Ett bakslag för bakslaget

Igår uppmärksammades naksa, arabiska för “bakslag”, den arabiska benämningen på Sexdagarskriget. Bombastiska deklarationer från organisatörerna dagarna innan utlovade massprotester vid alla Israels gränser såväl som inne i Israel, men uppslutningen blev betydligt mer modest. I Libanon spärrade den libanesiska armén av området intill gränsen mot Israel och vid den syriska gränsen till Golanhöjderna dök det upp färre än tusen demonstranter, en ansenligt mindre siffra än för två veckor sedan. Nu som då marscherade de mot gränsstaketet medan de kastade sten och brandbomber. De välförberedda israeliska försvarsstyrkorna varnade demonstranterna på arabiska genom högtalare. När varningen inte hörsammades sköts varningsskott i luften och när inte heller detta hörsammades användes tårgas. Först när alla ickedödliga medel hade misslyckats hade de israeliska soldaterna order att skjuta mot demonstranternas ben.

Den syriska propagandamaskinen uppgav snabbt att sex demonstranter hade dödats av israelisk militär, en uppgift som genast återgavs av svenska TT. “Israeliska soldater öppnade eld” hette det, de “sköt skarpt” mot ett “demonstrationståg” som bestod av “propalestinska demonstranter”. Idag har den syriska siffran stigit till 23, med över 350 skadade. Uppgiftens källa är alltså den syriska regimen, vars militär sköt ihjäl 70 av sina egna medborgare i fredags och sedan ytterligare över 30 under gårdagen. Trots detta återges uppgiften av Dagens Nyheter, följt av en försiktig kvalifikation: “Siffrorna över döda och skadade har inte bekräftats från [sic] några andra källor än Sana [den syriska propagandamaskinen].” Ändå väljer DN att upprepa siffrorna och gör sig därmed till ett språkrör för den syriska regimen, vars våldsamma försök att kuva det folkliga upproret i landet har krävt hundratals dödsoffer de senaste 11 veckorna (en uppgift som, tro det eller ej, inte har bekräftats av Sana).

De israeliska försvarsstyrkorna (IDF) uppger att tio demonstranter dödades under gårdagen när de kastade brandbomber som orsakade explosioner i det minfält de befann sig i. Den syriska motståndsrörelsen uppger i sin tur att den syriska regimen betalade varje demonstrant 1000 dollar och lovade att 10 000 dollar skulle betalas ut till deras anhöriga om de skulle råka dö i sammandrabbningarna med IDF. Gårdagens händelser var alltså en kalkylerad syrisk provokation där människoliv användes som brickor i ett cyniskt spel om världsopinionen. Om detta svårförnekliga faktum uppfattas som så proisraeliskt att det inte kan vara sant så borde DN:s skribent Sujay Dutt åtminstone ha tittat på en karta: De “propalestinska demonstranterna” marcherade mot Golanhöjderna, som ingenstädes påstås vara en del av “Palestina”. Dessutom viftade de med syriska flaggor. DN drar alltså sitt lilla strå till stacken för att avleda världens uppmärksamhet från den syriska regimens massakrer på den egna civilbefolkningen. Inte så förvånande man ack så motbjudande.

I Israel blev naksademonstrationerna snabbt ett verktyg i den inrikespolitiska debatten. Laborpolitikern Binyamin Ben-Eliezer antog en alarmistisk hållning och hävdade i en radiointervju att Israel inte har förmåga att hantera massdemonstrationer vid gränserna. Han varnade att fenomenet kommer att växa och nå sin kulmen i september, då det palestinska ledarskapet planerar att på ett eller annat sätt be FN:s Generalkonferens att erkänna palestinsk självständighet. Ben-Eliezer menade att lösningen ur knipan är fredsförhandlingar med det palestinska ledarskapet, ett defatistiskt, fantasilöst och helt verklighetsfrånvänt påstående som förklarar laborpartiets kräftgång bland väljarna i Israel.

Inte helt oväntat deltog flera israeliskarabiska knessetledamöter i naksademonstrationer på olika håll i landet. Dessa ledamöters israelhat är så irrationellt att det väcker mer löje än vrede i Israel, vilket kunde skönjas i ett uttalande av Aryeh Eldad, knessetledamot för högerpartiet Nationell Enhet: “Jag hoppas att de kommer att få många fler dagar som denna då de sörjer arabiska förluster, och att de ska få privilegiet att med egna ögon se många fler israeliska segrar.”

Paul Widen, Jerusalem


Yom Yerushalayim – Jerusalemdagen

Idag firas i Israel Yom Yerushalayim, Jerusalemdagen, till minne av Israels seger i Sexdagarskriget 1967 och återföreningen av Jerusalem den 28 dagen dagen i månaden iyyar. Precis som självständighetsdagen har Jerusalemdagen en stark religiös prägel, och i nationalreligiösa synagogor reciteras därför Hallel (Ps. 113-118), som annars förknippas med de bibliska högtiderna och Hanukka.

I söndags höll Binyamin Netanyahu sitt veckovisa regeringssammanträde i muséet Davids torn i gamla stan. Gamla stan ligger som bekant bortom 1949-års stilleståndslinje och styrdes av Jordanien mellan 1948-1967. Beslutet att förlägga sammanträdet där innebar en handfast bekräftelse av premiärministerns tal inför den amerikanska kongressen den 24 maj: “Jerusalem får aldrig delas igen. Jerusalem måste förbli Israels förenade huvudstad.” Vid regeringssammanträdet klubbande man igenom ett beslut om att investera 400 miljoner shekel (ungefär 720 miljoner kronor) i olika infrastruktur- och tursitprojekt i staden, samt i ett omfattande bioteknikprojekt som ska locka hit välutbildad arbetskraft. Sammanträdet öppnades formellt av Jerusalems borgmästare Nir Barkat, vars effektiva styre sedan november 2008 har inneburit ett stort uppsving för staden. Förra året besöktes staden 2.8 miljoner turister, en ny rekordsiffra. Turismen genererade nästan 1.6 miljarder shekel (nästan 2.9 miljarder kronor) och försörjer 20% av Jerusalems befolkning.

Men ack, alla kan inte vara glada samtidigt. I Libanon, Syrien, Jordanien, Gaza och på Västbanken planeras massiva demonstrationer för att uppmärksamma “naksa”, arabiska för bakslag. Naksa ska inte förvirras med nakba, som betyder katastrof och som är den arabiska benämningen på grundandet av Staten Israel. Medan man i Israel firar självständighetsdagen och Jerusalemdagen på deras hebreiska datum har de arabiska protesterna förlagts till deras gregorianska datum, och enligt diverse våldsglorifierande hatsidor på internet planeras massprotester i tre vågor, den 3, 5 och 7 juni. På fredag och söndag uppmanas den palestinska befolkningen på Västbanken och den arabiska befolkningen i Israel att marchera mot Jerusalem och Al Aksa-moskén. Nästa tisdag hoppas arrangörerna att “miljoner araber, muslimer, kristna och liberaler i världen, ledda av universitetsstudenter på olika platser ska svära trohet till Jerusalem på den dag då Jerusalem föll och moskéerna och kyrkorna föll i sionisternas händer.” Man får anta att demonstranterna inte har tagit del av opinionsundersökningen som visar att en majoritet av Jerusalems arabiska befolkning föredrar att bo i Israel.

Nakbademonstrationerna den 15 maj i år krävde minst 14 människor livet på gränsen till Libanon och Syrien. 10 dödades av libanesisk militär, som försökte förhindra demonstranterna från att forcera gränsen mellan Israel och Libanon. På gränsen till Syrien lyfte dock syrisk militär inte ett finger för att förhindra den olagliga infiltrationen, vilket tydde på att regimen i Damaskus aktivt hade uppmuntrat de våldsamma protesterna för att avleda omvärldens uppmärksamhet från regimens illdåd mot den egna befolkningen.

Israels säkerhetsstyrkor är väl förberedda för de kommande naksaprotesterna, speciellt efter händelsena den 15 maj, som kom som en relativ överraskning. Ofer Gendelman, en talesman för premiärministern, uppger att de som ligger bakom demonstationerna “vill ha 300 eller 400 dödsoffer för att skapa en medial och geopolitisk tsunami och distrahera välden från det som händer i Syrien, Libanon och den Palestinska myndigheten.”

Paul Widen, Jerusalem


Palestiniernas septemberplaner

Det palestinska ledarskapet har som bekant för avsikt att begära FN-medlemskap när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. Trots att nyktra röster har försökt påpeka att Generalkonferensen inte har mandat att utropa “Palestina” som en självständig stat har ett antal länder uttryckt sitt gillande (mer sällan sitt ogillande) för palestiniernas drag. Nyhetsrapporteringen har därför till stor del kommit att handla om vad diverse statsöverhuvuden har för sympatier, vilket alltså är tämligen oväsentligt i sammanhanget.

Låt oss istället konstatera några grundläggande faktum: För att en stat ska kunna bli medlem i FN krävs att den åtar sig att fullfölja FN-stadgan. FN:s Säkerhetsråd måste sedan utfärda en rekommendation som kräver stöd av minst nio medlemmar och inga veton av de permanenta medlemmarna. I den därpå följande omröstningen i Generalförsamlingen krävs två tredjedels majoritet.

Hur stor är chansen att palestinierna kommer att åta sig att fullfölja FN-stadgan? Det skulle innebära att de tvingades erkänna Israel, vilket terroristorganisationen Hamas som bekant vägrar att göra. Men ponera att så ändå sker. Hur stor är chansen att FN:s Säkerhetsråd utfärdar en rekommendation? USA:s president Barack Obama har tydligt markerat att han inte stödjer det palestinska ledarskapets försök att tillskansa sig en stat innan de nått ett fredsavtal med Israel. Detta betyder att USA kommer att lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet om en palestinsk medlemsansökan skulle lämnas in.

Den palestinska ledaren Mahmoud Abbas enda tillgång är det breda stödet han har bland Generalförsamlingens delegater, ett stöd som i september mycket väl kan komma att omfatta två tredjedels majoritet, men detta stöd kan alltså inte resultera i medlemskap (eller självständighet) i FN utan Säkerhetsrådets rekommendation.

Vet Mahmoud Abbas om det här? Naturligtvis. Palestiniernas förväntade ansökan om medlemskap i FN är bara en formalitet som de kallt räknar med att USA ska lägga in sitt veto mot. När så sker kommer de att vända sig till Generalkonferensen och åkalla resolution 377 från 1950, som gör gällande att “om Säkerhetsrådet på grund av brist på enhällighet bland de permanenta medlemmarna, underlåter att utöva sitt primära ansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i varje fall där det verkar finnas ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling, ska Generalförsamlingen behandla frågan omedelbart i syfte att göra lämpliga rekommendationer till medlemmarna för kollektiva åtgärder, inbegripet, i händelse av brott mot freden eller aggressionshandling, användning av vapenmakt vid behov, för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”

Resolution 377 föreskriver alltså att Generalkonferensen kan åsidosätta ett veto i Säkerhetsrådet på begäran av en majoritet av medlemsstaterna. Ett akut extramöte sammankallas sedan för att behandla den fråga som man anser att Säkerhetsrådet, pga. brist på enhällighet, inte förmår hitta en lösning på.

Hur det palestinska ledarskapet tänker formulera sin begäran i det akuta extramötet är ännu oklart. Det är också oklart hur detta kommer att påverka Generalförsamlingens tionde akuta extramöte, som sammankallades 1997. Mötet (som, tro det eller ej, handlar om “Israels ockupation av palestinskt territorium”) ajournerades efter över 30 sammankomster i november 2006. Måste ett ajournerat akut extramöte som sammankallades för 14 år sedan och som legat i träda i fyra och ett halvt år först avslutas innan nästa akuta extramöte sammankallas? Underskriven måste erkänna att han inte har hittat svaret på denna fråga. Det smartaste vore kanske ändå att återöppna det ajournerade akuta extramötet, eftersom ämnet som ska tas upp för behandling tycks vara identiskt med det gamla.

Ytterligare en mängd frågor återstår. Föreligger exempelvis “ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling”? Resolution 377 röstades igenom 1950 för att ge FN-mandat åt USA i försvaret av Sydkorea, som höll på att invaderas av Nordkorea. Israel är å andra sidan en demokratisk stat som hänvisar till folkrätten varje gång man tillgriper krigshandlingar. Vidare skulle en resolution av FN:s Generalförsamling enligt riktlinjerna i resolution 377 innebära den sista spiken i kistan för fredsprocessen. Kan resolution 377 tillämpas om det är högst troligt att anta att ett sådant förfarande skulle leda till krig istället för att “upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”?

Syftet med palestiniernas septemberplaner är varken självständighet eller fred. De är fullt medvetna om att det de kräver (en stat längs med 1949 års stilleståndslinjer med Jerusalem som huvudstad, samt återvändandet av 4.5 miljoner palestiska flyktingar till Israel) skulle innebära slutet för Israel, militärt, moraliskt, ideologiskt och demografiskt. Genom att systematiskt svartmåla Israel och vädja till omvärlden för sympati har fler och fler länder målat in sig i ett hörn. På bekvämt avstånd har de naivt gått palestinierna till mötes och fördömt Israel tills detta har blivit en ryggmärgsreaktion varje gång en terrorist dödas eller en jude bygger ett hus på Västbanken. När nu palestinierna planerar att kräva att alla fagra ord ska omsättas i konkret handling är det få som med bibehållen konsekvensens kommer att kunna sätta emot. Det är lite som när man luras att inleda ett samtal med en arabisk souvenirförsäljare i Jerusalems gamla stad. “Hej och välkommen, hur mår du?” säger han uppfordrande på bruten svenska. Innan man vet ordet av har man blivit två tusen kronor fattigare och ägare av en undermålig porslinsservis som det står “Betlehem 2000” på. För att bibehålla sin självrespekt måste man sedan inbilla sig att köpet var ett sätt att visa solidaritet med det palestinska folket.

Paul Widen, Jerusalem


Egypten öppnar gränsen till Gaza

Egyptens militära styre uppgav igår att gränsövergången Rafah mellan Egypten och Gaza kommer att öppnas permanent på lördag, som ett led i de egyptiska försöken att slutföra försoningssamtalen mellan Fatah och Hamas. Gränsen kommer att vara öppen mellan 9-17 varje dag, förutom fredagar och helgdagar, då gränsövergången kommer att hålla stängt.

Efter Israels ensidiga tillbakadragande från Gaza sommaren 2005 tillsattes EUBAM (European Union Border Assistance Mission Rafah) för att övervaka driften av gränsövergången. Den väpnade Fatah-gruppen Styrka 17 (Yassir Arafats gamla livgarde) stod för driften. Efter Hamas våldsamma maktövertagande i juni 2007 dödades eller fördrevs alla medlemmar i Styrka 17, vilket omöjliggjorde EUBAM:s arbete. Egyptens dåvarande ledare Hosni Mubarak stängde för sin del gränsövergången, eftersom Hamas är av exakt samma skrot och korn som det Muslimska Brödraskapet, vars medlemmar Mubarak hade förföljt i tiotals år. Även Israel stängde sina gränsövergångar till Gaza, eftersom Hamas är en terroristorganisation med folkmord på dagordningen.

Därmed inleddes blockaden av Gaza. Israel kontrollerar, i enlighet med Osloavtalet, Gazas territorialvatten, samt remsans norra och östra gräns. All officiell godstrafik till Gaza har hittills skett via de israeliska gränsövergångarna Erez, Karni, Sufa och Kerem Shalom, så att Israel har kunnat kontrollera att inga vapen smugglas in. Varje vecka transporteras tusentals ton humanitär hjälp till Gaza via dessa gränsövergångar. Israels och Egyptens blockad syftar alltså inte till att svälta ut Gazas befolkning, utan att i möjligaste mån begränsa Hamas förmåga att beväpna sig. Det finns dock flera hundra smugglingstunnlar under gränsen mellan Gaza och Egypten, och genom dessa har stora mängder vapen och sprängämnen förts in i remsan.

Den arabiska våren, som folkupproren i Nordafrika och Mellanöstern ibland kallas, har ännu inte resulterat i äkta folkstyre i Egypten. Det nya ledarskapet har dock avvikit från Mubaraks praxis gentemot Israel på flera punkter. Öppnandet av gränsövergången i Rafah är ett exempel på detta. Israels vice premiärminister Silvan Shalom kallar öppnandet för “en farlig utveckling” och varnade för att smugglingen av vapen in till remsan nu kan komma att öka. Dessutom signalerar öppnandet av övergången en normalisering av förhållandet till Hamas, som fortfarande styr Gaza. Hamas för sin del välkomnade det Egyptiska beslutet. Mellan skål och vägg kan man dock förmoda att de är mindre glada, eftersom de nu kommer att förlora stora mängder pengar på den beskattade tunnelsmugglingen.

Trots det egyptiska styrets besked om att gränsövergången i Rafah permanent kommer att hållas öppen, och att det därmed de facto inte längre råder en blockad, uppger den turkiska organisationen IHH att nästa månads Ship to Gaza-konvoj kommer att avgå som planerat. Förra månadens uttalande av Mathilde Redmatn, vicedirektor för Röda Korset i Gaza, att det inte råder en humanitär kris i Gaza bet inte heller på de hårdnackade aktivisterna. Själv hörde jag nyligen en FN-anställd klaga över att det var svårt att hitta en välsorterad mataffär här i Jerusalem. “Nästa gång jag är i Gaza tror jag att jag ska storhandla,” sa han. Kanske är detta även Henning Mankells dolda motiv bakom sitt deltagande i den kommande “humanitära konvojen.”

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 908085Läsningar totalt:
  • 510Läsningar idag:
  • 738533Besökare totalt:
  • 477Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen