Guds nonchalanta generositet

(Some stop here.) (Others continue.)

Den gångna sabbaten lästes Torah-avsnittet Naso i synagogor i Israel, 4 Mosebok 4:21-7:89. I diasporan sammanföll dock den sabbaten med firandet av Shavuot (den judiska pingsten, som firas en dag i Israel och två dagar i diasporan), vilket innebar att ett annat Torah-avsnitt då lästes där. Kommande sabbat, dvs imorgon, kommer därför Naso att läsas i diasporan istället. Detta textstycke råkar ligga mig extra varmt om hjärtat, vilket jag har påpekat tidigare. Det som följer nedan är en lätt reviderad version av en artikel jag skrev här för sju år sedan.

I den sista versen i Torah-avsnittet Naso förekommer en mycket ovanlig form av verbet “att tala” som lätt går läsaren förbi, inte minst pga att avsittet är årets längsta, med hela 176 verser som mot slutet känns ganska repetitiva. Texten i Torah-rullen består som bekant enbart av konsonanter, och dessa indikerar inget ovanligt: M-D-B-R, den aktiva formen av verbet “att tala”:

“Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet […] hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna”. Den masoretiska traditionen gör dock gällande att ordet här ska uttalas MiDDaBeR istället för det brukliga MeDaBeR. Den medeltida judiska bibelkommentatorn Rashi förklarar att MiDDaBeR är samma sak som MiTDABER, dvs verbets reflexiva form. “Redend zu sich”, menade även Martin Luther när han översatte texten till tyska 500 år senare. Rösten som Mose hörde talade alltså inte till Mose, utan till sig själv.

Få människor kan sanningsenligt hävda att de inte har problem att relatera till Bibelns beskrivning av kommunikationen mellan Gud och människa. “Gud sa si, Gud sa så”, upprepas till leda i texten. Att ateister betraktar profetia som i bästa fall inbillning och i värsta fall patologisk psykos är en sak, men faktum är att många så kallat troende människor egentligen inte alls tror på det de läser i Bibeln om att Guds talar till oss människor. På sin höjd önskar de att det vore sant när de ligger i fosterställning under sina täcken om natten och ber sin förtvivlansbön om att Gud ska höra och svara och liksom träda in i deras tillvaro. Implikationen av denna bön är att Gud ibland, oftast, eller till och med alltid är tyst.

Ordet MiDDaBeR gör dock gällande att Gud aldrig är tyst. Det är bara det att han aldrig talar till människan, utan bara till sig själv. När en människa hör Guds röst är det alltså inte pga att Gud plötsligt fått för sig att yttra sig i ett givet ämne, utan för att människan på något sätt har blivit tillgänglig för att höra något som pågår hela tiden.

Oftast är vi emellertid för otåliga för att lyssna, och i brist på verkliga teofanier måste vi istället hålla till godo med verkliga eller inbillade tecken som bekräftar vår gudstro när allt känns hopplöst. Av en händelse råkade detta hända mig för några år sedan just veckan innan den sabbat då man läser avsnittet Naso. Jag gick som vanligt till morgongudstjänsten i min synagoga i Jerusalem en måndagmorgon, men detta var en dag när allt kändes extra svart, så där Pär Lagerkvistiskt ångestfyllt som det bara kan kännas på en måndag. Torah-rullen togs fram och som seden påbjuder läste man det första stycket ur kommande sabbats avsnitt, vilket alltså i det här fallet var Naso. Jag tvingade mig själv att följa läsningen i min egen bönebok, men plötsligt var det som om texten talade direkt till mig och sa exakt det jag behövde höra. Jag blev helt upprymd av något som samtidigt var både iskallt och brännhett. Mellan två verser i ett avsnitt som beskriver de meraritiska släkternas tjänstgöring vid uppenbarelsetältet stod en anspråkslös textanvisning:

(Some stop here.)

                                                                                                                              (Others continue.)

I dessa ord, i den oavsiktliga undertexten, erfor jag för ett ögonblick Guds nonchalanta generositet, för att citera min gode vän och föregångare Dick Haas, av välsignat minne. “Här kan du ge upp. Eller fortsätta”.

Paul Widen

Jerusalem


Kritik mot Trumps fredsplan – från bosättarna

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under presentationen av USA:s fredsplan den 28 januari 2020.

Flera höga företrädare för bosättarrörelsen har de senaste dagarna uttryckt starka reservationer mot premiärminister Binyamin Netanyahus plan att tillämpa suveränitet över Israels bosättningar på Västbanken och Jordandalen. Enligt koaltionsöverenskommelsen som slöts i mitten av maj mellan de tidigare rivaliserande partierna Likud och Kachol Velavan kan Netanyahu från och med 1 juli presentera sin plan för omröstning i Knesset. Även om företrädarna för bosättarrörelsen stöder principen på att tillämpa israelisk suveränitet över bosättningarna har flera av dem motsatt sig att göra detta inom ramen för fredsplanen som USA:s president Donald Trump offentliggjorde den 28 januari. Fredsplanen föreskriver nämligen också etablerandet av en palestinsk stat i Gaza och på de delar av Västbanken som inte tillfaller Israel, vilket många av dem motsätter sig. Att tillämpa israelisk suveränitet över delar av Västbanken tolkas alltså som ett implicit erkännande av palestinsk suveränitet över de resterande delarna av det omstridda territoriet.

Bosättarrörelsens motstånd mot Trumps fredsplan har varit känd sedan planen offentliggjordes, om inte annat för att dess paraplyorganisation Mo’etzet Yesha på sin hemsida uttryckligen motsätter sig etablerandet av en palestinsk stat mellan Jordanfloden och Medelhavet. Fram tills nyligen har man dock legat lågt med kritiken, då hela frågan var hypotetisk under det politiska dödläget som rådde i Israel fram tills för bara tre veckor sedan. När nu Netanyahu har säkrat sin ställning för ytterligare en mandatperiod och signalerar att hans plan fortskrider oförändrat har emellertid David Elhayani, ordförande i Mo’etzet Yesha, känt sig tvungen att sätta ner foten. I en intervju med den israeliska dagstidningen Ha’aretz i onsdags sa Elhayani att Trump och dennes svärson Jared Kushner (fredsplanens främste arkitekt) “genom sin plan har bevisat att de inte är staten Israels vänner”.

Netanyahu besvarade omedelbart uttalandet i ett genmäle till samma tidning. “Jag fördömer starkt uttalandet från ordföranden i Mo’etzet Yesha“, sa premiärministern. “President Trump är en stor vän till staten Israel. Han har banat vägen för historiska steg till förmån för staten Israel, däribland erkännandet av Israels suveränitet över Golanhöjderna, erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad, flytten av USA:s ambassad till Jerusalem och erkännandet av bosättningarna i Judéen och Samarien som juridiskt giltiga. President Trumps fredsvision omfattar erkännandet av Israel som en judisk stat, israelisk säkerhetskontroll över hela territoriet väster om Jordanfloden, ett odelat Jerusalem, avväpning av Hamas, förhindrande av flyktingar från att komma in i Israel och mer därtill. Det är olyckligt att det i stället för tacksamhet finns de som förnekar denna vänskap, som saknar motstycke”.

Talande nog nämnde Netanyahu inte den del av Trumps fredsplan som Elhayani faktiskt motsätter sig, nämligen etablerandet av en självständig palestinsk stat i Gaza och på Västbanken. Ett sätt att tolka hans selektiva uppräkning av planens målsättningar är att i princip varje punkt som han valde att nämna är oacceptabel för den palestinska myndigheten. “Palestinierna förkastar de villkor som USA kräver för att erkänna en palestinsk stat”, tycks Netanyahu vilja säga. “Låt oss därför tacka och ta emot, eftersom det i praktiken inte är vi som måste erkänna en palestinsk stat, utan palestinierna själva – vilket de under rådande villkor aldrig kommer att göra”.

Det bör betonas att USA inte har signalerat att man i nuläget kommer att acceptera en ensidig israelisk de facto annektering av 30% av Västbanken. Trumps fredsplan ger nämligen inte Israel rätt att välja och vraka bland punkterna som planen föreskriver. Hur Netanyahu resonerar kring detta är – som hans ränker ofta är – höljt i dunkel.

Elhayani är emellertid en ideologisk motståndare till etablerandet av en palestinsk stat väster om Jordanfloden och ser därför en stor fara i att, som Netanyahu, godkänna en plan i förhoppning om att de delar av den som han inte tycker om förmodligen aldrig kommer att bli verklighet. Trots Netanyahus hårda ord – med dess eventuellt dolda budskap – gav han därför inte vika utan fortsatte under torsdagen att rikta hård kritik mot fredsplanen. I en intervju med Israels arméradio på torsdagsmorgonen jämförde han den med att tvingas äta tårta under pistolhot. “Det är min plikt att skydda oss från existentiella hot”, förklarade han. “Om du äventyrar staten Israels säkerhet genom att förespråka upprättandet av en palestinsk stat, då är du inte min vän”.

Även om Elhayanis uttalanden även har kritiserats av andra företrädare i bosättarrörelsen åtnjuter han ett stark stöd, både i den egna organisationen och bland andra ideologiska motståndare till en palestinsk stat, varav många återfinns i Netanyahus Likud-parti. Merparten av dessa håller dock en låg profil för att inte stöta sig med Netanyahu – eller med Trump.

Paul Widen

Jerusalem


Netanyahu inför rätta

Demonstranter utanför premiärministerns residens idag. “Alla älskar de mutor och fara efter vinning”, står det på plakatet, ett citat från Jesaja 1:23.

Idag strax efter klockan 15.00 inleddes rättegången mot Israels premiärminister Binyamin Netanyahu i Jerusalem. Netanyahu står åtalad i tre separata rättsfall. I rättsfall 1000, som det första fallet benämns, misstänks Netanyahu ha mottagit gåvor i form av bland annat cigarrer och champagne till ett sammanlagt värde av motsvarande nästan två miljoner kronor från Hollywoodproducenten Arnon Milchan och den austraiske affärsmannen James Packer. I utbyte ska Netanyahu ha utfört vissa tjänster som gynnade de båda männens affärsintressen. Åtalspunkterna i detta fall är bedrägeri och trolöshet mot huvudman. I det andra rättsfallet, känt under benämningen 2000, misstänks Netanyahu ha haft hemliga överläggningar med Arnon Mozes, ägaren till Israels näst största dagstidning Yediot Acharonot, med syfte att minska den Netanyahuvänliga tidningen Israel Hayoms marknadsandelar i utbyte mot att Yediot Acharonot tonar ner sin hårt kritiska linje mot Netanyahu. Även i detta fall är åtalspunkterna bedrägeri och trolöshet mot huvudman. I det sista rättsfallet, som benämns 4000, misstänks Netanyahu under sin tid som ställföreträdande kommunikationsminister 2015-16 ha agerat på ett sätt som gynnade hans personlige vän Shaul Elovitz, vd för den israeliska telekomjätten Bezeq. Netanyahu godkände företagets omfattande upphandlingar av konkurrerande telekomföretag, utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få för den redan bristande konkurrensen i branschen. I utbyte använde Elovitz sitt inflytande som ägare av nyhetssajten Walla för att öka den positiva rapporteringen kring Netanyahu och hans familj. I detta fall omfattar åtalpunkterna förutom bedrägeri och trolöshet mot huvudman även den allvarligare åtalspunkten mutbrott.

Innan Netanyahu nu på eftermiddagen gick in i rättegångsbyggnaden i östra Jerusalem ställde han sig inför TV-kamerorna och höll ett flera minuter långt tal, i vilket han anklagade justitiekanslern, statsåklagaren, polisväsendet och “vänstermedia” för att tillsammans driva en häxjakt mot honom i syfte att driva högern från makten. Åtalspunkterna är påhittade, hävdade Netanyahu, och rättegången mot honom är ett politiskt kuppförsök, “mot folkets vilja”. Därefter gick han in i rättegångssalen och lät sig fotograferas omgiven av inte mindre än 14 av sina ministrar. Först när detta var avklarat kunde förhandlingarna inledas, nästan en kvart efter utsatt tid.

Netanyahus tre medåtalade var också närvarande när rättegången inleddes: Arnon Mozes, Shaul Elovitz och dennes maka Iris Elovitz (Arnon Milchan och James Packer har inte åtalats). Syftet med förhandlingarna var att läsa upp åtalspunkterna för de åtalade, samt att låta åklagarsidan och de åtalades juridiska ombud uppge när de tror sig kunna vara redo för rättegångens bevisfas. Försvarsadvokaterna yrkade på två till tre månaders väntetid, bland annat med hänvisning till det omfattande bevismaterialet. Vice statsåklagare Liat Ben-Ari menade för sin del att åtalsunderlaget har varit tillgängligt sedan justitekansler Avishai Mandelblit offentliggjorde det preliminära åtalsbeslutet den 28 februari 2019, alltså för nästan 15 månader sedan, och att försvaret därför inte borde behöva ytterligare tid att sätta sig in i materialet. Varken Netanyahu eller hans tre medåtalade bemötte formellt åtalspunkterna och det är oklart när de kommer att göra det.

Medan förhandlingarna pågick stod några hundra av Netanyahus politiska supportrar utanför domstolsbyggnaden och ropade ut sitt stöd till premiärministern. En ännu större folkskara, uppskattad till minst 1000 personer, hade flera timmar tidigare samlats utanför premiärministerns residens för att protestera mot Netanyahu medelst vuvuzelor och slagord om att alla är lika inför lagen.

Dagens rättegångsförhandling varade i bara 50 minuter. Tidigt ikväll lät sedan de tre domarna, Rivka Friedman-Feldman, Moshe Bar-Am och Oded Shaham, meddela att nästa rättegångsdatum blir den 19 juli. Den förhandlingsomgången kommer att behandla teknikaliteter och de åtalade väntas inte närvara under förhandingarna.

Paul Widen

Jerusalem


“Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen.”

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans officiella representant i Israel och “Palestina”, delade igår kväll ett pressmeddelande utfärdat av “den femte tysk-palestinska styrgruppen”. Ur pressmeddelandet har Lindberg Dik lyft ut följande citat (här i svensk översättning): “Annektering av någon del av ockuperade palestinska territorier inklusive östra Jerusalem utgör en klar överträdelse av internationell rätt (…) Internationell rätt (…) utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”.

Igår skrev jag lite om varför det är inkorrekt att använda begreppet “ockuperade palestinska territorier”. Det jag vill titta närmare på nu är istället den andra delen av citatet från pressmeddelandet som Lindberg Dik valt att framhäva, då denna fras, med små variationer, ständigt återkommer i uttalanden från representanter för diverse länder och organisationer när de känner sig manade att uttala sig om konflikten mellan Israel och palestinierna: “Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”. Denna fras ser så oskyldig ut, men den döljer en i bästa fall avgrundsdjup okunskap, och en i värsta fall medveten historieförfalskning.

Den folkrättsliga grunden för staten Israels existens är Balfour-deklarationen från 1917, som enhälligt godkändes av Nationernas Förbund (FN:s föregångare) 1920. Storbritannien fick i uppdrag att administrera det landområde där denna stat var tänkt att upprättas (som tidigare hade varit en del av det Ottomanska riket) tills dess att denna plan gick att genomföra i praktiken. Det största hindret var inte bristande statsduglighet hos det snabbt växande judiska samhället, utan att ledarskapet för den lokala arabiska befolkningen manade sina underlydande till våldsamt motstånd mot den judiska närvaron i landet. Under de 30 år som Storbritannien kontrollerade området försökte man blidka den arabiska vreden genom kraftig begränsning av judisk invandring, samt genom förslag på en uppdelning av landet i en arabisk stat och en judisk stat. Den 29 november 1947 godkände FN:s generalförsamling en delningsplan, som accepterades av det judiska ledarskapet, men som förkastades av det arabiska ledarskapet och de arabiska medlemsländerna i FN. (Denna delningsplan var dock inte juridiskt bindande, eftersom den röstades igenom av generalförsamlingen, inte säkerhetsrådet.) Två veckor senare lät Storbritanniens kolonialsekreterare Arthur Creech Jones meddela att det brittiskadministrerade Palestinamandatet skulle avslutas den 15 maj 1948, det beräknade slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.

Denna korta historiska genomgång fångar inte den fasansfulla implikationen av det som hände för 73 år sedan, nämligen att världssamfundet godkände en delningsplan som ansågs mer eller mindre rättvis, för att mindre än sex månader senare passivt se på när Storbritannien drog sig tillbaka, trots att det första arabisk-judiska kriget då redan var i full gång. Världssamfundet lät alltså i praktiken parterna “reda ut saken själva”, trots att man var fullt medveten om att judarna var numerärt och militärt underlägsna.

Signifikant i sammanhanget är att staten Israel utropade självständighet den 14 maj 1948. Den bildades alltså varken som ett resultat av ett FN-beslut (som ju inte var folkrättsligt bindande) eller som ett de facto resultat av det brittiska tillbakadragandet. Man tog istället saken i egna händer och utropade självständighet när det brittiska palestinamandatet fortfarande var i laga kraft, sent på eftermiddagen fredagen den 14 maj, strax innan sabbatens ingång.

De absolut flesta bedömare (eller “mellanösternvetare” som de kallas nuförtiden, och som Jessica Lindberg Dik tydligen också är) var i maj 1948 övertygade om att de arabiska styrkorna från Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon (och till och med Irak och Saudiarabien, som fick vara med på ett hörn) skulle besegra den nyutropade judiska staten och massakrera dess befolkning. Ändå gjorde världssamfundet ingenting för att ingripa. Det som förhindrade masslakten på judar var istället de väpnade judiska självförsvarsgrupperna, vissa med anor från slutet av 1800-talet, som tillsammans blev en del av Tzahal (IDF, Israels försvarsstyrkor) den 26 maj 1948. Den numerärt och militärt underlägsna judiska staten lyckades mot alla odds slå tillbaka det arabiska angreppet och befästa sig så starkt att arabländerna till slut gick med på ett eldupphör nio månader senare.

Att påstå att “internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen” är därför ett hån mot de mer än 2400 civila israeler och mer än 4000 israeliska soldater som dödades i detta krig medan omvärlden passivt tittade på. “Internationell rätt” må ha spelat en avgörande roll i erkännandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande, men freden och säkerheten som denna rätt utlovar hade förblivit en dröm om det inte hade varit för Israels försvarsstyrkor. Den köptes med judiskt blod.

Samma sak kan sägas om i princip varje våldsutbrott i konflikten sedan dess. Varje gång som freden och säkerheten i staten Israel har varit under angrepp har “internationell rätt” på sin höjd varit den måttstock som definierat att angreppet är illegitimt. Ofta lyckas som bekant världssamfundet inte ens uppbåda ett fördömande, eftersom man inte kan komma överens om ordalydelsen i en resolution. Att kalla detta för en “hörnsten” är direkt löjeväckande.

Det är naturligtvis inte alls förvånande att Jessica Lindberg Dik myndigt predikar om “internationell rätt”. Det är hon inte ensam om, och förmodligen reflekterar hon inte så mycket över vad det egentligen är hon säger. Men när israeler hör fagert tal av denna sort skakar de bara på huvudet och skrattar, inte utan viss bitterhet, eftersom de är smärtsamt medvetna om vad det kostar att leva här, och vilken oändligt liten roll “internationell rätt” spelar i ekvationen.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1085399Läsningar totalt:
  • 24Läsningar idag:
  • 889982Besökare totalt:
  • 22Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen