Palestiniernas septemberplaner

Det palestinska ledarskapet har som bekant för avsikt att begära FN-medlemskap när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. Trots att nyktra röster har försökt påpeka att Generalkonferensen inte har mandat att utropa “Palestina” som en självständig stat har ett antal länder uttryckt sitt gillande (mer sällan sitt ogillande) för palestiniernas drag. Nyhetsrapporteringen har därför till stor del kommit att handla om vad diverse statsöverhuvuden har för sympatier, vilket alltså är tämligen oväsentligt i sammanhanget.

Låt oss istället konstatera några grundläggande faktum: För att en stat ska kunna bli medlem i FN krävs att den åtar sig att fullfölja FN-stadgan. FN:s Säkerhetsråd måste sedan utfärda en rekommendation som kräver stöd av minst nio medlemmar och inga veton av de permanenta medlemmarna. I den därpå följande omröstningen i Generalförsamlingen krävs två tredjedels majoritet.

Hur stor är chansen att palestinierna kommer att åta sig att fullfölja FN-stadgan? Det skulle innebära att de tvingades erkänna Israel, vilket terroristorganisationen Hamas som bekant vägrar att göra. Men ponera att så ändå sker. Hur stor är chansen att FN:s Säkerhetsråd utfärdar en rekommendation? USA:s president Barack Obama har tydligt markerat att han inte stödjer det palestinska ledarskapets försök att tillskansa sig en stat innan de nått ett fredsavtal med Israel. Detta betyder att USA kommer att lägga in sitt veto i Säkerhetsrådet om en palestinsk medlemsansökan skulle lämnas in.

Den palestinska ledaren Mahmoud Abbas enda tillgång är det breda stödet han har bland Generalförsamlingens delegater, ett stöd som i september mycket väl kan komma att omfatta två tredjedels majoritet, men detta stöd kan alltså inte resultera i medlemskap (eller självständighet) i FN utan Säkerhetsrådets rekommendation.

Vet Mahmoud Abbas om det här? Naturligtvis. Palestiniernas förväntade ansökan om medlemskap i FN är bara en formalitet som de kallt räknar med att USA ska lägga in sitt veto mot. När så sker kommer de att vända sig till Generalkonferensen och åkalla resolution 377 från 1950, som gör gällande att “om Säkerhetsrådet på grund av brist på enhällighet bland de permanenta medlemmarna, underlåter att utöva sitt primära ansvar för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet i varje fall där det verkar finnas ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling, ska Generalförsamlingen behandla frågan omedelbart i syfte att göra lämpliga rekommendationer till medlemmarna för kollektiva åtgärder, inbegripet, i händelse av brott mot freden eller aggressionshandling, användning av vapenmakt vid behov, för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”

Resolution 377 föreskriver alltså att Generalkonferensen kan åsidosätta ett veto i Säkerhetsrådet på begäran av en majoritet av medlemsstaterna. Ett akut extramöte sammankallas sedan för att behandla den fråga som man anser att Säkerhetsrådet, pga. brist på enhällighet, inte förmår hitta en lösning på.

Hur det palestinska ledarskapet tänker formulera sin begäran i det akuta extramötet är ännu oklart. Det är också oklart hur detta kommer att påverka Generalförsamlingens tionde akuta extramöte, som sammankallades 1997. Mötet (som, tro det eller ej, handlar om “Israels ockupation av palestinskt territorium”) ajournerades efter över 30 sammankomster i november 2006. Måste ett ajournerat akut extramöte som sammankallades för 14 år sedan och som legat i träda i fyra och ett halvt år först avslutas innan nästa akuta extramöte sammankallas? Underskriven måste erkänna att han inte har hittat svaret på denna fråga. Det smartaste vore kanske ändå att återöppna det ajournerade akuta extramötet, eftersom ämnet som ska tas upp för behandling tycks vara identiskt med det gamla.

Ytterligare en mängd frågor återstår. Föreligger exempelvis “ett hot mot freden, ett brott mot freden eller en aggressionshandling”? Resolution 377 röstades igenom 1950 för att ge FN-mandat åt USA i försvaret av Sydkorea, som höll på att invaderas av Nordkorea. Israel är å andra sidan en demokratisk stat som hänvisar till folkrätten varje gång man tillgriper krigshandlingar. Vidare skulle en resolution av FN:s Generalförsamling enligt riktlinjerna i resolution 377 innebära den sista spiken i kistan för fredsprocessen. Kan resolution 377 tillämpas om det är högst troligt att anta att ett sådant förfarande skulle leda till krig istället för att “upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”?

Syftet med palestiniernas septemberplaner är varken självständighet eller fred. De är fullt medvetna om att det de kräver (en stat längs med 1949 års stilleståndslinjer med Jerusalem som huvudstad, samt återvändandet av 4.5 miljoner palestiska flyktingar till Israel) skulle innebära slutet för Israel, militärt, moraliskt, ideologiskt och demografiskt. Genom att systematiskt svartmåla Israel och vädja till omvärlden för sympati har fler och fler länder målat in sig i ett hörn. På bekvämt avstånd har de naivt gått palestinierna till mötes och fördömt Israel tills detta har blivit en ryggmärgsreaktion varje gång en terrorist dödas eller en jude bygger ett hus på Västbanken. När nu palestinierna planerar att kräva att alla fagra ord ska omsättas i konkret handling är det få som med bibehållen konsekvensens kommer att kunna sätta emot. Det är lite som när man luras att inleda ett samtal med en arabisk souvenirförsäljare i Jerusalems gamla stad. “Hej och välkommen, hur mår du?” säger han uppfordrande på bruten svenska. Innan man vet ordet av har man blivit två tusen kronor fattigare och ägare av en undermålig porslinsservis som det står “Betlehem 2000” på. För att bibehålla sin självrespekt måste man sedan inbilla sig att köpet var ett sätt att visa solidaritet med det palestinska folket.

Paul Widen, Jerusalem


Egypten öppnar gränsen till Gaza

Egyptens militära styre uppgav igår att gränsövergången Rafah mellan Egypten och Gaza kommer att öppnas permanent på lördag, som ett led i de egyptiska försöken att slutföra försoningssamtalen mellan Fatah och Hamas. Gränsen kommer att vara öppen mellan 9-17 varje dag, förutom fredagar och helgdagar, då gränsövergången kommer att hålla stängt.

Efter Israels ensidiga tillbakadragande från Gaza sommaren 2005 tillsattes EUBAM (European Union Border Assistance Mission Rafah) för att övervaka driften av gränsövergången. Den väpnade Fatah-gruppen Styrka 17 (Yassir Arafats gamla livgarde) stod för driften. Efter Hamas våldsamma maktövertagande i juni 2007 dödades eller fördrevs alla medlemmar i Styrka 17, vilket omöjliggjorde EUBAM:s arbete. Egyptens dåvarande ledare Hosni Mubarak stängde för sin del gränsövergången, eftersom Hamas är av exakt samma skrot och korn som det Muslimska Brödraskapet, vars medlemmar Mubarak hade förföljt i tiotals år. Även Israel stängde sina gränsövergångar till Gaza, eftersom Hamas är en terroristorganisation med folkmord på dagordningen.

Därmed inleddes blockaden av Gaza. Israel kontrollerar, i enlighet med Osloavtalet, Gazas territorialvatten, samt remsans norra och östra gräns. All officiell godstrafik till Gaza har hittills skett via de israeliska gränsövergångarna Erez, Karni, Sufa och Kerem Shalom, så att Israel har kunnat kontrollera att inga vapen smugglas in. Varje vecka transporteras tusentals ton humanitär hjälp till Gaza via dessa gränsövergångar. Israels och Egyptens blockad syftar alltså inte till att svälta ut Gazas befolkning, utan att i möjligaste mån begränsa Hamas förmåga att beväpna sig. Det finns dock flera hundra smugglingstunnlar under gränsen mellan Gaza och Egypten, och genom dessa har stora mängder vapen och sprängämnen förts in i remsan.

Den arabiska våren, som folkupproren i Nordafrika och Mellanöstern ibland kallas, har ännu inte resulterat i äkta folkstyre i Egypten. Det nya ledarskapet har dock avvikit från Mubaraks praxis gentemot Israel på flera punkter. Öppnandet av gränsövergången i Rafah är ett exempel på detta. Israels vice premiärminister Silvan Shalom kallar öppnandet för “en farlig utveckling” och varnade för att smugglingen av vapen in till remsan nu kan komma att öka. Dessutom signalerar öppnandet av övergången en normalisering av förhållandet till Hamas, som fortfarande styr Gaza. Hamas för sin del välkomnade det Egyptiska beslutet. Mellan skål och vägg kan man dock förmoda att de är mindre glada, eftersom de nu kommer att förlora stora mängder pengar på den beskattade tunnelsmugglingen.

Trots det egyptiska styrets besked om att gränsövergången i Rafah permanent kommer att hållas öppen, och att det därmed de facto inte längre råder en blockad, uppger den turkiska organisationen IHH att nästa månads Ship to Gaza-konvoj kommer att avgå som planerat. Förra månadens uttalande av Mathilde Redmatn, vicedirektor för Röda Korset i Gaza, att det inte råder en humanitär kris i Gaza bet inte heller på de hårdnackade aktivisterna. Själv hörde jag nyligen en FN-anställd klaga över att det var svårt att hitta en välsorterad mataffär här i Jerusalem. “Nästa gång jag är i Gaza tror jag att jag ska storhandla,” sa han. Kanske är detta även Henning Mankells dolda motiv bakom sitt deltagande i den kommande “humanitära konvojen.”

Paul Widen, Jerusalem


Låt fakta framläggas inför en uppriktig värld

I flera månader rådde det en spänd förväntan i Israel inför premiärminister Binyamin Netanyahus USA-besök, som inleddes i förra veckan. För andra gången i sitt liv (första gången var för 15 år sedan) var han inbjuden att tala inför de båda kamrarna i USA:s kongress. Vad han hade tänkt säga spekulerades det mycket kring, och i Israel kritiserades premiärministern för sin vägran att avslöja ens huvudpunkterna i talet, i vilket han förväntades presentera sin regerings fortsatta förhållningssätt till bland annat det palestinska ledarskapet, som nu på ett eller annat sätt kommer att inbegripa terroristorganisationen Hamas, och de fastkörda fredsförhandlingarna. USA:s president, Barack Obama, som vid flera tillfällen de senaste åren har antagit en ovanligt hård ton mot Israels politik, förväntades i sin tur försöka föregå Netanyahu genom att innan Netanyahus framträdande i kongressen lägga fram nya riktlinjer för USA:s politik i Mellanöstern. Obamas tal framfördes i torsdags, dagen innan Netanyahu togs emot i Vita Huset. Det innehöll lite för alla: Djävulen finns i detaljerna, som man säger i USA. Å ena sidan sa president Obama att Israel inte kan förväntas samtala med en motpart, Hamas, som förespråkar Israels förintelse. Vidare uttryckte han sig mycket kritiskt till det palestinska ledarskapets plan att genomdriva en omröstning om ett erkännande som självständig stat när FN:s Generalförsamling sammanträder i september. Å andra sidan förespråkade han bildandet av en palestinsk stat längs med “1967 års linjer” och “med en permanent gräns… till Jordanien”. Därmed avvek han från tidigare amerikanska administrationers guldvågsavvägda positioner, som på sin höjd bara har implicerat liknande tongångar: Nästan omärkligt satte han ner foten och definierade en diplomatisk position som förändrar USA:s medlarroll och försvårar Israels förhandlingsutrymme.

I Israel var politiker och diplomater inte sena med att uppfatta tonskillnaden i talet. I några timmar rådde en nästan hysterisk stämning, innan president Obama tog emot premiärminister Netanyahu i Vita Huset och de båda pratade igenom saken på tu man hand. Vid en gemensam presskonferens efter mötet tycktes Obama ha tagit ett halvt steg tillbaka, liksom för att blidka Netanyahu och skingra de värsta farhågorna som hördes i Israel. Netayahu i sin tur tog tillfället i akt att markera en rad för Obama obekväma israeliska positioner, som alla seriösa bedömare är medvetna om, men som Obama, märkbart reserverad, tvingades sitta och lyssna på i flera minuter och därmed implicit ge sitt gillande.

Det diplomatiska finliret tog sedan en sabbatsvila, innan det drog igång igen på söndagen, då president Obama höll ett tal inför den inflytelserika amerikansk-israeliska lobbygruppen AIPAC:s policykonferens. Dagen därpå välkomnades Netanyahu på samma konferens, och höll i sin tur ett tal, uppvärmningen inför den slutgiltiga kraftmätningen inför en samlad amerikansk kongress.

“Låt fakta framläggas inför en uppriktig värld” står det i USA:s självständighetsdeklaration. Detta kunde ha varit rubriken för Netanyahus tal inför USA:s kongressledamöter. På punkt efter punkt framlade Netanyahu tydligt Israels position i fråga om gränser (fortsatt kontroll av bosättarblocken och av Jordandalen), flyktingar (återvändandet av palestinska flyktingar till Israel beskrevs som “en fantasi”) och Jerusalem (“Jerusalem ska aldrig delas igen; Jerusalem måste förbli Israels enade huvudstad”). Gång på gång avbröts han av stående ovationer, även när han sa saker som att “i Judéen och Samarien [Västbanken] är det judiska folket inte en främmande ockupationsmakt”. Hans kanske viktigaste punkt var att sätta fingret på det största hindret för fred mellan Israel och palestinierna: “Vår konflikt har aldrig handlat om grundandet av en palestinsk stat: Den har alltid handlat om förekomsten av en judisk stat.”

Det är extremt ovanligt att Binyamin Netanyahu tar bladet ur mun på detta sätt. Ofta beskrivs han cyniskt som en slug taktiker vars enda motiv är politisk överlevnad. Hans tal idag visar att han har starka principer som han vägrar att kompromissa med. Med tanke på det palestinska ledarskapets allt fräckare historieförfalskningar (“palestiniernas historia sträcker sig tillbaka till år 7000 fvt”) är det uppfriskande att äntligen höra en rationell röst från Mellanöstern. Låt fakta framläggas inför en uppriktig värld.

Paul Widen, Jerusalem


“Om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger…”

"Palestinska landförluster." Det är dyrt att förlora.

I måndags publicerade New York Times en ledarartikel skriven av Mahmoud Abbas, den palestinska myndighetens styrelseordförande. Artikeln är, föga överraskande, fylld till bredden med lögner. Låt oss ta en närmare titt på den.

“För sextiotre år sedan tvingades en trettonårig palestinsk pojke lämna sitt hem i staden Safed i Galiléen och fly med sin familj till Syrien,” börjar Mahmoud Abbas. “Han sökte skydd i ett tält som alla andra anländande flyktingar. Trots att hans familj i decennier önskade att få återvända till sitt hem och sitt hemland, förnekades de denna mest grundläggande mänskliga rättighet. Detta barns berättelse, liksom så många övriga palestiniers, är min berättelse.”

När Abbas intervjuades på arabiska på al-Palestina TV den 6 juli 2009 lät det dock så här: “Folk var motiverade att fly. De fruktade vedergällning från de sionistiska terroristorganisationerna [läs: det judiska självförsvaret], i synnerhet från de som fanns i Safed. De av oss som var från Safed fruktade speciellt att judarna hyste en gammal önskan att hämnas för vad som hände under revolten 1929 [läs: då araberna i Safed slaktade 21 civila judar]. Detta fanns i våra familjers och föräldrars minnen. De insåg att kraftbalansen höll på att skifta och därför övergavs hela stan, baserat på detta resonemang – att rädda våra liv och våra tillhörigheter.” Det var alltså inte elaka judar som drev ut Abbas och kompani. Araberna lämnade Safed innan striderna ens hade brutit ut eftersom det arabiska civilsamhället hade kollapsat. De drog slutsatsen att den arabiska sidan skulle förlora, och eftersom de fruktade vedergällning för sina egna mordiska övergrepp mot judarna valde de att fly.

Mahmoud Abbas bodde alltså inte i ett tältläger med andra flyktingar. Hans familj “var förmögen i Safed,” berättar han. “Så småningom slog vi oss ner i Damaskus. Min far hade pengar och han spenderade dem metodiskt. Efter ett år, när pengarna tog slut, började vi arbeta.” Sedermera tog sig Abbas till Moskva, där han doktorerade i förintelseförnekelse, men låt oss återvända till lögnpropagandan i New York Times.

Efter att FN:s Generalförsamling röstade igenom delningsförslaget den 29 november 1947 “fördrev sionistiska styrkor palestinska araber för att säkerställa en avgörande judisk majoritet i den framtida Staten Israel, varpå arabiska arméer ingrep,” heter det i Abbas historieförvanskning. “Krig och fortsatta fördrivningar följde. [—] Minuter efter att Staten Israel etablerades den 14 maj, 1948, blev den erkänd av USA. Vår palestinska stat har dock förblivit en oinfriat löfte.”

Och varför etablerades det inte en palestinsk stat 1948? Därför att araberna röstade emot delningsförslaget. Efter att ha förlorat omröstningen lämnade de arabiska delegaterna lokalen i protest och palestiniernas ledare, Amin al-Husseini (som var gäst hos Adolf Hitler i Berlin under större delen av Andra världskriget), utropade en tredagarsstrejk, som blev startskottet för kriget. Och tvärtemot vad Abbas påstår var den sionistiska protostatens strategi defensiv ända fram till i april 1948, då man övergick till en offensiv strategi för att inte gå under. Detta är inte en “åsikt” eller en “upplevelse”: det är ett historiskt faktum som vem som helst kan läsa sig till.

Det är sedan länge känt att det palestinska “narrativet” är impregnerat av lögner, men nu har en av världens med prestigefyllda tidningar upplåtit sin ledarsida åt denna smörja. Uppbackad av denna fullkomligt verklighetsfrånvända historieskrivning uppmanar Mahmoud Abbas världssamfundet att erkänna “Palestina” som en självständig stat när FN:s Generalkonferens sammanträder i september. “Staten Palestina har för avsikt att vara en fredsälskande nation, förbunden att respektera mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och FN-stadgan,” bedyrar Abbas. Man undrar, allra ödmjukast, varför ingen arab hade kunnat komma på denna briljanta idé redan i november 1947, så att vi hade sluppit 63 år av krig och terrorism.

Palestniernas ledare, vars mandat gick ut får två år sedan, tycks verkligen tro att han gör en eftergift när han kräver att Israel bara behöver dra sig tillbaka till 1949 års vapenstilleståndsgränser för att göra plats åt “Palestina”. 1947 års delningsförslag öronmärkte större landområden till araberna, men Abbas är minsann inte så stingslig. Det räcker med att Israel nu en gång för alla förlorar Sexdagarskriget, 44 år efter arabstaternas andra misslyckade försök till fullskaligt folkmord på judarna. Det är allt han kräver. Det är ju som bekant aldrig för sent att förlora Sexdagarskriget.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 961615Läsningar totalt:
  • 151Läsningar idag:
  • 786015Besökare totalt:
  • 143Besökare idag:
  • 7Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen