Nyårsrysare

Israels president Reuven Rivlin (t.h.) tar emot det officiella valresultatet från ordföranden i det centrala valutskottet Chanan Melcer (t.v.) den 25 september 2019 (foto: Mark Neiman, GPO)

Under söndagseftermiddagen avslutades koalitionsförhandlingarna mellan representanter för de båda partierna Kachol Velavan och Likud utan en överenskommelse. Enligt premiärminister Binyamin Netanyahu ska parterna träffas igen på onsdag, efter Rosh Hashana (det judiska nyåret som firas imorgon och på tisdag), och ge förhandlingarna en sista chans. Om även den omgången misslyckas förväntas Netanyahu meddela president Reuven Rivlin att det inte finns någon framkomlig väg för honom att bilda en koalitionsregering.

Trots att både Kachol Velavan och Likud uppger att de vill ha en bred koalitionsregering ställer de båda partierna krav på varandra som i nuläget gör en sådan lösning omöjlig. Innan förhandlingarna inleddes skapade Likud en pakt med det nationalreligiösa partiet Yamina samt de två ultraortodoxa partierna Shas och Yahadut Hatorah. Dessa fyra partier har sammanlagt 55 mandat. Pakten innebär att de fyra partierna lovar varandra att inte ingå i en koalitionsregering om inte de övriga partierna i pakten också bjuds in. I en hypotetisk koalitionsregering mellan dessa partier och Kachol Velavan skulle det sistnämnda partiet givetvis få ett begränsat inflytande, trots att det med sina 33 mandat är det största partiet i Knesset. Dessutom skulle Netanyahu fortsätta som premiärminister.

Kachol Velavan har för sin del uteslutit en koalitionsregering med Likud så länge Binyamin Netanyahu inte avgår som partiledare. På onsdag inleder Israels statsåklagare Avichai Mandelblit den sista förhörsomgången med Netanyahus juridiska ombud innan han beslutar om åtal i de tre separata rättsfallen som premiärministern har delgivits misstanke i. Även om israelisk lag inte kräver att en sittande premiärminister måste avgå om åtal väcks mot honom menar Kachol Velavan att Netanyahus juridiska bekymmer gör honom olämplig att leda landet. Partiet gick till val på löftet att avsätta honom och ge landet en ny kurs. Det är därför otänkbart att partiets ledare Benny Gantz skulle släppa detta grundläggande krav.

Om Netanyahu nu på onsdag avsäger sig regeringsuppdraget och president Rivlin istället ger det till Gantz finns det inget som i nuläget tyder på att han heller skulle lyckas bilda en koalitionsregering. Det är oklart hur länge han kommer att försöka innan även han ger upp, men om inget radikalt förändras och så sker kommer Israel att gå till nyval igen, för tredje gången på mindre än ett år.

Paul Widen

Jerusalem


Singla slant om premiärministerposten?

President Reuven Rivlin (th) skakar hand med premiärminister Binyamin Netanyahu (mitten) och Benny Gantz (tv), partiledaren för Kachol Velavan som vann flest röster i nyvalet (foto: Amos Ben-Gershom GPO)

Igår söndag bjöd Israels president Reuven Rivlin in medlemmarna i de fem största partigrupperna i Knesset till sitt residens i centrala Jerusalem för konsultationer om vem som är bäst lämpad att bilda nästa regering. Samlingspartiet Kachol Velavan, som fick 33 mandat, rekommenderade som väntat sin partiledare Benny Gantz. Likud, som halkade ner till 31 mandat efter att alla rösterna hade räknats, rekommenderade i sin tur Binyamin Netanyahu. Den stora överraskningen kom när det arabiska samlingspartiet med 13 mandat splittrade sin rekommendation: partifraktionen Balad lade ner sina tre röster, medan övriga 10 medlemmar i partigruppen rekommenderade Benny Gantz. Det är första gången på 27 år som en sionistisk politiker fått uppbackning från något av arabiskt parti. Det sefardiska ultraortodoxa partiet Shas med nio mandat rekommenderade som väntat Netanyahu, men sedan kom ytterligare en överraskning, då det sekulära nationalistpartiet Yisrael Beitenu med åtta mandat valde att lägga ner sina röster istället för att rekommendera Gantz. Beslutet togs hastigt efter att det stod klart att Gantz hade blivit rekommenderad av merparten av det arabiska samlingspartiet. “De ultraortodoxa partierna är våra politiska rivaler, men de är inte våra fiender”, förklarade Yisrael Beitenus partiledare Avigdor Liberman. “Det arabiska samlingspartiet består emellertid av femtekolonnare, de försöker förinta oss inifrån och hör därför hemma i parlamentet i Ramalla, inte i Israels Knesset”. Trots att Yisrael Beitenu lade ner sina röster upprepade Avigdor Liberman sin förhoppning om att Kachol Velavan och Likud bör bilda en bred och liberal samlingsregering, “utan ultraortoxa, utan messianister [Libermans nedsättande hänvisning till det nationalreligiösa partiet Yamina], utan det arabiska samlingspartiet och utan Meretz [det lilla vänsterpartiet som gick till val under det nya namnet Hamachane Hademokrati med avhoppare från arbetarpartiet]”. Avslutningsvis föreslog Liberman att Gantz och Netanyahu kanske kunde singla slant om vem som bör leda samlingsregeringen.

I skrivande stund fortsätter president Rivlins konsultationer med de kvarvarande fyra partigrupperna Yahadut Hatorah (åtta mandat), Yamina (sju mandat), Avoda-Gesher (sex mandat) och Hamachane Hademokrati (fem mandat). De två förstnämnda partierna hade redan uppgett att de ämnar rekommendera Netanyahu, medan de två sistnämnda har uppgett att de kommer att rekommendera Gantz. Det innebär att Netanyahu kommer att ha säkrat 55 mandat, medan Gantz bara kommer att ha säkrat 54. Ingen av dem kommer alltså att ha stöd av en majoritet av Knessets 120 ledamöter.

Som så ofta är fallet står nu Israel inför en unik situation, vilket gör det ytterst vanskligt att sia om vad som kommer att hända härnäst. Klart är att presidenten har en mycket viktig roll att spela, då det är upp till honom att besluta vem som ska få i uppdrag att bilda nästa regering. Detta beslut väntas han ta inom en vecka. Tekniskt sett har han rätt att välja vilken knessetledamot han vill, alltså varken nödvändigtvis Gantz eller Netanyahu. Den som så småningom får uppdraget kommer sedan att ha fyra veckor på sig att bygga en koalition, och under dessa fyra veckor kan mycket hända som drastiskt ändrar förutsättningarna för samtliga inblandade parter. En sak som med säkerhet kommer att ske är att Israels statsåklagare i början av oktober kommer att besluta om han ska väcka åtal mot Netanyahu i de tre separata rättsfall i vilka han delgivits misstanke om bedrägeri, trolöshet mot huvudman och mutbrott. I den sannolika händelsen av ett eller flera åtal tror många politiska experter att det interna stödet för Netanyahu i Likud snabbt kommer att kollapsa. Det är ännu alldeles för tidigt för att räkna ut Netanyahu, men klart är att han aldrig har varit så politiskt sårbar som han nu är sedan han kom till makten i mars 2009.

Paul Widen

Jerusalem


Fortsatt politiskt dödläge i Israel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och hans fru Sara lägger sina röster i gårdagens val (foto: Haim Zach, GPO)

Det politiska dödläget som uppstod i Israel efter valet den 9 april i år, då premiärminister Binyamin Netanyahu inte lyckades forma en koalitionsregering, ser efter gårdagens nyval ut att fortsätta. Det preliminära valresultatet efter att närmare 90% av rösterna hade räknats på slutet av onsdagseftermiddagen visar att Netanyahus parti Likud och det största utmanarpartiet Kachol Velavan blir nästan jämnstora (31-32 mandat), men att varken högerblocket (inklusive de två ultraortodoxa partierna) eller center-vänsterblocket (inklusive det arabisktdominerande samlingspartiet) omfattar en majoritet av Knessets 120 ledamöter. Precis som i april är det Yisrael Beitenu, det hårdfört sekulära högerpartiet under ledning av Avigdor Liberman, som har knipit vågmästarrollen. Med sina nio mandat har partiet nästan fördubblat sitt väljarstöd sedan förra valet, en ökning som framförallt tillskrivs Libermans vägran att i koalitionsförhandlingarna i april kompromissa om ett lagförslag som skulle innebära att den allmänna värnplikten även ska börja omfatta Israels ultraortodoxa befolkning (om än mycket långsamt till en början och i mycket begränsad omfattning). Libermans krav accepterades inte av de två ultraortodoxa partierna Shas och Yahadut Hatorah, som Netanyahu var beroende av för att kunna bilda en koalitionsregering. Under valrörelsen skärptes sedan Libermans retorik ytterligare, med löften om att använda sin vågmästarroll för att tvinga fram en sekulär samlingsregering mellan Likud och Kachol Velavan, till och med om en sådan regering inte skulle omfatta hans eget parti. Enbart en sådan regering skulle ha en chans att driva igenom de lagreformer som Yisrael Beitenu förespråkar, menar Liberman, exempevis civila vigslar, kollektivtrafik på sabbaten, krav på undervisning av sekulära kärnämnen i statligt finansierade ultraortodoxa skolor, samt ökad värnplikt bland ultraortodoxa.

Rent ideologiskt ligger inte Likud och Kachol Velavan så långt ifrån varandra, men ekvationen är naturlivis mer komplicerad än så, då Kachol Velavan bildades enkom för att besegra Likud och tvinga bort Netanyahu från premiärministerposten. Netanyahu har för sin del ägnat den nyss avslutade valrörelsen, liksom den förra, åt att utmåla Kachol Velavans partiledare Benny Gantz som en vekling som inte är kapabel att leda landet. I nuläget är det därför mycket svårt att föreställa sig en sådan regeringskonstellation, åtminstone så länge Netanyahu är ledare för Likud. Denna roll lär han inte släppa greppet om frivilligt, då Israels statsåklagare i början av oktober officiellt väntas väcka åtal mot honom i tre separata rättsfall. I två av fallen är premiärministern misstänkt för bedrägeri och trolöshet mot huvudman, och i det tredje är han även misstänkt för mutbrott. Om Netanyahu skulle lyckas bilda ännu en koalitionsregering innan dess finns det en liten chans att en sådan regering skulle driva igenom en immunitetslag som förhindrar att åtal väcks mot en sittande premiärminister. Även en sådan lagändring förutan ökar Netanyahus chanser att påverka utgången av rättsfallen om han fortsätter som premiärminister, och hans partiledarskap i Likud är naturligtvis en förutsättning för att han ska kunna fortsätta som premiärminister. Inget tyder därför i nuläget på att Netanyahu frivilligt skulle kliva åt sidan för att möjliggöra en bred koalitionsregering mellan Likud och Kachol Velavan.

Av de 30 partierna som ställde upp i valet ser nio ut att ha kommit över valtröskeln på 3.25%. Så här ser det preliminära valresultatet ut i skrivande stund:

Kachol Velavan (koalition av främst sekulära center- och högerpolitiker) 32 mandat

Likud (det traditionella liberala högerpartiet) 31 mandat

Hareshima Hameshutefet (det arabiska samlingspartiet, främst bestående av kommunister, arabnationalister och islamister) 13 mandat

Shas (sefardiska ultraortodoxa judar) 9 mandat

Yisrael Beitenu (hårdfört sekulärt högerparti) 9 mandat

Yahadut Hatorah (ashkenaziska ultraortodoxa judar) 8 mandat

Yamina (koalition av nationalistiska och nationalreligiösa partier) 7 mandat

Avoda-Gesher (det traditionella arbetarpartiet i samarbete med det liberala centerpartiet Gesher) 6 mandat

Hamachane Hademokrati (vänsterpartiet Meretz i samarbete med avhoppare från arbetarpartiet) 5 mandat

 

Paul Widen

Jerusalem


Netanyahu förödmjukad i direktsändning

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu söker sig till skyddsrum med sina livvakter under en raketattack mot Ashdod (foto: Twitter skärmdump)

Igår tisdag vid lunchtid lät Israels premiärminister Binyamin Netanyahu meddela att han skulle offentliggöra en “dramatisk nyhet” klockan 17:00 samma dag. Spekulationerna kring vad han planerade att säga satte naturligtvis genast igång, men samtidigt kunde man tydligt urskönja både skepsis och cynism bland många bedömare. Den här sortens kungöranden – att utlova en viktig nyhet senare samma dag – är nämligen ett välkänt nummer i Netanyahus repertoar vid det här laget, ämnat att dominera nyhetsflödet i flera timmar och garantera maximal uppmärksamhet när nyheten till slut offentliggörs. Vid tidigare tillfällen när detta har skett har flera TV-kanaler låtit sig luras av dramaturgin och oförhappandes gjort sig till redskap för Netanyahus högst politiska syften. Vid det här laget har dock merparten av Israels journalistkår lärt sig att genomskåda premiärministerns manipulationer och kungörandet vid lunchtid möttes därför omedelbart med djup misstänksamhet. Ändå satt många i Israel som på nålar hela eftermiddagen och undrade vad Bibi (som premiärministern allmänt kallas) nu kunde tänkas ha i görningen.

Klockan 17:00 senarelades offentliggöradet till klockan 18:00. Ännu några minuter senare inledde Netanyahu till slut en presskonferens i Ramat Gan, som direktsändes av fler israeliska TV-kanaler. Premiärministern inledde sitt anförande med att säga att de diplomatiska förutsättningarna har mognat och gjort det möjlig att börja tillämpa israelisk suveränitet (dvs. i praktiken att annektera) på delar av Judéen och Samarien (dvs. Västbanken). “Det finns en plats där vi kan börja tillämpa israelisk suveränitet direkt efter valet”, fortsatte han. “Om ni, Israels medborgare, ger mig ett tydligt mandat att göra det tillkännagör jag idag min avsikt att, efter tillsättandet av en ny regering, börja tillämpa israelisk suveränitet i jordandalen och norra Döda havet”. Med hjälp av en karta visade han sedan var gränsen skulle gå och förklarade att detta slutligen skulle säkerställa att Israel aldrig återgår till situationen som rådde innan Sexdagarskriget 1967, då landets strategiska djup i princip var obefintligt på kusten mellan Tel Aviv och Hadera. Vidare lovade Netanyahu att planen skulle fortskrida under maximal koordination med USA:s president Donald Trump, samt att inga palestinska städer eller samhällen skulle ingå i området som annekteras.

Binyamin Netanyahus utspel avfärdades omedelbart av många journalister och politiker i Israel som “spinn”, ett tomt löfte blott en vecka innan nyvalet i syfte att locka högerväljare som inte är så nogräknande. Det påpekades att Netanyahu har suttit vid makten i sammanlagt över 13 år, längre än någon annan israelisk premiärminister, och aldrig tidigare gjort en ansats att annektera jordandalen, men nu lovar han alltså att göra det, bara han blir omvald? Givetvis fick Netanyahu medhåll från sin väljarbas, men den är i sammanhanget i klar minoritet, och till och med bland dem som i princip är anhängare till en israelisk annektering av hela eller delar av Västbanken finns det ett utbrett tvivel på att Netanyahu kommer att stå för sitt ord om han blir omvald igen. Det största oppositionspartiet Kachol Velavan konstaterade att man i valrörelsen tydligt har propagerat för att jordandalen alltid bör vara en del av Israel. “Vi är glada över att Netanyahu nu har kommit att acceptera denna punkt i vårt partiprogram”, meddelade partiet spydigt.

Reaktionerna från den palestinska myndigheten var besinningslösa, med anklagelser om rasism, etnisk rensning och att allt hopp om fred slutgiltigt skulle dö om planen realiseras. Från arabvärlden hördes det också fördömanden, om än i mer behärskade ordalag.

Netanyahus förhoppning om att hans annekteringslöfte skulle dominera nyhetssändningarna hela kvällen gick emellertid i stöpet redan en timme efter presskonferensen, då USA:s president skrev på Twitter att han hade gett sin nationelle säkerhetsrådgivare John Bolton sparken. Både internationellt och i Israel tolkades detta som ytterligare ett steg i Trumps ändrade inställning till Iran, som han de senaste veckorna visat intresse av att börja förhandla med. Nyheten orsakade en märkbar oro i Israel och överskuggade omedelbart alla andra nyheter.

Klockan 21:06 blev det ännu värre för Netanyahu. I direktsänd TV under ett valkampanjsevenemang i Ashdod tvingades han söka sig till ett skyddsrum tillsammans med sina livvakter efter att terrorister i Gaza avfyrade fem raketer mot staden. Hans politiska rivaler till både höger och vänster gjorde omedelbart narr av honom på Twitter. “Klockan 18: snack. Klockan 21: verklighet”, kommenterade Kachol Velavan i en tweet som innehöll ett videoklipp av händelsen. Yair Lapid, en av partiets företrädare, kopplade samman Netanyahus presskonferens med raketattacken. “Det Bibi inte har gjort under sina 13 år vid makten kommer han aldrig att göra: ingen suveränitet, ingen frid för invånarna i Ashdod, Ashkelon och längs gränsen till Gaza”, skrev han på Twitter. “Raketlarmet ikväll i Ashdod när Netanyahu stod på scenen är en röd flagga för Israels medborgare. Netanyahu är färdig och kan gå av scenen”.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 993058Läsningar totalt:
  • 237Läsningar idag:
  • 812918Besökare totalt:
  • 218Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen