I skuggan av det USA-ledda anfallet mot Syrien

Några timmar innan USA, Storbritannien och Frankrike natten till lördagen anföll tre militära mål i Syrien hävde Israels militärcensur publiceringsförbundet av en viktig detalj om den iranska obemannade luftfarkosten som Israel sköt ner strax söder om Genesarets sjö den 10 februari: luftfarkosten var beväpnad med sprängämnen. Den iranska drönaren var alltså inte på spaningsuppdrag, utan på bombuppdrag. Vad var det tilltänkta målet? Det vet man inte, eller också har man valt att inte offentliggöra information om detta.

Offentliggörandet av denna detalj kom mindre än fem dagar efter det massiva raketanfallet mot den syriska flygbasen i Tiyas (även kallad T4), ett anfall som både Syrien, Iran och Ryssland har anklagat Israel för att ligga bakom. Israel har inte kommenterat händelsen, men efter den iranska drönarens intrång i israeliskt luftrum den 10 februari bombade Israel luftfarkostens kontrollcentral, som var belägen på just flygbasen i Tiyas. Den gången tog Israel direkt på sig ansvaret för attacken (här är en video av både nedskjutningen av drönaren och bombningen av kontrollcentralen).

Fotografier på flygbasen i Tiyas som har tagits efter förra veckans raketanfall visar total ödeläggelse. Om den israeliska bombningen av kontrollcentralen den 10 februari liknas vid ett nålstick utfördes förra veckans attack med en järnslägga. Detta hårda och oväntade anfall uppfattades först av många (även av underskriven) som en reaktion mot den syriska regimens kemgasattack i Douma. Ganska snart stod det dock klart att flygbasen i Tiyas inte har något med den syriska regimens kemvapenprogram att göra, vilket väckte en mängd frågor kring syftet med attacken. Vad var det egentligen som hade attackerats? Och varför så plötsligt och så massivt? I fredags kväll offentliggjorde Israels militärcensur alltså information som många experter har uppfattat som en viktig nyckelbit till svaret.

Av förklarliga skäl har USA:s, Strobritanniens och Frankrikes anfall mot Syrien på många håll helt överskuggat de alarmerande israeliska uppgifterna om den sprängämnesbestyckade iranska drönaren och dess mycket allvarliga implikationer, och kanske är det precis så israeliska beslutsfattare vill ha det, i alla fall tills vidare. Och medan mediarapporteringen kring de 105 kryssningsmissilerna och deras symboliska skadegörelse av tomma byggnader gick på högvarv under lördagen, drunknade nästan uppgifterna om en allt annat än symbolisk attack utförd av oidentifierade flygplan sent i lördags kväll mot en iransk vapendepå utanför Aleppo.

Om dessa uppgifter stämmer har alltså inte bara en, utan två iranska militärbaser i Syrien totalförstörts inom loppet av mindre än en vecka av oidentifierade flygplan. Ingendera av händelserna har kommenterats av israeliska talespersoner, men gång på gång på gång har man upprepat samma mantra: Israel kommer aldrig, under några omständigheter, tillåta Iran att etablera sig militärt i Syrien.

Paul Widen

Jerusalem


Krypskytten i Gaza

Skärmdump från det kontroversiella videoklippet.

En amatörvideo filmad av en israelisk soldat på gränsen till Gaza har väckt stort internationellt mediaintresse de senaste dagarna. Videon är filmad genom en kikare och visar palestinska demonstranter ett kort stycke från gränsstaketet. I bakgrunden hör man en israelisk krypskytt och hans befäl prata om dem. “Har du en kula i loppet? Är det han? Har du honom?” – “Jag kan inte skjuta pga taggtråden.” – “Det är ett litet barn där.” – “Varför rör han sig alltid precis när jag har honom?” Sedan hörs ett skott och en av palestinierna faller till marken. “Wow! Vilken film!” jublar kameramannen. “Horunge!” Videoklippet är 85 sekunder långt och kan ses här (varning för starka bilder).

“Israeliska talesmän hade på måndagskvällen fullt upp med att parera indignerade inhemska och internationella reaktioner”, skrev Dagens Nyheters israelkorrespondent Nathan Shachar i tisdagens tidning. “Händelsen filmades av allt att döma för flera månader sedan, då eldgivningsreglerna var striktare än under de senaste veckornas palestinska demonstrationer intill stängslet”, förklarade han efter att ha sammanfattat filmens innehåll. “Militärtalesmannen säger att ‘incidenten undersöks’.”

Nathan Shachars artikel följdes sedan upp av ytterligare en av “TT-AFP” med rubriken “Ministrar försvarar soldater” i onsdagens DN. Även denna artikel sammanfattar filmens innehåll, för att sedan notera att Israels försvarsminister Avigdor Lieberman sagt att “soldaterna borde få medalj” men att kameramannen borde “degraderas”. Varför? Det förklaras inte. Vilka andra ministrar som försvarat soldaterna framkommer inte heller i artikeln, trots rubrikens löfte. Däremot citeras Likud-politikern Yehuda Glick, som uttryckt sig kritiskt till videon.

Här tycker man förstås att “TT-AFP” eller DN:s egen korrespondet hade kunnat förklara att militärens utredning blev klar tidigt på tisdagseftermiddagen och att den fann att krypskytten agerade helt rätt. Mot kameramannen däremot, en soldat som tillhörde en annan enhet som inte var förlagd till gränsen, kommer man att vidta disciplinära åtgärder: hans beteende står i strid mot “den återhållsamhet som förväntas av en israelisk soldat”, menar man. DN hade också kunnat rapportera att den filmade händelsen inträffade i samband med en våldsam palestinsk demonstration den 22 december förra året och att personen som sköts hade haft en ledande roll i våldsamheterna; att stenar och brandbomber tidigare hade kastats mot de israeliska soldaterna; och att de palestinska demonstranterna vid upprepade tillfällen hade varnats att avlägsna sig, men valde att stå kvar eller till och med gå ännu närmare gränsstaketet. Vidare hade DN kunnat ägna en större del av artikeln med rubriken “Ministrar försvarar soldater” åt att… tja, återge ministrarnas försvar. Ministrarnas ställningstaganden har nämligen hjälpt många att få ett mer nyanserat perspektiv på incidenten. “Alla som någonsin varit ute på fältet vet att det inte är seriöst att sitta i Tel Aviv eller i en TV-studio och döma ordvalet hos soldaterna som vaktar våra gränser”, sa exempelvis utbildningsminister Naftali Bennett. “Man kan inte ta en mänsklig reaktion, oavsett hur överdriven den är, från ett slagfält och sedan döma den från en fåtölj i Tel Aviv”, sa ministern för allmän säkerhet Gilad Erdan.

Det återstår att se om DN skriver mer om det ökända videoklippet, men om de gör det skulle jag helt ödmjukt vilja föreslå att de berättar om Tamer Abu Daqqa, palestiniern som träffades i benet av den israeliske krypskyttens kula. I en intervju med AFP erkänner han att han hade kastat sten mot de israeliska soldaterna under den aktuella dagen i december, men anser inte att han utgjorde ett hot just när han sköts. Det har han förstås rätt att tycka, men hans medgivande att han aktivt deltog i en våldsam demonstration innan han sköts innebär förmodligen att många gör en annan bedömning.

Paul Widen

Jerusalem


Syrien anklagar Israel för raketattack

Ett israeliskt stridsflygplan av typ F-35 (foto: IAF)

Natten till måndagen utsattes den syriska flygbasen i Tiyas (även känd som T4) för ett raketanfall. Minst 20 missiler uppges ha träffat flygbasen. Syriska medier uppgav inledningsvis att USA låg bakom angreppet, förmodligen eftersom inga stridsflygplan hade observerats innan anfallet och man därför misstänkte att raketerna var kryssningsmissiler avfyrade från amerikanska stridsfartyg i Medelhavet. När det sedan framkom att israeliska flygplan hade hörts över libanesiskt luftrum under natten riktades istället misstankarna mot Israel, vars stridsflygplan kan bestyckas med målsökande raketer som kan avfyras på mycket långt avstånd från målet. På måndagsförmiddagen anklagades Israel öppet av den syriska regimen för att ligga bakom bombningen, vilket är ganska ovanligt att man gör efter israeliska flygräder. Ännu mer ovanligt är att även Ryssland valde att öppet anklaga Israel för att ligga bakom nattens anfall. Det israeliska flygvapnet (IAF) har dock inte kommenterat händelsen. USA har för sin del förnekat att man ligger bakom attacken.

14 personer uppges ha dödats i raketanfallet, däribland flera iranier. Iran har under en längre tid haft militärpersonal förlagd till flygbasen i Tiyas. När Israel utsatte samma installation för ett flyganfall för nästan exakt två månader sedan dödades också ett antal iranier. Den attacken tog Israel genast på sig ansvaret för, då den utfördes efter att en obemannad iransk luftfarkost hade trängt sig in på israeliskt luftrum. Luftfarkostens kontrollcentral var belägen på just flygbasen i Tiyas.

Nattens raketanfall föregicks av rapporter från Syrien om att minst 70 människor dödades i en kemvapenattack under lördagen i den rebellkontrollerade staden Douma. Den syriska regimens samvetslösa agerande har väckt mycket starka reaktioner i Israel, där just kemvapen direkt leder mångas tankar till Förintelsen. På onsdag kväll infaller dessutom Yom Hashoah, den israeliska minnesdagen för Förintelsens offer, en starkt laddat dag som mycket påtagligt påverkar stämningen i landet. Israels två största dagstidningar har idag samma bild på sina respektive framsidor, en bild på ett av barnen som dödades i lördagens kemvapenattack. “Mördaren” lyder rubriken på Yediot Acharonot, med hänsyftning på den syriske diktatorn Bashar Assad. “Barnslakt” är Israel Hayoms rubrik. Flera framträdande personer i Israel uttalade sig om krigsövergreppen under söndagen, däribland den sefardiske chefsrabbinen Yitzhak Yosef. “Vi har en moralisk skyldighet att inte vara tysta och att försöka stoppa denna massaker”, sa bland annat han i ett uttalande och hänvisade till det judiska folkets historiska erfarenhet av liknande övergrepp. Det israeliska regeringskansliets presskontor tog sedan det mycket ovanliga steget att sprida chefsrabbinens uttalande via sin mailinglista, vilket skapade intrycket att regeringen delar hans analys.

Kemvapenattacken i Syrien har även väckt starka reaktioner på andra håll i världen. Frankrikes president Emmanuel Macron hotade för knappt två månader sedan att landet kommer att gå till attack mot den syriska regimen om den använder kemvapen. På Frankrikes begäran kommer därför FN:s säkerhetsråd att träffas idag måndag för att diskutera händelseutvecklingen. Macron höll under söndagen överläggningar via telefon med USA:s president Donald Trump, som resulterade i att de båda presidenterna starkt fördömde “den fasansfulla kemvapenattacken” och kom överens om “att utbyta information om attacken, samt att koordinera ett starkt, gemensamt svar”. Trump gick ännu längre i ett antal inlägg på Twitter, i vilka han kallade den syriske diktatorn för “Animal Assad” och kritiserade Ryssland och Iran för att de stöder regimen i Damaskus. Man ska komma ihåg att Trump i början av april 2017 beordrade en omfattande attack med kryssningsmissiler mot den syriska flygbasen i Shayrat, som hade varit utgångspunkt för en syrisk kemvapenattack några dagar dessförinnan.

Sannolikheten är i princip obefintlig att FN:s säkerhetsråd idag kommer att enas om en resolution riktad mot Syrien, eftersom Ryssland då med största sannolikhet kommer att lägga in sitt veto, precis som man tidigare har gjort. Det som då återstår för Frankrike är att ensamt eller tillsammans med USA (och/eller Israel) gå till angrepp mot den syriska regimens styrkor – eller att i likhet med USA:s före detta president Barack Obama 2013 smita undan från sitt eget ultimatum med svansen mellan benen.

Paul Widen

Jerusalem


Det är inte lätt att få det rätt

Fem av fredagens dödsoffer var medlemmar i den palestinska terroristorganisationen Hamas (foto: IDF)

När SVT summerar Långfredagens våldsamheter på gränsen mellan Israel och Gaza blir det förstås inte många rätt. Trots sin mångmiljardbudget består rapporteringen nästan uteslutande av referat och sammanfattningar av andra mediers rapportering, gjord av en SVT-journalist i Stockholm. Faktaurvalet är som vanligt extremt selektivt. Uppgifter från “det palestinska hälsodepartementet” citeras helt okritiskt utan att nämna att departementet i fråga kontrolleras av den palestinska terroristorganisationen Hamas. Faktum är att Hamas roll i organiseringen av våldsamheterna inte heller nämns, eller att Hamas de facto kontrollerar Gaza: Hamas nämns inte alls i SVT:s sammanfattning av den blodigaste dagen i konflikten mellan Israel och Hamas på över tre och ett halvt år.

Så vad är då bakgrunden till det senaste våldsutbrottet? Ett antal palestinska organisationer har under en längre tid planerat kontinuerliga protester mot Israel mellan den 30 mars och den 15 maj. Antiisraeliska demonstrationer brukar varje år organiseras i samband med dessa datum: den 30 mars uppmärksammas yowm al-ard (“landdagen”), till minne av arabisk-israeliska protester mot den israeliska statens landkonfiskering i Galiléen 1976; den 15 maj uppmärksammas yown al-nakba (“katastrofdagen”), dagen efter att staten Israel utropade självständighet 1948. Styrkan i demonstrationerna varierar från år till år beroende på hur stort behov ledarskapet i ett givet land/område är av politisk distraktion. 2011 var demonstrationerna särskilt intensiva på gränsen till Syrien – för att avleda uppmärksamheten från de syriska massprotesterna mot regimen i Damaskus som pågick samtidigt. Detta kan jämföras med långfredagens demonstration i södra Libanon – som stoppades av libaneisk militär innan den ens nådde gränsen, eftersom Libanon i nuläget inte vill riskera en konflikt med Israel.

Att uppemot 30000 palestinier deltog i fredagens protester i Gaza handlar alltså inte om “folklig mobilisering”, som den “Mellanösternkännare” som SVT har letat reda på hävdar. Ingenting sker i Gaza utan Hamas tillåtelse och Hamas själva existens råkar i år hänga på en mycket skör tråd. Försoningssamtalen med den palestinska myndigheten har varit fastkörda i över tre månader. Nästan alla smugglingstunnlar under gränsen till Egypten har förstörts av egyptisk militär. Israel håller på att konstruera en underjordisk barriär längs med sin gräns till Gaza och förstör under processen systematsikt Hamas attacktunnlar under denna gräns. USA har fryst en stor del av sina utbetalningar till UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar som närmare en miljon av Gazas invånare är beroende av för sin matförsörjning. Arbetslösheten ligger på minst 43%. Det råder brist på el, rent vatten och sjukvård. Det som pågår i Gaza kan alltså utan överdrift beskrivas som en total samhällskollaps, och ansvaret för detta vilar nästan helt och hållet på Hamas, Gazas de facto styrande makt sedan 2007. Missnöjet mot Hamas bland Gazas befolkning har därför aldrig varit större, vilket än en gång har fått Hamas att ta till det väl beprövade och mycket effektiva politiska knepet “skyll på judarna”.

Det uttalade målet med de palestinska massprotesterna är att forcera gränserna och förinta staten Israel. Israels försvarsstyrkor (IDF) har därför – föga förvånande – fått order om att förhindra detta. 16 palestinier dödades under fredagens protester i Gaza efter att ha försökt forcera gränsen. Anders Persson, den “Mellanösternkännare” vid Lunds universitet som SVT citerar, menar att Israels “hårdföra svar” kan ses som ett försök att avskräcka framtida protester. En mindre förljugen tolkning av händelserna är att Israels agerande enbart handlar om att säkra sin internationellt erkända gräns från sina uttalade fiender. När en lista med namnen på de palestinska dödsoffren publicerades under lördagen tvingades Hamas mycket riktigt erkänna att fem av dess medlemmar fanns med på listan. Senare samma kväll uppgav IDF att ytterligare fem av dödsoffren var medlemmar i andra terroristorganisationer.

Paul Widen

Jerusalem

 


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 784765Läsningar totalt:
  • 432Läsningar idag:
  • 634209Besökare totalt:
  • 362Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen