Nyvalets laguppställningar klara

Israels president Reuven Rivlin (till vänster) besöker valmyndighetens rösträkning i Knesset efter valet i april 2019 (Mark Neiman, GPO)

Den fjärde valkampanjen på bara två år är nu i full gång i Israel och hela 39 partier kämpar denna gång om Knessets 120 mandat. Högst 13 av dem beräknas dock få tillräckligt många röster för att nå över valspärren, som ligger på 3.25%. Enligt de senaste opinionsundersökningarna befinner sig flera partier, både nya politiska konstellationer och äldre, mer anrika partier, väldigt nära denna spärr. Här märks framförallt det socialdemokratiska arbetarpartiet Avodah, som helt dominerade israelisk politik fram till 1977, men som nu i bästa fall beräknas vinna högst sju mandat. Samtidigt ser det helt nya högerpartiet Tikvah Chadashah ut att bli tredje största parti. Sådana politiska omskakningar hör dock inte till ovanligheterna i Israels dynamiska politiska klimat, där nya politiska partier ständigt uppstår, ibland varaktigt och ibland helt flyktigt.

Enligt i princip alla opinionsundersökningar kommer högerpartiet Likud, med Israels ställföreträdande premiärminister Binyamin Netanyahu i spetsen, att än en gång vinna en pluralitet av rösterna i valet den 23 mars. Men trots att Likud och övriga högerpartier ser ut att vinna en större andel av rösterna än i något tidigare val pekar mycket på att det kan bli svårt för Netanyahu att bilda en koalitionsregering. Högerpartierna Tikvah Chadashah och Yisrael Beitenu har nämligen lovat att aldrig sitta i samma regering som honom, medan Yamina lutar åt samma håll. Ledarna för dessa tre partier hyser en djup misstro mot Netanyahu, en misstro som bara överträffas av deras förakt mot densamme. Sådana känslor har förstås aldrig tidigare utgjort ett oöverkomligt hinder för politiska överenskommelser, men Netanyahus upprepade löftesbrott de senaste två åren har resulterat i att hans förtroendekapital nu är nästan helt förbrukat.

Valet om knappt sex veckor har därför alla förutsättningar att sluta oavgjort. En koalitionsregering utan Likud vore näst intill omöjlig att bilda. Även om flera koalitionskonstellationer vore teoretiskt möjliga baserat på ideologi och partistorlek kommer Netanyahu att kräva att få fortsätta som premiärminister även denna gång, dels för att Likud ser ut att bli det i särklass största partiet, men framförallt för att de tre åtalen mot Netanyahu enligt lag förbjuder honom från att inneha någon annan ministerpost. Om han skulle misslyckas med att samla en majoritet av Knessets ledamöter bakom sig skulle han dock ändå få fortsätta som ställföreträdande premiärminister, medan Israel skulle gå mot ännu ett nyval, det femte i rad sedan april 2019. Även om Netanyahu skulle gå miste om en avgörande valseger skulle han alltså inte nödvändigtvis förlora premiärministerposten. Åtskilliga politiska kommentatorer har indikerat att ett sådant scenario inte går att utesluta.

Ytterligare två politiska händelser i Israel är värda att notera i upptakten till valet. Den ena rör det arabiska samlingspartiet, som fram tills helt nyligen bestod av fyra olika partigrupper. De kunde emellertid inte enas om vissa grundläggande principer inför det kommande valet, varför den islamistiska partifraktionen Ra’am valde att gå sin egen väg. Den som har satt käppar i hjulet för fortsatt samarbete är Ra’ams partiledare Mansour Abbas, som de senaste månaderna har sagt sig vara öppen för att stödja Netanyahu om detta skulle gynna partiets väljare. Netanyahu har själv gjort flera positiva utspel mot Israels arabiska befolkning den senaste tiden, i skarp kontrast till hans retorik under valet i mars 2015, då han ökända varning om att “araberna går man ur huse” till valurnorna kritiserades hårt både inrikes och utrikes. Nästan alla opinionsunersökningar indikerar dock att Ra’am inte kommer att klara sig över valspärren denna gång, medan det arabiska samlingspartiet ser ut att försvagas avsevärt efter splittringen, från 15 mandat i valet i mars 2020 till mellan nio och tio mandat kommande val. Det kan förstås inte uteslutas att det var just detta Netanyahu eftersträvade när han började uppvakta Mansour Abbas för några månader sedan.

Den andra politiska händelsen som är värd att notera är sammanslagningen mellan det lilla religiösa högerpartiet Hatzionut Hadatit och de två ännu mindre ultranationalistiska partierna Otzmah Yehudit och Noam. Enligt flera opinionsundersökningar kommer detta samarbetsparti att nå över valspärren och säkra mellan fyra och fem mandat. Sammanslagningen skedde efter påtryckningar från Netanyahu, som vill undvika att högerröster går till spillo på småpartier som inte har en chans att klara sig över valspärren. Detta har dock kritiserats hårt av politiker tvärs över det politiska spektrat i Israel, som pekar på de två småpartiernas extremistiska ståndpunkter i flera frågor. Itamar Ben-Gvir, ledaren för Otzmah Yehudit, brukade exempelvis ha en inramad bild på den judiske terroristen Baruch Goldstein upphängd på sin vardagsrumsvägg (Goldstein mördade 29 palestinier i en moské i Hebron i februari 1994). I sin ungdom var Ben-Gvir dessutom ordförande i ungdomsförbundet för det ultranationalistiska Kach-partiet, som terrorstämplades av Israels regering 1994. Övriga högerpartier i Israel har därför vägrat att befatta sig med Otzmah Yehudit och flera av Netanyahus egna partikamrater i Likud har sagt sig vara ovilliga att sitta i samma regering som Ben-Gvir. Netanyahu själv motsätter sig inte att inkludera Hatzionut Hadatit i nästa koalitionsregering, men har samtidigt lovat att inte ge någon ministerpost till Ben-Gvir. Att Netanyahu överhuvudtaget överväger att göra sig beroende av “kahanister”, som rasistiska högerextremister brukar kallas i den politiska jargongen i Israel, kan dock göra det ännu svårare för honom att bilda en koalitionsregering, eftersom den absoluta merparten av den israeliska högern inte vill ha något samröre med ultranationalister.

Paul Widen

Jerusalem

Veckans snackis i Israel

Två av satirprogrammet Eretz Nehederets skådespelare föreställande Rabbi Chaim Kanievsy (till höger) och hans sonson Yanki (foto: Eretz Nehederet)

Det israeliska satirprogrammet Eretz nehederet (“underbart land”) på kanal 12 visade i onsdags kväll en sketch som väckte starka känslor bland många israeler och som därför ger en mycket intressant inblick i samhällsdebatten i landet. Sketchen inleddes med att programledaren Eyal Kitzis påannonserade kvällens gäst: Israels premiärminister. Men in i studion kom inte Binyamin Netanyahu, utan en skådespelare utklädd till den ultraortodoxe rabbinen Chaim Kanievsky, sittandes i en rullstol puttad av en annan skådespelare som skulle föreställa ett av rabbinens barnbarn, Yanki.

“Jag syftade förstås på premiärminister Binyamin Netanyahu”, säger programledaren till kameran, “men i sanningens namn är detta inte helt missvisande”. Den 92-årige Kanievsky är nämligen en av Israels mest inflytelserika rabbiner, och hans ord – som oftast tolkas och framförs av hans 30-årige sonson Yanki – är lag för många av landets hundratusentals ultraortodoxa judar. I lördags kväll gav rabbinen klartecken till flera ultraortodoxa skolor som drivs i hans regi att återuppta undervisningen dagen därpå, i strid mot regeringens order att alla skolor måste hållas stängda tills antalet nya virusfall per dag sjunker drastiskt. Poliser som har försökt upprätthålla nedstängningen i ultraortodoxa städer och bostadsområden har ofta mötts av våldsamt motstånd av invånarna.

Åter till onsdagskvällens sketch. “Varför stänger ni inte er Talmud som den sekulära befolkningen stänger sina skolor?” frågar programledaren sin gäst. ‘Yanki’ vänder sig då till sin lomhörde ‘farfar’ och skriker samma fråga i hans öra. Sedan frågar han honom med ett flin, “Vad säger farfar, ska jag kalla honom kättare eller nazist?”

“Nazist”, mumlar ‘Kanievsky’.

“Farfar säger kättare!” utropar ‘Yanki’.

“Farfar sa nazist”, kontrar programledaren.

“På jiddisch betyder nazist kättare”, förklarar ‘Yanki. “Det är ett fantastiskt språk!”

Vid denna tidpunkt dyker ‘Binyamin Netanyahu’ (spelad av Mariano Edelman) upp i studion, men han vågar inte gå upp på scenen. “Yanki, fråga farfar om jag får stiga in!” ropar han ängsligt från scenkanten.

“Nej!” fräser ‘Kanievsky’.

“Farfar säger nej!” upprepar ‘Yanki’.

“Okej, tack”, säger ‘Netanyahu’ undergivet och vänder på klacken.

“Nej, nej, nej, farfar skojar bara!” skrattar ‘Yanki’ och vinkar in ‘Netanyahu’. “Är du helt dum i huvudet?”

“Åh jag trodde…” stammar ‘Netanyahu’ med ett undergivet leende och går in i studion och kysser ‘Kanievskys’ hand.

Sketchen fortsätter sedan i samma anda: ‘Kanievsky’ mumlar i skägget på jiddisch, ‘Yanki’ tolkar hans mummel till hebreiska, och ‘Netanyahu’ låter sig hunsas och förödmjukas utan invändningar. Av humoristiska skäl överdriver sketchen naturligtvis relationen mellan verklighetens Rabbi Kanievsky och premiärminister Netanyahu, men beskrivningen är ändå mer rättvisande än Netanyahu skulle önska: faktum är att Israels tillförordnade premiärminister de senaste månaderna ofta har haft anledning att kontakta Kanievsky för att bönfalla honom att beordra sina hundratusentals anhängare att följa regeringens coronarestriktioner. Men precis som alla andra som vill tala med den vördade rabbinen får Netanyahu istället prata med Yanki, rabbinens sonson och talesperson. Och om Kanievsky uppmanar sina anhängare att hålla de ultraortodoxa skolorna öppna i strid mot coronarestriktionerna kan Netanyahu bara respektfullt vädja till honom – eller rättare sagt: vädja till Yanki – att ändra sitt beslut och hålla skolorna stängda. Om Kanievsky ogillar det Netanyahu säger kan han nämligen när som helst förklara för sina anhängare att Netanyahu är de ultraortodoxas fiende, en anklagelse som rutinmässigt riktas mot sekulära israeliska politiker som ifrågasätter eller kritiserar det ultraortodoxa ledarskapet. Netanyahus mest trogna politiska allierade – Israels två ultraortodoxa partier Yahadut Hatorah och Shas – skulle då överge honom, vilket nästan garanterat skulle innebära dödsstöten för Netanyahus politiska karriär.

Israels premiärminister är alltså i praktiken inte Binyamin Netanyahu, hävdar satirprogammet Eretz Nehederet något tillspetsat, utan en 30-årig ultraortodox man från Bnei Brak vid namn Yanki som råkar vara barnbarn till en av landets mest inflytelserika rabbiner. Netanyahu må besluta att stänga landets alla skolor, restauranger och affärer och bötfälla alla som bryter mot nedstängningen, men i många ultraortodoxa städer och bostadsområden märks det inget av detta: livet fortsätter som vanligt. Och eftersom Netanyahu är helt beroende av de ultraortodoxa partiernas stöd är han ytterst ovillig att konfrontera dem.

Orsakerna till den utbredda oviljan bland de ultraortodoxa att åtlyda regeringens restriktioner är emellertid väldigt enkla och inte alls så fräcka som Eretz Nehederet låter antyda. Ultraortodoxa familjer har i genomsnitt 7.1 barn. Som regel jobbar inte männen, som istället studerar religiösa texter i vuxenskolor livet ut. Däremot förvärvsarbetar många kvinnor, ofta i underbetalda jobb, samtidigt som de har huvudansvaret för hushållet och för barnen. Många barn och låg inkomst betyder utbredd fattigdom, som i sin tur medför trångboddhet: stora familjer inklämda i lägenheter som egentligen är dimensionerade för mindre än hälften så många människor. Hemmet är därför främst den plats dit man återvänder på kvällen för att sova, och som man sedan lämnar så fort man har vaknat. Många ultraortodoxa barn tillbringar nästan hälften av dygnets timmar i skolan.

Att stänga ner alla skolor och kräva att alla barn i möjligaste mån ska hålla sig hemma i flera veckor i sträck är således i praktiken helt orealistiskt för den absoluta majoriteten av Israels ultraortodoxa befolkning (som dessutom skyr TV, internet och smartphones). Sanningen är alltså inte så enkel som att Rabbi Kanievsky maktfullkomligt trotsar regeringen och struntar i konsekvenserna. Snarare är det så att han är lyhörd för de tiotusentals människor som konstant och i yttersta desperation vädjar till honom att låta öppna skolorna därför att det är tortyr att tvinga familjer med 10 barn att stänga in sig i två rum och kök på 57 kvadratmeter.

De systematiska överträdelserna av regeringens coronarestriktioner i många ultraortodoxa områden har medfört en mycket hög kostnad: trots att de bara utgör 12% av befolkningen står de för 40% av alla nya virusfall. Tre gånger så många ultraortodoxa har dött av Covid-19 jämfört med resten av befolkningen. Trots att 30% av Israels befolkning redan har fått den första dosen av Pfizer/BioNTechs vaccin och 16% också den andra dosen har smittspridningen i landet aldrig varit större. Antalet döda per dag är nu i nivå med Sverige, det land som många i Israel förra våren pekade på som ett varnande exempel. Mer än en fjärdedel av Israels 4671 dödsoffer har avlidit den senaste månaden.

Igår kväll skulle Israels regering ha sammanträtt för att besluta om ytterligare en förlängning av innevarande nedstängning, som löper ut sent på söndag kväll. Hälsoministeriet förespråkar ytterligare en veckas nedstängning, men flera andra ministrar vill begränsa den till fyra dagar. Så blev det emellertid inte, då försvarsminister Benny Gantz menade att det vore meningslöst att förlänga nedstängningen när restriktionerna systematiskt ignoreras i många ultraortodoxa områden där smittspridningen är som störst. För att gå med på en förlängning krävde han därför att Knesset först måste rösta igenom ett lagförslag som stipulerar att bötessummorna för brott mot restriktionerna fördubblas och att polisen börjar övervaka efterlevnaden av restriktionerna lika nitiskt i ultraortodoxa områden som i övriga landet. Detta motsätter sig dock de två ultraortodoxa partierna som också sitter i koalitionsregeringen, som därför har pressat Netanyahu att mildra lagförslaget. När Netanyahu försökte hitta en kompromiss ställde Gantz ett ultimatum: om Knesset inte röstar igenom det befintliga lagförslaget omedelbart (där det har stöd av en klar majoritet) kommer Gantz att förhindra att regeringen sammanträder för att besluta om en förlängning av nedstängningen. Då Knesset normalt inte sammankallas på söndagar ser det därför just nu ut som att alla coronarestriktioner automatiskt kommer att löpa ut på söndag kväll, trots att alla egentligen är överens om att situationen i landet är extremt akut.

Paul Widen

Jerusalem

“Israel har vaccinerat 150,000 palestinier”

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu (stående, med svart munskydd) gratulerar Jabarin Muhammad (sittande, med svart munskydd), som på nyårsdagen fick Israels miljonte vaccindos. (Foto: Haim Zach, GPO)

När Israel gör någonting riktigt bra och imponerande brukar israelhatarna som bekant bli helt knäpptysta medan de desperat klurar på hur de positiva bedrifterna ska kunna användas för att kritisera och fördöma Israel. Den judiska statens världsledande vaccinationskampanj mot coronaviruset har således fått Sveriges Radios mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén att se det som sin uppgift att förklara hur denna positiva nyhet ejängkligen är negativ. Palestinier ingår inte i Israels vaccinationskampanj, rapporterar hon (från Kairo).

Nu är emellertid detta inte sant, om man håller sig till Cecilia Uddéns egen definition av vem som är att betrakta som palestinier. Hon brukar nämligen kalla Israels arabiska medborgare för “palestinier” (se exempelvis här och här), och det bor som bekant *kollar anteckningarna* mer än 1.5 miljoner palestinier (dvs. israeliska araber) i Israel. Alla dessa ingår i Israels vaccinationskampanj. Det bor även mer än 330,000 palestinier i Jerusalem, som omfattas av Israels hälsovårdssystem och därför ingår i vaccinationskampanjen, även om bara en minoritet av dem har israeliskt medborgarskap. Enligt Cecilia Uddéns egen definition av begreppet omfattas alltså nästan två miljoner palestinier av Israels vaccinationskampanj, på exakt samma villkor som Israels judiska befolkning.

Cecilia Uddén hade således kunnat skriva en artikel med den helt korrekta rubriken, “Israel har vaccinerat mer än 150,000 palestinier”. Bara för omväxlings skull, liksom. Som illustration hade hon kunnat välja en bild på Jabarin Muhammad, som på nyårsdagen fick Israels miljonte vaccindos. Men för att förvandla en positiv nyhet till en negativ nyhet väljer Cecilia Uddén att inte låtsas om dessa palestinier, för att istället fokusera på de andra palestinierna, de som bor på Västbanken och i Gaza. De palestinier vars hälsovård Israel inte har ansvar för. Föjävlitt att Israel inte har vaccinerat dem, tycker Cecilia! Hon ringer upp en palestinsk politisk aktivist och får – döm om vår förvåning! – omedelbart medhåll. Apartheid, konstaterar han myndigt. Cecilia knåpar ihop sitt alser, mailar iväg det till Sveriges Radio, och vips har vitt förvandlats till svart.

Har den palestinska regeringen i Ramalla officiellt bett att få omfattas av Israels vaccinationskampanj? Nej, men detta nämner naturligtvis inte Cecilia Uddén. Har den palestinska terroristorganisationen Hamas, som de facto styr Gaza, officiellt bett att få omfattas av Israels vaccinationskampanj? Nej, men detta nämner hon naturligtvis inte heller. Istället citerar hon en palestinsk politisk aktivist som inte har något politiskt uppdrag och därför varken har ansvar för eller insyn i frågan, som påstår att världshälsoorganisationen WHO har begärt att Israel ska vaccinera palestinsk sjukvårdspersonal. Har WHO officiellt framfört en sådan begäran? Nej. Har WHO överhuvudtaget befogenhet att framföra en sådan begäran? Nej.

“Det finns en märklig korrelation mellan de som anser att Palestina är en självständig stat och de som anser att den palestinska regeringen borde vara helt befriad från att agera som en ansvarsfull stat”, konstaterade nyligen den israeliske entreprenören Asher Fredman på Twitter till ingen speciell, men en bättre beskrivning av Cecilia Uddén vore svår att hitta.

Paul Widen

Jerusalem

Israel: bäst och sämst på samma gång

Binyamin Netanyahus fru Sara mottog igår den andra dosen av Pfizer-BioNTechs coronavaccin (foro: Haim Zach, GPO)

Igår nådde Israel ytterligare en milstole i kampen mot coronaviruset, när en dagisfröken i Ramle blev den tvåmiljonte medborgaren att få den första dosen av Pfizer-BioNTechs vaccin. Landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu var naturligtvis på plats för att bli fotograferad och betona sin egen roll i landets imponerande vaccinationskampanj. “Var och varannan timme blir jag uppringd av världsledare som ber oss om hjälp”, sa en mycket nöjd Netanyahu. “Israel har blivit världsbäst på vaccinering, men vi har också goda vänner och jag säger till dem att vi kommer att hjälpa dem, men först måste vi tillgodose våra medborgares behov utan undantag på ett helt jämlikt sätt”.

Den framgångsrika vaccinationskampanjen till trots ligger även Israel i toppen av listan på länder där smittspridningen är som störst, med närmare 10000 nya fall om dagen. De flesta sjukhusen är akut överbelastade och dödssiffran stiger fortare än någonsin tidigare under pandemin, trots att landets tredje nedstängning nu är inne på sin andra vecka. Israel tävlar med världens värst utsatta länder USA, Storbritannien och Sverige om var viruset sprids fortast, ett faktum som Netanyahu givetvis inte pratar lika högt om.

Förklaringarna till Israels framgångsrika vaccinationskampanj är framförallt landets välutvecklade sjukvårdssystem, där logistiken i princip redan var på plats för att implementera Netanyahus ambitiösa plan att bli det första landet i världen att vaccinera alla medborgare. En viktig komponent har även varit Israels välkända improvisationsförmåga: vaccindoser som återstår vid dagens slut när alla bokade patienter är avklarade ges ut till vem som helst, oavsett ålder, som råkar befinna sig i närheten av en vaccinationsstation. Det har till och med hänt att förbipasserande har stoppats och erbjudits en dos av sjukvårdspersonal som aktivt gått ut på gatan för att leta efter volontärer.

En mindre smickrande men ytterst central förklaring till Israels framgångar är dock att landet betalar motsvarande 392 kronor per person för Pfizer-BioNTechs vaccin. Detta ska jämföras med EU, som bara betalar motsvarande 123 kronor per person. Notan för detta kommer naturligtvis att hamna hos skattebetalarna. Medan EU förtjänar att klandras för att ha slösat dyrbar tid på att tjafsa om priset har problemet i Israel snarare varit det omvända: regeringen (läs: Netanyahu) har utan invändningar gått med på att betala mer än tre gånger så mycket för vaccinet än EU. Det är som bekant ganska lätt att bränna andras pengar.

Detta leder oss till den viktigaste förklaringen till den israeliska framgångssagan, som framgick tydligare än någonsin igår kväll när israeliska kanal 12 visade en hemligt inspelad video av Netanyahu under ett möte med småföretagarföreningen Ani Shulman. I videon förutspådde Netanyahu att hans parti Likud kommer att vinna minst 40 mandat (dvs. en tredjedel av rösterna) i valet den 23 mars. Orsaken till hans optimism var Israels framgångsrika vaccinationskampanj, som Netanyahu hoppas ska vara nästan helt avklarad i lagom tid till valdagen. Väljarkåren kommer att tacka honom genom att ge honom förnyat förtroende, siade Netanyahu, och blottlade sin cynism en gång för alla: “Coronaviruset sänker mig när det stiger, och coronaviruset lyfter mig när det sjunker”. Netanyahus enorma iver är alltså först och absolut främst motiverad av hans egen desperata kamp att hålla sig kvar vid makten.

De församlade småföretagarna lät sig dock inte imponeras av hans resonemang. Idag är deras problem naturligtvis värre än någonsin, men organisationen Ani Shulman grundades redan 2019 mot bakgrund av helt andra problem: företagsmonopol, övermäktiga fackföreningar och onödig byråkrati för småföretagare. Netanyahu har suttit vid makten sedan 2009 och gjort ytterst lite för att komma till rätta med dessa problem. Den framgångsrika vaccinationskampanjen visar tydligt att Netanyahu inte låter sig stoppas när han vill få något gjort, medan många av landets övriga problem och utmaningar har fått ligga i princip orörda under hans snart mer än 12 år i rad vid makten, menade de missnöjda småföretagarna. Netanyahu skyllde då ifrån sig på sin egen före detta finansminister Moshe Kachlon och lovade att tillgodose alla deras krav – om de bara ger honom ytterligare en chans på valdagen.

Ironiskt nog har alltså Israels imponerande vaccinationskampanj blottlagt en mycket obekväm sanning om Netanyahu: han agerar otroligt effektivt när han har identifierat något som gynnar honom politiskt, men han är totalt ointresserad av att ta tag i problem som riskerar att försvaga honom.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 1188826Läsningar totalt:
  • 12Läsningar idag:
  • 982915Besökare totalt:
  • 12Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen