Omfattande israeliska bombräder i Syrien

IDF:s illustration av nattens flyganfall mot iranska militära mål och syriska luftvärnsbatterier.

Under natten utförde israeliska stridsflygplan omfattande flygräder mot iranska militära mål i närheten av Damaskus. “Vi har inlett ett angrepp mot iranska Quds-mål på syriskt territorium”, meddelande Israels försvarsstyrkor (IDF) på både hebreiska och engelska på Twitter under det pågående anfallet. “Vi varnar Syriens armé att inte försöka skada israeliska styrkor eller territorium”.

Det är ytterst ovanligt att IDF på detta sätt öppet och i realtid informerar att man genomför flyganfall mot mål i Syrien. Bombräderna, som oberoende källor i Syrien beskriver som mycket omfattande, bör förstås mot bakgrund av att en iransk milisgrupp under gårdagen avfyrade en raket mot den israeliska skidorten Hermon på Golanhöjderna. Den har varit mycket välbesökt de senaste dagarna pga den myckna snön som fallit i området. Raketen oskadliggjordes av det israeliska raketförsvarssystemet Järnkupolen utan att någon människa kom till skada, men Israel har konsekvent uppvisat nolltolerans mot syriska raketattacker och gick därför till hårt motangrepp. Den iranska raketattacken var i sin tur en reaktion mot ett misstänkt israeliskt flygangrepp mot iranska militära mål på minst två olika platser i Syrien under gårdagen, också dessa mycket ovanliga då de utfördes under dagtid. Israel tog inte direkt på sig ansvaret för dessa flygattacker, men premiärminister Binyamin Netanyahu utfärdade ett ovanligt meddelande under sitt pågående statsbesök i Tchad som vida tolkades som ett indirekt medgivande. “Vi har en permanent policy: att angripa Irans förskansning i Syrien och att skada dem som försöker skada oss. Denna policy förändras inte, vare sig jag befinner mig i Israel eller på ett historiskt besök i Tchad. Denna policy är permanent”.

Målet för nattens bombräder var alltså Irans militära styrkor i Syrien. Tidigt imorse offentliggjorde IDF en lista med en beskrivning av målen som hade attackerats, samt en karta som visade målens ungefärliga position i förhållande till Damaskus. Det rör sig om både vapenlager, underrättelsehögkvarter och träningsläger. “Under vårt anfall avfyrades dussintals syriska fuftvärnsrobotar, trots tydliga varningar att undvika sådan eldgivning”, förklarade IDF vidare, också på Twitter. “Som svar angrep vi därför även flera syriska luftvärnsbatterier”. Ett videoklipp, filmat från en kamera i spetsen på en israelisk målsökande missil, visar hur en syrisk mobil luftvärnspjäs blir tydligare och tydligare i korshåret innan den exploderar. Minst 10 dödsoffer har rapporterats i Syrien, varav fyra uppges vara syriska soldater, medan övriga ska ha varit medlemmar i iranska milisgrupper.

Militäranalytiker har påpekat att nattens omfattande flygangrepp skedde bara några timmar efter att ett civilt syriskt fraktflygplan avlände till Damaskus internationella flygplats från Teheran. Israel har vid upprepade tillfällen anklagat Iran och den libanesiska terroristorganisationen Hezballah för att smuggla både vapen och trupper till Syrien med hjälp av civila flygplan, och misstänkta israeliska bombräder har därför ofta utförts bara ett fåtal timmar efter att flygplanen landat och lasten placerats i förrådslokaler på flygplatsen. Man kan därför på goda grunder anta att Israel även denna gång visste exakt vad det syriska fraktflygplanet förde med sig från Iran, samt att inget återstår av dess last efter nattens bombräd.

Det finns emellertid ytterligare ett faktum, om än av betydligt mindre vikt, som bör ha spelat en viss roll i Israels beslut att utföra den gångna nattens anfall, och det är att IDF för mindre än en vecka sedan fick en ny stabschef, Aviv Kochavi. Ett ledarbyte kräver i dessa sammanhang att IDF i ett tidigt skede projicerar kontinuitet och beslutsamhet, då landets fiender annars lätt får för sig att pröva sin lycka. I längden vore det farligare för Israel att i nuläget visa svaghet, än att slå till lite hårdare än vanligt som man gjorde inatt, resonerar man.

Paul Widen

Jerusalem


Operation Nordansköld avslutas

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt besök vid gränsen mot Libanon igår (foto: Haim Zach/GPO)

I lördags upptäckte Israels förvarsstyrkor (IDF) ytterligare en tunnel under gränsen till Libanon, den sjätte av sitt slag. Tunneln uppges vara omkring 800 meter lång, varav minst 50 meter sträcker sig in på den israeliska sidan av gränsen. Enligt IDF ska tunneln ha grävts på 55 meters djup, vilket gör den till den djupaste tunneln som upptäckts hittills. Den är dessutom den mest avancerade tunneln som IDF har avslöjat till dags datum, då den bland annat ska ha försetts med både elektricitet och en räls. Den är därför troligen den libanesiska terroristorganisationen Hezballahs mest värdefulla tunnel. Tunnelmynningen uppges ligga i det libanesiska samhället Ramyeh, som i sin tur ligger omkring två kilometer ostnordost om det israeliska samhället Zarit. Arbetet med att oskadliggöra tunneln påbörjades omedelbart.

I och med lördagens upptäckt uppgav IDF att man har hittat samtliga tunnlar som Hezballah har grävt under gränsen till Israel. När den sjätte tunneln har förstörts kommer man därför att avsluta Operation Nordansköld, som inleddes för lite mer än fem veckor sedan för att eliminera Hezballahs omfattande tunnelprojekt. Officiellt hävdar alltså IDF nu att det rör sig om sex tunnlar, men när operationen inleddes i början av december hävdade IDF att man var medveten om omkring 10 tunnlar. Detta tidigare uttalande ska förmodligen tolkas som att seismologiska sensorer längs med gränsen i kombination med olika sorters underrättelseuppgifter indikerade att det fanns så många tunnlar. Diskrepansen kan dels bero på att man helt enkelt inte har hittat alla tunnlar, och dels vara ett försök att vilseleda Hezballah. IDF har inte velat avslöja exakt var man har sökt eller exakt hur många platser man har sökt på. Man säger dessutom att man är medveten om att det har pågått tunnelarbete på ytterligare ett antal ställen, men att dessa tunnlar ännu inte når in på israeliskt territorium.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu besökte igår söndag norra Galiléen och de israeliska ingenjörtrupper som har varit involverade i Operation Nordansköld. Han tackade dem för ett väl utfört arbete, som han beskrev som unikt, då varken tunnelhotet eller lösningen på det har någon historisk motsvarighet. Samtidigt förklarade han att Israel kommer att fortsätta att övervaka Hezballahs samtliga aktiviteter. Netanyahu inledde emellertid sitt anförande med ett mycket ovanligt medgivande beträffande israeliska flygräder mot iranska vapenleveranser i Syrien.

“Under de senaste 48 timmarna har Israel attackerat ett iranskt vapenlager på den internationella flygplatsen i Damaskus”, uppgav Netanyahu. “Detta återspeglar vår konsekventa policy och starka beslutsamhet att hindra Iran från att förankra sig militärt i Syrien. Vid behov kommer vi att intensifiera dessa attacker”.

Israel har tidigare med få undantag valt att varken bekräfta eller förneka när man har anklagats för att ha utfört flygräder i Syrien. Enbart om flygattacker har utförts som vedergällning för syriska attacker mot Israel har man öppet erkänt sin inblandning, eller om något gått snett under en flygräd. Det är förmodligen inget sammanträffande att Netanyahu valde att medge att Israel låg bakom helgens flygräd just när han besökte de israeliska trupperna vid gränsen till Libanon. Uttalandet kan tolkas som att Israel nu betraktar den defensiva fasen av operationen mot Hezballah/Syrien/Iran som avklarad, och att man nu kommer att påbörja en mer offensiv fas.

Paul Widen

Jerusalem


Odramatiskt men oroväckande utspel av Netanyahu

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Klockan 17:00 igår eftermiddag utfärdade en talesperson för premiärminister Binyamin Netanyahu ett kort och ödesmättat pressmeddelande: klockan 20:00 ämnade Netanyahu framföra ett “dramatiskt” budskap till nationen från sitt residens i Jerusalem. Intensiv spekulation utbröt genast kring vad detta dramatiska budskap skulle komma att handla om. Hela landet satt som på nålar i tre timmar medan spekulationerna helt övertog nyhetscykeln och det nationella samtalet. Många politiska bedömare gissade att budskapet på ett eller annat sätt skulle vara relaterat till de tre undersökningar rörande mutbrott som Netanyahu är föremål för och i vilka Israels justitiekansler väntas ta beslut om åtal under kommande månader. Skulle Netanyahu rentav avgå?

Ett par minuter efter utsatt tid (han kommer nästan alltid för sent till allt) ställde sig Netanyahu framför TV-kameran som direktsände budskapet i alla israeliska nyhetskanaler (rummet var i övrigt tomt: inga journalister eller pressfotografer var närvarande) och ägnade sedan sju minuter åt att bedyra sin oskuld och anklaga “vänstern” för att konspirera mot honom. Han sa uttryckligen att brottsundersökningarna mot honom och hans familj (Sara, hans fru, och Yair, en av hans tre söner, är också misstänkta för inblandning i ett av fallen) hade avbrutits om Netanyahu “bara hade beordrat reträtt till 1967 års gränser, delat Jerusalem och övergett Israels säkerhet.  Men jag tänker aldrig göra detta”. Han begärde vidare att få konfrontera åklagarsidans vittnen i direktsänd TV “så att allmänheten kan se allt, höra allt, och förstå hela sanningen”, ett förfarande som ingen brottsmisstänkt israelisk medborgare tidigare har förunnats.

Netanyahus budskap förtjänar en mängd adjektiv, men “dramatiskt” är inte ett av dem. Israeliska kanal 10 avbröt sändningen efter lite mer än fyra minuter när de insåg att premiärministern hade lurat dem för att oemotsagd få kabla ut sin version av sanningen till den israeliska allmänheten på bästa sändningstid. Han utnyttjade den TV-länk som ger premiärministern möjlighet att förmedla livsviktig och högrelevant information direkt till den israeliska befolkningen för att positionera sig bättre inför justitiekanslerns stundande åtalsbeslut och nyvalet den 9 april. Kritiken mot Netanyahu har därför varit mycket hård och hans utspel avfärdades omedelbart som desperat, hysteriskt och patetiskt, samtidigt som många politiska bedömare har påpekat allvaret i att han så skamlöst utnyttjar sitt inflytande för att försöka påverka landets rättsordning.

Israelisk inrikespolitik har varit stormigare än vanligt sedan den 24 december när det stod klart att landet går mot nyval. Gårdagens odramatiska men samtidigt oroväckande utspel av Binyamin Netanyahu lär inte bli det sista av sitt slag, och ytterligare utspel och överraskningar från samtliga politiska läger är med stor sannolikhet att förvänta.

Paul Widen

Jerusalem


Föreligger det ett reellt hot mot Israels existens, eller är det bara prat?

En israelisk soldat ber morgonbönen på sin pansarvagn (foto: IDF)

En av mina prenumeranter hörde nyligen av sig till mig med följande undring: “Jag har en diskussion med en person om situationen i Israel. Personen hävdar att det geopolitiskt inte finns något reellt hot mot Israel eftersom de omgivande länderna, inklusive Iran, inte har några möjligheter att genomföra en framgångsrik invasion. Skadan de gör och kan göra är verklig, har stora negativa effekter, och bör tas på fullt allvar, men är inte ett existentiellt hot. Allt de kan uppnå är att såra familjer. Inget mer. När de pratar om att utplåna Israel är det just det, prat. De har inte förmågan att vinna.” Prenumeranten kände sig tveksam inför denna beskrivning av situationen och ville därför veta hur jag ställde mig till den.

Den 4 december inledde Israels försvarsstyrkor (IDF) Operation Nordansköld, med syfte att hitta och oskadliggöra ett antal tunnlar som den libanesiska terroristorganisationen Hezballah har grävt under gränsen mellan Libanon och Israel. Hittills har fyra tunnlar upptäckts, men Israel befarar att det finns ytterligare minst sex, då man i flera år har haft känslig seismologisk utrustning utplacerad längs med gränsen som har indikerat kontinuerlig underjordisk aktivitet på ett specifikt antal platser, där IDF nu systematiskt gräver/borrar för att hitta och förstöra dem.

Om alla dessa tunnlar hade färdigställts utan att ha upptäckts av Israel hade Hezballah kunnat använda dem som ett överraskningsmoment i nästa krig. I skydd av tät dimma och under intensiv raketbeskjutning av hela Israel (Hezballah har sedan 2006 byggt upp en raketarsenal som omfattar omkring 150,000 raketer, fler än Europas NATO-medlemmars samlade raketarsenaler) skulle hundratals terrorister obemärkt ha kunnat ta sig in på israeliskt territorium och tagit kontroll över delar av norra Galiléen. De tusentals israeler som bor i området hade mördats. Några hade förmodligen förts till Libanon som gisslan, att användas i psykologisk krigföring (filmad tortyr och avrättningar) och/eller i utpressningssyfte.

Med eller utan attacktunnlar beräknar israeliska experter att nästa krig mot Hezballah i Libanon kommer att kräva långt fler israeliska dödsoffer än något tidigare krig och lamslå hela landet i flera veckor. Risken är även stor att  halv- och ickestatliga aktörer i Gaza, på Västbanken, i Sinai och i Syrien, vars mål är förintelsen av staten Israel, kommer att utnyttja situationen och gå till attack. Israel skulle då tvingas utkämpa ett komplext flerfrontskrig, och detta innan Irans öppet aktiva roll ens ha börjat räknas in i ekvationen.

Skulle detta innebära slutet för staten Israel? Det beror på hur man definierar “slutet”. Om Hezballahs terrorister lyckades genomföra en massinfiltration skulle de förmodligen så småningom trängas tillbaka över gränsen. Dödssiffran på den libanesiska sidan skulle vara många gånger högre än den israeliska dödssiffran, likaså den materiella förödelsen. Både den ekonomiska och den psykologiska effekten av ett sådant krig bör dock inte underskattas. Varje land, liksom varje människa, har sin brytpunkt, och den sammanfaller inte nödvändigtvis med punkten av total förintelse. Ett land som inte återhämtar sig ekonomiskt och psykologiskt från ett krig kan ändå fortsätta att existera i flera generationer, men först efter att ha förvandlats till ett annat land, med krossad krigsmoral, stagnerad ekonomi och en helt desillusionerad befolkning.

Att sammanfatta detta skräckscenario – tusentals (långt räknat) civila dödsoffer, raketbombade städer och en lamslagen ekonomi som i bästa fall skulle ta åratal att återhämta sig – med att “allt Israels fiender kan uppnå är att såra familjer, inget mer”, är så fruktansvärt hjärtlöst och verklighetsfrånvänt att man sätter kaffet i halsen, innan man börjar undra exakt hur pass mycket värre situationen skulle behöva vara för att förtjäna ett mer realistiskt och empatiskt omdöme.

Frågan är förstås hypotetisk, och det är nog däri en stor del av problemet ligger, nämligen att staten Israel sedan 1948 systematiskt har arbetat på högtryck för att avvärja alla hypotetiska skräckscenarier innan de förverkligas. Detta kräver en snabb (och därför mycket förenklad) historisk genomgång: först byggde Israel upp IDF, en av världens starkaste och mest effektiva arméer, med allmän värnplikt för både män och kvinnor, som framgångsrikt slog tillbaka de militära invasionsförsöken 1948, 1967 och 1973. Vid samtliga dessa tre tillfällen var det många experter som kallt räknade ut den judiska staten. Israels mest inbitna fiender ändrade då strategi och började istället finansiera terroristorganisationer, som till största delen undvek att gå till direkt militär konfrontation mot IDF och istället riktade sig mot “mjuka mål”, civila israeler och judar i diasporan. Israel blev då världsledande i att både förebygga och bekämpa terrorism, och de spektakulära terroristattackerna med stora mängder dödsoffer som utfördes från början av 70-talet och en bit in på 2000-talet hör idag till ovanligheterna. Än en gång ändrade då Israels fiender taktik: man undvek direkt konfrontation med IDF, lade mindre energi på att försöka utföra spektakulära terroristattacker, och började istället attackera Israels civilbefolkning med raketer. Israel utvecklade då flera olika raketförsvarssystem, som idag kan skjuta ner båda kort-, medel- och långdistansrobotar. Man införde även byggnadsregler som kräver att varje lägenhet ska förses med sitt eget skyddsrum, och konstruerade till och med underjordiska sjukhus. Under kriget sommaren 2014 avfyrade de palestinska terroristorganisationerna i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men tack vare raketförsvarssystemet Järnkupolen och den goda tillgången till skyddsrum lyckades de bara döda sex människor. Det som visade sig vara betydligt dödligare än de palestinska raketattackerna var tunnlarna som hade grävts under gränsen mellan Gaza och Israel och genom vilka palestinska terrorister lyckades utföra flera dödliga bakhåll, som i ett fall även medförde att Hamas lade beslag på en dödad israelisk soldat, vars kropp terroristorganisationen nu använder som förhandlingsbricka. En stor del av kriget 2014 gick ut på att hitta och oskadliggöra de 14 tunnlar som nådde in på israeliskt territorium. Enligt vissa uppgifter ska Hamas ha planerat en massinfiltration genom tunnlarna senare samma år, med syfte att genomföra massakrer i israeliska gränssamhällen och föra med sig israeliska civila till Gaza som gisslan. I skrivande stund pågår därför konstruktionen av en underjordisk barriär längs med gränsen till Gaza för att eliminera hotet från attacktunnlarna. Den kostar 100 miljoner kronor per kilometer att bygga, vilket kanske låter som mycket pengar, tills man betänker att Israels försvarsbudget numera ligger på över 170 miljarder kronor om året.

Att de militära hoten mot Israel ligger på en icke existenshotande nivå beror således på Israels frenetiska ansträngningar i 70 år att alltid ligga flera steg före sina fiender, oavsett hur mycket det kostar – samt på Guds försyn. Det beror alltså inte på att de militära hoten inte är “reella”, eller att fiendens upprepade löften om snar utplåning bara är “prat”. Den nonchalans med vilken dessa reella och uppriktiga hot så ofta avfärdas bör dock inte förvåna någon: hot mot judars väl och ve brukar sällan tas på allvar. “Flera pålitliga och välinformerade källor bekräftade emellertid att Hitlers antisemitism inte är så genuin och våldsam som den låter”, rapporterade exempelvis New York Times den 21 november 1922. “De menar att han bara använder antisemitisk propaganda för att locka till sig massorna och hålla dem upphetsade och entusiastiska tills dess hans organisation har fulländats och blivit tillräckligt stark för att effektivt kunna användas i politiska syften”. Ett mer aktuellt exempel på detta, visseligen mindre dramatiskt men minst lika frapperande nonchalant, kunde noteras i FN:s säkerhetsråd igår när frågan om Hezballahs attacktunnlar togs upp till diskussion. Sveriges FN-ambassadör Olof Skoog noterade att tunnlarna strider mot säkerhetsrådsresolution 1701, men tyckte ändå att det var passande att fördöma “alla överträdelser av resolution 1701 från båda sidor, inklusive de nästan dagliga israeliska kränkningarna av libanesiskt luftrum”. Olof Skoog uppfattar alltså ingen moralisk skillnad mellan israeliska rekognoceringsuppdrag, som i minst ett fall bidrog till upptäckten av en attacktunnel, och Hezballahs långtgångna planer att genomföra en omfattande massaker på israeliska civila: Israels självförsvarsansträngningar är lika förkastliga som Hezballahs massmordsfantasier.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 898057Läsningar totalt:
  • 102Läsningar idag:
  • 730571Besökare totalt:
  • 74Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen