“Politik på riktigt”

Fredagens bombattentat i Oslo och den därpå följande massakern på Utöya har orsakat starka reaktioner även i Israel. Presidenten och premiärministern har fördömt dåden och uttryckt hela Israels deltagande i sorgen. All upptänklig israelisk hjälp stod till Norges förfogande, hette det i ett uttalande: Israel har ju en tragisk erfarenhet av terroristdåd. Norge tackade vänligt nej till erbjudandet.

En nyfiken journalist på Jerusalem Post laddade snabbt ner den misstänkte terroristens manifest, “2083 – A European Declaration of Independence” och noterade att ordet “Israel” förekommer 359 gånger i texten, medan ordet “judar” förekommer 324 gånger. Av citaten att döma sympatiserar Anders Behring Breivik med sionismen. “Låt oss kämpa tillsammans med Israel, tillsammans med våra sionistiska bröder mot alla antisionister, mot alla kulturmarxister/multikulturalister,” skriver han.

För alla israelsympatisörer är det rimligtvis, för att citera Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, “klart besvärande att omnämnas i ett sådant sammanhang.” Man kan på sin höjd notera en viss nyansskillnad mellan just denna del av Behring Breiviks resonemang och det jag hör från många svenskar (och norrmän) som kontaktar mig och kommenterar mina blygsamma försök att påverka nyhetsrapporteringen från Israel (som Behring Breivik, liksom jag själv, anser vara medvetet vinklad). Trots att epitetet “extremist” snabbt lades till Behring Breivik finns det de som mellan skål och vägg frågar sig vad som är så extremt i hans åsikter. Att kallblodigt skjuta ihjäl 68 ungdomar är det naturligtvis ingen som förespråkar, men hans övergripande ideologiska resonemang, hans generella problemformulering, hans allmänna sympatier och, i grova drag, hans värdegrund?

Många är de som nu nästan desperat nagelfar Behring Breiviks manifest för att peka ut avgörande nyansskillnader mellan terroristens åsikter och de egna åsikterna, för att rädda de egna, “legitima” åsikterna från total diskreditering. Den norske bloggaren Björn Stärk ifrågasätter dock detta förfarande: “Det vi ser här är förhållandet mellan ord och handling som vi känner igen från andra former av terrorism och ideologiskt våld genom historien: anarkister, kommunister, nazister och islamister. Det finns, eller fanns, inom dessa rörelser, de som använder ord, och bara ord, medan de varnar för den Stora Konspirationen och den Kommande Krisen. Och sedan kommer det någon annan, en övertygad troende, en martyr för saken, och tar dessa idéer till deras naturliga, blodiga konsekvens.”

Den fundamentalt avgörande skillnaden mellan Anders Behring Breivik och alla de anständiga människor som chockat ser likheter mellan de egna och terroristens åsikter ligger alltså inte i nyansskillnaderna, utan i hur angeläget man uppfattar att problemet är. En bråddjup avgrund skiljer de anständiga från de som anser att västerlandets kris berättigar mördandet av 68 ungdomar. Skulden för terroristattackerna ligger alltså enbart hos mördaren, men om man (om än aldrig så lite) känner igen sig i mördarens resonemang, om man hör ekot av ens egna åsikter när man läser hans manifest, bör man i anständighetens namn besinna sig och fråga sig vad ens egna åsikter har för naturlig, blodig konsekvens.

“Såna här gånger blir politik på riktigt,” sa Mona Sahlin på TV4 i lördags, och jag dristar mig till att hålla med henne. De fortfarande obegripligt våldsamma händelserna i Norge är en smärtsam påminnelse om att alla politiska åsikter värda namnet har tvingats betala dyrt med oskyldigt blod för att få existera i vår normalt ganska civiliserade offentliga debatt. Alltför ofta tar vi detta för givet.

Paul Widen, Jerusalem


Bittra ordväxlingar om kontroversiella lagförslag

Två kontroversiella lagförslag har under juli månad debatterats i Knesset, det israeliska parlamentet. Först ut var den så kallade bojkottlagen, som röstades igenom för lite mer än en vecka sedan och som gör det olagligt att organisera en bojkott eller att uppmana till bojkott av israeliska produkter om motiveringen till bojkotten är att en viss produkt är producerad i Israel eller i israeliskkontrollerade territorier. Lagen kan ses som ett försök att definiera en snävare gräns för vad som är att betraktas som rimlig kritik i en allt hätskare debatt om legitimiteten av Israels bosättningar på Västbanken. Det är värt att notera att lagen inte förbjuder privatpersoner från att bojkotta produkter som de finner det lämpligt att bojkotta. Förbudet gäller bara organisering av och uppmaning till bojkott. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu valde att inte närvara vid omröstningen, men uttryckte sig senare positivt till den nya lagen.

Det andra lagförslaget gällde formandet av en parlamentarisk undersökningskommitté med syfte att utreda vem som finansierar ideella organisationer som på olika sätt motverkar IDF (Israels försvarsstyrkor). Bevisligen pumpas stora penningsummor in i dessa organisationer, vars genomslagskraft i både israelisk och internationell opinion inte ska underskattas. Parlamentsledamöterna bakom lagförslaget menar att organisationer som B’Tselem (“i [Guds] avbild”),Yesh Gvul (“det finns en gräns”) och Shovrim Shtika (“bryt tystnaden”) finansieras av utländska organisationer och regeringar för att delegitimera IDF, vilket därmed försätter israeliska soldater i större fara, samtidigt som själva Staten Israel och hela det sionistiska projektet undermineras. Det förslaget röstades ner igår efter en lång debatt i Knesset. Binyamin Netanyahu röstade emot förslaget, till regeringskollegan Avigdor Liebermans förtret.

En bitter debatt pågår i Israel om de två lagförslagen och deras bakomliggande orsaker. Högern menar att det är hög tid att stämma i bäcken: det är en sak att den civiliserade världen är så moraliskt bankrutt att debatten i många länder om konflikten mellan Israel och palestinierna för länge sedan har förlorat alla proportioner, men i Israel ska inte företag behöva frukta ekonomisk bojkott så länge deras verksamhet sker inom ramen för israelisk lag. Högern menar vidare att israeliska medborgare har rätt att veta om utländska regeringar och organisationer försöker påverka den interna israeliska debatten genom att finansiera organisationer på vänsterkanten som ser rött så fort judar försöker försvara sig. Vänstern menar å andra sidan att bojkottlagen strider mot åsiktsfriheten och att man är ute på mycket tunn is när man börjar försöka förbjuda vissa åsikter. Organisationerna på vänsterkanten må vara irriterande, men de utgör inget hot mot Israels säkerhet: de säkerställer snarare ett hälsosamt ifrågasättande av IDF:s verksamhet och tvingar beslutsfattare att ständigt ompröva sina beslut och att vara moraliskt alerta.

Som så ofta är fallet i Israel har debatten blivit så infekterad av det känslomässiga engagemanget (från både högern och vänstern) att avgörande fakta överskuggas och glöms bort när motståndarsidan ska vederläggas. En komisk lättnad erbjöds dock när den näranog döda (men mystiskt välfinansierade) organisationen Shalom Achshav (“fred nu”) direkt valde att utmana bojkottlagen genom en kampanj som pekade ut tre företag som bedriver sin verksamhet på Västbanken. “När du köper Tekoa-svampar bidrar du till bosättarprojektet!” stod det att läsa på en av de glassigt påkostade affischerna. Kampanjen fick dock motsatt effekt: alla företag som utpekades på affischerna noterade en markant ökning i försäljningen. Gemene man i Israel verkar alltså tycka att det är helt OK att bedriva verksamhet på Västbanken. Gissningsvis delas den åsikten av åtminstone några av de 11000 palestinier som jobbar i israeliska fabriker på Västbanken, speciellt nu när palestinska statsanställda inte har fått ut full lön sedan i maj.

Paul Widen, Jerusalem


“Fail again, fail worse”

 

Den absoluta merparten av deltagarna i Freedom Flotilla 2 kastade som bekant in handduken för nästan två veckor sedan efter en utdragen donquijotisk kamp mot grekisk byråkrati, misstänkta israeliska sabotörer och ett internationellt samfund som saknade sympati för flottiljens metoder. En liten grupp aktivister lyckades dock hålla modet uppe och kringgick till slut de grekiska myndigheterna genom att uppge att de hade för avsikt att segla till Egypten. Så skedde också, och fartyget, den franska jakten Dignité, ankrade i egyptiska Port Said igår. Imorse lade man ut för fortsatt färd mot Gaza. Efter knappt två timmar kontaktades båten av den israeliska flottan, som informerade kaptenen att Gaza (i enlighet med internationell lag) är satt i havsblockad av Israel. Kaptenen ombads att ändra kurs till den israeliska hamnstaden Ashdod, där all eventuell humanitär hjälp ombord på båten skulle skickas till Gaza via de etablerade gränsövergångarna. Ett annat alternativ som gavs var att återvända till Egypten, som också har en etablerad gränsövergång till Gaza. Aktivisterna på Dignité vägrade dock, vilket fick som följd att den israeliska flottan bordade båten. Allt ska ha gått lugnt till och båten eskorterades sedan till Ashdod, där de 16 aktivisterna fick välja mellan omedelbar utvisning eller häktning i väntan på domstolsförhör.

En av aktivisterna på Dignité var den svenske medborgaren Dror Feiler, som kandiderade för Vänsterpartiet i valet 2010. I sin personvalskampanj lånade han ett citat av Samuel Beckett: “Ever tried? Ever failed? Try again, fail again, fail better”. Och Dror Felier har verkligen lyckats förlora igen, men det är tveksamt om hans förlust i år var bättre än förra årets Freedom Flotilla-debakel. Visserligen lyckades han tillskansa sig en plats på Freedom Flotilla 2:s enda kvarvarande skuta efter att resten av aktivisterna på den svenskdominerade båten Juliano gav upp och reste tillbaka till Sverige, men Dignités “humanitära hjälp” bestod inte av byggnadsmaterial och mediciner, utan av självgoda aktivister och saliverande journalister.

En poäng görs ofta av att Dror Feiler föddes i Israel, i en judisk familj. Varje banalt litet utspel som han gör ges därför utrymme i media, som är barnsligt överförtjust i denna goda jude som hatar Israel: “Till och med israelerna motsätter sig Israels våldsamma politik!” Vi minns till exempel Feilers installationskonstverk Snövit och sanningens vansinne på Historiska Muséet vintern 2004, vars tendentiösa budskap (“det är så himla synd om palestinierna att det är okej att de spränger sig själva i bitar på överfulla israeliska restauranger”) överskuggade installationens konstnärliga undermålighet och bristande logik. Intellektuell slapphet ska inte blandas ihop med postmodern konst, men om konstnären är en självhatande jude…? Låt gå.

När dylika judar kommer på tal i Israel är det inte ovanligt att höra någon citera en vers från profeten Jesaja: “…dina förstörare och dina härjare draga bort från dig” (Jes. 49:17). Ingen förklaring ges, men alla närvarande nickar allvarligt innan man byter ämne. I sitt sammanhang tycks versen betyda just det som översättningen föreslår, men ordagrant kan orden förstås som “dina förstörare och dina härjare utgår från dig själv.”

Paul Widen, Jerusalem


Grundkurs i orsak och verkan

Lekplats med skyddsrum i Sderot

Palestinska terrorister i Gaza avfyrade under natten och morgonen tre kassamraketer mot Israel. En av raketerna orsakade lätta skador på ett bostadshus, men inga människor kom till skada. I helgen som gick avfyrades ytterligare tre raketer från Gaza. Två slog ner strax söder om Ashkelon, medan den tredje exploderade inne i själva Gazaremsan. Den 22 juni avfyrades ytterligare en raket. Den 16 juni ytterligare en, vilken föregicks av två månader av relativt lugn sedan terroristorganisationen Hamas och Israel slutit en informell vapenvila i början av april. Innan vapenvilan hade våldet eskalerat till nästan samma nivå som rådde innan Operation Gjutet Bly i december 2008-januari 2009: uppemot 50 raketer avfyrades dagligen mot Israel och en 16-årig pojke dödades när hans skolbuss träffades av en pansarbrytande missil.

Israel bombar Gaza” lyder den svenska nyhetsbyrån TT:s rubrik på notisen om den senaste palestinska raketattacken. Notisen fortsätter: “Israeliskt flyg bombade två platser i Gaza tidigt på onsdagen, sedan palestinier avfyrat tre granatraketer in i södra Israel.” Orsak och verkan har bytt plats, vilket är ungefär lika fyndigt som när Pelle tjallar på Lisa till mamma och säger, “Lisa slog tillbaka först!” Så lågt har alltså svensk nyhetsrapportering sjunkit. TT anstränger sig inte ens längre för att dölja sin skamlösa partiskhet. Deras medvetet falsifierade verklighetsbeskrivning återges okritiskt i nästan alla svenska dagstidningar och färgar oräkneliga svenskars syn på konflikten mellan Israel och palestinierna.

Jämför följande två meningar från samma notis:

1. “En kvinna skadades vid flygattacken, enligt palestinska källor.

2. “Israelisk militär sade att den hade siktat på påstådda vapentillverkningsplatser i norra Gazaremsan.

I den första meningen presenteras ett påstående, följt av källan till påståendet. Nyhetskonsumenten är menad att acceptera påståendet som ett faktum, eftersom inget i meningen väcker några frågor om påståendets sanningshalt. I den andra meningen nämns källan först, och här används den aggressiva termen “israelisk militär” istället för den korrekta (och mindre aggressiva) termen “talesmannen för Israels försvarsstyrkor.” Detta följs av två ifrågasättande kvalifikatorer, “sade” och “påstådda”, som gör resten av meningen (“vapentillverkningsplatsen i norra Gazaremsan”) tämligen irrelevant för en okritisk nyhetskonsument. TT:s budskap är tydligt: militären snackar skit. Stridsflygplanen bombade på måfå, dödade nästan en kvinna, varpå militären ljög ihop något om en vapentillverkningsplats.

Om TT hade haft ambition att vara en objektiv nyhetsrapportör hade de två meningarna kunnat omformuleras på följande sätt: “Två vapentillverkningsplatser i norra Gazaremsan totelförstördes av israeliska stridsflygplan strax efter den palestinska raketattacken, uppgav en talesman för Israels försvarsstyrkor. Enligt obekräftade palestinska källor ska en person ha skadats i den israeliska motattacken.” Om TT hade valt att formulera sig så hade man dock kunnat få intrycket att Israels stridshandlingar är legitima, försvarbara och proportionerliga. Bort det!

En TT-notis på sju rader borde av utrymmesskäl inte kunna innehålla fler utstuderade verklighetsförvrängningar, men ingen TT-notis som rör konflikten mellan Israel och palestinierna vore naturligtvis komplett utan en trivialisering av palestinsk terrorism: “Granatattackerna från Gaza har blivit färre på sistone och bara två har avfyrats sedan april”. TT menar alltså att terroristorganisationerna i Gaza har börjat skärpa till sig, medan Israel överreagerar vid varje tillfälle som ges. “Bara två raketer,” påstås det i notisen, men faktum är att terroristorganisationerna i Gaza har avfyrat minst sju stycken tiokilos sprängladdningar packade med järnskrot för maximerad skadeverkning mot civila israeler sedan i april. Och varför detta snäva tidsperspektiv? Över 10 000 granater och raketer har avfyrats sedan 2001 och flera hundra bara i år. Över en miljon israeler lever inom räckhåll för de internationellt terroriststämplade organisationernas raketer, organisationer med en uttalad folkmordsagenda. “Bara två raketer,” säger TT avfärdande. Är det verkligen något att hetsa upp sig över?

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 954872Läsningar totalt:
  • 96Läsningar idag:
  • 779736Besökare totalt:
  • 85Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen