Den mest omfattande raketbeskjutningen av Israel sedan sommaren 2014

Företrädare för de främsta terroristorganisationerna i Gaza uppvisar enighet under en presskonferens.

Minst 180 raketer och artillerigranater avfyrades från Gaza mot Israel på mindre än ett dygn innan beskjutningen plötsligt upphörde strax innan gryningen på onsdagen. Fyra människor skadades i attackerna, varav en måttligt, medan övriga fick lidrigare splitterskador. Begränsade materiella skador har även rapporterats från flera håll. Omkring 100 av de avfyrade projektilerna slog ner i Israel, eller skulle ha slagit ner i Israel om de inte hade skjutits ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen. Resten nådde inte över gränsen, utan exploderade istället inne i Gaza. Dessa orsakade ironiskt nog mer skada i Gaza än de skador som åsamkades av projektilerna som slog ner i Israel. Bland annat förstördes en kraftstation som förser Gaza med elektricitet från Israel, som det beräknas ta flera dagar att reparera.

Den intensiva beskjutningen saknar motstycke sedan kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014. Som jämförelse avfyrades 35 raketer och granater från Gaza mot Israel under hela 2017, och sammanlagt omkring 80 under de nästan fyra år som gått sedan parterna ingick en informell vapenvila i augutsti 2014.

Israel besvarade beskjutningen med flygattacker i två omgångar mot sammanlagt 65 militära installationer i Gaza, bland annat vapendepåer, ammunitionsfabriker och träningsområden. Israels försvarsstyrkor (IDF) uppgav dock inte att man hade attackerat de terroristpatruller som var direkt ansvariga för raket- och granatbeskjutningen. Trots de omfattande israeliska attackerna rapporterades det inte heller några dödsoffer i Gaza, vilket tyder på att Israel medvetet undvek att döda terrorister.

Fem minuter efter att den sista projektilen hade avfyrats från Gaza tidigt på onsdagsmorgonen uppgav terroristorganisationerna Hamas och Islamiska jihad att man hade ingått en informell vapenvila med Israel. Uppgifterna dementerades kraftigt av flera israeliska ministrar, men en anonym armétalesman som citerades i flera israeliska medier uppgav senare på onsdagsmorgonen att en överenskommelse hade nåtts genom egyptisk medling, enligt vilken Israel inte skulle utföra ytterligare attacker om raket- och granatbeskjutningen mot Israel upphörde.

Det kan tyckas underligt att Hamas och Islamiska jihad plötsligt återupptog raketterrorn mot Israel och sedan lika plötsligt avbröt den igen efter mindre än ett dygn, men händelseförloppet följer samma logik som har varit rådande i konflikten mellan Israel och Gazas terroristorganisationer i över 10 år. Islamiska jihad var under stor press att vedergälla söndagens israeliska attack som dödade tre av dess medlemmar. Det var också denna organisation som började granatbeskjutningen på tisdagsmorgonen. Så småningom anslöt sig även Hamas, som också har varit under stor press att vedergälla de gångna veckornas dödsskjutningar av dussintals av dess medlemmar under den våldsamma återvändarmarschen, och som därför inte hade råd att uppfattas som passiv när Islamiska jihad gick till attack. Tack vare Israels raketvarningssystem, den allmänna tillgången till skyddsrum, samt raketförsvarssystemet Järnkupolen var skadorna i Israel mycket begränsade, vilket drastiskt minskade pressen på israeliska beslutsfattare att gå till attack mot de terrorister som var direkt ansvariga för attackerna. Samtidigt gav attackerna Israel en perfekt förevändning att bomba sedan tidigare identifierade militära mål i Gaza som man annars inte hade kunnat bomba utan att riskera en allvarlig upptrappning. När terroristorganisationernas ledarskap till slut insåg att attackerna mot Israel kostade betydligt mer än de smakade föreslog man en vapenvila. Israels beslutsfattare, som i möjligaste mån försöker bevara status quo i Gaza, motsatte sig inte detta, eftersom skadorna i Israel var så pass begränsade. Och mycket snart återgick situationen till det spända läge som rådde innan våldsutbrottet.

Den israeliska regeringens beslut att inte slå till hårdare mot terroristorganisationerna i Gaza har emellertid kritiserats av många israeler, som menar att terroristerna borde ha tvingas betala ett högre pris för den intensiva raket- och granatbombningen, som tvingade tiotusentals människor att söka sig till skyddsrum under större delen av ett dygn. Både regeringen och IDF har dock försvarat sitt agerande, då man menar att de militära målen som förstördes i de israeliska motattackerna var mycket värdefulla och att detta hade en starkt avskräckande effekt på terroristorganisationernas ledarskap.

Paul Widen

Jerusalem


Omfattande granatbeskjutning från Gaza mot israeliska samhällen

Illustrativ bild på palestinska terrorister med en granatkastare i Gaza.

Omking 25 artillerigranater avfyrades från Gaza mot israeliska samhällen strax efter klockan sju på tisdagsmorgonen. Israels försvarsstyrkor (IDF) uppgav att merparten av projektilerna sköts ner av raketförsvarssystemet Järnkopulen, men minst en av granaterna exploderade på bakgården till ett dagis. Explosionen orsakade materiell skadegörelse, men eftersom attacken utfördes en halvtimme innan dagiset öppnade kom inga människor till skada.

En timme senare avfyrades minst två artillerigranater till, och ytterligare en och en halv timme senare ännu en, men samtliga dessa tre exploderade på öppna fält, utan att orsaka skador. Varje gång som raketalarmet utlöstes sökte sig dock tusentals boende i de berörda israeliska gränssamhällena till skyddsrum. Bombardemanget var den mest omfattande sedan kriget mellan Israel och terroristorganisationen Hamas sommaren 2014.

Nu på den tidiga eftermiddagen har raketlarmet utlösts ytterligare ett antal gånger i flera samhällen i närheten av Gaza. Strax efter klockan 15 lokal tid uppmanades civilbefolkningen i samtliga gränssamhällen att tills vidare hålla sig i närheten av skyddsrum, då man befarar att den palestinska beskjutningen kommer att fortsätta.

Situationen på gränsen till Gaza har varit mycket spänd sedan den palestinska så kallade återvändarmarschen plötsligt upphörde efter de blodiga sammandrabbningarna den 14 maj. Palestinier har dagligen anlagt bränder i Israel genom att fästa brandbomber vid drakar som sedan driver med vinden och landar på den israeliska sidan av gränsen. Vidare har israeliska stridsflygplan vid upprepade tillfällen beskjutits med tunga kulsprutor, vars grovkalibriga kulor i minst två fall har slagit ner i israeliska gränssamhällen. Dessutom har sporadiska infiltrationsförsök utförts av palestinska terrorister, som i några fall även lyckats forcera gränsstaketet innan de tagits till fånga av IDF. I söndags planterades en sprängladdning i en stor avbitartång intill gränsstaketet, som exploderade när den inspekterades på avstånd av israeliska soldater. Israel besvarade attacken genom att gå till angrepp mot en militär installation tillhörande Islamiska jihad. Tre terrorister dödades i den israeliska motattacken. Händelsen sätts nu i samband med morgonens omfattande granatbeskjutning, då den interna pressen inom terroristorganisationer ökar markant efter israeliska attacker som orsakar dödsfall i de egna leden.

Israel har besvarat varje fientligt angrepp med flyganfall och artilleribeskjutning av infrastruktur tillhörande Hamas och Islamiska jihad. Trots att Hamas inblandning i attackerna hittills har varit begränsad har Israel sedan flera år tillbaka en uttalad policy att hålla Gazas främsta terroristorganisation som ytterst ansvarig för alla attacker mot Israel som utgår från området, då Hamas de facto är den styrande makten där sedan snart 11 år tillbaka. Denna policy har tidigare visat sig vara en effektiv motivationsfaktor för Hamas, eftersom man inte har något intresse av att klä skott för attacker utförda av andra terroristorganisationer. Hamas har visat sig vara mycket duktig på att förhindra attacker mot Israel när sådana attacker inte legat i terroristorganisationens intresse. Dagens upprepade granatbeskjutning väcker därför frågetecken kring Hamas vilja att upprätthålla den informella vapenvilan som man ingick med Israel efter kriget sommaren 2014.

Paul Widen

Jerusalem


Mahmoud Abbas mår utmärkt

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas på sjukhuset i Ramalla (foto: Fatah)

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas har de senaste dagarna vårdats på sjukhus för lunginflammation. Den intensivt rökande 83-åringen lider sedan länge av en mängd hälsoproblem, och den senaste sjukhusvistelsen satte därför igång en intensiv ryktesspridning bland palestinier på sociala medier som gjorde gällande att Abbas låg för döden, eller rentav redan var död. Abbas Fatah-parti, de svenska Socialdemokraternas “kära systerparti” för att citera statsminister Stefan Löfven, kände sig därför igår tvingat att utfärda en dementi. Först utlovades en presskonferens med ledaren själv, men denna ställdes sedan in. Istället offentliggjordes bilder på Abbas, ett på vilken han traskar omkring på sjukhuset i Ramalla iklädd en stilfull mörkblå morgonrock, och en på vilken han sitter på en fåtölj i sitt sjukhusrum och läser en tidning.

Låt oss zooma in på tidningen som Mahmoud Abbas läser. Är det där…? Det ser ju ut som… ja, sannerligen, serierutan på tidningens baksida visar en israelisk soldat som tar mjölkflaskan från en palestinsk bebis och ersätter den med en flaska gift. För att påvisa Abbas goda hälsa väljer alltså Fatah att publicera en bild på vilken Abbas läser en tidning som sprider klassiska antisemitiska stereotyper.

Barnet på serierutan föreställer Layla Ghandour, en 8 månader gammal palestinsk flicka som dog i Gaza den 14 maj, samma dag som de våldsamma upploppen vid gränsen till Israel krävde över 60 palestiniers liv. En Hamas-talesman påstod att den lilla flickan hade dött efter att ha andats in tårgas som israeliska soldater hade avfyrat mot de palestinska protesterna, ett påstående som mycket snabbt spreds till alla världens hörn. Dagen därpå uppgav emellertid en anonym läkare i Gaza för nyhetsbyrån AP att bebisen hade lidit av ett hjärtproblem och att han inte trodde att dödsfallet hade orsakats av tårgas. I ett stort reportage i New York Times bekräftade sedan bebisens familj att hon hade lidit av patent ductus arteriosus, även om de fortfarande hävdade att hon dog efter att ha andats in tårgas.

För en oberoende bedömare torde det emellertid stå klart att Israel inte hade för avsikt att döda flickebarnet. Tårgas är som bekant en ickedödlig form av upploppsbekämpning. Vissa skulle förmodligen även, efter noggrannt beaktande, ifrågasätta lämpligheten i att ta med sig en hjärtsjuk 8-månaders bebis till ett våldsamt upplopp. Mindre nogräknade bedömare tar dock inspiration från den här sortens tragedier, sätter sig ner och ritar antisemitiska teckningar, som sedan ivrigt publiceras i arabiska tidningar. Judar som förgiftar barn. Och vem väljer sedan att läsa den här smörjan om inte vår egen med svenska skattemedel finansierade Mahmoud Abbas?

Det är intressant och talande att kontrastera de svenska Socialdemokraternas absoluta ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna (med hänvisning till partiets politiska föregångare, som i vissa fall hade rötter i fascistiska kretsar), med deras förbehållslösa entusiasm för och miljardregn över Fatah. Föreställ er för ett ögonblick att det inte var Mahmoud Abbas som satt där i sin blåa morgonrock med en antisemitisk serieteckning i handen, utan istället Jimmie Åkesson. Socialdemokraterna skulle skrika i högan sky tills helvetet fryser till is att bilden bevisar bortom allt rimligt tvivel att Åkesson är en fullfjädrad nazist. Men nu när det är Abbas som sitter där? Total tystnad.

Paul Widen

Jerusalem


Problemet med för få dödade judar

Fanor med hakkors har kunnat ses vid flera tillfällen under de våldsamma palestinska massprotesterna i Gaza. (foto: IDF)

De senaste dagarna har ett återkommande problem fått förnyad aktualitet: det har dödats alldeles för få judar. På gränsen mellan Israel och Gaza dödades över 60 palestinier i måndags och många, många fler skadades när uppemot 40,000 människor deltog i den så kallade “återvändarmarschen”, vars uttalade syfte var att “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan”. Den absoluta merparten av deltagarna höll sig på säkert avstånd från gränsstaketet och demonstrerade fredligt, precis som de hade fått instruktioner om att göra via flygblad från Israels försvarsstyrkor (IDF), och klarade sig därför undan oskadda. Mindre grupper av mer hugade protestdeltagare beväpnade med påkar, knivar, köttyxkor, brandbomber, improviserade granater och skjutvapen försökte dock bryta sig igenom gränsstaketet med hjälp av avbitartänger. IDF:s soldater hade fått order om att bara öppna verkanseld mot de som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt mot de som försökte attackera dem med våld. Den mycket höga palestinska dödssiffran (62 i skrivande stund), liksom det ännu större antalet skottskadade (över 1300 enligt det Hamas-kontrollerade hälsodepartementet) visar att en ansenlig minoritet av palestinierna på plats inte ägnade sig åt fredliga protester, utan snarare utgjorde förtrupper av den planerade massinfiltrationen, vars uttalade mål alltså var att riva ut hjärtat ur kroppen på alla israeler de råkade stöta på. Flera israeliska samhällen ligger mindre än en kilometer från platser där infiltrationsförsök gjordes, så man kan utan svårighet föreställa sig vilka scener som hade utspelat sig där om den våldsamma palestinska mobben hade varit framgångsrik.

Problemet var bara att de inte lyckades döda en enda jude. Endast en IDF-soldat uppges ha skadats under hela måndagen, av en sten som slungats från Gaza, men hans skador var endast lindriga. Omvärldens reaktioner har därför med få undantag varit djupt kritiska, inte minst från Sverige, där utrikesminister Margot Wallström i ett uttalande visserligen tillstod att Israel har rätt att försvara sina gränser, men ändå stark antydde att IDF:s våldstillämpning hade varit oproportionerlig. Hon efterlyste även en oberoende granskning av de dödliga protesterna. Carl Bildt däremot, Sveriges före detta utrikesminister som twittrar lika intensivt som USA:s president Donald Trump, brydde sig inte ens om att medge att Israel har rätt till självförsvar när han beklagade sig (på Twitter, givetvis) över att USA lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som föreslog en oberoende utredning av de dödliga protesterna. I sitt beklagande citerade hans Louis Charbonneau, företrädare för den tvångsmässigt israelhatande organisationen Human Rights Watch, som anklagade IDF för “kalkylerat dödande av protestdeltagare” och “övergrepp”. Bildt påpekade att “alla andra vill ha en utredning – av självklara anledningar”.

På en punkt har Carl Bildt förstås rätt: USA:s FN-ambassadör Nikky Haley var den enda personen i säkerhetsrådet som tog Israel till försvar. Hon lade skulden för de palestinska dödsfallen på Hamas, som hade uppviglat protestdeltagarna och vars medlemmar aktivt deltog i attacker mot israeliska soldater. IDF:s agerande hade i själva verket varit synnerligen återhållsamt, menade Haley, och vände på resonemanget för att försöka få sina kollegor att förstå Israels position. “Vem av oss här skulle acceptera den här typen av aktivitet vid våra gränser?” frågade hon retoriskt, innan hon svarade sig egen fråga: “Ingen skulle göra det. Inget land i den här kammaren skulle bete sig mer återhållsamt än Israel har gjort”.

Nu är inte detta första gången som världssamfundet skuldbelägger Israel för landets framgångsrika minimering av antalet dödsoffer på den egna sidan. Under kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014 avfyrade Hamas och övriga palestinska terroristorganisationer i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men lyckades trots detta bara döda sex (6) civila. Detta berodde på att Israel har investerat enorma summor i skyddsrum till sin befolkning och, tillsammans med USA, även i raketförsvarssystemet Järnkupolen, som sköt ner över 700 raketer under kriget. Inte rättvist, tyckte FN:s dåvarande människorättskommissionär Navi Pillay, som kritiserade USA:s investering i Israels utveckling av Järnkupolen. “Den här typen av skydd har man inte försett Gazas befolkning med”, klagade hon. Israel borde alltså ha delat med sig av sitt raketförsvarssystem så att det kunde skjuta ner raketer som Israel avfyrade mot Hamas-installationer i Gaza. ¯\_(ツ)_/¯

Hur förklarar sig då Israel? Oftast behöver Israel inte tänka så mycket på detta, utan bara framlägga uttalanden gjorda av Gazas terroristorganisationer själva. Igår tisdag framförde exempelvis Hamas-företrädaren Mahmoud Al-Zahhar följande guldkorn i en TV-intervju: “När vi pratar om ‘fredligt motstånd’ vilseleder vi allmänheten. Detta är fredligt motstånd understött av militära styrkor och säkerhetstjänster.” Och idag onsdag sa Hamas-företrädaren Salah Bardawil i en TV-intervju att 50 av måndagens 62 dödsoffer var medlemmar i Hamas. Islamiska Jihad hade redan tidigare uppgett att tre av deras medlemmar dödades under samma dag. Minst 53 av de 62 dödsoffren, alltså mer än 85%, var således medlemmar i terroristorganisationer, enligt terroristorganisationerna själva.

Nåväl, detta bevisar kanske att Israel har rätt när man hävdar att protesterna inte var fredliga och att man bara öppnar eld mot våldsverkare, men det förklarar inte den synnerligen oproportionerliga fördelningen av dödsoffer mellan sidorna. Här brukar Israel påpeka att juridiskt berättigat självförsvar måste stå i proportion till det hot man är utsatt för, inte till hur mycket våld man har åsamkats. Om Israel exempelvis har identifierat en grupp terrorister som står i begrepp att avfyra en raket från ett bostadsområde har man rätt att försöka förstöra den, även om det innebär att civila i närheten riskerar att dö. Man måste alltså inte låta terroristerna avfyra raketen, invänta nedslaget och sedan räkna antalet israeliska dödsoffer innan man går till attack mot terroristgruppen när den försöker avfyra nästa raket. Man har däremot inte rätt att lägga en bombmatta över hela bostadsområdet och därmed riskera hundratals dödsoffer, eftersom detta inte står i proportion till hotet från en enda raket.

Om man har allt detta i åtanke när man studerar måndagens händelser, där hundratals terrorister med massmord som uttalat mål stormade mot gränsstaketet som om de höll på att utkämpa ett fältslag på 1600-talet, men där de konfronterades av en välbeväpnad och vältränad 2000-talsarmé, då blir det med ens ganska lätt att förstå hur det blev som det blev.

Och hör och häpna, det finns människor i världen som inledningsvis var snabba med att fördöma Israel, men som sedan tog alla dessa uppgifter i beaktande och helt ändrade uppfattning i frågan. “Igår kritiserade jag Israels hantering av protesterna vid Gaza-gränsen”, skrev exempelvis det brittiske parlamentsledamoten Nick Boles på Twitter. “Jag borde inte ha varit så snabb att döma. Vi ser nu att 50 av de dödade var Hamas-terrorister. Israel hade en absolut rättighet att försvara sig mot sådana attacker”.

Hittills har dock varken Margot Wallström eller Carl Bildt kommenterat Hamas medgivanden att protesterna inte var fredliga och att mer än 85% av dödsoffren var medlemmar i terroristorganisationer. Vi måste därför dra slutsatsen att de båda svenska toppdiplomaterna fortsätter att anse att det dödas alldeles för få judar.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 820279Läsningar totalt:
  • 170Läsningar idag:
  • 665967Besökare totalt:
  • 161Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen