Nakba-myten

"Nakba - skitsnack" imti.org.il

I Israel följer man som bekant den hebreiska kalendern i firandet av nationella högtider. Självständighetsdagen, den femte dagen (eller den sjätte, beroende på när sabbaten infaller) i månaden iyyar, firades därför i tisdags, den 10 maj. Araberna i Israel och på Västbanken följer dock den gregorianska kalendern när de uppmärksammar detta datum, som de kallar för ‘nakba’, katastrofen. Staten Israels grundande betraktas alltså som en tragedi. Varje år anordnas demonstrationer mot Israel denna dag och helgens våldsamheter har redan krävt ett dödsoffer, en 16-årig yngling i Jerusalem.

I mars i år genomdrevs en lag i Knesset (det israeliska parlamentet) som förbjöd skolor och kommunledningar att använda israeliska statsfinanser för att bekosta nakba-evenemang. Det hördes en hel del övertoner i kritiken mot lagen, speciellt eftersom lagförslaget hade kommit från högerpartiet Israel Beitenu, som israeliska vänsterintellektuella älskar att hata. Lagen förbjuder dock inte evenemangen, den förbjuder inte kritik mot Israel eller beskrivningen av grundandet av staten som en katastrof. Lagen förhindrar bara arabiska kommunledningar från att använda skattebetalarnas surt förvärvade penningar när de kablar ut sin antiisraeliska propaganda. Vilken stat som helst med en sund självbevarelsedrift skulle ha gjort samma sak.

Inför detta års uppmärksammande av nakba har den sionistiska studentorganisationen Im Tirtzu publicerat en 70-sidig pamflett med titeln “Nakba – skitsnack”. Pamfletten går tillrätta med det palestinska ‘narrativet’ på punkt efter punkt. Den förnekar inte att araberna genomlevde något som de rimligtvis måste ha upplevt som en katastrof, men menar att palestinierna och arabstaterna bär hela ansvaret för krigsresultatet, med över 700 000 arabiska flyktingar som följd. Medan den judiska sidan hela tiden var kompromissvillig och accepterade en tvåstatslösning ville araberna ha allt. “Nakba-myten är ett skamlöst bedrägeri som saknar motstycke, vars enda syfte är att göra en omskrivning av historien. I denna myt blir angriparen ett offer, medan de som försvarar sig blir krigsförbrytare.”

“Om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger kommer folk att börja tro på den,” sa som bekant Hitlers propagandaminister Josef Göbbels. Myten om nakba är ett solklart exempel på detta. Palestinska barn växer idag upp med en i bästa fall grovt förenklad och i värsta fall hårt förvriden historieskrivning i vilken Staten Israel är roten till allt ont. Istället för att lära sig att ta ansvar för de fundamentala strategiska felkalkyleringar som deras ledarskap konsekvent gjort sig skyldigt till i snart 100 år lär de sig istället att lägga skulden på Israel.

(Läs för övrigt här om palestinier som föredrar att bo i Israel.)

Paul Widen, Jerusalem


Palestinsk likviditetskris

När Fatah och Hamas den 27 april nådde en fredsöverenskommelse och förklarade sin avsikt att bilda en samlingsregering valde Israel att upphöra utbetalningen av skattepengar som samlats in å palestiniernas vägnar. Israel motiverade sitt beslut med att Hamas, en organisation som är terroriststämplad av både EU och USA, har som uttalat mål att förinta Staten Israel. Israels beslut var alltså föga överraskande. Varför underlätta terroristernas tillgång till pengar?

Ingen borde vara förvånad. När Fatah och Hamas bildade en samlingsregering i början av 2006 skedde samma sak. Även västvärldens ekonomiska bistånd ströps då, som en logisk följd av att man hade terroriststämplat Hamas. Man kan ju inte, som påpekats tidigare, både kalla Hamas för terrorister och ge dem pengar.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt är dock av en annan åsikt. På Twitter skrev han den 1 maj att han var “oroad över rapporter att Israels regering kommer att stjäla skattepengar från den Palestinska myndigheten. Oacceptabelt.” Det är alltså enligt Bildt oacceptabelt att Israel vidtar ekonomiska åtgärder mot en terroristorganisation som har som mål att driva ut judarna i havet.

I söndags skulle Israel ha gjort en överföring på 105 miljoner dollar till den Palestinska myndigheten. När så inte skedde uppgav EU:s utrikesminister Catherine Ashton att EU skulle skjuta till 85 miljoner euro, utöver de 100 miljoner euro som redan budgeterats till palestinierna under 2011. Hon gav dock inget datum för när pengarna skulle överföras. I måndags uppgav palestiniernas premiärminister Salam Fayyad att den Palestinska myndigheten inte har råd att betala sina anställda, vilket tyder på att EU då ännu inte hade infriat sitt löfte. Man kan anta (och kanske till och med hoppas) att det finns någon mekanism i EU:s biståndsutbetalningssystem som förhindrar att pengar betalas ut till den Palestinska myndigheten så länge det föreligger er risk att pengarna hamnar i Hamas krigskassa.

Idag uppgav den högt uppsatte Fatah-medlemmen Nabil Shaath att en ny palestinsk regering kommer att presenteras om tio dagar. Eftersom Hamas fram tills dess inte ingår i den palestinska regeringen är det möjligt att delar av det internationella samfundet tillåter sig att fortsätta att ge ekonomiskt stöd till den Palestinska myndigheten. Den 3 maj uppgav exempelvis en talesman för det amerikanska utrikesdepartementet att USA kommer att vänta och se innan man tar beslut om att dra in stödet till palestinierna. När talesmannen ombads förklara hur man ens kan överväga att samarbeta med Hamas, som har hjälteförklarat Usama bin Ladin, svarade han emellertid att Hamas stöd för bin Laden var “skandalöst… [bin Ladins] nederlag är en seger för alla människor som vill leva i fred, säkerhet och värdighet.”

Alla delar naturligtvis inte det amerikanska utrikesdepartementets försiktiga linje. Kyrkans tidning rapporterar exempelvis att Svenska kyrkan och Diakonia “stödjer försoningsavtalet mellan de palestinska organisationerna Fatah och Hamas.” Erik Lysén, internationell chef för Svenska kyrkan, säger i ett pressmeddelande att “palestinsk enhet är en förutsättning för en hållbar framtida palestinsk stat och en hållbar fred.”

När Carl Bildt och representanter för svensk kristenhet inte förmår uppvisa ens ett minimum av moralisk klarsyn får man vara tacksam att det fortfarande är mellanösternkvartetten (FN, EU, USA och Ryssland) som styr skeppet. Förutsättningen för fred är enligt kvartetten att den palestinska sidan erkänner Staten Israel, accepterar tidigare ingångna avtal och avstår från våld.

Paul Widen, Jerusalem


Israels civilreligion

Igår kväll under den officiella minnesceremonin för Israels fallna soldater vid Västra Muren sa IDF:s chefsrabbin Rafi Peretz något som kan vara värt att uppmärksamma. I sitt tal till de anhöriga som hade samlats valde han tröstande ord från Bibeln, bland annat detta: “…ty de stred Herrens strid.”

Soldater håller om varandra under två tysta minuter. Bild: Hilla Ohayon, www.HillaOhayon.com

De fallna soldaterna betraktas därmed inte ‘bara’ som offer i en politisk konflikt, utan som martyrer i en kamp mellan Gott och Ont. Just på minnesdagen för de fallna soldaterna rör sig ofta den officiella retoriken från det israeliska ledarskapet på detta väldigt känsliga område. Valet av plats (Västra Muren) är talande i sig, och budskapet igår förstärktes av ytterligare ett antal bibelverser som citeras av presidenten och IDF:s överbefälhavare. De oförvanskade, oöversatta flertusenåriga orden tycktes tala rätt in i den situation som den samlade judiska nationen står inför idag.

Ämnet är naturligtvis väldigt komplicerat. För att förstå Staten Israels civilreligion krävs det att man tar hänsyn till de politiska, historiska, sociologiska, teologiska och psykologiska faktorer som påverkade framväxten av det idékomplex i vilket man kallar Staten Israel för “början av vår spirande förlossning”. Detta är dock enligt min mening ett väldigt, väldigt viktigt ämne, och som i svensk nyhetsrapportering bara omnämns när journalister får lust att uttrycka sin bestörtning över “religiös extremism”, en etikett som är mer anklagande än beskrivande.

Ämnet kräver en repetition av judaistikens baskunskaper, vilket har föranlett mig att återpublicera följande artikel, som jag skrev för tidskriften Shalom över Israel för två år sedan:

Förutom de helger som omnämns i moseböckerna firas som bekant inom judendomen även Purim och Hanukka. Konkreta historiska händelser omfattas alltså av judendomen och får religiösa uttryckssätt. Det är dock inte bara glada händelser som ihågkoms: När det andra templet förstördes år 70 e.Kr. inrättades en fastedag, Tisha be’Av, som fortfarande uppmärksammas varje sommar.

Under närmare 1800 år levde det judiska folket utspritt över hela världen, med bara en liten skara i Landet Israel. Eftersom ingen enskild historisk händelse påverkade hela det judiska folket under den här långa perioden gjordes heller inga tillägg i den hebreiska kalendern. Man mindes bara forna tiders räddningar och katastrofer. Detta förändrades dock i och med Förintelsen och grundandet av Staten Israel, två händelser som berörde en majoritet av judenheten. Från ett religiöst judiskt perspektiv uppstod då frågan om, och i så fall hur, dessa händelser skulle uppmärksammas. Det är en nästan omöjligt svår fråga, eftersom svaret implicerar att man gör anspråk på att veta att en historisk händelse har en kollektiv religiös betydelse. Man gör anspråk på att förstå Guds plan, att kunna se Guds finger i historien.

1949 valde en del religiösa judar att recitera Hallel på den då nyinstiftade självständighetsdagen. Hallel är en samling psaltarpsalmer som reciteras varje dag under de högtider som nämns i moseböckerna samt under Hanukka. Den judiska traditionen påbjuder att Hallel ska reciteras på dagar som högtidlighåller Guds kollektiva räddning av det judiska folket. (Hallel reciteras dock inte under Purim, eftersom judarna var förslavade i Persien även efter att de hade räddats till livet.) De som valde att börja recitera Hallel 1949 sa därmed att Gud spelade en roll i Israels seger i självständighetskriget. I och med denna religiösa handling markerades helt odramatiskt det judiska folkets återinträde i historien efter 1813 års förskingring.

Staten Israels tumultartade historia nådde ytterligare ett klimax i juni 1967 i och med Sexdagarskriget. Denna gång var den militära segern än mer ofattbar och de territoriella erövringarna tre gånger så stora som 1948. I och med att Tempelberget också erövrades var det många judar som frågade sig varför de skulle fasta på Tisha be’Av. Varför uppmärksamma templets förstörelse när Tempelberget nu hade återerövrats? Dagen då Västra Muren nåddes av israeliska trupper, den 28 i månaden Iyyar enligt den hebreiska kalendern, gjordes till en helgdag. Även på denna dag började man recitera Hallel i synagogorna.

Staten Israels korta historia tycks alltså vara impregnerad av religiös betydelse, men givetvis är det inte alla som delar den åsikten. Många ultraortodoxa judar menar att sionismen är en form av gudsuppror, att det judiska folkets upprättelse ska ske genom Messias, inte genom att judar tar till våld. Det faktum att den sionistiska rörelsens ledare och statens grundare inte var religiösa ges som argument för att händelserna som ledde upp till självständigheten och allt som hänt sedan dess helt saknar religiös betydelse.

Sekulära judar, å andra sidan, tänker överhuvudtaget inte i dessa termer och ser Staten Israel som en politisk nödvändighet snarare än ett tecken i tiden. Gud spelar inte en roll i den ekvationen. Som om inte detta vore nog finns det också många religiösa sionistiska israeler som starkt reserverar sig mot den officiella välsignelsebönen för Staten Israel, i vilken staten kallas för ”början av vår spirande förlossning”. De som reserverar sig menar sig inte ha rätt att göra välsignelsebönens enorma anspråk, som de betraktar som nästan arrogant: Hur kan vi påstå att just vi lever i Guds historiska frälsningensskeende? Hur vågar vi hävda att tiden plötsligt har återfått sin mening, efter över 1800 år?

Man kan alltså lätt dra slutsatsen att de judar som återstår när man räknar bort de ovanstående grupperna borde vara försvinnande få och att deras åsikter därför saknar relevans. Staten Israels religiösa betydelse är alltså antingen obefintlig, irrelevant, eller omöjlig att sluta sig till för en överväldigande majoritet av landets befolkning.

Varför uppmärksammar ändå en överväldigande majoritet av israelerna Jerusalemdagen med enorma fester? Varför står alla stilla när sirenen ljuder i två minuter för Förintelsens offer? Varför instämmer alla med ”amen” när chefsrabbinen säger kaddish-bönen för de fallna soldaterna vid Västra Muren? För att vara ett land där alla av en eller annan anledning tycks opponera sig mot den religiösa sionistiska statsreligionen blir man som utomstående lätt förvirrad när man ser så många saker som tyder på motsatsen.

Svaret står kanske att finna i hur man definierar begreppet religion. I Sverige brukar vi numera betrakta religion som den enskilda individens privata åsikt. För oss blir det därför lätt att dra slutsatsen att man i Israel idag blandar ihop politik och religion på ett ibland direkt farligt sätt, men om vi tittar tillbaka på den bibliska historien och dess fortsättning fram till slutet av det andra templets tid så var ju också den en sammanblandning av politik och religion. När det judiska folket har agerat kollektivt i historien har alltså religion och politik alltid gått hand i hand. Det faktum att det judiska folket nu än en gång agerar kollektivt som en politisk aktör i historien är alltså från detta perspektiv per definition något som är religiöst betydelsefullt. Det är ju detta som är judendom, det judiska folkets kollektiva ackumulerade historia, varken mer eller mindre. Från detta perspektiv är också frågan om vad Gud anser om saken egentligen irrelevant: Det är inte Gud som bestämmer om en händelse är religiöst betydelsefull eller inte. Betydelsen är helt enkelt en funktion av det kollektiva judiska handlandet.

Det finns alltså någonting väldigt odramatiskt i anspråken på Staten Israels religiösa betydelse, odramatiskt i bemärkelsen att det inte nödvändigtvis är fråga om någonting övernaturligt. I denna avdramatiserade bemärkelse kan en majoritet av Israels befolkning identifiera sig med dessa anspråk. Religion beskrivs ibland som ett system som svarar på tre frågor: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? samt, Finns det rättvisa i världen? Staten Israels existens förser idag judar med svar på dessa frågor.

Paul Widen, Jerusalem


Israels sörjer sina döda

År 1860 började judiska pionjärer bygga det första judiska bostadsområdet utanför Jerusalems stadsmurar, kallat Mishkenot Sha’ananim. Även om det skulle dröja ytterligare en generation innan den moderna sionismen utkristalliserades bland judiska intellektuella i Europa, räknas detta byggprojekt som startskottet för det sionistiska projektet: Den första “bosättningen” hade etablerats.

Sedan 1860 har 22 867 soldater, poliser och säkerhetsmän och -kvinnor dödats i tjänsten medan de försvarat detta projekt. Varje år högtidlighålls deras minne dagen innan Israels självständighetsdag, som i år firas den 10 maj. Ikväll klockan 20:00 kommer därför flygsirenen att ljuda i hela Israel i en minut och precis som på minnesdagen för Förintelsens offer kommer hela landet att stanna upp. En officiell ceremoni inleds därefter vid Västra Muren. Imorgon klockan 11:00 ljuder sirenen igen, denna gång i två minuter, vilket inleder de minnesceremonier som kommer att hållas vid alla begravningsplatser där soldater ligger begravda runt om i landet.

Sedan förra året har ytterligare 183 namn lagts till listan på de som dödats medan de försvarat Israel. Det är svårt att hitta en familj i Israel som inte har förlorat en familjemedlem i ett krig eller en terroristattack. De allra flesta är intimt förtrogna med den smärta som ikväll och imorgon uppmärksammas kollektivt bland alla som sympatiserar med det sionistiska projektet.

Precis som inför minnesdagen för Förintelsens offer stänger affärer och restauranger tidigt idag. Det blir påtagligt att det råder en kollektiv sorgestämning, vilket är mycket ovanligt i industrialiserade västländer. I en värld där glädje och sorg annars oftast är privata angelägenheter är det svårt att föreställa sig kollektiva sorgeuttryck.

Vad som är än mer anmärkningsvärt är hur sorgen imorgon kväll snabbt kommer att omvändas i glädjeyra när Israel firar självständighetsdagen. Enorma gatufester anordnas på kvällen, och dagen därpå har det blivit en sed att ordna grillfester i parker och grönområden, en sed som till och med uppmärksammans av många araber och ickesionistiska ultraortodoxa judar. Religiösa sionister, som betraktar Staten Israel som ett led i Guds frälsningsplan, reciterar Hallel, en speciell samling psaltarpsalmer som annars bara reciteras under firandet av bibliska högtider samt den postbibliska Channukka-högtiden, men mer om detta senare i veckan.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 883060Läsningar totalt:
  • 697Läsningar idag:
  • 718688Besökare totalt:
  • 643Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen