Nytt sabotage mot egyptisk-israelisk gasledning

Tidigt på onsdagsmorgonen utsattes en gasledning i Sinai för sabotage. En grupp beväpnade män utlöste en bomb intill gasledningen i närheten av staden El-Arish, vilket fick till följd att gasen fattade eld. Det är ännu oklart när gasförsörjningen från Egypten till Israel och Jordanien kommer att kunna återupptas.

Egypten förser Israel med 40% av landets naturgasbehov, en central punkt i fredsavtalet som slöts mellan de båda länderna 1979. Sedan folkupproret inleddes i Egypten i början av året har kritiska röster också höjts mot exporten av naturgas till Israel, som många egyptier anser att Israel köper till ett alltför lågt pris. I samband med att de värsta oroligheterna pågick i Kairo angreps den 5 februari en pumpstation i Sinai, med följden att gasflödet till Israel drabbades av avbrott. De underbemannade egyptiska säkerhetsstyrkorna klarade inte av att upprättahålla lag och ordning när extremistiska grupper uppmanade den lokala beduinbefolkningen att utföra sabotageoperationer mot gasledningen. Explosionen nu på morgonen tyder på att säkerhetsläget i Sinai fortsätter att vara instabilt.

Israels vice utrikesminister Danny Ayalon betonade vikten av att Israel snabbt utvecklar sina egna naturgastillgångar för att på sikt bli självförsörjande. De senaste åren har enorma gastillgångar upptäckts i fyra olika fält under havsbottnen i Medelhavet utanför Israels kust, men inte förrän tidigast nästa år kommer man att kunna inleda gasproduktion i det första av de fyra fälten. Det lär sedan dröja ytterligare minst fyra år innan gasproduktionen kan inledas i de övriga tre gasfälten. Tills dess är Israel beroende av den egyptiska naturgasen.

I Israel följer man därför noggrant utvecklingen i Egypten. Enligt en opinionsundersökning av den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center som presenterades i måndags stöder bara 36% av Egyptens befolkning fredsavtalet med Israel, medan 54% vill upphäva avtalet. Hela 75% är positivt inställda till det Muslimska Brödraskapet, vilket gör att man i Israel har all anledning att befara det värsta när egyptierna går till valurnorna i september.

Även den Palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas tycks oroa sig för vart Egypten bär hän. I helgen som gick gav han USA:s president Barack Obama ett par rejäla kängor i en intervju för tidningen Newsweek. Obamas behandling av Egyptens förre diktator Hosni Mubarak beskrevs av Abbas som oartig och obetänksam.”Från dag ett, när det började med Mubarak, hade jag ett telefonsamtal med fru Clinton. Jag sa till henne, ‘Vet du vad det här kommer att få för konsekvenser? Antingen kaos, eller det Muslimska Brödraskapet, eller både och.’ Nu har de både och.”

Medan Israels oro över utvecklingen i Egypten har att göra med risken för att fredsavtalet upphävs, har dock Mahmoud Abbas oro mer att göra med att han i allt väsentligt tillhör samma garde som Mubarak och övriga diktatorer i Mellanöstern som antingen har avsatts eller sitter löst på tronen. Precis som dem är han åldrande, korrumperad, sekulär, halvhjärtat västtillvänd och djupt impopulär bland den egna befolkningen. Han sitter vid makten tack vare att världssamfundet håller honom under armarna ekonomiskt och tack vare att Israels militära närvaro på Västbanken förhindrar att Hamas tar över makten även där, som de gjorde i Gaza sommaren 2007. Mahmoud Abbas varnande ord till “fru Clinton” handlar därför egentligen mest om honom själv: “Om ni inte fortsätter att stödja mig blir det antingen kaos eller det Muslimska Brödraskapet (dvs Hamas), eller både och.” För ovanlighetens skull har han helt rätt.

Paul Widen, Jerusalem


Meddelande till alla prenumeranter

Det har nu gått ett par månader sedan jag började skriva det här nyhetsbrevet. En ansenlig skara har valt att prenumerera, vilket har varit mycket inspirerande och uppmuntrande.

 

Sent omsider har jag lyckats skaffa ett bankgironummer som ni kan betala in prenumerationsavgiften på. Jag ber om ursäkt för dröjsmålet och tar tillfället i akt att tacka alla som skrivit och frågat hur de ska betala.

 

Efter förslag från prenumeranter erbjuds tre olika betalningsalternativ:

En månad: 50 kr

Tre månader: 140 kr

Tolv månader: 500 kr

 

Om ni började prenumerera innan 1 april betalar ni från och med 1 april.

Om ni började prenumerera efter 1 april betalar ni från och med 1 maj.

 

Bankgironummer: 742-7941

 

När ni betalar, uppge namn, epostadress, samt perioden som prenumerationen avser.

 

Paul Widen, Jerusalem


Israelisk man dödad vid Josefs grav

En israelisk man sköts ihjäl tidigt imorse av en palestinsk polisman utanför Josefs grav i staden Nablus/Shchem på Västbanken. Den dödade mannen, Ben Yosef Livnat, tillhörde den chassidiska sekten Breslov och hade tagit sig till platsen för att be morgonbönen tillsammans med ytterligare fyra män. En av dem skadades svårt, en måttligt och två andra skadades lindrigt.

En utredning av dödsskjutningen har inletts av både palestinska och israeliska säkerhetsstyrkor. Från palestinskt håll menar man att de palestinska polismännen öppnade eld mot ett misstänkt fordon efter att föraren hade vägrat att stanna och varningsskott hade avfyrats i luften. Israels försvarsstyrkor (IDF) hävdar å sin sida att poliserna var fullt medvetna om att männen i bilen var obeväpnade civila som inte utgjorde något hot. Man medger dock att männen saknade tillstånd och att de inte hade koordinerat besöket med IDF. De anhölls därför senare på dagen av israelisk polis.

En av chassiderna som överlevde attacken gav sin bild av händelseförloppet till nättidningen Ynet: “I närheten av graven såg vi en spikmatta. En av killarna hoppade ut ur bilen och flyttade den åt sidan. En uniformerad palestinsk polisofficer i en jeep beväpnad med ett kalashnikovgevär väckte då sina kollegor, som började skjuta i luften. Jag satt i framsätet. Vi körde fort mot graven, hoppade ut och kysste den. När vi återvände till bilarna började polismännen skjuta mot bilarna, de skrek ‘Allahu akbar’. Det var vansinnigt, de sköt för att döda. Jag skrek till föraren köra därifrån så fort som möjligt. När vi kom till Har Bracha tog vi hand om de skadade.”

Josefs grav har ofta varit i fokus för våldsamheter. I september 1996 dödades sex israeliska soldater där och i oktober 2000 dödades ytterligare en soldat, varefter byggnaden (som då huserade en synagoga och en yeshiva) brändes ner av en palestinsk mobb. Sedan dess har judiska pilgrimmer varit förbjudna att besöka graven, eftersom IDF inte menar sig kunna garantera deras säkerhet. Med ojämna mellanrum ordnas dock beväpnad eskort åt pilgrimmer och periodvis när säkerhetsläget har varit bra har både israeliska soldater och palestinska poliser sett mellan fingrarna när små grupper av chassider kommit mitt i natten för att be, trots att de saknat tillstånd. Varför just denna lilla grupp av breslovchassider plötsligt attackerades av palestinsk polis är ännu oklart.

Morgonens dödsskjutning blev startskottet för ytterligare våldsamheter på Västbanken. En palestinsk mobb samlades utanför Josefs grav och satte den i brand. När Ben Yosef Livnats kvarlevor några timmar senare skulle föras till Jerusalem utsattes begravningståget för stenkastning.

Ben Yosef Livnat blev 24 år gammal och efterlämnade fru och fyra barn. Han begravdes i Jerusalem.

Paul Widen, Jerusalem


Unilaterala steg mot en tvåstatslösning

Den Palestinska myndigheten fortsätter sina ansträngningar att säkra röster i det internationella samfundet till stöd för ett unilateralt utropande av en självständig palestinsk stat. Knappt fem månader kvarstår innan FN:s Generalförsamling öppnar i september och resolutionen tas upp för prövning. Det palestinska ledarskapet på Västbanken väntas utan svårigheter få minst två tredjedelar av rösterna. Ett antal sydamerikanska länder har redan erkänt “Palestina” som stat, och flera europeiska länder uppvaktas nu intensivt för att även de ska falla i led.

En veritabel djungel av “om” och “men” omger dock frågan om palestinsk självständighet. Exempelvis utropade Yassir Arafat “Palestina” som självständig stat redan 1988. Över hundra länder erkände självständighetsförklaringen, utan att det ledde till någon form av faktiskt självstyre. Vidare styr idag terroristorganisationen Hamas över Gazas 1.5 miljoner palestinier, något som en eventuell resolution inte på något sätt kommer att ändra på. Dessutom bor det nästan en halv miljon israeler på Västbanken, inklusive de delar av Jerusalem som ligger bortom 1949 års stilleståndslinje. Deras framtid kommer inte heller att omfattas av resolutionen i september.

På samma sätt som självständighetsförklaringen 1988 inte fick några praktiska konsekvenser kommer en resolution i FN:s Generalförsamling till stöd för palestinsk självständighet inte heller per automatik att leda till faktisk självständighet. Generalförsamlingens resolutioner är inte bindande och i Säkerhetsrådet väntas USA lägga in sitt veto om palestinierna försöker driva igenom resolutionen där. Bland Israels politiska ledarskap finns det därför många som menar att Israel på sin höjd kommer att åka på en PR-smäll i september, men inte mycket mer än så.

Israels strategi för att bemöta palestiniernas utmaning har varit att upprepa sin villighet att återuppta fredssamtalen. Man påpekar att unilaterala steg mot självständighet går stick i stäv mot Osloavtalet 1993 och skulle därför innebära dödsstöten mot denna centrala överenskommelse mellan Israel och palestinierna. Klockan skulle vridas tillbaka 18 år och Israel skulle se sig som entledigad från sina förpliktelser under avtalet.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har om och om igen upprepat punkterna i denna linje, men förväntas lansera en ny strategi i slutet av maj, när det är tänkt att han ska hålla ett tal inför den amerikanska kongressens båda kammare. Röster har nu börjat höjas från högerflanken i Netanyahus regering att de centrala punkterna i talet ska offentliggöras i det israeliska parlamentet när det öppnar för sin sommarsession den 16 maj. Många fruktar att talet kommer att inleda en fundamental kursändring i israelisk politik. Än så länge har dock Netanyahu valt att lägga locket på alla spekulationer och det är ännu osäkert om någon del av talet kommer att offentliggöras innan han reser till Washington.

Det israeliska ledarskapets lakoniska reaktioner på det palestinska ledarskapets allt djärvare anspråk är svårt att förstå. Man får lätt intrycket att beslutsfattarna har fastnat i ett kortsiktigt skadebegränsningstänkande, att de stammar fram juridiskt och historiskt korrekta invändningar som ingen längre lyssnar på. Vem bryr sig att det palestinska ledarskapet nu tar steg som går i strid mot Osloavtalet? De europeiska politiker som framför denna invändning kan vara säkra på att förlora sina väljares uppmärksamhet (och stöd) innan de hunnit förklara alla invecklade juridiska implikationer som ett stöd för palestinierna skulle innebära.

Rick Richman i Commentary Magazine sammanfattade nyligen sina reservationer mot palestinsk självständighet i en ledarkommentar med rubriken Allt klart för att bli en sönderfallande stat: “Om ni inte kan färdigställa er konstitution; om er ‘president’ är inne på det sjunde året av en fyraårig mandatperiod; om ni inte har en fungerande lagstiftande församling och inte kan hålla parlamentsval; om hälften av er förmodade stat är ockuperad av terrorister; om ert utbildningsväsende är en antisemitisk avloppsbrunn; om ni insisterar att namnge offentliga torg efter människor som massakrerat civila; om ert styrande parti är sönderfrätt av korruption; om ni inte har pressfrihet eller ett oberoende rättsväsende… tja, då är ni kanske inte mogna för en stat.”

Paul Widen, Jerusalem

 


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 961598Läsningar totalt:
  • 134Läsningar idag:
  • 785998Besökare totalt:
  • 126Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen