Lite i överkant

Flera prenumeranter hörde av sig efter gårdagens utskick och menade att det var lite i överkant att få det tio gånger. Jag håller helt med. Två vänliga herrar på Ordonnansens WebbVerkstad jobbar frenetiskt på att lösa problemet. Felsökning pågår;  tålamod anmodas. Jag tackar för all feedback och ber om ursäkt för all eventuell irritation som problemet orsakar.

Med anledning av att det idag är Purim Katan (“lilla Purim”) passar jag på att tipsa om min krönika i dagens nummer av VästerviksTidningen, som ni kan läsa om ni klickar HÄR.

Paul Widen, Jerusalem


Israel bosättarpolitik tas upp i FN:s Säkerhetsråd

Den arabiska gruppen i FN har på libanesiskt och palestinskt initiativ formulerat ett utkast till en resolution som kallar Israels bosättningar för olagliga. Resolutionen ser ut att hamna på dagordningen när FN:s Säkerhetsråd sammanträder imorgon fredag. USA har vid upprepade tillfällen de senaste veckorna sagt att man kommer att lägga in sitt veto mot en sådan resolution, men eftersom resolutionsförslaget är så slugt formulerat att det i princip går helt i linje med det som alltid har varit USA:s ställning i frågan, kan det hela bli ganska pinsamt för den amerikanska administrationen. I tisdags försökte USA:s FN-ambassadör Susan Rice nå en kompromisslösning under ett möte med den arabiska gruppen: Hon erbjöd amerikanskt stöd för en säkerhetsrådsuttalande (ej att förväxlas med en säkerhetsrådsresolution) med ordalydelsen, “[vi] accepterar inte legitimiteten av fortsatt israelisk bosättaraktivitet, som är ett allvarligt hinder för fredsprocessen.”

Skillnaden ligger alltså i den diplomatiska ordalydelsen: “Israels bosättningar är olagliga” är ett starkare uttalande än att hävda att “fortsatt israelisk bosättaraktivitet är inte legitim.” Dessutom väger ett säkerhetsrådsuttalande mindre tungt rent juridiskt än en säkerhetsrådsresolution.

Den palestinska delegationen förkastade dock kompromissförslaget, vilket gör att Säkerhetsrådet kommer att rösta om det ursprungliga resolutionsförslaget imorgon, förutsatt att ingen förändring sker innan dess. USA kommer då med största sannolikhet att lägga in sitt veto. Hur man sedan kommer att förklara sig är en annan fråga; det blir inte första gången som USA:s Mellanösternpolitik framstår som motsägelsefull, i synnerhet inte de senaste veckorna.

Även USA:s kompromissförslag signalerar dock en förändring i den amerikanska attityden gentemot Israel. USA:s officiella ställning i frågan har genom åren präglats av ett kreativt diplomatiskt finlir. Bosättningarna har ofta kallats för “ett hinder för fredsprocessen” men sällan “olagliga”. När starkare ord har använts har det inte skett i resolutioner som är bindande, vilket alltså gjort att de saknat juridisk kraft och därmed också juridisk konsekvens. Nu ser den djupt israelkritiska Obama-administrationen ut att ha målat sig in i ett hörn. Den diplomatiska balansakten har underminerats av att dess företrädare konsekvent har tillämpat en allt grövre retorik mot Israel. Detta har skett gradvist och har därför varit svårt att sätta fingret på, men nu ser alltså administrationen ut att tvingas visa färg.

På andra håll i världen, till exempel i Sverige, har politiker ofta varit mindre nogräknade, vilket gör att bombastiska och svepande uttalanden som fördömer “Israels olagliga bosättningar på palestinsk mark” nu är standard, med slentrianmässiga hänvisningar till “internationell lag”, som om saken vore helt okomplicerad, och utan att man bryr sig om att förklara på vilket sätt marken kan påstås vara “palestinsk”.

Att det palestinska ledarskapet nu finner det för gott att försöka få till stånd ett internationellt fördömande av Israels bosättningar är ett tecken på desperation, inte för att bosättarna håller på att ta över Västbanken (över 70% av Västbanken är alltjämt obebodd), utan för att den egna trovärdigheten i princip är tillintetgjord. Genom att tjata om bosättningar kan man vinna sympatipoäng bland okunniga beslutsfattare världen över. Svartmålandet av Israel kan resultera i taktiska fördelar i fredsförhandlingarna, och splittringen som man sår mellan Israel och USA kan potentiellt leda till strategiska fördelar. Men på hemmaplan är det palestinska ledarskapet ungefär lika populärt som Hosni Mubarak var i Egypten för en vecka sedan.


Abbas flippar ut

Hosni Mubarak hade knappt hunnit avgå innan representanter för den Palestinska myndigheten (PA) i lördags utlovade nyval i september för ordförandeposten och parlamentet. Mandatet för PA:s nuvarande ordförande, Mahmoud Abbas, löpte ut den 9:e januari 2009, vilket alltså innebär att hans regering helt har saknat demokratisk legitimitet i över två år. Det enda politiska alternativet till honom har dock varit terroristorganisationen Hamas, som i det palestinska parlamentsvalet i januari 2006 vann 74 av 132 platser. Parlamentets mandat har också löpt ut, men eftersom Abbas parti Fatah i princip ligger i krig med Hamas sedan sommaren 2007 har man inte kunnat komma överens om när eller ens om nyval ska hållas. Dödläget har varit totalt, vilket har resulterat i att världssamfundet i brist på bättre lösningar har fortsatt att ge Abbas sitt stöd. Man har på goda grunder fruktat att ett nyval till ordförandeposten skulle resultera i ytterligare en seger för Hamas, som därmed skulle tillskansa sig rätten att bilda och leda nästa palestinska regering. För att förvägra Hamas möjligheten att vinna fullständig demokratisk legitimitet har därför Abbas, med omvärldens outtalade uppbackning, gång på gång skjutit upp nästa val.

Mahmoud Abbas strategi har varit en nödlösning, och sådana fungerar som bekant bara tills de slutar fungera. Hosni Mubaraks avgång i fredags visade med all önskvärd tydlighet att ingen odemokratisk regim i Mellanöstern sitter säkert. Efter att ha utlyst nyval kom därför Abbas med ytterligare löften om genomgripande förändringar i tät följd, allt för att föregå den förväntade folkliga revolten mot det genomkorrumperade och djupt impopulära palestinska ledarskapet. I söndags utlystes kommunalval och igår avgick regeringen. Förändringarna påstås ha varit planerade under en längre tid, men på grund av de omvälvande händelserna i regionen har de inte blivit av förrän nu. Denna förklaring, som är av ringa, ringa trovärdighet, har även kablats ut av TT i Sverige. Sanningen är istället att Abbas håller på att flippa ut, som Jerusalem Posts expert i palestinska frågor Khaled Abu Toameh uttrycker saken.

Exempel på samma desperata beteende har kunnat ses i flera veckor bland Mellanösterns despoter. Som diktator har man två alternativ när man står inför ett massivt folkligt uppror: Man kan slå ner det, som Ahmadinejad i Iran nu gör för andra gången på mindre än två år, eller också kan man försöka förhandla och göra eftergifter, som Mubarak gjorde under 18 dagar innan han tvingades avgå. I Bahrain rapporteras det exempelvis att regimen delar ut kontanter för att blidka arga demonstranter: Desperationen tycks vara total.

I fallet PA är alla löften om reformer och nyval tämligen ihåliga, eftersom Hamas har makten i Gaza och därmed också över en ansenlig del av den palestinska befolkningen. Hamas motsätter sig alla försök från Abbas sida att hävda sin makt, som man med rätta menar vara illegitim. Till och med utlysandet av nyval, som många bedömare menar att Abbas skulle förlora, ses av Hamas som att Abbas tar sig ton. Det är därför i nuläget mycket svårt att tro att alla fagra löften kommer att resultera i någonting konkret. Om det mot förmodan ändå blir nyval i september kommer detta bara att ske på Västbanken; i Gaza tar man inte längre order från Abbas. Valutgången skulle därför sakna både relevans och legitimitet bland en stor del av palestinierna.

September hägrar dock långt bort i fjärran. Med tanke på hur fort och oförutsägbart situationen i Mellanöstern har utvecklats de senaste veckorna måste alla framtidsprognoser tas med en stor nypa salt.


Utvecklingen på sydfronten

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu välkomnade igår den egyptiska militärens uttalade stöd för fredsavtalet med Israel efter Hosni Mubaraks hastiga avgång. Fredsavtalet mellan Israel och Egypten beskrevs av Netanyahu som “grundstenen för fred och stabilitet, inte bara för de två länderna, utan också för hela Mellanöstern.” I Israel kan man nu andas ut till hälften medan den egyptiska armén säkrar makten i landet, även om det ännu är långt ifrån klart om befolkningen kommer att acceptera övergångsstyret fram tills en ny regering väljs och tillsätts i fria, demokratiska val, som militären lovat.

Rapporter från Sinai tyder dock på att situationen där har blivit ohållbar för egyptisk polis, efter att flera polisstationer attackerats av beduiner beväpnade med automatvapen och raketgevär. För två veckor sedan skickades 800 egyptiska soldater till Sharm e-Sheikh för att ge understöd åt de hårt pressade polisstyrkorna, en truppförflyttning som skedde i strid mot fredsavtalet med Israel från 1979. I Israel noterade man förbluffat utvecklingen, för att sedan snabbt godkänna den, efter fullbordat faktum, för att inte orsaka en diplomatisk kris. Man motsätter sig dock ytterligare truppförsändelser, eftersom fredsavtalet garanterar att Sinaihalvön i princip ska vara demilitariserad och därmed fungera som en buffertzon mellan de båda ländernas arméer. Egyptisk polis har därför tvingats överge flera underbemannade positioner de senaste dagarna, positioner som helt enkelt inte kunde försvaras längre.

I spåren av polisens tillbakadragande breder laglösheten ut sig och Israel uppmanar nu sina semestrande medborgare i Sinai att snabbt bege sig hem. Farhågor har också uttryckts om att Hamas och de andra terroristorganisationerna i Gazaremsan kan komma att utnyttja den laglösa situationen i Sinai för att utföra attacker mot Israel därifrån. Detta skedde exempelvis den 2 augusti förra året, då fem katyusharaketer avfyrades mot Eilat, som ligger alldeles intill gränsen till Sinai vid Israels sydspets. Inga skador rapporterades den gången i Israel, men en av raketerna slog av misstag ner i staden Aqaba på den jordanska sidan av gränsen och dödade en person.

Attacken mot Eilat har hittills visat sig ha varit en isolerad händelse, men de israeler som bor intill gränsen till Gazaremsan har de senaste 10 åren tvingats vänja sig vid denna sortens lågintensiva terrorkrig. Senast i onsdags i förra veckan avfyrades fem granater mot södra Israel. Sedan årsskiftet har över 40 granater, kassam- och katyusharaketer avfyrats mot gränssamhällen och kibbutzer: Vissa har nått så långt norrut som Ashkelon. Idag bor ungefär en miljon människor inom räckhåll för denna raketterror.

Israels policy är att besvara elden tämligen omedelbart, oftast genom att flygvapnet (IAF) attackerar terroristorganisationernas infrastruktur i Gazaremsan. I onsdags bombades tre mål, bland annat en smugglingstunnel under gränsen till Egypten. Vid två av målen noterade IAF något som kallas för “sekundära explosioner”, dvs. att de israeliska bomberna utlöste ytterligare explosioner på marken, förmodligen bombfabriker eller raketlager. Åtta palestinier skadades lindrigt.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 861167Läsningar totalt:
  • 216Läsningar idag:
  • 701837Besökare totalt:
  • 181Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen