Netanyahus vågspel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt telefonsamtal med USA:s president Donald Trump och Förenade arabemiratens kronprins Sheikh Muhammad bin Ziad (foto: Kobi Gideon, GPO)

När USA:s president Donald Trump i torsdags eftermiddag tillkännagav att Israel och Förenade arabemiraten hade slutit en fredsöverenskommelse var svensk media märkbart ovillig att beskriva händelsen i positiva ordalag. “Israel pausar annekteringen av Västbanken”, löd exempelvis rubriken på Sveriges Radios hemsida. När Israel gör någonting som är bra väljer man alltså att rama in det som att “Israel avstår från att göra någonting dåligt”. Och det lilla ordet “fred”, helt centralt i sammanhanget, fick naturligtvis inte komma med i rubriken.

Samma bistra återhållsamhet märktes när Sveriges utrikesminister Ann Linde kommenterade fredsöverenskommelsen på Twitter. “Håller med FN:s generalsekreterare”, skrev hon nästan ett dygn efter Trumps tillkännagivande. “Hoppas möjlighet för meningsfulla förhandlingar mellan Israel och Palestina som leder till en tvåstatslösning”, fortsatte hon på knagglig engelska. “Och att annektering har lagts på hyllan”, följt av en länk till ett uttalande av FN:s generalsekreterare. Även utrikesministern sammanfattade alltså den historiska händelsen som att “Israel avstår från att göra någonting dåligt”, och inte heller hon kunde förmå sig att använda det lilla ordet “fred” i sammanhanget.

Israels första fredsavtal med en arabstat på över ett kvartssekel förunnades således ingen entusiasm hos svenska beslutsfattare eller i oberoende (host, host) public service. Oviljan att uttala sig om Israel i ett renodlat positivt sammanhang var komiskt påtaglig. Vad mer är: fredsavtalet utarbetades genom amerikansk medling, vilket innebar att man tvingades tillstå att den så förhatlige Trump faktiskt hade lyckats med något som ingen president sedan Bill Clinton har lyckats med. Det är ett bittert äpple att bita i, men ett som de bara har sig själva att skylla att de nu tvingas äta upp.

Det som händer nu övergår förmodligen både Ann Lindes och Sveriges slentrianmässigt israelfientliga journalisters förstånd, men det är faktiskt ganska enkelt: USA går till val om 77 dagar. President Donald Trumps utmanare är Joe Biden, som tidigare var vicepresident under Barack Obama. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och kungahuset i Förenade arabemiraten föredrar Trump, då han har drivit en hård linje mot den islamiska republiken Iran, som utgör det allvarligaste hotet mot säkerheten i Mellanöstern. Man fruktar att Biden kommer att försöka återuppta Obamas betydligt mjukare linje om han kommer till makten. Fredsavtalet i torsdags var ämnat dels som en fjäder i hatten åt Trump under den pågående valkampanjen, och dels som en isbrytare som gör det möjligt för ytterligare arabländer att sluta fred med Israel och bilda en enad front mot Iran. Signifikant i sammanhanget är att fredsförhandlingarna inte leds av Israels utrikesminister Gabi Ashkenazi, som tillhör utmanarpartiet Kachol Velavan, utan av spionorganisationen Mossads generaldirektör Yossi Cohen, som rapporterar direkt till Netanyahu. Det är också Cohen som sköter kontakterna med flera andra arabländer som nu plötsligt står i kö för att sluta fred med Israel. Alltsammans skedde alltså över huvudet på Netanyahus koalitionspartners.

Vadan denna plötsliga brådska i arabvärlden att försonas med Israel efter över 70 års fiendskap? Turism? Ekonomiskt samarbete? Mitt under en pandemi som ingen ännu kan se slutet av? I Teheran har man insett situationens stora allvar och hotar nu öppet att Förenade arabemiraten kommer att hållas ansvariga “om någonting händer i Persiska viken”.

Genombrottet påstås ha möjliggjorts av att Netanyahu valde att inte annektera 30% av Västbanken. En mer korrekt beskrivning är förmodligen att Netanyahu aggressivt drev frågan utan att någonsin ha haft för avsikt att faktiskt genomföra den, för att skapa intrycket att Förenade arabemiraten utkrävde en enorm eftergift av Israel i utbyte mot fred. Hela frågan var alltså ett villospår, ett sätt för Netanyahu att manipulera den egna väljarkåren, splittra sina politiska motståndare och, som bonus, att reta gallfeber på Ann Linde och kompani. Det var ett genialiskt drag, som visar hans oöverträffade förmåga att bända den politiska opinionen till sin fördel. Under tre valkampanjer lyckades han hålla högern och de ultraortodoxa partierna enade genom att utlova annektering och hetsa mot både centern och vänstern, för att sedan kallblodigt svika sitt mest centrala vallöfte “i utbyte” mot ett fredsavtal som till och med har lyckats entusiasmera många av hans mest förbittrade kritiker i centern och vänstern. Detta må vara imponerande, men samtidigt visar det Netanyahus totala förakt för den israeliska väljarkåren, hans arroganta övertygelse att bara han vet vad som är bäst för landet och att han därför har rätt att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Det är ett vågspel som har tjänat honom väl under hans mer än 10 år vid makten (14 år om man även räknar hans premiärministerskap i slutet av 1990-talet). Frågan är hur länge det kommer att hålla.

Paul Widen

Jerusalem

Massprotester i Jerusalem

“Vi har inget annat land” lyder meddelandet som delades ut tillsammans med blommor till alla boende i området där återkommande demonstrationer mot premiärminister Binyamin Netanyahu hålls i centrala Jerusalem.

Över 15000 människor samlades i centrala Jerusalem under lördagskvällen för att kräva premiärminister Binyamin Netanyahus avgång. Demonstrationer pågick samtidigt utanför Netanyahus privata bostad i Caesarea, samt på viadukter runt om i hela landet. Demonstranterna vajade dels israeliska flaggor, och dels de symboliska svarta fanorna som började användas i slutet av mars, när landet genomled den första vågen av coronaviruset och den tredje valomgången på mindre än ett år inte verkade ha lyckats bryta det politiska dödläget. Sedan dess har protesterna successivt ökat i omfattning utanför premiärministerns residens, från en handfull människor i övre 50-årsåldern med handskrivna plakat till de massiva demonstrationer som nu organiseras flera gånger i veckan.

Flera olika löst sammansatta organisationer ligger bakom demonstrationerna, men den mest framträdande är känd under namnet “Crime Minister”, dvs. engelska för “brottsminister”. Netanyahu är som bekant åtalad i tre olika rättsfall, misstänkt för förskingring, trolösthet mot huvudman och mutbrott. Åtalspunkterna brukar skanderas om och om igen av demonstranterna, samtidigt som man för oväsen med trummor och vuvuzelor, en sorts plasttrumpet som producerar en öronbedövande signal. Många som deltar i demonstrationerna motiveras dock i lika hög grad av missnöje mot Netanyahus hantering av coronapandemin, som har resulterat i en arbetslöshet på över 20%. Efter att kraftfullt och effektivt ha näpst den första virusvågen i ett mycket tidigt skede förlorade han snabbt kontrollen när antalet nya virusfall ökade igen. Demonstrationerna, som stadigt har växt i flera månader, tyder på ett omfattande folkligt missnöje, både politiskt, ekonomiskt och socialt.

Netanyahu har emellertid fortsatt starkt stöd bland sina kärnväljare, som ofta försöker organisera motdemonstrationer i anslutning till massprotesterna mot Netanyahu. De är dock i hopplöst numerärt underläge, och kanske just därför är deras retorik så mycket mer aggresiv. När jag passerade Ben Maimon-gatan under fredagen, där både för- och motdemonstanter har permanenta tältläger, hörde jag Netanyahus supportrar dels lovorda premiärministern i närmast religiösa ordalag, samtidigt som man kallade sina politiska motståndare för anarkister, terrorister och pedofiler. Denna fientliga retorik har fått många att frukta att motsättningarna kommer att urarta i politiskt våld.

Många av de boende i centrala Jerusalem där de mest omfattande demonstrationerna brukar hållas har klagat på att oväsendet är outhärdligt. I torsdags kväll valde därför en grupp demonstranter att ställa en liten blomma utanför dörren till varje lägenhet i området för att uttrycka sin tacksamhet för de boendes fortsatta tålamod. På en liten lapp i varje blomkruka stod det, “Vi har inget annat land”.

Paul Widen

Jerusalem

IDF slår tillbaka Hizballah-angrepp

Israelisk patrull på gränsen till Libanon (foto: Gal Liran, IDF)

Israels försvarsstyrkor (IDF) slog sent i eftermiddags tillbaka ett angrepp av den libanesiska terroristorganisationen Hizballah i området Har Dov på Golanhöjderna. Enligt motstridiga uppgifter i media försökte en Hizballah-patrull bestående av tre eller fyra beväpnade män infiltrera israeliskkontrollerat territorium längs en del av gränsen som saknar stängsel. Libanesisk media citerade inledningsvis Hizballah-företrädare som påstod att patrullen lyckades avfyra en rysktillverkad Kornet-missil mot en israelisk pansarvagn. Detta tillbakavisades av IDF, som istället menade att patrullen hade upptäckts medan den fortfarande befann sig på libanesiskt territorium och sedan hade beskjutits så fort den korsade gränsen. Patrullen slog då till reträtt, utan att några israeliska soldater kom till skada. En kort stund därefter förnekade en talesman för Hizballah att några av dess medlemmar överhuvudtaget hade varit inblandade i händelsen och att alltsammans var ett israeliskt påhitt för att skapa en illusion av seger.

IDF höjde beredskapen längs med hela gränsen i slutet av förra veckan, efter att Hizballah uppgav att en av dess medlemmar hade dödats i en israelisk flygattack i Syrien den 22 juli. Terroristorganisationen har tidigare lovat att hämnas varje medlem som stupar i israeliska attacker, vilket gjorde att Hizballahs tillkännagivande tolkades som en varning att en attack var nära förestående. Israels försvarsminister Benny Gantz har vid upprepade tillfällen de senaste dagarna via media varnat Hizballah att varje attack mot Israel kommer att bemötas mycket hårt. Han uppges även ha skickat samma budskap direkt till Hizballahs ledarskap via FN.

Gantz och israels premiärminister Binyamin Netanyahu sammanträdde under kvällen med IDF:s ledarskap i försvarshögkvarteret i Tel Aviv. I en gemensam presskonferens en kort stund därpå varnade de att Libanon och Syrien kommer att hållas ansvariga för alla terroristattacker som utgår från deras respektive territorier.

“Hizballah måste förstå att de leker med elden”, sa Netanyahu.

“Den som vågar utmana IDF:s styrka försätter sig själv och landet från vilket han verkar i fara”, sa Gantz. “Alla attacker mot staten Israel kommer att besvaras kraftfullt, skarpt och smärtsamt”.

Ett spänt lugn råder nu ikväll längs med gränsen mellan Israel och Libanon. Det återstår att se hur länge detta lugn varar. IDF betraktar ännu inte dagens händelse som överspelad, och man bibehåller därför högsta beredskap.

Paul Widen

Jerusalem

Socialdemokraternas one-trick pony

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj (foto: Riksdagen)

“Regeringen bör stå upp för att skydda det palestinska folkets territorium och genom EU verka för att den planerade katastrofen den 1 juli avvärjs”, skrev den socialdemokratiske riksdagsledamoten Jamal El-Haj i en debattartikel i Helsingbords Dagblad den 28 juni. Det han syftade på var Israels premiärminister Benjamin Netanyahus avsikt att 1 juli inleda den juridiska processen för att tillämpa israelisk suveränitet över delar av Västbanken. Att detta ännu inte har hänt är föga förvånande för alla som har den minsta kunskap om israelisk inrikes-och säkerhetspolitik. El-Haj valde dock att utnyttja det befarade israeliska beslutet för att sprida en grovt förenklad bild av konflikten mellan Israel och palestinierna som tidvis övergår i rena lögner. Budskapet är enkelt: Israel är en illegal ockupationsmakt som rutinmässigt beslagtar palestinsk mark och fördriver dess befolkning, medan palestinierna är oskyldiga och hjälplösa offer.

I åratal har detta budskap upprepats gång på gång av El-Haj och hans gelikar i “debattartiklar” varje gång konflikten mellan Israel och palestinierna återaktualiseras. Litanior över israeliska oförrätter som samtidigt försöker sammanfatta en mer än 100-årig konflikt på en dryg A4-sida är dock inte debattinlägg, utan propaganda med halvsanningar och lögner blandade om vartannat. Syftet är inte att informera eller att driva civiliserad opinion, utan att agitera mot Israel.

Att gå i replik mot den här typen av “debattartiklar” och på punkt efter punkt visa hur de förenklar och förvränger verkligheten är förstås möjligt, men fundamentalt kontraproduktivt, eftersom det förutsätter att de faktiskt är inlägg i en saklig debatt. Att gång efter annan behöva konstatera historiska faktum ger dock bara legitimitet åt El-Hajs verklighetsförvrängningar, eftersom intrycket därmed skapas att dessa historiska faktum bara är en åsikt, medan El-Hajs svepande anklagelser är en annan. Sammantaget bidrar denna “debatt” bara till att ständigt fler människor associerar Israel med arrogans, brutalitet och orättvisor. Detta förstår El-Haj och hans gelikar mycket väl, och det är därför de år efter år skriver “debattartiklar” på samma tema med minimala variationer i vilka de öser invektiv över Israel. 

När man undersöker El-Hajs politiska gärning inser man mycket snabbt att han är en one-trick pony: det är palestinaaktivism för nästan hela slanten. Att en folkvald politiker från en konkursmässig kommun som Malmö har valt att engagera sig så fullständigt i en fråga som helt saknar praktisk betydelse för hans valkrets kan kanske tyckas besynnerligt. Borde inte politiker som representerar Malmö istället satsa på integration, utbildning, tillväxt och jobb, frågor som är synnerligen relevanta för Malmö och i vilka staden har ett nästan gränslöst utrymme för förbättring?

Svaret på detta mysterium hittar man utan svårighet när man studerar Mellanösterns misslyckade stater, där antiisraelisk retorik är ett väl beprövat sätt att utnyttja allmänhetens judefientliga attityder för att distrahera medborgarna från ländernas interna ekonomiska och sociala missförhållanden. El-Haj har helt enkelt noterat de stora sociala, politiska och demografiska likheterna mellan dessa misslyckade stater och den i mångt och mycket misslyckade staden Malmö. Hans palestinaaktivism må vara geniun, men den är också det enklaste sättet att tillförsäkra sig politiskt makt i sådana miljöer.

Det vi ser här är alltså ännu ett exempel på mellanösterniseringen av svensk politik. Inte mindre än 3360 malmöiter ansåg att Jamal El-Haj var så förträfflig att de kryssade hans namn på socialdemokraternas valsedlar i riksdagsvalet 2018, trots att han av allt att döma är helt likgiltig inför de enorma problem som staden lider av. Hans socialdemokratiska kollegor har bevisligen fattat vinken, då hans enda uppdrag i riksdagen är att vara suppleant i diverse utskott. Detta ger honom en massa tid över att skriva “debattartiklar” och riksdagsmotioner som agiterar mot Israel, vilket med största sannolikhet kommer att innebära ännu fler röster i nästa riksdagsval.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1115682Läsningar totalt:
  • 61Läsningar idag:
  • 916636Besökare totalt:
  • 59Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen