Soleimani: hjärnan bakom Irans förintelseplaner

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu innan avfärd till Grekland i torsdags. Netanyahus ord vid detta tillfälle har i efterhand tolkats som att han redan då visste att USA planerade att döda Qassem Solemani bara några timmar senare. (foto: Haim Zach/GPO)

Snart sagt hela Mellanöstern har varit på helspänn sedan tidigt i fredags morse när en amerikansk Reaper-drönare avfyrade fyra målsökande raketer av typen Hellfire (“helveteseld”) mot den iranske generalmajoren Qassem Soleimanis bilkonvoj i närheten av flygplatsen i Baghdad, Irak. Sammanlagt tio människor dödades i attacken, däribland Soleimani och Jamal Jafar Muhammad Ali al-Ibrahim (även känd som Abu Mahdi al-Mohandes), befälhavaren för den irakiska shi’itiska milisgruppen Al-Hashd Al-Sha’abi. Det amerikanska försvarsdepartementet utfärdade ett kort pressmeddelande några timmar efter attacken, i vilket man förklarade att den hade utförts på order av USA:s president Donald Trump för att avskräcka Iran från att utföra ytterligare attacker mot amerikanska trupper i regionen.

Israels politiska och militära ledarskap, som sannolikt informerades på förhand om USA:s avsikt att döda Soleimani, har hållit en låg profil sedan attacken utfördes. Landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu var på statsbesök i Grekland när händelsen inträffade och beslöt sig för att återvända hem tidigare än planerat, då Israel omedelbart höjde sin militära beredskap efter attacken. “Precis som Israel har rätt att försvara sig, har USA exakt samma rätt”, sa han under ett mycket kort pressmeddelande innan han gick ombord sitt flygplan i Aten. “Qassem Soleimani var ansvarig för dödandet av amerikanska medborgare och många andra oskyldiga människor. Han planerade fler sådana attacker. President Trump förtjänar all ära för att ha agerat snabbt, kraftfullt och beslutsamt. Israel står sida vid sida med USA i dess rättmätiga kamp för fred, säkerhet och självförsvar”. Först igår måndag kommenterade IDF (Israels försvarsstyrkor) händelsen, då befälhavaren för styrkorna i landets södra region, generalmajor Herzi Halevi, underströk att Soleimani dödades av USA för hans aktiva roll i dödandet av amerikaner. Han medgav att attacken kommer att medföra konsekvenser också för Israel och att man därför måste följa händelseutvecklingen mycket noga, men att Israel “inte är en del av berättelsen”, samt att det var bra att attacken inträffade långt borta från landets gränser.

Denna låga profil ska dock inte misstolkas som likgiltighet, utan som ett sätt att undvika att provocera Iran i onödan. Irans ledarskap och dess allierade i regionen har de senaste dagarna lovat att hämnas Soleimanis blod, men genom att betona att det inträffade är en sak mellan USA och Iran försöker man hålla sig utanför Irans vedergällningsplaner. Även om israeliska städer regelmässigt har inkluderats i de tilltänkta mål som Iran nu säger sig överväga att attackera, uppskattar Israels militära ledarskap att Iran sannolikt inte kommer att dra in Israel i striden, åtminstone inte i nuläget. Irans huvudsakliga målsättning är att utföra en hämndattack som räddar landets ansikte utan att provocera en ännu kraftigare motattack, och en sådan attack bör i första hand riktas mot den part som beordrade dödandet av Soleimani, dvs. USA. En hämndattack mot Israel skulle inte få den psykologiska effekt som krävs för att Iran ska kunna hävda att man har återupprättat sin heder. Israel skulle för sin del uppfatta varje attack i sammanhanget som helt oprovocerad och därmed gå till massiv motattack, vilket Iran vill undvika. Israels förhöjda militära beredskap till trots befarar man alltså att risken för krig inte är överhängande.

Med detta sagt går det inte att överdriva betydelsen av dödandet av Soleimani för Israel. Ehud Yaari, en av landets mest respekterade militäranalytiker, sa i lördags kväll att “neutraliseringen av Soleimani är från ett judiskt perspektiv den viktigaste neutraliseringen sedan neutraliseringen av Reinhard Heydrich, arkitekten bakom ‘den slutliga lösningen’ i Prag 1942”. (Begreppet “neutralisering” är en eufemism som används i Israel för preemptivt dödande.) Yaari förklarade sedan hur Soleimani var “hjärnan och motorn” bakom planen att långsamt placera en snara runt hela Israel. Enligt Yaari planerade alltså Soleimani bokstavligt talat ytterligare en förintelse av det judiska folket, och det är i ljuset av detta som dödandet av honom bör tolkas.

Kontrasten mellan detta perspektiv och de skarpa ifrågasättanden av USA:s agerande som har yttrats på många håll i världen de senaste dagarna kunde inte vara skarpare. Liksom i förbigående har man medgett att Soleimani naturligtvis inte var något helgon, men sedan hävdat att detta faktum inte på något sätt berättigade USA:s dödliga attack. De som driver denna tes kan inte heller föreställa sig att något gott kan komma från det inträffade, utan bara ytterligare destabilisering och ökad risk för ett storkrig, kanske rentav ett världskrig. Desperat manar de nu därför alla sidor att avstå från ytterligare ord och handlingar som kan riskera att trappa upp situationen.

Problemet med detta perspektiv är den totala oförmågan att inse att USA redan befinner sig i en lågintensiv väpnad konflikt med Iran, vars uttalade mål är att sprida den islamiska revolutionen över hela världen med våld. Iran har med hjälp av de miliser och terroristorganisationer i Mellanöstern som regimen i Teheran kontrollerar attackerat amerikanska positioner och USA:s allierade i regionen ett stort antal gånger det senaste halvåret. USA avstod konsekvent från att gå till väpnad motattack ända tills en raketattack mot en amerikansk flygbas utanför Kirkuk i norra Irak den 27 december förra året krävde livet på en amerikansk medborgare. Att tro att amerikansk passivitet och undfallenhet leder till fred är alltså rent önsketänkande, och de som nu sammalunda låtit sig övertygas av Irans propaganda att USA genom sitt agerande har öppnat helvetets portar på vid gavel bör därför förslagsvis tas med en stor näve salt.

Paul Widen

Jerusalem


Netanyahu ansöker om åtalsimmunitet

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt direktsända uttalande den 1 januari 2020 (foto: skärmdump)

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu överlämnade igår kväll en formell ansökan om åtalsimmunitet till talmannen för Knesset (parlamentet) Yuli Edelstein. I ett kort direktsänt uttalande förklarade Netanyahu att han baserade sin ansökan på en lagklausul som gör det möjligt för knessetledamöter att begära åtalsimmunitet om det aktuella åtalet strider mot väljarkårens vilja. Genom att hänvisa till lagklausulen lyckades han i sammanhanget undvika att använda ordet “immunitet”, och istället betona sin lagstadgade “rättighet, plikt och uppdrag att fortsätta betjäna er för Israels framtid”. Han underströk även att hans ansökan är tidsbegränsad och att han till fullo avser att bemöta alla åtalspunkter i domstol – men först efter att ha fullgjort sitt uppdrag. Därefter ändrade Netanyahu snabbt tonläge och gick till attack mot både sina politiska motståndare och mot justitiekanslern och statsåklagaren. Han förklarade att han avser att fortsätta leda Israel i ytterligare många år, och lovade att stoppa Iran, definiera Israels gränser, ingå en officiell försvarspakt med USA, nå fredsfördrag med ytterligare arabländer, samt utöka israelisk suveränitet till att omfatta delar av Västbanken (dvs de facto annektering).

Netanyahus ansökan om åtalsimmunitet måste godkännas av en majoritet av Knesset för att vinna laga kraft, men en omröstning i frågan kan dröja till efter nyvalet den 2 mars, då Knessets konstitutionsutskott, som först måste behandla frågan, i princip inte har varit verksamt sedan i slutet av december 2018. En majoritet av Knesset kan visserligen redan nu begära att konstitutionsutskottet sammankallas för att behandla frågan, men en sådan votering kan bara utlysas av talman Edelstein, som med hänvisning till etablerad praxis kan avslå begäran om votering. I nuläget tyder därför det mesta på att Knesset, som formellt upplöstes den 12 december 2019, inte kommer att ta ställning till Netanyahus ansökan förrän en ny regering är tillsatt och konstitutionsutskottet återbemannas. Värt att nämna är dock att en majoritet av det nuvarande – upplösta – Knesset ser ut att motsätta sig åtalsimmunitet för Netanyahu, och att det som förhindrar denna majoritet från att hävda sin vilja är det mer än årslånga politiska dödläget, som har gjort att Knessets procedurfrågor i allt högre utsträckning har kommit att förfäktas när de är politiskt gynnsamma för det egna partiet, eller försakas när de inte är det. I det politiska drama som nu utspelar sig anklagar därför i princip samtliga aktörer sina politiska motståndare för att utnyttja dödläget för sin egen odemokratiska vinning, samtidigt som man utmålar det egna agerandet som ett bålverk som säkerställer landets demokratiska ordning.

De aktörer och institutioner som är tänkta att stå över politiska överväganden – högsta domstolen, justitiekanslern, statsåklagaren, poliskåren och Knessets talman – har också kommit att misstänkliggöras. Det största ansvaret för detta vilar på Netanyahu, som i allt högre utsträckning har kommit att utmåla sig själv som ett offer för ett politisk häxjakt, i vilken polisen och landets samlade domstolsväsende har gaddat ihop sig för att försöka kuppa bort honom från makten. När högsta domstolen i tisdags skulle avgöra om Netanyahu har rätt att bilda en ny regering när han står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott, valde den dock att tills vidare bordlägga frågan efter att ha hört båda sidornas argument. Det är oklart när domstolen ämnar ta upp frågan igen. Justitiekanslern har också tydligt markerat att han inte vill ta ställning i denna så politiskt laddada fråga, i synnerhet under en pågående valkampanj.

Nyvalet om exakt två månader ser nu ut att bli en folkomröstning, kanske inte om huruvida Binyamin Netanyahu är skyldig eller oskyldig, men åtminstone om huruvida han bör ställas inför rätta eller inte. Om, som Netanyahu nu desperat hoppas, högerblocket vinner minst 61 av Knessets 120 mandat, kommer han att kunna bilda en ny koalitionsregering och ha en majoritet bakom sig när Knesset så småningom tar ställning till hans ansökan om åtalsimmunitet. Opinionsläget har dock bara förändrats marginellt under det gångna året, och den politiska verklighet som resulterade i regeringskollapsen i december 2018 är i princip oförändrad. Det sekulära högerpartiet Yisrael Beitenu innehar alltjämt vågmästarrollen, förutan vilket högerblocket inte är i närheten av en majoritet, och dess partiledare Avigdor Liberman uppgav igår kväll att han motsätter sig Netanyahus ansökan om åtalsimmunitet. Netanyahus enda chans att undvika åtal är därför att det politiska dödläget fortsätter även efter nyvalet den 2 mars, eftersom Knesset inte ser ut att kunna ta ställning till frågan om åtalsimmunitet förrän en ny regering är tillsatt.

Paul Widen

Jerusalem


Seger för Netanyahu i Likuds primärval

Binyamin Netanyahu, Israels tillförordnade premiärminister och ledare för Likud-partiet (foto: Likud).

Likud-partiets primärval som genomfördes igår torsdag resulterade som väntat i en jordskredsseger för den sittande partiledaren Binyamin Netanyahu. Ett kraftigt regnoväder som täckte stora delar av landet bidrog till att bara strax under hälften av partiets 116000 medlemmar deltog i omröstningen, men när merparten av röstsedlarna hade räknats vid midnatt hade över 70% lagt sina röster på Netanyahu. Slutresultatet blev 72.5% för Netanyahu, medan hans ende utmanare till partiledarposten Gideon Sa’ar fick 27.5%.

Den mycket korta valkampanjen – primärvalet utlystes officiellt blott två veckor före valdagen – präglades av bittra attacker mellan de båda kandidaterna. Likud-partiet har historiskt sett aldrig röstat bort en sittande partiledare, och denna lojalitet är det många i partiet som är stolta över. Bara det faktum att Sa’ar utmanade Netanyahu om partiledarposten uppfattades därför av många som ett stort svek, vilket Netanyahu utnyttjade i sin valkampanj. I övrigt var hans budskap enkelt: han utmålade sig själv som en erfaren och diplomatiskt skicklig statsman, vars starka personliga relationer till flera tunga världsledare utgör en viktig garanti för staten Israels säkerhet. Sa’ar utmålade han i sin tur som en politisk novis som saknar de kvalifikationer som krävs för att effektivt leda landet. Tidvis riktade även Netanyahus valkampanj kritik mot Sa’ars fru, Geula Even, som är journalist och som anklagades för att ha vänstersympatier, samt mot hans dotter från ett tidigare äktenskap Alona Sa’ar, som är gift med den arabisk-israeliske skådespelaren Amir Khoury (känd från bland annat den populära israeliska Netflix-serien Fauda), en kontroversiell företeelse i Israel. Gideon Sa’ar uppmanade för sin del Netanyahu att inte blanda in hans familj i valkampanjen, och att istället koncentrera sig på sakfrågor. Hans mest centrala argument var att Netanyahu har misslyckats med att bilda en koalitionsregering två gånger i rad och att han därför har bevisat sig oförmögen att säkra Likuds fortsatta ledarställning i israelisk politik. En röst på Netanyahu är en röst på ännu ett valnederlag, hävdade Sa’ar, och varnade att Netanyahus fortsatta grepp om Likuds ledarskap kommer att leda till en vänsterregering. I flera sakfrågor attackerade han Netanyahu från höger, bland annat i frågan om konflikten mellan Israel och palestinierna, i vilken han hävdade att tvåstatslösningen är en “illusion” som Netanyahu är medskyldig i att hålla vid liv. En palestinsk stat på Västbanken vore otänkbart, slog Sa’ar fast, och kritiserade Netanyahus “ändlösa eftergifter” till den palestinska myndigheten.

Den bittra valkampanjen till trots medgav Gideon Sa’ar under natten att han hade förlorat valet om Likuds partiledarskap. Samtidigt försvarade han sitt beslut att utmana Netanyahu om ledarposten, då han menade att det gynnade Likuds demokratiska karaktär. Under småtimmarna ringde Sa’ar till Netanyahu för att gratulera honom till segern och förklara att han står bakom honom när Israel nu går mot sitt tredje nyval på mindre än ett år.

Binyamin Netanyahus seger i Likuds primärval påverkar inte direkt det politiska dödläget som Israel har befunnit sig i sedan Netanyahu misslyckades att bilda en koalitionsregering efter valet den 9 april i år, men den stärker hans position inom partiet och hans legitimitet som ledare för högerblocket. Nästa stora utmaning för Netanyahu kommer redan på nyårsafton, då Israels högsta domstol väntas avgöra om Netanyahu har rätt att bilda en ny regering när han står åtalad för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott.

Paul Widen

Jerusalem


ICC överväger att väcka åtal mot israeler

Fatou Bensouda, ICC:s åklagare (foto: ICC)

Den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) uppgav i fredags via åklagaren Fatou Bensouda att den preliminära granskningen av “situationen i Palestina” som inleddes 2015 på begäran av den palestinska myndigheten (PA) har avslutats och att man anser att det föreligger misstankar att krigsbrott har begåtts eller begås på Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, och i Gaza. Med hänvisning till “de unika och mycket omstridda juridiska och faktamässiga frågor som är kopplade till den här situationen” uppgav dock Bensouda att hon har begärt att domstolen först måste avgöra exakt vilket område den har jurisdiktion över innan en brottsundersökning inleds. “Specifikt har jag sökt bekräftelse på att det ‘territorium’ som domstolen kan utöva sin jurisdiktion över och som kan bli föremål för en utredning omfattar Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, och Gaza.” I klartext innebär detta att ICC i Haag har fått i uppdrag att avgöra var gränsen för “staten Palestina” går, eftersom staten Israel inte har undertecknat Romstadgan, ICC:s grunddokument, och domstolen därför inte har jurisdiktion över Israel.

Även om ICC:s pressmeddelande inte specifikt nämner Israel är det naturligtvis i första hand påstådda israeliska krigsbrott som PA har begärt att domstolen ska undersöka. Då ICC:s tillkännagivande var väntat offentliggjorde Israels justitiekansler Avichai Mandelblit tidigare i fredags ett 34-sidigt dokument med en detaljerad beskrivning av Israels officiella ståndpunkt i frågan. I ett pressmeddelande samma dag sammanfattade han dokumentets huvudpunkter:

– Endast suveräna stater kan delegera kriminell jurisdiktion till domstolen. Det är uppenbart att den palestinska myndigheten inte uppfyller kriterierna för vad som utgör en stat enligt internationell rätt och domstolens grunddokument.

– Påståendet att palestinierna ska ha anslutit sig till Romstadgan uppfyller inte och kan inte ersätta det grundläggande kravet att kriminell jurisdiktion måste delegeras till domstolen av en suverän stat med ett definierat territorium.

– Israel har giltiga rättsliga anspråk på samma territorium som palestinierna försöker delegera till domstolens jurisdiktion. Israel och palestinierna har enats, med stöd från det internationella samfundet, om att lösa sin tvist om detta territoriums framtida status inom ramen av förhandlingar.

– Genom att vända sig till ICC försöker palestinierna bryta mot den ram som parterna enats om och förmå domstolen att avgöra politiska frågor som bör lösas genom förhandlingar och inte genom straffrättsliga förfaranden. Domstolen var inte inrättad för sådana ändamål och har inte heller auktoritet eller förmåga att avgöra sådana frågor, särskilt i avsaknad av parternas samtycke.

ICC:s tillkännagivande har under helgen kritiserats hårt av både Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och av Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan. Netanyahu kallade det för “en mörk dag för sanning och rättvisa”, medan Gantz betonade att hans parti står helt enigt med den sittande regeringen i frågan om Israels internationella legitimitet. Även i USA riktades skarp kritik mot ICC:s beslut. “Vi motsätter oss bestämt denna oberättigade utredning som orättvist är riktad mot Israel”, skrev utrikesminister Mike Pompeo på Twitter.

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas har för sin del välkomnat ICC:s beslut. “Detta är en fantastisk dag eftersom vi har uppnått det vi vill, och från och med den här dagen kommer ICC:s maskineri att börja acceptera de fall som vi tidigare har lagt fram”, sa han under ett möte med Fatah-partiets revolutionära råd i Ramalla i fredags.

ICC har nu 120 dagar på sig att avgöra exakt vilket område den har jurisdiktion över. Om och i så fall när detta avgörs förväntas en officiell brottsundersökning inledas. Eventuella åtal lär dock dröja, då Israel har gjort klart att man inte kommer att samarbeta med domstolen och det därför kan bli mycket svårt för dess representanter att utföra brottsundersökningen på plats. Israel befarar dock att allt ifrån politiska beslutsfattare och militära befälhavare till individuella soldater som varit inblandade i krigshandlingar sedan den 13 juni 2014 (det datum från och med vilket PA:s begäran om en brottsundersökning om handlingar utförda på “staten Palestinas territorium” gäller) så småningom riskerar att åtalas för krigsbrott och därmed bli föremål för internationella efterlysningar.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1045169Läsningar totalt:
  • 165Läsningar idag:
  • 854912Besökare totalt:
  • 155Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen