Efter flera förseningar och motstridiga rapporter uppges nu två iranska militärfartyg ha inlett sin färd genom Suezkanalen i riktning mot Medelhavet. Slutdestinationen uppges vara Latakia i Syrien. Den brittisktillverkade fregatten Alvand och proviantbåten Kharq blir de första iranska militärfartygen att färdas genom Suezkanalen sedan den iranska revolutionen 1979, då den nuvarande islamistiska regimen kom till makten.

Israel följer utvecklingen noggrant. Utrikesminister Avigdor Lieberman sa i förra veckan att ”Israel förväntar sig att världssamfundet agerar omgående och med bestämdhet mot de iranska provokationerna och sätter iranierna på plats.”

Den israeliska militärledningen säger sig dock inte ha gjort några speciella förberedelser inför denna helt nya situation. Man menar att den över 30 år gamla fregatten kan sänkas på nolltid om det skulle bli nödvändigt, men om den inte utför några hotfulla manövrar eller seglar in på Israels territorialvatten kommer man att låta fartygen färdas till Syrien utan incidenter.

Suezkanalen står under Egyptens överhöghet, men Egypten är bundet till internationella sjöfartsavtal, vilka ger fartyg från alla länder rätt att färdas genom kanalen. Iran gör således ingenting olagligt, men i över 30 år har alltså landet inte ens övervägt tanken att göra det man nu gör, bland annat eftersom Egypten under Hosni Mubaraks styre i princip var en lika stor fiende som Israel. Iran visste att dess militärfartyg var fundamentalt ovälkomna i området och höll sig därför på sin kant. När nu hela regionen är i gungning vill man pröva vattnen, så att säga: Man vill undersöka hur Egyptens nya ledarskap kommer att förhålla sig till en eventuell framflyttning av de iranska positionerna och man vill pråla sig precis utanför Israels territorialvatten för att se hur ledarskapet reagerar här.

Ytterligare en orsak till Irans agerande kan vara att man försöker få omvärlden att vända bort blicken från det folkliga uppror som har brutit ut i Iran, inspirerat av revolterna som har spridit sig som en löpeld genom Nordafrika och Mellanöstern. Även på hemmaplan kan man vara säker på att plocka poäng bland delar av befolkningen genom att utmana ”den sionistiska fienden”. I den Palestinska Myndigheten såg vi exempel på samma taktik förra veckan när man försökte driva igenom en resolution i FN:s Säkerhetsråd i vilken Israels bosättningar på Västbanken kallades för olagliga (se förra veckans artikel ”Israels bosättarpolitik tas upp i FN:s Säkerhetsråd”). Israels bosättningar torde vara det minst relevanta ämnet i Mellanöstern idag, men eftersom den Palestinska Myndigheten fruktar att det folkliga upproret i regionen ska sprida sig till Västbanken, väljer man att använda det beprövade kortet ”Skyll På Israel”. Och tro det eller ej: Efter att USA lade in sitt veto bröt demonstrationer ut på Västbanken till stöd för den Palestinska Myndigheten. Till och med Hamas gav den sitt gillande. Allt detta är alltså en ganska förutsägbar teater.

Denna teater kan dock vara dödlig om det vill sig illa. Om det folkliga upproret i Iran skulle växa sig så starkt att regimen i Teheran känner sig hotad till livet finns det en överhängande risk att regimen skulle beordra sitt libanesiska terrorombud Hizballah att attackera Israel. Israels motattack skulle ge regimen legitimitet, samtidigt som demonstranterna på gatan skulle kunna utmålas som sionistiska agenter. Den israeliska militärledningen är väl medveten om denna risk. Än så länge befinner sig Israel i stormens öga, men en liten gnista kan mycket snabbt ändra på detta.

Paul Widen, Jerusalem

Flera prenumeranter hörde av sig efter gårdagens utskick och menade att det var lite i överkant att få det tio gånger. Jag håller helt med. Två vänliga herrar på Ordonnansens WebbVerkstad jobbar frenetiskt på att lösa problemet. Felsökning pågår;  tålamod anmodas. Jag tackar för all feedback och ber om ursäkt för all eventuell irritation som problemet orsakar.

Med anledning av att det idag är Purim Katan (”lilla Purim”) passar jag på att tipsa om min krönika i dagens nummer av VästerviksTidningen, som ni kan läsa om ni klickar HÄR.

Paul Widen, Jerusalem

Den arabiska gruppen i FN har på libanesiskt och palestinskt initiativ formulerat ett utkast till en resolution som kallar Israels bosättningar för olagliga. Resolutionen ser ut att hamna på dagordningen när FN:s Säkerhetsråd sammanträder imorgon fredag. USA har vid upprepade tillfällen de senaste veckorna sagt att man kommer att lägga in sitt veto mot en sådan resolution, men eftersom resolutionsförslaget är så slugt formulerat att det i princip går helt i linje med det som alltid har varit USA:s ställning i frågan, kan det hela bli ganska pinsamt för den amerikanska administrationen. I tisdags försökte USA:s FN-ambassadör Susan Rice nå en kompromisslösning under ett möte med den arabiska gruppen: Hon erbjöd amerikanskt stöd för en säkerhetsrådsuttalande (ej att förväxlas med en säkerhetsrådsresolution) med ordalydelsen, ”[vi] accepterar inte legitimiteten av fortsatt israelisk bosättaraktivitet, som är ett allvarligt hinder för fredsprocessen.”

Skillnaden ligger alltså i den diplomatiska ordalydelsen: ”Israels bosättningar är olagliga” är ett starkare uttalande än att hävda att ”fortsatt israelisk bosättaraktivitet är inte legitim.” Dessutom väger ett säkerhetsrådsuttalande mindre tungt rent juridiskt än en säkerhetsrådsresolution.

Den palestinska delegationen förkastade dock kompromissförslaget, vilket gör att Säkerhetsrådet kommer att rösta om det ursprungliga resolutionsförslaget imorgon, förutsatt att ingen förändring sker innan dess. USA kommer då med största sannolikhet att lägga in sitt veto. Hur man sedan kommer att förklara sig är en annan fråga; det blir inte första gången som USA:s Mellanösternpolitik framstår som motsägelsefull, i synnerhet inte de senaste veckorna.

Även USA:s kompromissförslag signalerar dock en förändring i den amerikanska attityden gentemot Israel. USA:s officiella ställning i frågan har genom åren präglats av ett kreativt diplomatiskt finlir. Bosättningarna har ofta kallats för ”ett hinder för fredsprocessen” men sällan ”olagliga”. När starkare ord har använts har det inte skett i resolutioner som är bindande, vilket alltså gjort att de saknat juridisk kraft och därmed också juridisk konsekvens. Nu ser den djupt israelkritiska Obama-administrationen ut att ha målat sig in i ett hörn. Den diplomatiska balansakten har underminerats av att dess företrädare konsekvent har tillämpat en allt grövre retorik mot Israel. Detta har skett gradvist och har därför varit svårt att sätta fingret på, men nu ser alltså administrationen ut att tvingas visa färg.

På andra håll i världen, till exempel i Sverige, har politiker ofta varit mindre nogräknade, vilket gör att bombastiska och svepande uttalanden som fördömer ”Israels olagliga bosättningar på palestinsk mark” nu är standard, med slentrianmässiga hänvisningar till ”internationell lag”, som om saken vore helt okomplicerad, och utan att man bryr sig om att förklara på vilket sätt marken kan påstås vara ”palestinsk”.

Att det palestinska ledarskapet nu finner det för gott att försöka få till stånd ett internationellt fördömande av Israels bosättningar är ett tecken på desperation, inte för att bosättarna håller på att ta över Västbanken (över 70% av Västbanken är alltjämt obebodd), utan för att den egna trovärdigheten i princip är tillintetgjord. Genom att tjata om bosättningar kan man vinna sympatipoäng bland okunniga beslutsfattare världen över. Svartmålandet av Israel kan resultera i taktiska fördelar i fredsförhandlingarna, och splittringen som man sår mellan Israel och USA kan potentiellt leda till strategiska fördelar. Men på hemmaplan är det palestinska ledarskapet ungefär lika populärt som Hosni Mubarak var i Egypten för en vecka sedan.