika Iran-fjäskande, Israel-hatande och villkorslöst Palestina-finansierande som under Margot Wallström.

Osökt infinner sig en stilla undran: varför? Vadan denna erbarmliga inkompetens och pinsamma enfald? Svaret är ganska enkelt: därför att svenska beslutsfattare i över tio år har prioriterat dygdsignalering betydligt högre än ett ansvarsfullt styrande av riket. Demoniseringen av Sverigedemokraterna (SD) medförde att varje problem eller missförhållande som uppmärksammades av partiet förnekades – och besvarades med dygdsignalering: flyktingmottagande utan hänsyn till kommunernas kapacitet, ökat bistånd till den palestinska myndigheten trots att pengarna går direkt till löneutbetalningar till palestinska terrorister, en miljöpolitik med allt tydligare tecken på masspsykos, osv. I fråga efter fråga blev det viktigare för Sveriges beslutsfattare att framstå som dygderika – flyktingvälkommande, miljövänliga, biståndsgenerösa – än att ägna sig åt grundläggande konsekvensanalyser: är det här hållbart? är det här rättvist? hjälper vi dem som är i mest behov av vår hjälp? Att ställa dessa frågor uppfattades som kätteri, en flirt med SD-djävulen. I takt med att vansinnet fortskred insåg givetvis de flesta med en gnutta sunt förnuft i behåll att det om en inte alltför avlägsen framtid förmodligen kommer att bli mycket kostsamt att förknippas med detta utdragna politiska haveri, och att det därför är bäst att hålla sig på en armlängds avstånd från det. Kvar blev stolpskotten som nu befinner sig i regeringsställning, där inkompetens befordras och där tjänstefel belönas eftersom de konsekvensanalyser som annars hade satt stopp för vansinnet uppfattas som kätteri. I denna feberdröm finns det nog ingen som passar bättre som utrikesminister än Ann Linde.

Paul Widen
Jerusalem


Israelisk armépostering beskjuten av Hizballah

Kraftig rökutveckling efter terroristorganisationen Hizballahs raketattack mot en israelisk armépostering.

Kvart över fyra på söndagseftermiddagen avfyrade den shiamuslimska libanesiska terroristorganisationen Hizballah minst tre ryska Kornet-missiler mot en israelisk armépostering utanför gränssamhället Avivim i norra Israel. Hizballah-kontrollerade nyhetskällor hävdade omedelbart att flera israeliska soldater hade dödats och sårats i attacken, däribland en högt uppsatt befälhavare, samt att flygtrafiken till och från Ben Gurion-flygplatsen hade dirigerats om med anledning av attacken. IDF besvarade omedelbart angreppet med artillerield och beskjutning från stridshelikoptrar mot Hizballahs positioner i södra Libanon. Informationen från den israeliska sidan var inledningsvis mycket knapphändig, samtidigt som IDF (Israels försvarsstyrkor) genomförde en välplanerad skenmanöver med helikopter-evakuering av till synes sårade soldater från den angripna armébasen för att förleda Hizballah och skapa intrycket att något mycket allvarligt hade inträffat. Som väntat valde då Hizballah att betrakta angreppet som en framgång, avbröt eldgivningen och drog tillbaka sina styrkor från området.

En knapp timme senare uppgav dock IDF att inga soldater hade dödats eller skadats i attacken. Ett tomt trupptransportfordon hade förstörts och en byggnad på arméposteringen hade träffats. Givetvis hade inte heller flygtrafiken påverkats av händelsen. Innan solen gick ner hade ett spänt lugn åter lägrat sig längs med gränsen. Det israeliska hemvärnet meddelande att befolkningen i området kunde återgå till vardagsrutinen. Däremot medgav Hizballah under kvällen att minst två av terroristgruppens medlemmar hade dödats under det israeliska motangreppet. Hur stora skador gruppen åsamkats i södra Libanon är inte känt, men med största sannolikhet är de betydligt mer omfattande än skadorna på den israeliska arméposteringen.

Hizballah har poängterat att eftermiddagens angrepp är ett svar på den israeliska attacken i Syrien natten till den 25 augusti, då minst två Hizballah-medlemmar dödades. Terroristgruppen har även utlovat hämnd för den misstänkta israeliska drönarattacken i Beirut samma natt, som visserligen inte ska ha orsakat några dödsfall, men som exploderade mitt i den Hizballah-kontrollerade förorten Dahieh, en ovanligt fräck attack som gruppen inte tänker låta gå obesvarad. Ett mycket spänt läge råder därför sedan förra helgen mellan Israel och Hizballah, med Libanon i vågskålen, då Israel betonar att man inte gör någon distinktion mellan staten Libanon och terroristorganisationen som agerar helt fritt i den.

Det återstår att se om dagens Hizballah-attack mot Israel räcker för att tillgodose denna del av terroristorganisationens omedelbara hämndbegär, eller om attackens magra resultat – och det faktum att man lät sig bedras av Israels skenmanöver – gör att gruppen kommer att känna sig tvingad att utföra ytterligare en attack för att rädda ansiktet. Israeliska företrädare har under den gångna veckan varnat Hizballah och lovat att man kommer att besvara varje attack med oproportionerligt våld. Eftermiddagens händelser, då tre Kornet-missiler som bara orsakade materiella skador besvarades med 100 artillerisalvor och raketer som avfyrades från stridshelikoptrar, syftade just på att visa hur dyrt det kommer att bli för Hizballah om gruppen utför en attack i vilken israeliska medborgare kommer till skada. Terroristorganisationens ledare Hassan Nasrallah, som har bott i en underjordisk bunker sedan sommaren 2006 av rädsla för Israels långa arm, är väl medveten om att han har ett begränsat handlingsutrymme. Ändå valde han efter den misstänkta israeliska drönarattacken att skruva upp krigsretoriken ytterligare, vilket har skapat en förväntan bland hans sympatisörer som han nu måste leva upp till. Israel tycks för sin del inte ha någon som helst avsikt att backa, vilket gör att det mycket spända läget längs med landets norra gräns lär fortsätta under överskådlig framtid.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 973502Läsningar totalt:
  • 235Läsningar idag:
  • 796339Besökare totalt:
  • 195Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen