Idag går Israel till val igen, för fjärde gången på bara två år. Väljarkåren, som omfattar omkring 6.5 miljoner medborgare, är djupt splittrad i det som allmänt betraktas som valets viktigaste fråga: Binyamin Netanyahs politiska framtid. Flera opinionundersökningar har visat att strax över hälften av väljarna inte vill att han ska fortsätta som premiärminister, men oppositionen är utspridd över hela det politiska spektrat, från kommunister och antisionister på vänsterkanten, till delar av den nationalreligiösa högern, samt allt däremellan.

De populära men ytterst osäkra opinionsundersökningarna bör dock tas med en extra nypa salt denna valomgång, då inte mindre än fyra partier svävar precis över valspärren på 3.25%. Mandatfördelningen har därför goda förutsättningar att ändras på ett mycket svårberäkneligt sätt. Extra säkerhetsföreskrifter pga coronapandemin innebär dessutom att mer än 10% av rösterna denna gång kan komma att utgöras av så kallade ”dubbla kuvert”, vilket innebär att de inte läggs i ordinarie vallokaler. Dessa röster kommer att räknas sist och innebär att även vallokalsundersökningarna kan komma att bli djupt missvisande. Det slutgiltiga valresultatet förväntas bli känt först om två veckor. Många politiska bedömare tror att det politiska dödläget kommer att fortsätta och att det därför kan bli aktuellt med en femte valomgång.

Netanyahus Likud-parti leder alla opinionsundersökningar med mycket god marginal och kommer utan tvekan att bli största parti med omkring 30 mandat. För att säkra minsta möjliga majoritet i Knesset behöver han dock ytterligare 31 mandat. De två ultraortodoxa partierna Shas och Yahadut Hatorah, hans mest trogna politiska bundsförvanter, förväntas få sammanlagt omkring 15 mandat. Det nationalreligiösa samlingspartiet Hatzionut Hadatit, som också har lierat sig med Netanyahu, förväntas tillföra ytterligare fyra eller fem mandat – om det lyckas ta sig över valspärren. I bästa fall har alltså Netanyahu omkring 50 säkra mandat och behöver därför ytterligare 11 mandat för att kunna forma en majoritetsregering. Ytterligare ett nationalreligiöst parti, Yamina, som leds av Naftali Bennett (en av Netanyahus många bittra rivaler) skulle teoretiskt sett kunna tillföra ytterligare omkring 10 mandat. Dessa fem partier utgör Netanyahus säkraste (och enda?) chans att bilda en ny regering, och då troligtvis med bara minsta möjliga marginal, 61 av Knessets 120 mandat.

Ett mycket intressant parti att hålla ögonen på i denna valomgång är det islamistiska partiet Ra’am, som nyligen bröt sig ur det arabiska samlingspartiet. Uppbrottet skedde efter att partiledaren Mansour Abbas under hösten uppvaktades av ingen mindre än Binyamin Netanyahu själv och sedan plötsligt började uttrycka en öppenhet för pragmatiska politiska överenskommelser med honom, eller vem som helst som råkar sitta vid makten i Israel. Bland stora delar av Israels arabiska befolkning betraktades detta som helgerån (vilket är en stor del av förklaringen till att denna del av befolkningen är kraftigt underrepresenterad i både politik och näringsliv i Israel), men Abbas försvarade sig med att hans främsta prioritet är hans väljares konkreta behov, inte ideologiska principer. Om Netanyahu eller någon annan erbjuder sig att möta dessa konkreta behov vore det ansvarslöst att avfärda det av principiella orsaker. Islamistpartiet Ra’am kan därför, hur osannolikt det än må låta, bli valets vågmästare – om det klarar sig över valspärren – och eventuellt tillföra de extra mandat som Netanyahu behöver för att bilda en regering. Ingen förväntar sig dock att Mansour Abbas skulle föräras en ministerpost i en sådan regering: istället skulle han ge regeringen passivt stöd utifrån genom att inte rösta emot den.

Netanyahu främsta motiv bakom uppvaktningen av Abbas var dock inte, som flera politiska bedömare snabbt påpekade, att säkra hans politiska stöd, utan att splittra och försvaga det arabiska samlingspartiet, som fick hela 15 mandat i valet i mars förra året. I bästa fall – om Ra’am tar sig över valspärren – väntas de fyra partierna tillsammans få högst 12 mandat, varav åtta till samlingspartiet och fyra till Ra’am. Om Ra’am hamnar under valspärren kan denna siffra komma att sjunka till bara sju, dvs mindre än hälften av det partierna tillsammans fick för bara ett år sedan. Och eftersom det arabiska samlingspartiet fundamentalt motsätter sig Netanyahu vore det naturligtvis mycket gynnsamt för honom om partiet förlorade hälften av sina mandat.

De närmaste dagarna och veckorna väntas bli mycket spända i Israel. De politiska rivaliteterna har legat nära kokpunkten i flera månader och det hör tyvärr inte till ovanligheterna att folk skriker okvädningsord till personer som de uppfattar som sina politiska motståndare. Flera gånger har de arga orden även följts av våld: slag, sparkar, spottloskor och pepparspray är bara några exempel. Flera politiker har vädjat till besinning och en drastisk nedtoning av retoriken och varnat att situationen annars riskerar att sluta med dödsoffer.

Paul Widen

Jerusalem

Israels ställföreträdande premiärminister Binyamin Netanyahu tvingades igår ställa in sin planerade blixtvisit till Förenade arabemiraten efter att Jordanien medvetet dröjde att ge klartecken till Netanyahus planerade flygrutt, som gick genom jordanskt luftrum. När överflygningen slutligen godkändes var det redan för sent.

Netanyahu lade skulden för incidenten på Jordanien. Svårigheterna att koordinera överflygningen ”hade uppenbarligen sin grund i att den jordanska kronprinsens besök till Tempelberget avbröts på grund av oenighet om säkerhetsförfaranden på platsen”, hette det i ett pressmeddelande som skickades ut på torsdagseftermiddagen. I onsdags hade nämligen Jordaniens kronprins Hussein bin Abdullah planerat att besöka al Aqsa-moskén i Jerusalem, som den jordanska kungafamiljen väktar över. Enligt israelisk media hade dock kronprinsen anlänt till Allenby-gränsövergången med betydligt fler och tyngre beväpnade livvakter än vad de båda länderna tidigare hade kommit överens om. När Israel insisterade att säkerhetsstyrkan behövde begränsas valde kronprinsen att avbryta besöket.

Jordaniens utrikesminister Ayman Safadi lade emellertid skulden för incidenten på Israel. ”Vi hade nått en överenskommelse för besöket med den israeliska sidan”, sa han under en presskonferens på torsdagen. ”Vi blev förvånade när de försökte införa nya arrangemang och ändra planen för besöket på ett sätt som skulle ha besvärat Jerusalems befolkning under denna natt av tillbedjan”. Safadi riktade även en diplomatisk känga åt Netanyahu: ”Saken förvärras av de som leker med regionen och dess människors rätt att leva i fred, och som gör detta av valtaktiska och populistiska skäl, vilket förstör förtroendet som är grunden för avslutandet av konflikten”.

Om Netanyahu och det jordanska kungahuset inte hade gnabbats över pilgrimsfärder och flygrutter är det dock troligt att Netanyahu ändå hade tvingats ställa in sitt besök till Förenade arabemiraten, då hans fru Sara hastigt blev inlagd på sjukhus natten till torsdagen pga blindtarmsinflammation. Denna händelse föregicks av att ett explosivt videoklipp (länk, på hebreiska) spreds i sociala medier i vilket den amerikanske journalisten Dan Raviv intervjuade David Arzi, före detta vice VD för en civil gren av det israeliska flyg- och rymdföretaget IAI. I intervjun hävdar Arzi att han 1999 tilläts läsa igenom ett topphemligt juridiskt kontrakt mellan Binyamin Netanyahu och dennes fru Sara som hade sammanställts av David Shimron, Binyamin Netanyahus personlige advokat och tillika kusin. Kontraktet stipulerar att 1. Binyamin inte får göra resor som inkluderar en övernattning om inte Sara åtföljer honom; 2. Sara får delta i alla regeringens sammanträden; 3. Sara måste ge sitt skriftliga godkännande till tillsättningar av chefsposten för spionorganisationen Mossad, chefsposten för den interna säkerhetstjänsten Shin Bet, samt posten som överbefälhavare för Israels försvarsstyrkor (IDF). I kontraktet ges Sara även full kontroll över parets ekonomi, och om kontraktet bryts av Binyamin ska parets samtliga ekonomiska tillgångar tillfalla henne. Intervjun avslutas med att Arzi förklarar att han själv röstar på Likud, partiet som Netanyahu leder, och har gjort det i hela sitt liv.

David Shimron, Netanyahus personlige advokat som ska ha sammanställt dokumentet och även visat det för David Arzi (för att imponera på honom och visa hur nära han stod till Netanyahu), har tillbakavisat alla uppgifter. Det har även Binyamin Netanyahu, som anklagade Arzi för att ljuga och lovade att stämma honom för förtal. Enligt israelisk media ska David Arzi ha genomgått två lögndetektortester som visade att han talade sanning (lögndetektortester används flitigt i Israel för att styrka uppgiftlämnares trovärdighet, men de får inte användas som bevis i domstol). Arzi ska även ha utmanat Shimron att också genomgå ett lögndetektortest för att se vem av dem som talar sanning.

Att de extremt graverande anklagelserna mot paret Netanyahu direkt föregick Saras plötsliga inläggning på sjukhus har naturligtvis orsakat intensiva spekulationer i Israel. Lider hon av blindtarmsinflammation eller nervsammanbrott? Är Saras sjukhusvistelse den egentliga orsaken till Binyamins inställda resa till Förenade arabemiraten (enligt kontraktet ska han ju inte få övernatta någonstans utan henne)? Var bråket med Jordanien i själva verket framtvingat för att ge Netanyahu en annan förevändning för den inställda resan? Binyamin Netanyahu tycktes för sin del göra en poäng av att förefalla Mycket Upptagen under torsdagen och hans långa och högljudda bilkortege for kors och tvärs över staden för möten med bland andra Tjeckiens premiärminister Andrej Babis och Ungerns premiärminister Viktor Orban.

Detta är ingalunda första gången som Sara Netanyahus inflytande över sin make har hamnat i strålkastarljuset i Israel. Hon anses allmänt ligga bakom flera förgiftade relationer mellan Netanyahu och andra israeliska toppolitiker, exempelvis med president Reuven Rivlin, liksom med partiledaren för Yamina, Naftali Bennett, samt dennes trogna sekond Ayelet Shaked. Otaliga berättelser har i många år florerat i Israel om Saras hysteriska humör och krav på inflytande och hon betraktas därför ofta som Israels mest hatade kvinna. Den israeliska väljarkåren är därför ganska luttrad, och även om många förfasade sig över de nya uppgifterna är det oklart om skandalen kommer att påverka valet om 11 dagar. De som vill ersätta Netanyahu har redan en bestämd uppfattning om honom, och de som fortfarande stödjer honom – ”det finns inget trovärdigt alternativ” är den vanligaste motiveringen – rycker mest på axlarna åt alltsammans.

Jerusalem

En 25-årig israelisk kvinna har de senaste två veckorna hållits fången i Syrien efter att hon av misstag vandrade över gränsen mellan länderna under ett oväder. Så lyder den officiella israeliska versionen av den osannolika händelsen, som fram tills igår eftermiddag var censurbelagd i Israel för att inte försvåra de indirekta förhandlingarna med Syrien via ryska medlare. Varför den israeliska kvinnan lämnade sitt hem i den ultraortodoxa bosättningen Modi’in Illit på Västbanken och hur hon lyckades korsa den hårt bevakade gränsen till Syrien obemärkt är inte klarlagt.

Klart är däremot att den syriska regimen valde att utnyttja händelsen för att säkerställa frigivningen av ett antal syriska fångar som sitter fängslade i Israel. Igår morse flög därför en israelisk delegation bestående av bland andra rådgivaren i nationella säkerhetsfrågor Meir Ben-Shabbat och koordinatören för krigsfångar Yaron Bloom till Moskva, enligt uppgift för att slutföra de indirekta förhandlingarna. De återvände senare samma dag efter ett bakslag: de två syriska terrordömda medborgarna som Syrien krävde i utbyte mot den tillfångatagna israeliska kvinnan ska enligt uppgift ha vägrat att låta sig deporteras till Damaskus. Båda två är nämligen hemmahörande i de israelkontrollerade Golanhöjderna, där många drusiska invånare fortfarande är lojala till den syriska regimen och därför har syriskt medborgarskap.

På torsdagskvällen blev det dock känt att den israeliska kvinnan redan igår fördes från Syrien till Moskva och att den israeliska delegationen, i vilken det också ingick en doktor, hade fått träffa henne. Tydligen hade de israeliska förhandlarna förväntat sig att kvinnan skulle få återvända till Israel med dem, men bakslaget i förhandlingarna gjorde att de istället återvände tomhänta. Idag frigav Israel två andra syriska medborgare som har suttit häktade sedan de vandrade över gränsen mellan länderna för några veckor sedan. Samtidigt uppges en av de två terrordömda syrierna ha frigivits från husarrest, men det är änu oklart om och i så fall till vilket land den andra terrordömda syriern kommer att friges. Koordinatören för krigsfångar Yaron Bloom uppges ikväll ha avrest till Moskva ännu en gång. Förhoppningen är att han ska återvända senare inatt tillsammans med den israeliska kvinnan. En slutgiltig förhandlingslösning tycks alltså vara nära förestående, även om de exakta detaljerna fortfarande inte har offentliggjorts.

Fångutväxlingar mellan Israel och dess fiender brukar annars vara betydligt mindre jämlika än den som nu ser ut att ta form. När den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit frigavs i oktober 2011 efter nästan fem och ett halvt års fångenskap i Gaza, krävde den palestinska terroristorganisationen Hamas inte mindre än 1027 palestinska fångar i utbyte, varav mer än 300 hade dömts till livstids fängelse för terrorbrott. I juli 2008 frigav Israel fem Hezballah-terrorister, däribland den ökände barnmördaren Samir Kuntar, i utbyte mot kvarlevorna av två israeliska soldater. Att den syriska regimen nu bara tycks få fyra fångar, varav två inte ens har några terroranknytningar, i utbyte mot en levande israelisk medborgare väcker därför många frågor.

Paul Widen

Jerusalem