“Om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger…”

"Palestinska landförluster." Det är dyrt att förlora.

I måndags publicerade New York Times en ledarartikel skriven av Mahmoud Abbas, den palestinska myndighetens styrelseordförande. Artikeln är, föga överraskande, fylld till bredden med lögner. Låt oss ta en närmare titt på den.

“För sextiotre år sedan tvingades en trettonårig palestinsk pojke lämna sitt hem i staden Safed i Galiléen och fly med sin familj till Syrien,” börjar Mahmoud Abbas. “Han sökte skydd i ett tält som alla andra anländande flyktingar. Trots att hans familj i decennier önskade att få återvända till sitt hem och sitt hemland, förnekades de denna mest grundläggande mänskliga rättighet. Detta barns berättelse, liksom så många övriga palestiniers, är min berättelse.”

När Abbas intervjuades på arabiska på al-Palestina TV den 6 juli 2009 lät det dock så här: “Folk var motiverade att fly. De fruktade vedergällning från de sionistiska terroristorganisationerna [läs: det judiska självförsvaret], i synnerhet från de som fanns i Safed. De av oss som var från Safed fruktade speciellt att judarna hyste en gammal önskan att hämnas för vad som hände under revolten 1929 [läs: då araberna i Safed slaktade 21 civila judar]. Detta fanns i våra familjers och föräldrars minnen. De insåg att kraftbalansen höll på att skifta och därför övergavs hela stan, baserat på detta resonemang – att rädda våra liv och våra tillhörigheter.” Det var alltså inte elaka judar som drev ut Abbas och kompani. Araberna lämnade Safed innan striderna ens hade brutit ut eftersom det arabiska civilsamhället hade kollapsat. De drog slutsatsen att den arabiska sidan skulle förlora, och eftersom de fruktade vedergällning för sina egna mordiska övergrepp mot judarna valde de att fly.

Mahmoud Abbas bodde alltså inte i ett tältläger med andra flyktingar. Hans familj “var förmögen i Safed,” berättar han. “Så småningom slog vi oss ner i Damaskus. Min far hade pengar och han spenderade dem metodiskt. Efter ett år, när pengarna tog slut, började vi arbeta.” Sedermera tog sig Abbas till Moskva, där han doktorerade i förintelseförnekelse, men låt oss återvända till lögnpropagandan i New York Times.

Efter att FN:s Generalförsamling röstade igenom delningsförslaget den 29 november 1947 “fördrev sionistiska styrkor palestinska araber för att säkerställa en avgörande judisk majoritet i den framtida Staten Israel, varpå arabiska arméer ingrep,” heter det i Abbas historieförvanskning. “Krig och fortsatta fördrivningar följde. [—] Minuter efter att Staten Israel etablerades den 14 maj, 1948, blev den erkänd av USA. Vår palestinska stat har dock förblivit en oinfriat löfte.”

Och varför etablerades det inte en palestinsk stat 1948? Därför att araberna röstade emot delningsförslaget. Efter att ha förlorat omröstningen lämnade de arabiska delegaterna lokalen i protest och palestiniernas ledare, Amin al-Husseini (som var gäst hos Adolf Hitler i Berlin under större delen av Andra världskriget), utropade en tredagarsstrejk, som blev startskottet för kriget. Och tvärtemot vad Abbas påstår var den sionistiska protostatens strategi defensiv ända fram till i april 1948, då man övergick till en offensiv strategi för att inte gå under. Detta är inte en “åsikt” eller en “upplevelse”: det är ett historiskt faktum som vem som helst kan läsa sig till.

Det är sedan länge känt att det palestinska “narrativet” är impregnerat av lögner, men nu har en av världens med prestigefyllda tidningar upplåtit sin ledarsida åt denna smörja. Uppbackad av denna fullkomligt verklighetsfrånvända historieskrivning uppmanar Mahmoud Abbas världssamfundet att erkänna “Palestina” som en självständig stat när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. “Staten Palestina har för avsikt att vara en fredsälskande nation, förbunden att respektera mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och FN-stadgan,” bedyrar Abbas. Man undrar, allra ödmjukast, varför ingen arab hade kunnat komma på denna briljanta idé redan i november 1947, så att vi hade sluppit 63 år av krig och terrorism.

Palestniernas ledare, vars mandat gick ut får två år sedan, tycks verkligen tro att han gör en eftergift när han kräver att Israel bara behöver dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser för att göra plats åt “Palestina”. 1947 års delningsförslag öronmärkte större landområden till araberna, men Abbas är minsann inte så stingslig. Det räcker med att Israel nu en gång för alla förlorar Sexdagarskriget, 44 år efter arabstaternas andra misslyckade försök till fullskaligt folkmord på judarna. Det är allt han kräver. Det är ju som bekant aldrig för sent att förlora Sexdagarskriget.

Paul Widen, Jerusalem


Bitte Hammargrens obefintliga hermeneutiska hygien

På förekommen anledning känner jag mig tvingad att kommentera Bitte Hammargrens senaste alster om Israel i Svenska Dagbladet. Hammargren är SvD:s mellanösternkorrespondent, dock utan att kunna vare sig arabiska eller hebreiska. Detta förklarar varför hon citerar tidningen Ha’aretz engelska upplaga, som hon inte ens har anständighet att översätta till svenska. Och vem citerar hon? Gideon Levy, den israeliska avgrundsvänsterns okrönte kung, som nästan dagligen spyr sådana mängder postsionistisk galla att varken han eller Ha’aretz längre tas på allvar i Israel. Längre ner i artikeln hänvisar hon sina läsare till Wikipedia och befäster därmed sin obefintliga journalistiska kaliber. Det är, som alltid när Hammargren är i farten, pinsamt att läsa.

Israels självständighetsfirande och palestiniernas nakba-demonstrationer är “två sidor av samma mynt”, skriver Hammargren. Judarna är förstås glada, de firar att de fick sin stat bara tre år efter Förintelsen, men palestinier “upplever det som att Europa vältrade över sin monumentala skuld till de överlevande judarna, genom att låta palestinierna betala priset.” Därmed promulgerar hon lögnen att Staten Israel etablerades på mark som på något mystiskt sätt var “palestinsk” (när den i själva verket var brittisk) och att det palestinska flyktingproblemet är en konsekvens av Israels grundande (när det är en konsekvens av att araberna förlorade kriget som de började, varefter de vägrade att förhandla med Israel och tvingade flyktingarna att leva i permanenta flyktingläger). Inte för ett ögonblick reflekterar Hammargren över det faktum att sättet på vilket palestinierna “upplever” verkligheten är intimt sammanbundet med den historieförvrängning som de matas med av det egna ledarskapet och av palestinsk media. En journalist med ett uns av intellektuell heder skulle inte tveka att avfärda ett “narrativ” om detta narrativ är grundat på historiska lögner och fabrikationer. Bara en person som är helt oförmögen att skilja på fakta och propaganda skulle påstå att Israels självständighetsfirande och palestiniernas nakba-demonstrationer är “två sidor av samma mynt”. I det ena fallet firar en demokratisk nation sin historiska återupprättelse, vilket skedde med världssamfundets moraliska uppbackning. I det andra fallet uppviglas palestinska flyktingar av diverse terroristorganisationer till våldsamt upplopp för att markera minnet av årsdagen då de krävde allt och därmed också förlorade allt.

Närmare 800 000 judar i de omkringliggande arabstaterna fördrevs efter att Israel utropade självständighet. Exempelvis var minst 25% av Bagdads befolkning judar fram till slutet av 1940-talet. Hammargren knystar inte om detta. Hon är för upptagen med att sprida Gideon Levys evangelium om att Israel också borde uppmärksamma nakba. För detta krävs “en annorlunda historieskrivning, som också inkluderar Den andre [sic], den som är förtryckt och förnekad”. I klarspråk: Israel bör anamma sina svurna dödsfienders lögnpropaganda. Då blir allt bra.

Det är och förblir en skam att en av Sveriges största dagstidningar tillåter Bitte Hammargren att obehindrat sprida sina inbillningar. Inte på grund av att hon hyser en öppen, ensidig och helt okritisk sympati för det palestinska “narrativet”, vilket är illa nog i sig, utan för att hon bevisligen aldrig har satt sig in mellanösternkonfliktens historia eller de kopiösa mänger forskning som gjorts i ämnet. Etablerade historiska faktum kan inte avfärdas bara för att någon “upplever” att saker egentligen förhåller sig på ett annat sätt. Dessutom skriver hon på en torftig och föga övertygande svenska, som Dick Haas brukade säga. Jag är fullkomligt övertygad om att det måste finnas tiotals normalbegåvade svenska journalister med historiska baskunskaper och intakt intellektuell heder som skulle kunna göra ett bättre jobb som SvD:s mellanösternkorrespondent än Bitte Hammargren. Eller är hon anställd på livstid? Hur lågt ska ribban behöva sänkas innan den ansvariga redaktören på SvD:s utrikesredaktion tar Hammargren åt sidan och säger, “Du Bitte, kan du komma in på mitt kontor?”

Paul Widen, Jerusalem


Palestinska upplopp på “nakba-dagen”

Palestinska stenkastare gömmer sig bakom en ambulans. Foto: Peter Lerner

Tusentals palestinska flyktingar uppges under eftermiddagen ha stormat gränsen mellan Syrien och Israel under de årliga nakba-demonstrationerna som hålls till minne av Staten Israels grundande för 63 år sedan. Minst åtta människor uppges ha dödats när israeliska försvarsstyrkor öppnade eld mot infiltratörerna, men rapporterna är ännu motstridiga och ofullständiga. Liknande upplopp och stormningsförsök rapporteras även från gränsen mellan Libanon och Israel, men där ska den libanesiska armén ha försökt tvinga bort demonstranterna från gränsen. Även där lär flera dödsoffer ha krävts, medan dussintals människor har skadats.

I flera arabiska stadsdelar i Jerusalem har de palestinska demonstrationerna urartat i våldsamt upplopp mot israelisk polis och mot förbipasserande israeliska civila. På Scopusberget, strax norr om Olivberget, kunde man höra ihållande skottlossning från bland annat flyktinglägret Issawiya. Också i Västra Jerusalem, där undertecknad befinner sig för tillfället, märker man att läget är spänt. Extrainsatt polis kan ses på gatorna, och i luften hörs ett konstant smatter av helikoptrar.

I Tel Aviv dödades i morse en person när en 22-årig israelisk arab körde in i flera bilar i vad som verkar ha varit ett fall av “plötsligt jihad-syndrom”, dvs. ett oplanerat terroristdåd med ett improviserat vapen, i detta fall en lastbil. Lastbilen rammade slutligen en buss, som satte stopp för vansinnesfärden, men då steg föraren ut och började skrika och kasta saker på förbipasserande. När han slutligen övermannades hade 17 människor skadats.

Medan de våldsamma upploppen i Jerusalem och terroristdådet i Tel Aviv tycks ha varit oplanerade uppger en talesman för IDF (Israels försvarsstyrkor) att stormningen av gränsen mellan Syrien och Israel ser ut att vara en planerad provokation, dirigerad av Iran. Mer och mer tyder på att iranska specialstyrkor är djupt involverade i de våldsamma försöken att kuva folkupproret mot den syriska regimen. Våldsamma demonstrationer mot Israel är ett utmärkt sätt att avleda det internationella samfundets uppmärksamhet från regimens övervåld mot den egna civilbefolkningen. Nakba-demonstrationer fungerar därmed som ett välkommet komplement till det som enligt oppositionskällor ska vara regimens strategi: “Döda bara 20 människor åt gången; skyll på Israel.”

Paul Widen, Jerusalem


Nakba-myten

"Nakba - skitsnack" imti.org.il

I Israel följer man som bekant den hebreiska kalendern i firandet av nationella högtider. Självständighetsdagen, den femte dagen (eller den sjätte, beroende på när sabbaten infaller) i månaden iyyar, firades därför i tisdags, den 10 maj. Araberna i Israel och på Västbanken följer dock den gregorianska kalendern när de uppmärksammar detta datum, som de kallar för ‘nakba’, katastrofen. Staten Israels grundande betraktas alltså som en tragedi. Varje år anordnas demonstrationer mot Israel denna dag och helgens våldsamheter har redan krävt ett dödsoffer, en 16-årig yngling i Jerusalem.

I mars i år genomdrevs en lag i Knesset (det israeliska parlamentet) som förbjöd skolor och kommunledningar att använda israeliska statsfinanser för att bekosta nakba-evenemang. Det hördes en hel del övertoner i kritiken mot lagen, speciellt eftersom lagförslaget hade kommit från högerpartiet Israel Beitenu, som israeliska vänsterintellektuella älskar att hata. Lagen förbjuder dock inte evenemangen, den förbjuder inte kritik mot Israel eller beskrivningen av grundandet av staten som en katastrof. Lagen förhindrar bara arabiska kommunledningar från att använda skattebetalarnas surt förvärvade penningar när de kablar ut sin antiisraeliska propaganda. Vilken stat som helst med en sund självbevarelsedrift skulle ha gjort samma sak.

Inför detta års uppmärksammande av nakba har den sionistiska studentorganisationen Im Tirtzu publicerat en 70-sidig pamflett med titeln “Nakba – skitsnack”. Pamfletten går tillrätta med det palestinska ‘narrativet’ på punkt efter punkt. Den förnekar inte att araberna genomlevde något som de rimligtvis måste ha upplevt som en katastrof, men menar att palestinierna och arabstaterna bär hela ansvaret för krigsresultatet, med över 700 000 arabiska flyktingar som följd. Medan den judiska sidan hela tiden var kompromissvillig och accepterade en tvåstatslösning ville araberna ha allt. “Nakba-myten är ett skamlöst bedrägeri som saknar motstycke, vars enda syfte är att göra en omskrivning av historien. I denna myt blir angriparen ett offer, medan de som försvarar sig blir krigsförbrytare.”

“Om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger kommer folk att börja tro på den,” sa som bekant Hitlers propagandaminister Josef Göbbels. Myten om nakba är ett solklart exempel på detta. Palestinska barn växer idag upp med en i bästa fall grovt förenklad och i värsta fall hårt förvriden historieskrivning i vilken Staten Israel är roten till allt ont. Istället för att lära sig att ta ansvar för de fundamentala strategiska felkalkyleringar som deras ledarskap konsekvent gjort sig skyldigt till i snart 100 år lär de sig istället att lägga skulden på Israel.

(Läs för övrigt här om palestinier som föredrar att bo i Israel.)

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 803418Läsningar totalt:
  • 183Läsningar idag:
  • 650476Besökare totalt:
  • 173Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen