Wallströms slentrianmässiga agg mot Israel

Beduinpojkar på Västbanken.

En mångårig landkonflikt på Västbanken mellan beduiner och israeliska myndigheter uppmärksammades i förra veckan på Twitter av Sveriges utrikesminister Margot Wallström.”Sverige fördömer rivningarna i Abu Nuwar och förberedelserna att riva Khan al-Ahmar i Palestina”, skrev Wallström. “Uppmanar starkt Israel att som ockupationsmakt upphöra med sitt agerande och respektera internationell humanitär lag. Tvåstatslösningen får inte undermineras”.

Abu Nuwar och Khan al-Ahmar är två halvpermanenta beduinsamhällen strax öster om Jerusalems stadsgräns som är uppförda utan byggtillstånd. De ligger i ett område kallat E1, som i sin tur är en del av Area C, dvs. de områden av Västbanken över vilka Israel enligt Osloavtalet har full civil och militär kontroll. Trots det har EU finansierat flera byggprojekt i området, i full vetskap om att man därmed trotsar både israelisk lag och de riktlinjer som Israel och PLO själva kom överens om i mitten av 1990-talet. Rivningsordrar av byarna föreligger sedan minst 2009, men genom ständiga överklaganden till Israels högsta domstol har bara begränsade rivningar av enskilda byggnader kunnat utföras. Den intensiva internationella kritiken som riktas mot Israel varje gång en rivning är aktuell påverkar givetvis också processen, då Israels regering ofta lägger sig i bakom kulisserna för att förhala processen om kontroverserna anses överskugga andra, betydligt viktigare frågor.

I slutet av maj i år beslutade dock högsta domstolen att Israels försvarsstyrkor (IDF) från och med den första juni kan flytta Khan al-Ahmar till ett annat område, då hela byn är uppförd utan byggtillstånd och dessutom ligger precis intill motorvägen mellan Jerusalem och Jeriko. När rivningsmaskinerna började närma sig området i förra veckan sköt man emellertid upp rivningsdatumet till tidigast den 11 juli, dvs. på onsdag, då man vill ge myndigheterna ytterligare några dagar att överväga ett förslag utformat av beduinerna själva som skulle legalisera byn i efterhand.

Hur det än blir med den saken är det helt uppenbart att Margot Wallströms insikt i frågans problematik är extremt begränsad och färgad av hennes slentrianmässiga agg mot allt som Israel gör och säger. Wallström må anse att det aktuella området är en del av “Palestina”, men Osloavtalet, och därmed också internationell lag, definierar det alltså som Area C, där Israel har full överhöghet. Wallström menar således att Israel inte ska upprätthålla lagen på de områden av Västbanken som Osloavtalet stipulerar att Israel ska upprätthålla lagen. Hennes påstående att själva tvåstatslösningen undermineras om Israel river de två beduinbyarna är om möjligt ännu mer ologisk: ingen mindre än Yitzhak Rabin förespråkade 1995 ett omfattande israeliskt byggprojekt i E1 för att skapa en länk mellan Jerusalem och bosättningen Ma’ale Adumim. Hela området måste tillfalla Israel i ett slutgiltigt fredsdavtal med PLO, menade Rabin, en position som är så okontroversiell i Israel att den även förespråkas av Yossi Beilin, som spelade en nyckelroll i fredsprocessen på 1990-talet. Men enligt Wallström är alltså denna position liktydig med att underminera tvåstatlösningen. Man häpnar.

En viktig aspekt som nästan alltid går förlorad i den internationella nyhetsrapporteringen kring den här landkonflikten är att den palestinska myndigheten har ett mycket starkt intresse av att hålla den levande. Israel har under årens lopp presenterat två olika kompensations- och omlokaliseringsförslag för att nå en slutgiltig lösning, men den palestinska myndigheten har pressat beduinerna att motsätta sig alla kompromisslösningar och istället kräva något som de vet att Israel med stor sannolikhet aldrig kommer att acceptera: legalisering av den befintliga bebyggelsen precis intill en motorväg där den grundläggande infrastruktur som krävs för ett fungerande samhälle helt saknas. Flera EU-länder, däribland Sverige, har anslutit sig till den palestinska myndighetens kompromisslösa linje, vilket alltså har medfört att beduinerna pressats till att avfärda alla israeliska förslag och istället tvingats leva utan elektricitet och rinnande vatten i åratal. Antingen förstår Margot Wallström det här, men väljer att ändå driva den palestinska myndighetens kompromisslösa, och utsiktslösa, linje. Eller också förstår hon inte alls, och utkämpar istället omedvetet den palestinska myndighetens PR-krig Israel. Det är svårt att säga vilket av alternativen som är värst.

Paul Widen

Jerusalem


Israel stryper pengaflödet till terrorister

Eitan och Naama Henkin sköts ihjäl inför sina fyra barn den 1 oktober 2015. Deras mördare får motsvarande 25000 kr i månadslön av den palestinska myndigheten.

Sent på måndagskvällen röstade Israels parlament Knesset igenom ett lagförslag som syftar till att motverka den palestinska myndighetens praxis att betala ut lön till palestinier som har utfört terroristattacker i Israel. Lagförslaget, som hade framarbetats av representanter från både regeringen och oppositionen, innebär att den summa som den palestinska myndigheten varje år betalar ut till dömda terrorister och deras familjer/efterlevande hädanefter kommer att dras av från de tull- och skatteintäkter som Israel kontinuerligt samlar in åt den palestinska myndigheten.

Enligt beräkningar gjorda av Israels försvarsministerium uppgår denna budgetpost till motsvarande över 3.2 miljarder kronor per år, eller 7% av den palestinska myndighetens budget: strax under 1.8 miljarder kr till familjer/efterlevande och lite mer än 1.4 miljarder kr till dömda terrorister som avtjänar sina straff i israeliskt fängelse. Storleken på ersättningen är knuten till hur grovt brottet är: ju fler israeler som dödats, desto högre “lön” får den palestinske terroristen.

Trots att lagförslaget åtnjöt ett mycket brett stöd i Knesset och röstades igenom med siffrorna 87-15 försökte premiärminister Binyamin Netanyahu och delar av Israels säkerhetsetablissemang in i det sista lägga till en klausul som skulle göra det möjligt för regeringen att frångå lagen med hänvisning till Israels säkerhetsintressen. Eftersom den nya lagen innebär ett hårt slag mot den palestinska budgeten riskerar den att försvaga den palestinska myndigheten och därmed förvärra säkerhetsläget på Västbanken, där Israels försvarsstykor (IDF) och palestinska säkerhetsstyrkor annars har ett mycket välfungerande samarbete. De som utformade lagförslaget har emellertid hävdat att en sådan klausul skulle göra lagen verkningslös.

Netanyahus och det israeliska säkerhetsetablissemangets motstånd mot den nya lagen är en stor del av förklaringen till Israels påtagligt passiva attityd till den palestinska myndighetens makabra praxis att belöna mördare och därmed aktivt uppmuntra till terrorism mot Israel. Problemet varit känt i många, många år och Netanyahu själv har sällan missat en chans att nämna det när han har kritiserat den palestinska myndigheten, men samtidigt har han alltså inte gjort något för att motverka det. Faktum är att han även har uppmanat USA att inte belägga den palestinska myndigheten med ekonomiska sanktioner för utbetalningarna. Trots detta skrev president Donald Trump för mer än tre månader sedan under Taylor Force Act, en lag uppkallad efter en amerikansk medborgare som mördades av en palestinsk terrorist i Tel Aviv den 6 mars 2016. Lagen innebär att nästan inget amerikanskt bistånd till den palestinska myndigheten kommer att betalas ut förrän utbetalningarna till terroristerna och deras familjer upphör. Och bara några timmar innan Knesset röstade igenom det israeliska lagförslaget uppgav Australiens utrikesminister Julie Bishop att man beslutat att avbryta alla utbetalningar till en fond som administreras av Världsbanken och som direktfinansierar den palestinska myndighetens budget. De motsvarande 66 miljoner kr som Australien årligen har bidragit till fonden kommer istället att doneras till en FN-fond som distribuerar humanitär hjälp i palestinskkontrollerade områden. Både USA och Australien har alltså antagit en hårdare attityd gentemot den palestinska myndigheten i den här frågan än Israels egen premiärminister.

Den svenska regeringen har länge insisterat att svenska skattemedel inte används för att betala ut löner till palestinska terrorister. Därför är det intressant att se hur Julie Bishop resonerade när hon på måndagen förklarade att Australien avbryter biståndet till den palestinska myndigheten: “Jag är övertygad om att tidigare finansiering från Australien till den palestinska myndigheten genom Världsbanken har använts som den har varit avsedd”, förklarade hon. “Jag är emellertid oroad över att bistånd till denna aspekt av den palestinska myndighetens verksamhet ger den möjlighet att använda sin egen budget till aktiviteter som Australien aldrig skulle stödja”. Julie Bishop visade alltså att det är fullt möjligt att som den svenska regeringen vidhålla att allt bistånd som hittills betalats ut har använts korrekt, men samtidigt tillstå den matematiska självklarheten att varje biståndskrona som betalas ut till den palestinska myndigheten gör det möjligt för den att använda sin egen budget till precis vad den vill. Exempelvis att betala ut lön till mördare.

Paul Widen

Jerusalem


Brinnande drakar och raketer mot södra Israel

Brinnande drake i Gaza (foto: IDF)

Natten till onsdagen avfyrade terrorister i Gaza minst 12 raketer mot södra Israel. Tre av dem sköts ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen, medan övriga projektiler slog ner i obebodda områden. Inga människor skadades i raketanfallet, som inleddes mindre än en timme efter att israeliska stridsflygplan och stridsvagnar attackerade terroristorganisationen Hamas på tre olika platser i Gaza. Två av målen var obemannade utkiksposter, medan det tredje var en bil tillhörande en Hamas-medlem som aktivt deltagit i den nya terrortaktiken att skicka brinnande drakar och ballonger över gränsen till Israel och på så sätt anlägga gräs- och skogsbränder. Inga människor rapporteras ha skadats i de israeliska attackerna.

Flera liknande våldsupptrappningar har inträffat de senaste veckorna som en konsekvens av de bränder som dagligen bryter ut i södra Israel när brinnande drakar och ballonger från Gaza landar i den torra terrängen. Israel arbetar på högtryck för att utveckla effektiva försvarsåtgärder. Nyligen installerades ett nytt optiskt varningssystem i området som kan identifiera och följa de brinnande föremålens färd. Inom kort ska även en nyutvecklad laserkanon introduceras, som ska kunna förstöra föremålen innan de ens når över gränsen. Befolkningen i södra Israel, som i över 10 år har levt med det ständiga hotet av raketattacker och nu dessutom har tvingats uthärda detta nya terrorhot i flera månader, har dock uttryckt stark vrede och frustration över att Israels försvarsstyrkor (IDF) inte agerar hårdare mot personerna i Gaza som ligger bakom brandterrorn. Nattens israeliska attacker var ett sätt för IDF att visa att man inte är passiv inför de dagliga brandattackerna, men samtidigt är det uppenbart att israeliska beslutsfattare i nuläget inte vill utlösa ytterligare en stor sammandrabbning med Hamas och därför gör allt för att undvika att palestinier dödas i attackerna. Hamas förstår detta mycket väl och har därför börjat besvara de israeliska attackerna med raketbeskjutning: de har gjort kalkylen att Israel in i det längsta kommer att undvika dödliga vedergällningsattacker.

Det som händer är alltså att Israel och Hamas än en gång undersöker var deras respektive smärtgränser går. De brinnande drakarna har rubbat status quo och gjort att parterna inte längre är överens om spelreglerna. I den nuvarande ronden är det tydligt att Hamas har överhanden.

Samtidigt som våldet än en gång trappas upp mellan parterna pågår det dock ansträngningar att försöka förbättra den svåra humanitära situationen i Gaza. Under tisdagen rapporterades det att Israel har föreslagit etableringen av en hamn på Cypern som kan leverera gods till Gaza. Cyperns regering håller på att undersöka förslaget, som skulle kunna innebära en markant förbättring av den humanitära situationen i Gaza. Israel har dock villkorat hamnprojektet med att Hamas först friger två israeliska medborgare, Abera Mengistu och Hisham al-Sayed, som tillfångatogs av terroristorganisationen 2014 respektive 2015 efter att de av okänd anledning tog sig över gränsen till Gaza, samt att Hamas även överlämnar kvarlevorna av två israeliska soldater, Oron Shaul och Hadar Goldin, som dödades under kriget sommaren 2014. Strax innan Hamas inledde nattens raketattacker uppgav terroristorganisationen att man inte är intresserad av att diskutera det israeliska hamnförslaget förrän Israel friger alla palestinier som frigavs under fångutväxlingen i oktober 2011 men som sedan dess har återarresterats efter att deltagit i terrorverksamhet och därmed brutit mot frigivningsvillkoren. För att ens diskutera ett förslag som markant skulle kunna förbättra situationen för Gazas befolkning kräver alltså Hamas att Israel först friger över 300 dömda terrorister. Även den palestinska myndigheten har förklarat att man motsätter sig det israeliska hamnförslaget, då man menar att en sådan plan bara bör implementeras inom ramen för en övergripande lösning på situationen i Gaza.

Paul Widen

Jerusalem


Svenska kyrkans inställning till Israel: en fallstudie

Prästen Annika Borg försökte nyligen i en debattartikel i tidningen Dagen ställa ärkebiskop Antje Jackelén till svars för de åsikter om Israel som hon och Svenska kyrkan sprider. Borgs 12 raka frågor om de ofta direkt israelfientliga ståndpunkter som Jackelén och Svenska kyrkan ofta ger uttryck för besvarades emellertid med samma ihåliga deklarationer som Svenska kyrkan alltid använder sig av när de bemöter den här sortens kritik: “folkrätten är ett fungerande rättesnöre… stöd för en tvåstatslösning… man kan stå upp för Israels rätt att existera och samtidigt kritisera dess ockupationspolitik… fortsatt arbete mot antisemitism…” ad nauseam. Jo, vi vet alla vad Svenska kyrkans officiella ståndpunkter är i de aktuella frågorna. Problemet som Borg påtalar är dock att det brukar låta på ett helt annat sätt när Jackelén och andra företrädare för Svenska kyrkan går igång om Israel.

I samband med debatten mellan Borg och Jackelén passade Israels Sverige-ambassadör Ilan Ben Dov på att ge sin syn på saken. “De som under senare år följt vad som sagts och skrivits [om Israel] från Svenska kyrkans håll kan lätt få intrycket att dessa uttalanden formulerats av Hamas och inte av Svenska kyrkan”, skrev han i sin debattartikel i Dagen. Även om Borg inte går fullt så långt i sin kritik konstaterade hon i sin slutreplik att retoriken mot Israel bland många av Svenska kyrkans företrädare präglas av fientlighet. Som exempel gav hon Svenska kyrkans officiellt utsända i “Israel/Palestina”, som tidigare var ledamot i styrelsen för den extremt israelfientliga organisationen Palestinagrupperna.

Personen Borg syftar på är Jessica Lindberg Dik, utsänd i Mellanöstern sedan 2017. Jag har personligen träffat flera höga företrädare i Svenska kyrkan som jag skulle definiera som betydligt mer Israel-fientliga än Jessica Lindberg Dik (fortsättningsvis JLD), men just därför är det intressant att titta på hennes twitterflöde de senaste månaderna, eftersom det utgör ett konkret exempel på vad Borg och Ben Dov syftar på när de kritiserar Svenska kyrkans syn på Israel.

Den 9 mars delar JLD en artikel som förespråkar en enstatslösning och som anklagar Israel för apartheid. Den 12 mars lägger hon upp bilder från en israelisk checkpoint och kommenterar, “Hur orkar man med det här varje dag?? #ockupation” utan att förklara att checkpoints förhindrar terrorister från att ta sig in i Israel. Den 24 mars delar hon en artikel om den svåra humanitära situationen i Gaza och kommenterar, “Israels gränsblockad har lett till världens högsta arbetslöshet” utan att nämna terroristorganisationen Hamas ansvar för situationen. Den 26 mars delar hon en artikel om den palestinska filmfestivalen i Haifa och kommenterar med ett citat från artikeln: “Ockupationen har försatt vår kultur i pausläge i 70 år”, vilket tyder på att hon anser att “ockupationen” inleddes 1948 och att staten Israels själva existens, oavsett var gränserna går, är illegitim.

I slutet av mars börjar JLD okritiskt dela palestinskt propagandamaterial om de palestinska massprotesterna i Gaza med den tillagda hashtaggen #GreatReturnMarch eller någon av dess varianter, bland annat en målning som visar en betongvägg med ett hål som har formen av Israels geografiska kontur (som ofta används för att symbolisera det palestinska anspråket på hela “Palestina”) och genom vilket en folkmassa marscherar med palestinska flaggor och nycklar i händerna (nyckeln är en symbol för de araber som flydde från det landområde som 1948 tillföll staten Israel). Budskapet kunde inte vara tydligare: JLD sympatiserar med den extrema palestinska ståndpunkten att Mellanösterns över fem miljoner UNRWA-flyktingar har rätt att “återvända”och därmed demografiskt förinta staten Israel, som hon här själv i samma tweet kallar “historiska Palestina”.

Den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb, som regelmässigt anklagar Israel för apartheid, återkommer ofta i JLD:s twitterflöde. (BDS är benämningen på de systematiska ansträngningarna att bojkotta, avinvestera från och sanktionera Israel.) Den 30 mars delar hon en av Rahebs tweets med en målning av den korsfäste Jesus, vars kropp har formen av Israels geografiska kontur. Jesus förvandlas alltså till “Palestina”, och går samma öde till mötes. Målningen är således en moderniserad variant av den urgamla kristna anklagelsen att judarna dödade Jesus.

“16 palestinier dödades (alla under 30 år) 1500 skadades. Sjukhusen i Gaza överfulla”, skriver hon om massprotesterna i Gaza den 31 mars utan att nämna att flera hundra av protestdeltagarna slungade sten och brandbomber mot de israeliska soldaterna och försökte forcera gränsstaketet. Samma dag kallar hon Israels självförsvar för övervåld. Den 5 april delar hon en artikel som hävdar att Israels hantering av de våldsamma upploppen är olaglig. Den 8 april delar hon en artikel där Israel’s agerande kallas för oproportionerligt. Samma dag delar hon en annan artikel som hävdar att alla som hade dödats under den dagen i Gaza var civila. Den 12 april delar hon en tweet i vilken israeliska soldater anklagas för att “attackera fredliga demonstranter” och “döda oskyldiga människor”, trots att det då i nästan två veckor hade stått klart att merparten av de dödade faktiskt var medlemmar i Hamas, detta enligt terroristorganisationen själv. Den 14 april delar hon en tweet som hävdar att “allt våld som pågår i Gaza är riktat mot palestinier”. JLD lägger till kommentaren, “Trots att medierna vill ge en annan bild får vi vittnesuppgifter inifrån Gaza om att demonstrationerna är övervägande fredliga fr palestiniernas håll o att icke-våld som metod för motstånd mot ockupation o förtryck är på stark frammarsch. En strimma av hopp! #nonviolence”.

Inför Israels självständighetsdag är JLD upprörd över att Google “firar med Israel”. Hon delar en bild på en skärmdump på Googles hemsida, som dagen till ära uppvisar Israels flagga, och kommenterar, “det som är Independence Day i västra Jerusalem kallas Nakba Day i den östra delen av stan. Nakba=katastrof. Google? #respekt #värdighet #solidaritet #rättvisa”. Senare delar hon en artikel som ondgör sig över att Israel inte tillåter skattefinansierade institutioner att hålla Nakba-evenemang på självständighetsdagen. “Israels självbild som ‘segrare’ är problematisk. I denna utdragna konflikt finns bara förlorare. Freden. Rättvisan. Värdigheten. Säkerheten. Demokratin. Respekten för mänskliga rättigheter. Pressfriheten. Alla är förlorare. Inklusive Israel”, reflekterar hon samma dag, som hon avslutar med att dela ytterligare en artikel som kallar Israels självständighetsdag för Nakba.

Det israeliska beslutet att inte vara behjälpliga med visum till deltagare i det palestinska propagandajippot “Jerusalem är Palestinas huvudstad” beskriver JLD som “ett krig mot palestinsk kultur“. Det israeliska beslutet att öronmärka motsvarande fem miljarder kronor till utbildning och infrastruktur i de arabiska delarna av östra Jerusalem beskriver hon som ondsint “israelisering“. När den israelhatande svenska prästen Anna-Karin Hammar skriver en text som beklagar sig över att Israels seger i eurovisionsschlagerfestivalen innebär ett bakslag för BDS-rörelsen, men sedan tröstar sig med bland annat att “allt fler folkrättsjurister menar att Israel […] begår brott mot mänskligheten i form av apartheid”, kommenterar JLD, “Tack för din hoppingivande text, Anna-Karin! Idag behövs den mer än någonsin”.

Det här är förstås bara några få axplock från JLD:s nästan 1000 tweets i egenskap av Svenska kyrkans representant i “Israel/Palestina”. Gemensamt för den absoluta merparten av alla artiklar, bilder, citat och betraktelser i hennes twitterflöde är att de väcker olust och avsmak mot Israel och judendomen. Två av hennes tweets nämner den judiska högtiden Pesach: en nämner samtidigt massprotesterna i Gaza, medan den andra nämner våldsamma judiska bosättare i Hebron. JLD kan inte ens gå till stranden i Tel Aviv utan att samtidigt nämna kontrasten till Ramalla. Hon är så övertygad om Israels totala ondsinthet att hon tror att det är ett skämt när Israels officiella Twitter-konto uppmärksammar den persiska högtiden Nowruz och önskar alla iranier gott nytt år. Tre av hennes retweets betonar att inte en enda raket har avfyrats från Gaza sedan de palestinska massprotesterna inleddes i slutet av mars, men när uppemot 200 raketer och artillerigranater avfyras mot Israel på mindre än ett dygn i slutet av maj bevärdigar hon det inte med ett enda ord. Terroristorganisationen Hamas, som styr Gaza och vars uttalade mål är att förinta staten Israel, vill hon inte heller låtsas om. Hamas-ledaren Yahya Sinwars entusiastiska förhoppningar om att protestdeltagarna i Gaza ska “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan” lyser givetvis med sin frånvaro. Däremot väljer hon att uppmärksamma en israelisk journalists surrealistiska intervju med en Hamas-företrädare precis innan starten av de palestinska massprotesterna i Gaza. “Jag tror att vi alla kan bo i det här landet – muslimer, kristna och judar – i detta välsignade land som Allah utvalde till alla goda människor i Palestina, muslimer, judar och kristna”, citerar JLD ur artikeln. Hon vill alltså få oss att tro att Hamas egentligen bara vill sitta runt en lägereld och sjunga Kumbaya.

Jessica Lindberg Diks uppgift är enligt Svenska kyrkans hemsida “att följa utvecklingen i Israel/Palestina och Egypten och att stärka samarbetet med partner [sic] där”. Efter att ha tittat på hennes twitterflöde kan man utan problem föreställa sig att hennes arbetsbeskrivning egentligen är “att under förevändning av att informera om Svenska kyrkans sammarbetspartners i Israel/Palestina konsekvent framhäva och upprepa verkliga och påhittade israeliska oförrätter, och samtidigt konsekvent ignorera varje antydan av kritik mot den palestinska myndigheten och Hamas”.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 871565Läsningar totalt:
  • 131Läsningar idag:
  • 709650Besökare totalt:
  • 108Besökare idag:
  • 8Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen