Låt fakta framläggas inför en uppriktig värld

I flera månader rådde det en spänd förväntan i Israel inför premiärminister Binyamin Netanyahus USA-besök, som inleddes i förra veckan. För andra gången i sitt liv (första gången var för 15 år sedan) var han inbjuden att tala inför de båda kamrarna i USA:s kongress. Vad han hade tänkt säga spekulerades det mycket kring, och i Israel kritiserades premiärministern för sin vägran att avslöja ens huvudpunkterna i talet, i vilket han förväntades presentera sin regerings fortsatta förhållningssätt till bland annat det palestinska ledarskapet, som nu på ett eller annat sätt kommer att inbegripa terroristorganisationen Hamas, och de fastkörda fredsförhandlingarna. USA:s president, Barack Obama, som vid flera tillfällen de senaste åren har antagit en ovanligt hård ton mot Israels politik, förväntades i sin tur försöka föregå Netanyahu genom att innan Netanyahus framträdande i kongressen lägga fram nya riktlinjer för USA:s politik i Mellanöstern. Obamas tal framfördes i torsdags, dagen innan Netanyahu togs emot i Vita Huset. Det innehöll lite för alla: Djävulen finns i detaljerna, som man säger i USA. Å ena sidan sa president Obama att Israel inte kan förväntas samtala med en motpart, Hamas, som förespråkar Israels förintelse. Vidare uttryckte han sig mycket kritiskt till det palestinska ledarskapets plan att genomdriva en omröstning om ett erkännande som självständig stat när FN:s Generalförsamling sammanträder i september. Å andra sidan förespråkade han bildandet av en palestinsk stat längs med “1967 års linjer” och “med en permanent gräns… till Jordanien”. Därmed avvek han från tidigare amerikanska administrationers guldvågsavvägda positioner, som på sin höjd bara har implicerat liknande tongångar: Nästan omärkligt satte han ner foten och definierade en diplomatisk position som förändrar USA:s medlarroll och försvårar Israels förhandlingsutrymme.

I Israel var politiker och diplomater inte sena med att uppfatta tonskillnaden i talet. I några timmar rådde en nästan hysterisk stämning, innan president Obama tog emot premiärminister Netanyahu i Vita Huset och de båda pratade igenom saken på tu man hand. Vid en gemensam presskonferens efter mötet tycktes Obama ha tagit ett halvt steg tillbaka, liksom för att blidka Netanyahu och skingra de värsta farhågorna som hördes i Israel. Netayahu i sin tur tog tillfället i akt att markera en rad för Obama obekväma israeliska positioner, som alla seriösa bedömare är medvetna om, men som Obama, märkbart reserverad, tvingades sitta och lyssna på i flera minuter och därmed implicit ge sitt gillande.

Det diplomatiska finliret tog sedan en sabbatsvila, innan det drog igång igen på söndagen, då president Obama höll ett tal inför den inflytelserika amerikansk-israeliska lobbygruppen AIPAC:s policykonferens. Dagen därpå välkomnades Netanyahu på samma konferens, och höll i sin tur ett tal, uppvärmningen inför den slutgiltiga kraftmätningen inför en samlad amerikansk kongress.

“Låt fakta framläggas inför en uppriktig värld” står det i USA:s självständighetsdeklaration. Detta kunde ha varit rubriken för Netanyahus tal inför USA:s kongressledamöter. På punkt efter punkt framlade Netanyahu tydligt Israels position i fråga om gränser (fortsatt kontroll av bosättarblocken och av Jordandalen), flyktingar (återvändandet av palestinska flyktingar till Israel beskrevs som “en fantasi”) och Jerusalem (“Jerusalem ska aldrig delas igen; Jerusalem måste förbli Israels enade huvudstad”). Gång på gång avbröts han av stående ovationer, även när han sa saker som att “i Judéen och Samarien [Västbanken] är det judiska folket inte en främmande ockupationsmakt”. Hans kanske viktigaste punkt var att sätta fingret på det största hindret för fred mellan Israel och palestinierna: “Vår konflikt har aldrig handlat om grundandet av en palestinsk stat: Den har alltid handlat om förekomsten av en judisk stat.”

Det är extremt ovanligt att Binyamin Netanyahu tar bladet ur mun på detta sätt. Ofta beskrivs han cyniskt som en slug taktiker vars enda motiv är politisk överlevnad. Hans tal idag visar att han har starka principer som han vägrar att kompromissa med. Med tanke på det palestinska ledarskapets allt fräckare historieförfalskningar (“palestiniernas historia sträcker sig tillbaka till år 7000 fvt”) är det uppfriskande att äntligen höra en rationell röst från Mellanöstern. Låt fakta framläggas inför en uppriktig värld.

Paul Widen, Jerusalem


“Om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger…”

"Palestinska landförluster." Det är dyrt att förlora.

I måndags publicerade New York Times en ledarartikel skriven av Mahmoud Abbas, den palestinska myndighetens styrelseordförande. Artikeln är, föga överraskande, fylld till bredden med lögner. Låt oss ta en närmare titt på den.

“För sextiotre år sedan tvingades en trettonårig palestinsk pojke lämna sitt hem i staden Safed i Galiléen och fly med sin familj till Syrien,” börjar Mahmoud Abbas. “Han sökte skydd i ett tält som alla andra anländande flyktingar. Trots att hans familj i decennier önskade att få återvända till sitt hem och sitt hemland, förnekades de denna mest grundläggande mänskliga rättighet. Detta barns berättelse, liksom så många övriga palestiniers, är min berättelse.”

När Abbas intervjuades på arabiska på al-Palestina TV den 6 juli 2009 lät det dock så här: “Folk var motiverade att fly. De fruktade vedergällning från de sionistiska terroristorganisationerna [läs: det judiska självförsvaret], i synnerhet från de som fanns i Safed. De av oss som var från Safed fruktade speciellt att judarna hyste en gammal önskan att hämnas för vad som hände under revolten 1929 [läs: då araberna i Safed slaktade 21 civila judar]. Detta fanns i våra familjers och föräldrars minnen. De insåg att kraftbalansen höll på att skifta och därför övergavs hela stan, baserat på detta resonemang – att rädda våra liv och våra tillhörigheter.” Det var alltså inte elaka judar som drev ut Abbas och kompani. Araberna lämnade Safed innan striderna ens hade brutit ut eftersom det arabiska civilsamhället hade kollapsat. De drog slutsatsen att den arabiska sidan skulle förlora, och eftersom de fruktade vedergällning för sina egna mordiska övergrepp mot judarna valde de att fly.

Mahmoud Abbas bodde alltså inte i ett tältläger med andra flyktingar. Hans familj “var förmögen i Safed,” berättar han. “Så småningom slog vi oss ner i Damaskus. Min far hade pengar och han spenderade dem metodiskt. Efter ett år, när pengarna tog slut, började vi arbeta.” Sedermera tog sig Abbas till Moskva, där han doktorerade i förintelseförnekelse, men låt oss återvända till lögnpropagandan i New York Times.

Efter att FN:s Generalförsamling röstade igenom delningsförslaget den 29 november 1947 “fördrev sionistiska styrkor palestinska araber för att säkerställa en avgörande judisk majoritet i den framtida Staten Israel, varpå arabiska arméer ingrep,” heter det i Abbas historieförvanskning. “Krig och fortsatta fördrivningar följde. [—] Minuter efter att Staten Israel etablerades den 14 maj, 1948, blev den erkänd av USA. Vår palestinska stat har dock förblivit en oinfriat löfte.”

Och varför etablerades det inte en palestinsk stat 1948? Därför att araberna röstade emot delningsförslaget. Efter att ha förlorat omröstningen lämnade de arabiska delegaterna lokalen i protest och palestiniernas ledare, Amin al-Husseini (som var gäst hos Adolf Hitler i Berlin under större delen av Andra världskriget), utropade en tredagarsstrejk, som blev startskottet för kriget. Och tvärtemot vad Abbas påstår var den sionistiska protostatens strategi defensiv ända fram till i april 1948, då man övergick till en offensiv strategi för att inte gå under. Detta är inte en “åsikt” eller en “upplevelse”: det är ett historiskt faktum som vem som helst kan läsa sig till.

Det är sedan länge känt att det palestinska “narrativet” är impregnerat av lögner, men nu har en av världens med prestigefyllda tidningar upplåtit sin ledarsida åt denna smörja. Uppbackad av denna fullkomligt verklighetsfrånvända historieskrivning uppmanar Mahmoud Abbas världssamfundet att erkänna “Palestina” som en självständig stat när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. “Staten Palestina har för avsikt att vara en fredsälskande nation, förbunden att respektera mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och FN-stadgan,” bedyrar Abbas. Man undrar, allra ödmjukast, varför ingen arab hade kunnat komma på denna briljanta idé redan i november 1947, så att vi hade sluppit 63 år av krig och terrorism.

Palestniernas ledare, vars mandat gick ut får två år sedan, tycks verkligen tro att han gör en eftergift när han kräver att Israel bara behöver dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser för att göra plats åt “Palestina”. 1947 års delningsförslag öronmärkte större landområden till araberna, men Abbas är minsann inte så stingslig. Det räcker med att Israel nu en gång för alla förlorar Sexdagarskriget, 44 år efter arabstaternas andra misslyckade försök till fullskaligt folkmord på judarna. Det är allt han kräver. Det är ju som bekant aldrig för sent att förlora Sexdagarskriget.

Paul Widen, Jerusalem


Bitte Hammargrens obefintliga hermeneutiska hygien

På förekommen anledning känner jag mig tvingad att kommentera Bitte Hammargrens senaste alster om Israel i Svenska Dagbladet. Hammargren är SvD:s mellanösternkorrespondent, dock utan att kunna vare sig arabiska eller hebreiska. Detta förklarar varför hon citerar tidningen Ha’aretz engelska upplaga, som hon inte ens har anständighet att översätta till svenska. Och vem citerar hon? Gideon Levy, den israeliska avgrundsvänsterns okrönte kung, som nästan dagligen spyr sådana mängder postsionistisk galla att varken han eller Ha’aretz längre tas på allvar i Israel. Längre ner i artikeln hänvisar hon sina läsare till Wikipedia och befäster därmed sin obefintliga journalistiska kaliber. Det är, som alltid när Hammargren är i farten, pinsamt att läsa.

Israels självständighetsfirande och palestiniernas nakba-demonstrationer är “två sidor av samma mynt”, skriver Hammargren. Judarna är förstås glada, de firar att de fick sin stat bara tre år efter Förintelsen, men palestinier “upplever det som att Europa vältrade över sin monumentala skuld till de överlevande judarna, genom att låta palestinierna betala priset.” Därmed promulgerar hon lögnen att Staten Israel etablerades på mark som på något mystiskt sätt var “palestinsk” (när den i själva verket var brittisk) och att det palestinska flyktingproblemet är en konsekvens av Israels grundande (när det är en konsekvens av att araberna förlorade kriget som de började, varefter de vägrade att förhandla med Israel och tvingade flyktingarna att leva i permanenta flyktingläger). Inte för ett ögonblick reflekterar Hammargren över det faktum att sättet på vilket palestinierna “upplever” verkligheten är intimt sammanbundet med den historieförvrängning som de matas med av det egna ledarskapet och av palestinsk media. En journalist med ett uns av intellektuell heder skulle inte tveka att avfärda ett “narrativ” om detta narrativ är grundat på historiska lögner och fabrikationer. Bara en person som är helt oförmögen att skilja på fakta och propaganda skulle påstå att Israels självständighetsfirande och palestiniernas nakba-demonstrationer är “två sidor av samma mynt”. I det ena fallet firar en demokratisk nation sin historiska återupprättelse, vilket skedde med världssamfundets moraliska uppbackning. I det andra fallet uppviglas palestinska flyktingar av diverse terroristorganisationer till våldsamt upplopp för att markera minnet av årsdagen då de krävde allt och därmed också förlorade allt.

Närmare 800 000 judar i de omkringliggande arabstaterna fördrevs efter att Israel utropade självständighet. Exempelvis var minst 25% av Bagdads befolkning judar fram till slutet av 1940-talet. Hammargren knystar inte om detta. Hon är för upptagen med att sprida Gideon Levys evangelium om att Israel också borde uppmärksamma nakba. För detta krävs “en annorlunda historieskrivning, som också inkluderar Den andre [sic], den som är förtryckt och förnekad”. I klarspråk: Israel bör anamma sina svurna dödsfienders lögnpropaganda. Då blir allt bra.

Det är och förblir en skam att en av Sveriges största dagstidningar tillåter Bitte Hammargren att obehindrat sprida sina inbillningar. Inte på grund av att hon hyser en öppen, ensidig och helt okritisk sympati för det palestinska “narrativet”, vilket är illa nog i sig, utan för att hon bevisligen aldrig har satt sig in mellanösternkonfliktens historia eller de kopiösa mänger forskning som gjorts i ämnet. Etablerade historiska faktum kan inte avfärdas bara för att någon “upplever” att saker egentligen förhåller sig på ett annat sätt. Dessutom skriver hon på en torftig och föga övertygande svenska, som Dick Haas brukade säga. Jag är fullkomligt övertygad om att det måste finnas tiotals normalbegåvade svenska journalister med historiska baskunskaper och intakt intellektuell heder som skulle kunna göra ett bättre jobb som SvD:s mellanösternkorrespondent än Bitte Hammargren. Eller är hon anställd på livstid? Hur lågt ska ribban behöva sänkas innan den ansvariga redaktören på SvD:s utrikesredaktion tar Hammargren åt sidan och säger, “Du Bitte, kan du komma in på mitt kontor?”

Paul Widen, Jerusalem


Palestinska upplopp på “nakba-dagen”

Palestinska stenkastare gömmer sig bakom en ambulans. Foto: Peter Lerner

Tusentals palestinska flyktingar uppges under eftermiddagen ha stormat gränsen mellan Syrien och Israel under de årliga nakba-demonstrationerna som hålls till minne av Staten Israels grundande för 63 år sedan. Minst åtta människor uppges ha dödats när israeliska försvarsstyrkor öppnade eld mot infiltratörerna, men rapporterna är ännu motstridiga och ofullständiga. Liknande upplopp och stormningsförsök rapporteras även från gränsen mellan Libanon och Israel, men där ska den libanesiska armén ha försökt tvinga bort demonstranterna från gränsen. Även där lär flera dödsoffer ha krävts, medan dussintals människor har skadats.

I flera arabiska stadsdelar i Jerusalem har de palestinska demonstrationerna urartat i våldsamt upplopp mot israelisk polis och mot förbipasserande israeliska civila. På Scopusberget, strax norr om Olivberget, kunde man höra ihållande skottlossning från bland annat flyktinglägret Issawiya. Också i Västra Jerusalem, där undertecknad befinner sig för tillfället, märker man att läget är spänt. Extrainsatt polis kan ses på gatorna, och i luften hörs ett konstant smatter av helikoptrar.

I Tel Aviv dödades i morse en person när en 22-årig israelisk arab körde in i flera bilar i vad som verkar ha varit ett fall av “plötsligt jihad-syndrom”, dvs. ett oplanerat terroristdåd med ett improviserat vapen, i detta fall en lastbil. Lastbilen rammade slutligen en buss, som satte stopp för vansinnesfärden, men då steg föraren ut och började skrika och kasta saker på förbipasserande. När han slutligen övermannades hade 17 människor skadats.

Medan de våldsamma upploppen i Jerusalem och terroristdådet i Tel Aviv tycks ha varit oplanerade uppger en talesman för IDF (Israels försvarsstyrkor) att stormningen av gränsen mellan Syrien och Israel ser ut att vara en planerad provokation, dirigerad av Iran. Mer och mer tyder på att iranska specialstyrkor är djupt involverade i de våldsamma försöken att kuva folkupproret mot den syriska regimen. Våldsamma demonstrationer mot Israel är ett utmärkt sätt att avleda det internationella samfundets uppmärksamhet från regimens övervåld mot den egna civilbefolkningen. Nakba-demonstrationer fungerar därmed som ett välkommet komplement till det som enligt oppositionskällor ska vara regimens strategi: “Döda bara 20 människor åt gången; skyll på Israel.”

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 908076Läsningar totalt:
  • 501Läsningar idag:
  • 738524Besökare totalt:
  • 468Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen