Historiskt fredsavtal i skuggan av pandemin

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och hans fru Sara strax innan avresa till USA (foto: GPO)
Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och hans fru Sara strax innan avresa till USA (foto: GPO)

Sent ikväll reste Israels premiärminister Binyamin Netanyahu till USA, där han imorgon tillsammans med Förenade Arabemiratens utrikesminister Abdullah bin Zayed formellt kommer att underteckna det så kallade Abrahamavtalet, som etablerar diplomatiska förbindelser mellan de båda länderna. I fredags blev det klart att även Bahrain kommer att underteckna avtalet. Det lilla kungadömet blev därmed den fjärde arabstaten att erkänna Israel. Oman, som reagerade positivt när nyheten offentliggjordes på fredagen, tros allmänt stå näst i tur att ansluta sig till avtalet.

Det är alltså en historisk resa som Netanyahu nu anträder, men i Israel råder ingen feststämning, då antalet dagliga fall av Covid-19 nu är så högt att regeringen idag beslöt att än en gång stänga ner hela landet från och med fredag klockan 14.00. Under större delen av eftermiddagen höll regeringen överläggningar om den plan hälsoministeriet har utarbetat för att förhindra att landets vårdsystem kollapsar. Djup oenighet mellan olika ministrar gjorde att diskussionen drog ut på tiden. Bostadsminister Yaacov Litzman, som i våras under pandemins första våg var hälsominister, avgick i protest innan regeringssammanträdet ens hade börjat, med hänvisning till att nedstängningen borde ha gjorts för flera veckor sedan. Litzman anklagade Ronni Gamzu, som koordinerar regeringens coronastrategi, för att medvetet ha motarbetat en nedstängning under sommaren och istället ha planerat långt i förväg att genomföra den under höstens judiska högtider, då synagogor traditionellt brukar vara mycket välbesökta. Anonyma källor i hans parti Yahadut Hatorah uppgav dock till landets arméradio att orsaken till avgången var att åtal väntas väckas mot Litzman inom kort för bedrägeri, trolöshet mot huvudman och mutbrott i två separata rättsfall. Detta skulle enligt lag tvinga honom att avgå, varför Litzman istället valde att föregå åtalsbeslutet och avgå på sina egna villkor.

Nedstängningen kommer att innebära att alla skolor, resturanger, hotell och affärer kommer att stängas ner i minst tre veckor. Arbete hemifrån rekommenderas starkt, då arbetsgivare kraftigt måste begränsa antalet anställda på arbetsplatser. Befolkningen måste hålla sig inom 500 meter från sina bostäder, med undantag för matinköp och andra viktiga ärenden. Högst 10 personer får befinna sig tillsammans i en lokal inomhus och högst 20 personer tillsammans utomhus. Enligt beräkningar utförda av finansministeriet kommer nedstängningen att kosta motsvarande minst 16.5 miljarder kronor.

Netanyahu presenterade de nya riktlinjerna under en presskonferens på söndagskvällen, men vägrade tillstå att den nya nedstängningen innebär ett misslyckande för regeringen. Istället betonade han att den snabba nedstängningen i mars innebar att landet kunde lätta på restriktionerna fortare än andra länder och att Israels ekonomiska förutsättningar därför är bättre än för många andra länder. Han medgav att den förestående nedstängningen kommer att medföra stora svårigheter för många medborgare, men vidhöll att regeringen inte hade något annat val.

Genast efter presskonferensen begav sig Netanyahu till Ben Gurion-flygplatsen för avresa till USA. Där anslöt han sig till Yossi Cohen, chefen för Israels mytomspunna spionorganisation Mossad, som har spelat en central roll i kontakterna med gulfstaterna och som ingår i den israeliska delegationen. Utrikesminister Gabi Ashkenazi var däremot inte med på passagerarlistan. Netanyahu vill nämligen inte dela äran för det historiska fredsavtalet med sina politiska rivaler i utmanarpartiet Kachol Velavan, som Ashkenazi tillhör. I praktiken har alltså utrikesministerrollen övertagits av Yossi Cohen, som rapporterar direkt till Netanyahu och som står honom mycket nära.

Paul Widen

Jerusalem

Abrahamavtalet

För att förhindra spridning av coronaviruset bar representanterna för både Förenade Arabemiraten och Israel munskydd under dagens förhandlingar (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

Sent på måndagsförmiddagen lyfte El Al flight 971 från Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv med destination Abu Dhabi, Förenade Arabemiraten, det första israeliska flygplanet att någonsin färdas denna sträcka. På planet satt representanter från både USA och Israel, som var inbjudna av kronprins Mohammed bin Zayed för att inleda de officiella och formella förhandlingarna i det så kallade Abrahamavtalet, med mål att inom kort upprätta officiella diplomatiska relationer mellan Israel och Förenade Arabemiraten.

Den amerikanska delegationen leddes av president Donald Trumps särskilde rådgivare Jared Kushner och den nationelle säkerhetsrådgivaren Robert O’Brien. Den israeliska delegationen leddes i sin tur av chefen för det nationella säkerhetsrådet Meir Ben-Shabbat och bestod i övrigt av nära rådgivare till premiärminister Binyamin Netanyahu, samt generaldirektörer för diverse olika myndigheter. Märkbart frånvarande i laguppställningen var utrikesminister Gabi Ashkenazi, tillhörande utmanarpartiet Kachol Velavan. Den politiska rivaliteten mellan detta parti och Netanyahu gjorde att premiärministern istället delegerade vad som borde ha varit utrikesministerns roll till Ben-Shabbat, som rapporterar direkt till Netanyahu.

Förhandlingarna kommer att fokusera på sju områden: diplomati, finans, luftfartsavtal/visum, investering/innovation/handel, hälso- och sjukvård, kultur/turism, samt rymdvetenskap/teknik. Frågor som rör säkerhetspolitik kommer inte att tas upp i den här förhandlingsomgången, vilket kan bero på att det preliminära fredsavtalet som offentliggjordes för lite mer än två veckor sedan var otydligt på flera punkter och därför tolkades på olika sätt av de tre parterna. Förenade Arabemiraten hoppas exempelvis att fredsavtalet kommer att göra det möjligt för landet att köpa USA:s mest avancerade stridsflygplan F-35, vilket Israel starkt motsätter sig. För att inte riskera att förhandlingarna kör fast direkt har man därför skjutit dessa känsligare frågor på framtiden.

Innan Jared Kushner steg på El Al flight 971 berättade han för de församlade journalisterna att han gick till Västra Muren i Jerusalems gamla stad igår kväll för att be. “Jag bad att muslimer och araber över hela världen ska notera denna flight och inse av att vi alla är Guds barn och att framtiden inte behöver förutbestämmas av det förflutna”, sa han.

Även om inget annat arabiskt eller muslimskt land ännu har följt Förenade Arabemiratens exempel och börjat upprätta diplomatiska relationer med Israel, gav Saudiarabien tillstånd till El Al flight 971 att flyga genom kungarikets luftrum, vilket också var en historisk händelse. Sakta men säkert rör sig alltså även andra gulfstater i samma riktning som Förenade Arabemiraten.

Paul Widen

Jerusalem

Netanyahus vågspel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt telefonsamtal med USA:s president Donald Trump och Förenade arabemiratens kronprins Sheikh Muhammad bin Ziad (foto: Kobi Gideon, GPO)

När USA:s president Donald Trump i torsdags eftermiddag tillkännagav att Israel och Förenade arabemiraten hade slutit en fredsöverenskommelse var svensk media märkbart ovillig att beskriva händelsen i positiva ordalag. “Israel pausar annekteringen av Västbanken”, löd exempelvis rubriken på Sveriges Radios hemsida. När Israel gör någonting som är bra väljer man alltså att rama in det som att “Israel avstår från att göra någonting dåligt”. Och det lilla ordet “fred”, helt centralt i sammanhanget, fick naturligtvis inte komma med i rubriken.

Samma bistra återhållsamhet märktes när Sveriges utrikesminister Ann Linde kommenterade fredsöverenskommelsen på Twitter. “Håller med FN:s generalsekreterare”, skrev hon nästan ett dygn efter Trumps tillkännagivande. “Hoppas möjlighet för meningsfulla förhandlingar mellan Israel och Palestina som leder till en tvåstatslösning”, fortsatte hon på knagglig engelska. “Och att annektering har lagts på hyllan”, följt av en länk till ett uttalande av FN:s generalsekreterare. Även utrikesministern sammanfattade alltså den historiska händelsen som att “Israel avstår från att göra någonting dåligt”, och inte heller hon kunde förmå sig att använda det lilla ordet “fred” i sammanhanget.

Israels första fredsavtal med en arabstat på över ett kvartssekel förunnades således ingen entusiasm hos svenska beslutsfattare eller i oberoende (host, host) public service. Oviljan att uttala sig om Israel i ett renodlat positivt sammanhang var komiskt påtaglig. Vad mer är: fredsavtalet utarbetades genom amerikansk medling, vilket innebar att man tvingades tillstå att den så förhatlige Trump faktiskt hade lyckats med något som ingen president sedan Bill Clinton har lyckats med. Det är ett bittert äpple att bita i, men ett som de bara har sig själva att skylla att de nu tvingas äta upp.

Det som händer nu övergår förmodligen både Ann Lindes och Sveriges slentrianmässigt israelfientliga journalisters förstånd, men det är faktiskt ganska enkelt: USA går till val om 77 dagar. President Donald Trumps utmanare är Joe Biden, som tidigare var vicepresident under Barack Obama. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och kungahuset i Förenade arabemiraten föredrar Trump, då han har drivit en hård linje mot den islamiska republiken Iran, som utgör det allvarligaste hotet mot säkerheten i Mellanöstern. Man fruktar att Biden kommer att försöka återuppta Obamas betydligt mjukare linje om han kommer till makten. Fredsavtalet i torsdags var ämnat dels som en fjäder i hatten åt Trump under den pågående valkampanjen, och dels som en isbrytare som gör det möjligt för ytterligare arabländer att sluta fred med Israel och bilda en enad front mot Iran. Signifikant i sammanhanget är att fredsförhandlingarna inte leds av Israels utrikesminister Gabi Ashkenazi, som tillhör utmanarpartiet Kachol Velavan, utan av spionorganisationen Mossads generaldirektör Yossi Cohen, som rapporterar direkt till Netanyahu. Det är också Cohen som sköter kontakterna med flera andra arabländer som nu plötsligt står i kö för att sluta fred med Israel. Alltsammans skedde alltså över huvudet på Netanyahus koalitionspartners.

Vadan denna plötsliga brådska i arabvärlden att försonas med Israel efter över 70 års fiendskap? Turism? Ekonomiskt samarbete? Mitt under en pandemi som ingen ännu kan se slutet av? I Teheran har man insett situationens stora allvar och hotar nu öppet att Förenade arabemiraten kommer att hållas ansvariga “om någonting händer i Persiska viken”.

Genombrottet påstås ha möjliggjorts av att Netanyahu valde att inte annektera 30% av Västbanken. En mer korrekt beskrivning är förmodligen att Netanyahu aggressivt drev frågan utan att någonsin ha haft för avsikt att faktiskt genomföra den, för att skapa intrycket att Förenade arabemiraten utkrävde en enorm eftergift av Israel i utbyte mot fred. Hela frågan var alltså ett villospår, ett sätt för Netanyahu att manipulera den egna väljarkåren, splittra sina politiska motståndare och, som bonus, att reta gallfeber på Ann Linde och kompani. Det var ett genialiskt drag, som visar hans oöverträffade förmåga att bända den politiska opinionen till sin fördel. Under tre valkampanjer lyckades han hålla högern och de ultraortodoxa partierna enade genom att utlova annektering och hetsa mot både centern och vänstern, för att sedan kallblodigt svika sitt mest centrala vallöfte “i utbyte” mot ett fredsavtal som till och med har lyckats entusiasmera många av hans mest förbittrade kritiker i centern och vänstern. Detta må vara imponerande, men samtidigt visar det Netanyahus totala förakt för den israeliska väljarkåren, hans arroganta övertygelse att bara han vet vad som är bäst för landet och att han därför har rätt att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Det är ett vågspel som har tjänat honom väl under hans mer än 10 år vid makten (14 år om man även räknar hans premiärministerskap i slutet av 1990-talet). Frågan är hur länge det kommer att hålla.

Paul Widen

Jerusalem

Massprotester i Jerusalem

“Vi har inget annat land” lyder meddelandet som delades ut tillsammans med blommor till alla boende i området där återkommande demonstrationer mot premiärminister Binyamin Netanyahu hålls i centrala Jerusalem.

Över 15000 människor samlades i centrala Jerusalem under lördagskvällen för att kräva premiärminister Binyamin Netanyahus avgång. Demonstrationer pågick samtidigt utanför Netanyahus privata bostad i Caesarea, samt på viadukter runt om i hela landet. Demonstranterna vajade dels israeliska flaggor, och dels de symboliska svarta fanorna som började användas i slutet av mars, när landet genomled den första vågen av coronaviruset och den tredje valomgången på mindre än ett år inte verkade ha lyckats bryta det politiska dödläget. Sedan dess har protesterna successivt ökat i omfattning utanför premiärministerns residens, från en handfull människor i övre 50-årsåldern med handskrivna plakat till de massiva demonstrationer som nu organiseras flera gånger i veckan.

Flera olika löst sammansatta organisationer ligger bakom demonstrationerna, men den mest framträdande är känd under namnet “Crime Minister”, dvs. engelska för “brottsminister”. Netanyahu är som bekant åtalad i tre olika rättsfall, misstänkt för förskingring, trolösthet mot huvudman och mutbrott. Åtalspunkterna brukar skanderas om och om igen av demonstranterna, samtidigt som man för oväsen med trummor och vuvuzelor, en sorts plasttrumpet som producerar en öronbedövande signal. Många som deltar i demonstrationerna motiveras dock i lika hög grad av missnöje mot Netanyahus hantering av coronapandemin, som har resulterat i en arbetslöshet på över 20%. Efter att kraftfullt och effektivt ha näpst den första virusvågen i ett mycket tidigt skede förlorade han snabbt kontrollen när antalet nya virusfall ökade igen. Demonstrationerna, som stadigt har växt i flera månader, tyder på ett omfattande folkligt missnöje, både politiskt, ekonomiskt och socialt.

Netanyahu har emellertid fortsatt starkt stöd bland sina kärnväljare, som ofta försöker organisera motdemonstrationer i anslutning till massprotesterna mot Netanyahu. De är dock i hopplöst numerärt underläge, och kanske just därför är deras retorik så mycket mer aggresiv. När jag passerade Ben Maimon-gatan under fredagen, där både för- och motdemonstanter har permanenta tältläger, hörde jag Netanyahus supportrar dels lovorda premiärministern i närmast religiösa ordalag, samtidigt som man kallade sina politiska motståndare för anarkister, terrorister och pedofiler. Denna fientliga retorik har fått många att frukta att motsättningarna kommer att urarta i politiskt våld.

Många av de boende i centrala Jerusalem där de mest omfattande demonstrationerna brukar hållas har klagat på att oväsendet är outhärdligt. I torsdags kväll valde därför en grupp demonstranter att ställa en liten blomma utanför dörren till varje lägenhet i området för att uttrycka sin tacksamhet för de boendes fortsatta tålamod. På en liten lapp i varje blomkruka stod det, “Vi har inget annat land”.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1104698Läsningar totalt:
  • 262Läsningar idag:
  • 907093Besökare totalt:
  • 239Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen