Grundkurs i orsak och verkan

Lekplats med skyddsrum i Sderot

Palestinska terrorister i Gaza avfyrade under natten och morgonen tre kassamraketer mot Israel. En av raketerna orsakade lätta skador på ett bostadshus, men inga människor kom till skada. I helgen som gick avfyrades ytterligare tre raketer från Gaza. Två slog ner strax söder om Ashkelon, medan den tredje exploderade inne i själva Gazaremsan. Den 22 juni avfyrades ytterligare en raket. Den 16 juni ytterligare en, vilken föregicks av två månader av relativt lugn sedan terroristorganisationen Hamas och Israel slutit en informell vapenvila i början av april. Innan vapenvilan hade våldet eskalerat till nästan samma nivå som rådde innan Operation Gjutet Bly i december 2008-januari 2009: uppemot 50 raketer avfyrades dagligen mot Israel och en 16-årig pojke dödades när hans skolbuss träffades av en pansarbrytande missil.

Israel bombar Gaza” lyder den svenska nyhetsbyrån TT:s rubrik på notisen om den senaste palestinska raketattacken. Notisen fortsätter: “Israeliskt flyg bombade två platser i Gaza tidigt på onsdagen, sedan palestinier avfyrat tre granatraketer in i södra Israel.” Orsak och verkan har bytt plats, vilket är ungefär lika fyndigt som när Pelle tjallar på Lisa till mamma och säger, “Lisa slog tillbaka först!” Så lågt har alltså svensk nyhetsrapportering sjunkit. TT anstränger sig inte ens längre för att dölja sin skamlösa partiskhet. Deras medvetet falsifierade verklighetsbeskrivning återges okritiskt i nästan alla svenska dagstidningar och färgar oräkneliga svenskars syn på konflikten mellan Israel och palestinierna.

Jämför följande två meningar från samma notis:

1. “En kvinna skadades vid flygattacken, enligt palestinska källor.

2. “Israelisk militär sade att den hade siktat på påstådda vapentillverkningsplatser i norra Gazaremsan.

I den första meningen presenteras ett påstående, följt av källan till påståendet. Nyhetskonsumenten är menad att acceptera påståendet som ett faktum, eftersom inget i meningen väcker några frågor om påståendets sanningshalt. I den andra meningen nämns källan först, och här används den aggressiva termen “israelisk militär” istället för den korrekta (och mindre aggressiva) termen “talesmannen för Israels försvarsstyrkor.” Detta följs av två ifrågasättande kvalifikatorer, “sade” och “påstådda”, som gör resten av meningen (“vapentillverkningsplatsen i norra Gazaremsan”) tämligen irrelevant för en okritisk nyhetskonsument. TT:s budskap är tydligt: militären snackar skit. Stridsflygplanen bombade på måfå, dödade nästan en kvinna, varpå militären ljög ihop något om en vapentillverkningsplats.

Om TT hade haft ambition att vara en objektiv nyhetsrapportör hade de två meningarna kunnat omformuleras på följande sätt: “Två vapentillverkningsplatser i norra Gazaremsan totelförstördes av israeliska stridsflygplan strax efter den palestinska raketattacken, uppgav en talesman för Israels försvarsstyrkor. Enligt obekräftade palestinska källor ska en person ha skadats i den israeliska motattacken.” Om TT hade valt att formulera sig så hade man dock kunnat få intrycket att Israels stridshandlingar är legitima, försvarbara och proportionerliga. Bort det!

En TT-notis på sju rader borde av utrymmesskäl inte kunna innehålla fler utstuderade verklighetsförvrängningar, men ingen TT-notis som rör konflikten mellan Israel och palestinierna vore naturligtvis komplett utan en trivialisering av palestinsk terrorism: “Granatattackerna från Gaza har blivit färre på sistone och bara två har avfyrats sedan april”. TT menar alltså att terroristorganisationerna i Gaza har börjat skärpa till sig, medan Israel överreagerar vid varje tillfälle som ges. “Bara två raketer,” påstås det i notisen, men faktum är att terroristorganisationerna i Gaza har avfyrat minst sju stycken tiokilos sprängladdningar packade med järnskrot för maximerad skadeverkning mot civila israeler sedan i april. Och varför detta snäva tidsperspektiv? Över 10 000 granater och raketer har avfyrats sedan 2001 och flera hundra bara i år. Över en miljon israeler lever inom räckhåll för de internationellt terroriststämplade organisationernas raketer, organisationer med en uttalad folkmordsagenda. “Bara två raketer,” säger TT avfärdande. Är det verkligen något att hetsa upp sig över?

Paul Widen, Jerusalem


Ny gränstvist med Libanon

Israels regering utstakade igår den norra havsgräns inom vilken Israel har exklusiva ekonomiska rättigheter. Beslutet togs efter att Libanon vänt sig till FN med kartor där Libanons ekonomiska zon omfattar delar av det område där enorma naturgastillgångar nyligen upptäcktes av israeliska energibolag. “Området som vi pratar om gränsar till Libanon och Cypern i norr,” sa Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under gårdagens regeringssammanträde. “Den gräns som Libanon framlagt i FN är avsevärt längre söderut än den linje som Israel föreslår. Den strider också mot linjen som vi kommit överens om med Cypern och, vilket i mina ögon är ännu mer talande, den strider mot den linje som Libanon själv kom överens om med Cypern 2007.”

Israel och Libanon har som bekant inga diplomatiska förbindelser och all kontakt mellan länderna är därför indirekt, via olika FN-ombud eller andra länders diplomater. Att ha direktkontakt med Israel vore att implicit erkänna Israels legitimitet, vilket man vägrar att göra. Landgränsen mellan de båda länderna är därför utstakad av FN. Israel och det internationella samfundet erkänner denna gräns, medan Libanon, uppbackad av Arabförbundet, fortfarande gör anspråk på ett 22 kvadratkilometer stort område på Golanhöjderna kallat Shebaa-gårdarna. Detta anspråk gör det möjligt för terroristorganisationen Hizballa att fortsätta hävda att Israel ockuperar libanesiskt territorium, vilket är Hizballas själva existensberättigande. Det råder därför formellt krig mellan länderna, men raketbeskjutning från Libanon mot Israel har bara skett vid enstaka tillfällen sedan den Andra libanonkriget sommaren 2006.

Havsgränsen har till skillnad från landgränsen inte varit så relevant förrän nu. Internationella maritima lagar är väldigt tydliga, vilket förklarar varför Israel och Libanon tidigare inte har behövt förhandla direkt med varandra: det räckte att varje land var för sig nådde överenskommelser med Cypern. Dessa separata överenskommelser implicerade en gräns också mellan Israel och Libanon, trots att en formell överenskommelse mellan länderna aldrig förelåg.

Situationen förändrades naturligtvis när naturgastillgångar värderade många miljarder dollar upptäcktes under havsbottnen söder om den implicerade havsgränsen. Libanon har därför för första gången skickat detaljerade kartor på sina anspråk till FN. I Israel, där man i över tio år har begärt sådana kartor för att en gång för alla klara upp alla gränstvister med Libanon och nå ett fredsfördrag, höjer man därför nu på ögonbrynen. Om Libanon nu plötsligt begär att FN ska avgöra var havsgränsen går menar Israel att hela gränsen mellan de båda länderna avgörs samtidigt, inte bara havsgränsen utan också landgränsen.

Ett rimligt krav, kan tyckas, men Libanon har inget intresse av fred med Israel. Israels vice premiärminister Moshe Ya’alon sa igår i en intervju i arméradion att terroristorganisationen Hizballa och dess ekonomiska uppbackare Iran förmodligen ligger bakom Libanons nya havsanspråk, med syfte att skapa en ny ursäkt för kampen mot Israel. Libanons anspråk på Shebaa-gårdarna är en (påhittad) principiell anledning till det fortsatta kriget mot Israel, och som en konsekvens av denna princip har många tusen människor dödats (merparten civila) sedan Israels reträtt från södra Libanon i maj 2000. Libanons anspråk på naturgastillgångarna i Medelhavet är lika fabricerat som anspråket på Shebaa-gårdarna, men nu står inte bara en princip på spel, utan miljarder dollar i naturgasintäckter. Med tanke på hur många civila libaneser som Hizballa visat sig villig att offra för en påhittad princip har man all anledning att frukta för hur långt terroristorganisationen är villig att gå när det nu inte bara är fråga om en princip, utan pengar.

Paul Widen, Jerusalem


Om din fiende är kolerisk, irritera honom

Luften gick ur två anspråksfulla antiisraeliska kampanjer lagom till veckoslutet: Freedom Flotilla 2, som ursprungligen planerade att föra med sig över 1500 aktivister till Gaza i ett tjugotal båtar, samt luftflottiljen kallad “Välkommen till Palestina”, som planerade att översvämma Ben Gurion-flygplatsen med över 500 aktivister. Israel visade att man inte bara är en överlägsen militärmakt: genom att vidta diplomatiska och juridiska åtgärder lyckades man försena och trötta ut aktivisterna på Freedom Flotilla 2 innan de kom i närheten av Gaza. Beträffande luftflottiljen förhindrade de ansvariga flygbolagen de flesta aktivisterna att ens borda flygplanen. Strax över 300 lyckades ändå komma med. Efter förhör av israelisk säkerhetspersonal kvarhölls ett hundratal aktivister i väntan på utvisning, medan resten gavs inresetillstånd. Kyrkans tidning förmedlar rykten om att det ska ha utbrutit kaos på flygplatsen, vilket nog kan betecknas som redaktionsledningens önsketänkande. Kaos var just vad aktivisterna hade hoppats kunna åstadkomma och just vad de israeliska myndigheterna lyckades förhindra. I brist på kaos kan man förstås rapportera kaos, precis som man kan hitta på en alternativ verklighet om man inte gillar den faktiska verkligheten. Som regel brukar man då få hjälp av snälla män i vita rockar, om man inte redan råkar befinna sig i dårhuset, vill säga.

“Om din motståndare är kolerisk, irritera honom,” skrev den kinesiske generalen Sun Tzu för över 2500 år sedan. Israel tycks ha börjat internalisera denna urgamla lärdom i kampen mot det omfattande nätverk av antiisraeliska vänsterorganisationer som försöker delegitimera Israel i världens ögon. Trots att det hördes hysteriska övertoner i debatten kring både båt- och flygkampanjerna lyckades de ansvariga hålla sina huvuden kalla. De insåg att motståndaren var 1. verklighetsfrånvänd, 2. saknade internationellt stöd, samt 3. törstade efter negativ uppmärksamhet. Sammanfattningsvis: motståndaren var kolerisk. Man valde därför att 1. upprepa empiriska fakta till leda, 2. kräva att andra länder går från ord till handling och tar sitt juridiska ansvar för att motarbeta kampanjerna, samt 3. i möjligaste mån förvägra aktivisterna direktkontakt med representanter för den förhatliga Staten Israel. Med ett ord: man irriterade sin motståndare.

Paul Widen, Jerusalem


Spänt läge på Ben Gurion-flygplatsen

Samtidigt som Freedom Flotilla 2 fortsätter sina ansträngningar att ta sig till Gaza till havs rapporteras det att hundratals aktivister planerar att ta sig till “Palestina” via Ben Gurion-flygplatsen nu ikväll och under morgondagen. Över ett dussin organisationer på den extrema vänsterkanten står bakom denna ‘luftflottilj’, kallad “Välkommen till Palestina”, däribland International Solidarity Movement, Palestinian Right to Return Coalition och Free Palestine Movement. Aktivisternas plan är att “konfrontera israeliska myndigheter på flygplatsen genom att offentligt förkunna deras avsikt att nå de områden som administreras av den Palestinska myndigheten,” uppger the Meir Amit Intelligence and Terrorism Information Center. “Planen kan komma att övergå i en protest med krav att få utöva den så kallade ‘rätten att återvända’.”

Organisationerna som ligger bakom luftflottiljen uppger att aktivisterna efter ankomst planerar en mängd solidaritetsaktiviteter tillsammans med palestinier på Västbanken och israeliska araber i Israel. Demonstrationer planeras bland annat i Ramallah den 9 juli, i Betlehem den 10 juli, i Negev och Lod den 13 juli och i Jerusalem den 14 och 15 juli.

På Ben Gurion-flygplatsen är läget därför mycket spänt. Hundratals poliser har mobiliserats. Myndigheterna har förklarat att alla provokatörer kommer att utvisas direkt, men har också beordrat polisen att vara återhållsam. Säkerhetskällor har klargjort att man inte förväntar sig några terrorister ombord på flygplanen, bara vänsteraktivister. Så länge aktivisterna inte bryter mot lagen eller försöker störa ordningen på flygplatsen kommer de heller inte att omhändertas eller utvisas. Det är trots allt inte olagligt att resa till Israel med avsikt att besöka palestinier på Västbanken.

Risken finns naturligtvis att en eventuell våg av israelfientliga aktivister kommer att kunna ställa till med en hel del oreda på flygplatsen. Nervösa och hårdhänta poliser kan då förväntas överreagera och Israel kommer att förlora ännu mer anseende i omvärldens ögon. Det är inte helt orimligt att anta att detta också är organisatörernas syfte: de vill få sitt irrationella hat mot Israel bekräftat genom att regissera en provokation som världens nyhetskonsumenter sedan varsamt leds igenom steg för steg. Bilder på blåslagna “solidaritetsaktivister” som utvisats från Israel kommer sedan att väga tyngre i världsopinionen än alla israeliska försök till förklaringar, alla försvarstal och alla juridiska faktum. Den genomsnittliga nyhetskonsumenten kommer att förknippa Israel med brutalt övervåld och därmed kommer organisatörerna bakom luftflottiljen att ha säkrat aktionens främsta syfte. Mönstret känns igen från resten av palestinavänsterns aktiviteter: Det palestinska folkets väl och ve är bara en förevändning för kampanjen mot Israel, inte orsaken till den.

Det bör nämnas att alla uppgifter om luftflottiljen är ytterst preliminära. Organisatörerna har naturligtvis ett intresse av att överdriva antalet aktivister som deltar, och israeliska myndigheter och medier har gjort sitt för att piska upp en hysterisk stämning som inte står i proportion till hotet som jippot faktiskt utgör. Man tycks dessutom ha glömt att de omfattande naksa-demonstrationerna i början av juni i princip uteblev, trots organisatörernas löften om tiotusentals, till och med hundratusentals deltagare över hela arabvärlden. Några hundra personer bussades av Assad-regimen till gränsen mellan Israel och Syrien, och detta först efter att de hade fått betalt av regimen för att demonstrera. Resten av arabvärlden var i stort sett likgiltig, så när som på några killar i adidasbyxor som kastade sten utanför Ramallah. IDF skingrade tumultet med lite tårgas och sedan var allt som vanligt igen. Det återstår därför att se hur många aktivister som har valt att investera tusentals kronor i flygbiljetter flera månader i förväg, med begränsade koordinationsmöjligheter med andra aktivister och med risk för omedelbar utvisning när de väl har landat. Det verkar föga troligt att hundratals människor skulle välja att betala för något som tiotusentals människor valde att inte delta i ens när det var gratis. Å andra sidan är palestinavänstern inte direkt känd för att vara rationell, så vi kanske blir överraskade.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 961598Läsningar totalt:
  • 134Läsningar idag:
  • 785998Besökare totalt:
  • 126Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen