Nyval hotar i Israel

Knesset, Israels parlament.

För fjärde gången på mindre än två år ser Israel ut att gå mot nyval, detta efter att Knesset, landets parlament, igår kväll röstade igenom ett lagförslag om att upplösas. Förslaget hade lagts fram av oppositionsledaren Yair Lapid, men fick stöd av delar av premiärminister Binyamin Netanyahus regeringskoalition, däribland försvarsministern Benny Gantz och hela hans parti Kachol Velavan. Gantz offentliggjorde under en direktsänd presskonferens kvällen innan sin avsikt att rösta för oppositionsförslaget. Skulden för detta lade han på Netanyahu, som i strid mot koalitionsöverenskommelsen har förhindrat godkännandet av en budget för 2020-21. Gantz kallade Netanyahus agerande för “en ekonomisk terroristattack” och anklagade honom för att ha ljugit för den israeliska allmänheten.

Gantz hårda ord till trots gav Netanyahu en chans att undvika nyval genom att omedelbart låta Knesset godkänna budgeten. Få om ens några bedömare tror dock att detta kommer att ske, då Netanyahus budgetvägran bara har ett troligt syfte: att förhindra Gantz från att överta premiärministerrollen i november 2021. Om regeringen inte kan komma överens om en budget och därmed automatiskt upplöses stipulerar nämligen koalitionsöverenskommelsen att Netanyahu får sitta kvar som ställföreträdande premiärminister tills nästa val – i vilket Netanyahus parti Likud återigen väntas vinna en pluralitet av rösterna.

Lagförslaget som röstades igenom igår har nu skickats vidare till Knessets konstitutionsutskott. Därefter måste det genomgå ytterligare tre omröstningar i Knesset innan det vinner laga kraft. Om parterna lyckas nå en kompromiss innan dess avvärjs nyvalet.

Efter omröstningen vädjade Netanyahu sin koalitionspartner Gantz att tänka om. “Israels folk vill ha enhet, inte nyval”, sa han. Han anklagade Gantz för att motverka denna enhet genom att agera som en opposition inom regeringskoalitionen. Han vägrade dock att kommentera Gantz enda krav att låta budgeten godkännas av Knesset.

Gantz gick direkt till motangrepp. “Den ekonomiska terroristattack som du utsätter Israels medborgare för mitt under en ekonomisk, hälsomässig och social kris visar att du totalt har tappat fattningen”, sa han. “Om det inte vore för rättegången mot dig hade vi haft en budget”, fortsatte han, med hänvisning till de tre rättsfallen i vilka Netanyahu står anklagad för bedrägari och trolöshet mot huvudman, samt i ett av fallen även för mutbrott.

Gantz må i sammanhanget framstå som ädel, då han kräver något så grundläggande som en budget när mindre än en månad återstår av året. Israel har hankat sig fram utan budget genom tillfälliga lösningar och diverse utbetalningar – ibland med misstänkta politiska motiv – utan en sammanhängande ekonomisk strategi. Situationen har resulterat i att flera topptjänstemän i finansministeriet har sagt upp sig i protest. Ansvaret för den rådande situationen vilar enkom på Netanyahus axlar och kan bara förstås som ett desperat försök av honom att hålla sig kvar vid makten.

Man ska dock komma ihåg att Gantz själv har försatt sig i detta situation, trots att han i tre valrörelser lovade att inte sätta sig i samma regering som Netanyahu. Även om han enbart hade goda avsikter när han ändå lät sig övertygas av Netanyahu att ingå i en bred koalitionsregering för att säkra en politisk stabilitet under den pågående pandemin, var det många som varnade honom att Netanyahu förr eller senare skulle bryta mot överenskommelsen och förvägra honom premiärministerposten, som enligt koalitionsöverenskommelsen skulle övergå till Gantz efter halva mandatperioden. Gantz parti Kachol Velavan, som nästan var jämnstort med Likud i de tre senaste valen, har splittrats och förlorat mer än två tredjedelar av sitt väljarstöd enligt de senaste opinionsundersökningarna. Netanyahu har alltså splittrat och vingklippt det allvarligaste politiska hotet mot sitt grepp om makten, precis som många bedömare förutspådde när regeringen tillträdde i mitten av maj. Få kan alltså på allvar säga sig vara överraskade: Netanyahu är trots allt känd för just denna typ av politiskt fulspel.

Den stora överraskningen i sammanhanget är istället att den islamistiska partifraktionen Ra’am, som ingår i det arabiska samlingspartiet, lade ner sina röster i gårdagens omröstning i Knesset. Partiets ledare Mansour Abbas har de senaste veckorna börjat förespråka en helt ny pragmatisk politisk hållning som inte längre automatiskt utesluter samarbete med den israeliska högern om detta skulle gynna partiets väljare. Islamisternas passiva stöd till Netanyahu är det tydligaste exemplet hittills på denna hållning och riskerar att splittra det arabiska samlingspartiet, som stadigt har växt i både storlek och anseende de senaste tre valen och vars övriga partifraktioner starkt motsätter sig Ra’ams nyfynna politiska pragmatik. Även här har naturligtvis Netanyahu ett finger med i spelet, då Ra’ams fyra knessetledamöter mycket väl kan komma att bli tungan på vågen som garanterar att Netanyahu får leda även nästa regering.

Paul Widen

Jerusalem

Kärnfysiker dödad utanför Teheran

Den iranske kärnfysikern Mohsen Fakhrizadeh.

Den iranske kärnfysikern Mohsen Fakhrizadeh och flera av hans livvakter dödades i fredags eftermiddag strax utanför huvudstaden Teheran, enligt iranska medier. En kraftig bomb som var gömd i en flakbil exploderade när de tre bilarna i Fakhrizadehs bilkortege körde förbi, varefter flera beväpnade män öppnade eld mot bilarna med automatvapen. Enligt den iranske journalisten Mohamad Ahwaze drogs sedan den skadade Fakhrizade ut från sin bil av en av gärningsmännen och sköts ihjäl. Gärningsmännen försvann sedan blixtsnabbt i en bil och flera motorcyklar, utan att ha ådragit sig några skador. Exakt hur många människor som skadades och dödades i attacken är ännu inte känt.

Mohsen Fakhrizadeh spelade en nyckelroll i Irans kärnenergiprogram sedan början av 2000-talet. Han ledde Irans hemliga kärnvapenprogram AMAD fram till 2003, då det lades på is. 2007 återupptogs arbetet under det nya namnet SPND. 2018 lyckades Israels underrättelsetjänst Mossad stjäla och smuggla ut hela SPND:s arkiv från Teheran, vilket sedan tillkännsgavs under en dramatisk presskonferens av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu. Fakhrizadeh nämndes vid namn under denna presskonferens och pekades ut som chefen för SPND.

Ingen har ännu tagit på sig ansvaret för fredagens mycket djärva attack, men iranska företrädare pekade genast ut Israel som den troligaste förövaren. Den amerikanska tidningen New York Times citerade tre hemliga källor som också pekade ut Israel. Händelsen har dock inte kommenterats officiellt av Israel, som normalt varken brukar bekräfta eller dementera “uppgifter i utländska medier”, som den här typen av anklagelser eufemistiskt brukar kallas. Israel har tidigare utpekats som ansvarig för flera dödliga attacker mot iranska kärnforskare, men ingen som var så högt uppsatt och välskyddad som Fakhrizadeh.

En EU-talesman fördömde igår attacken och kallade den för “en kriminell handling som strider mot principen om respekt för mänskliga rättigheter som EU står för”. Fakhrizadeh nämndes inte vid namn i uttalandet, som bara noterade att en “regeringstjänsteman” hade dödats. Fördömandet kritiserades hårt av den israeliske oppositionsledaren Yair Lapid. “Det faktum att EU fördömer den berättigade elimineringen av den iranske kärnforskaren istället för att fördöma Irans försök att få massförstörelsevapen och exportera terrorism till hela världen tyder på moralisk bankrutt och feghet”, skrev han på Twitter.

Två olika teorier har framförts som förklaring till varför Mohsen Fakhrizadeh dödades. Den ena gör gällande att attacken utgjorde en del av Israels långsiktiga strategiska plan att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Den andra hävdar att attacken i själva verket hade som mål att göra det svårt för nästkommande amerikanska administration att återuppta de diplomatiska förhandlingarna med Iran. Kontrasten mellan de båda teorierna känns igen från den mångåriga debatten om Irans ansträngningar att skaffa kärnvapen, där den ena sidan betonar just dessa ansträngningar, medan den andra sidan istället betonar Irans påstådda förhandlingsvilja. Inte ens exponeringen av Irans atomarkiv lyckades övertyga skeptikerna att förhandlingarna hade varit förgäves.

Flera iranska företrädare har utlovat hämnd mot Israel. Säkerheten har därför höjts på israeliska ambassader i flera länder. Många judiska institutioner runt om i världen har också vidtagit extra säkerhetsåtgärder, då Iran tidigare har utfört hämndattacker mot judiska mål som saknar koppling till Israel. Däremot uppges den militära beredskapen i Israel vara oförändrad, vilket tyder på att man i nuläget inte befarar ett direkt militärt angrepp. Attacken utanför Teheran har dock varit förstanyhet i Israel sedan i fredags eftermiddag, en mycket ovanlig företeelse i tider när nyhetsflödet är så pass intensivt som det har varit de senaste veckorna. Det tycks alltså finnas en insikt om att denna händelse är långt ifrån utagerad.

Paul Widen

Jerusalem

Israel, Iran och det stundande maktskiftet i USA

Ett israeliskt stridsflygplan av modell F-35I under en övning 2019 (foto: IAF)

Syrisk statskontrollerad media uppgav natten till onsdagen att israeliska stridsflygplan hade utfört bombräder mot militära mål utanför huvudstaden Damaskus, samt i närheten av vapenstilleståndsgränsen mellan Israel och Syrien på Golanhöjderna. Israel har i vanlig ordning inte kommenterat uppgifterna, men bombräderna följer samma mönster som liknande attacker mot militära mål i Syrien tillhörande den libanesiska terroristorganisationen Hezballah och Irans republikanska garde och som Israel allmänt tros ligga bakom.

Inga människor uppges ha dödats i nattens bombräder. För precis en vecka sedan uppgav dock den syriska regimen att tre av dess soldater hade dödats i liknande en flygattack. Israel tog då ovanligt nog på sig ansvaret för attacken och förklarade att den hade utförts som svar på att tre försåtsmineringar hade placerats ut längs med en gränsväg som brukar patrulleras av israeliska soldater. Enligt obekräftade uppgifter ska även minst 10 iranska soldater ha dödats i under den nattens bombräder. Saeed Khatibzadeh, en talesperson för Irans utrikesministerium, utlovade då ett “förkrossande” svar om Israel fortsätter att attackera Irans installationer i Syrien. Han sa att Israel förstår att tiden har runnit ut för den här typen av attacker, en förmodad hänvisning till att Joe Biden kommer att efterträda Donald Trump som USA:s president den 20 januari nästa år och då förväntas anta en mindre generös hållning gentemot Israel.

Det nära stundande maktskiftet i USA lär emellertid inte påverka Israels policy i Syrien, som i princip har varit oförändrad sedan 2011. Israels uttalade mål är att förvägra Iran fotfäste i landet, samt att förhindra att avancerade vapen överförs till Hezballah. Även under Barack Obamas presidentperiod var USA införstådd med detta. Troligen kommer därför inga större förändringar att ske på detta område när Joe Biden flyttar in i Vita huset om knappt två månader.

Den punkt på vilken Israel och den tillträdande Biden-administrationen däremot har starkt skilda åsikter är Irans kärnenergiprogram. Biden har för avsikt att försöka återansluta USA till det så kallade JCPOA-avtalet som nåddes 2015 P5+1-nationerna och Iran, som kritiserades mycket starkt av Israel och flera arabstater. Under ledning av Donald Trump lämnade USA avtalet 2017, för att sedan successivt öka pressen på Iran genom bland annat ekonomiska sanktioner. USA:s och Israels gemensamma och kompromisslösa hållning gentemot Iran de senaste fyra åren anses allmän ha spelat en nyckelroll i fredsavtalen mellan Israel och Förenade arabemiraten och Bahrain, som också uppfattar Iran som det största hotet mot freden i regionen.

Den stora frågan är därför om Israel kommer att utnyttja den korta tid som återstår av Donald Trumps presidentperiod för att en gång för alla eliminera kärnvapenhotet från Iran genom att förstöra landets samtliga kärnenergiinstallationer. Många bedömare menar att detta inte längre vore möjligt med de konventionella vapen som Israel har tillgång till, då minst en viktig anläggning har byggts djupt ner i berggrunden för att skydda den mot eventuella bombattacker. Däremot har USA flera olika så kallade “bunker busters”, som är kapabla att förstöra djupt belägna mål med mycket kraftfulla konventionella sprägmedel. Om Israel inte vill riskera en attack som bara skadar men inte förstör alla installationer behöver man alltså troligtvis USA:s hjälp.

Stämningen i Israel påminner på många sätt om stämningen efter Barack Obamas seger i presidentvalet 2008. Även då spekulerades det att de drygt 10 veckorna som återstod innan maktskiftet i Washington var Israels sista realistiska chans att slå till mot Iran. Det stora skillnaden är att USA:s dåvarande president George W. Bush tydligt hade markerat att han motsatte sig en attack. President Trump uppges dock i förra veckan ha diskuterat med sina närmaste rådgivare om det vore möjligt att attackera Irans kärnenergiinstallationer innan han lämnar ifrån sig makten i januari. Även om han avråddes från detta tyder händelsen på att den sittande presidenten har en helt annan inställning till Iran än Bush.

Paul Widen

Jerusalem

Snacka går ju inte

Den brutala halshuggningen av den franske högstadieläraren Samuel Paty den 16 oktober har chockat många människor runt om i världen. Paty hade som en del av sin undervisning om åsiktsfrihet visat sina elever ett antal karikatyrteckningar av den muslimske profeten Muhammed. Detta väckte starka reaktioner hos några muslimska elevers föräldrar, trots att Patys syfte inte hade varit att provocera eller förolämpa muslimer, och trots att muslimska elever hade fått tillfälle att, om de så ville, lämna klassrummet innan karikatyrerna visades. Den islamistiske terroristen som mördade Paty hade av allt att döma ingen koppling till skolan där undervisningen skedde och uppges ha rest 100 km enkom för att utföra dådet.

Reaktionerna i både Frankrike och resten av världen har varit förutsägbara, då detta ju inte är första gången som en muslim avrättar en ickemuslim anklagad för hädelse: chock, som hos vissa blandades med vrede mot invandingspolitiken som uppfattas som grundorsaken till dådet, och som hos andra varvades med uppmaningar om samhällelig enhet och styrka.

En viktig aspekt av fenomenet hädelse inom islam som dock i princip aldrig blir belyst i dessa tragiska sammanhang är att islam, både som religion och som kultursfär, i allmänhet inte gör skillnad mellan deskriptivt och preskriptivt språkbruk. Att beskriva hädelse, genom citat eller genom att visa karikatyrer som har skapats av andra i syfte att markera, provocera eller rentav häda, uppfattas alltså i sig som hädelse. Detta tar sig absurda och farliga uttryck i exempelvis Pakistan, där hädelselagstiftningen inte preciserar var som är att betrakta som hädelse, eftersom själva lagtexten då hade varit hädisk. Detta förhindrar dock inte att människor ändå åtalas för hädelse i Pakistan, utan att någon kan peka på exakt hur de har brutit mot lagen, eftersom lagtexten är medvetet oprecis. Problemet med den här typen av lagar är alltså inte bara att de inskränker på åsiktsfriheten, utan att de gör det omöjligt att garantera rättssäkerheten.  

I den arabisk-israeliska konfliken brukar deskriptivt språkbruk ofta modifieras för att inte uppfattas som preskriptivt. I muslimska sammanhang vägrar man exempelvis konsekvent att säga eller skriva exempelvis orden Israel och Tel Aviv. I tal säger man istället “den sionistiska fienden” eller “det så kallade Israel” och i skrift sätter man ord i citationstecken (“Tel Aviv”) för att markera att man inte accepterar deras existens. Att konstatera att något existerar uppfattas alltså som att godkänna – och godtycka till – dess existens.

Detta tycks Samuel Paty inte ha varit medveten om. Genom att betona att karikatyrerna visades för att låta eleverna diskutera åsiktsfrihet och genom att ge muslimska elever en chans att lämna klassrummet om de fann detta stötande, trodde han att han hade vidtagit alla nödvändiga försiktighetsåtgärder. Men bara genom att låta sina elever diskutera åsiktsfrihet blev han anklagad för hädelse, vilket numera är liktydigt med en dödsdom i snart sagt hela västeuropa, trots att det inte finns någon hädelselagstiftning där. Från ett strikt muslimskt perspektiv är det alltså inte möjligt att vara neutral i den här frågan: om man inte aktivt motsätter sig hädelse uppfattas man som medskyldig till hädelse. En tydlig parallell kan ses i debatten om rasism, där kategorin “icke-rasist” har börjat förkastas. Man är antingen “anti-rasist” (med all den extrema ideologi detta begrepp medför) eller “rasist”.

I debatten som nu pågår finns det många människor som tycks inbilla sig att de inte har något att frukta så länge de själva inte bränner koranen eller distribuerar nidbilder av profeten Muhammed. Om dessa människor fick tänka efter skulle de förmodligen definiera sig som icke-hädare av muslimska sensibiliteter, vilket tycks vara den absolut vanligaste inställningen till den här frågan i större delen av den icke-muslimska världen. Det som nu händer är emellertid att radikala muslimer genom våld och hot om våld försöker få kontroll över problemformuleringsprivilegiet för att därigenom förkasta kategorin icke-hädare och tvinga precis alla att bekänna färg: antingen är man en anti-hädare, dvs. en muslim eller en icke-muslim som erkänner islams överhöghet, eller också är man en hädare, direkt eller indirekt. I denna ekvation existerar alltså inte neutralitet som ett alternativ.

Det kan vara bra att påminna sig om att närmare 200 människor dödades runt om i världen efter att Jyllandsposten publicerade karikatyrer av profeten Muhammed i februari 2006. Merparten av dödsoffren var kristna i muslimska länder, mördade som hämnd för att de råkade vara kristna (Danmark uppfattas som ett kristet land). Inga av dessa människor hade själva gjort sig skydliga till hädelse: man skulle kunna säga att de mördades därför att de inte uttryckligen hade definierat sig som anti-hädare. Inte heller Samuel Paty eller de tre människorna som sedan mördades i en kyrka i Nice den 29 oktober hade gjort sig skyldiga till hädelse: de föll offer för ett samhälle som har börjat förlora greppet om problemformuleringsprivilegiet och i vilket man därför inte längre går säker om man “bara” betraktar sig som icke-hädare.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1115690Läsningar totalt:
  • 69Läsningar idag:
  • 916644Besökare totalt:
  • 67Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen