Ängsliga judar

“Juden som föreslog idén att skilja flyktingar från sina barn vid den mexikanska gränsen”, skrev den israeliske TV-journalisten Amichai Stein på Twitter den 17 juni 2018 (foto: skärmdump av Twitter)

Häromdagen blev jag uppmärksammad på en synnerligen tarvlig artikel i Dagens Nyheter skriven av Jackie Jakubowski. Nu publicerades den visserligen redan den 18 februari och är alltså inte purfärsk, men fenomenet som den är ett uttryck för är tyvärr ständigt aktuellt: judar som pekar ut förkastliga människor och samtidigt känner sig manade att framhäva, till och med betona, att dessa förkastliga människor är judar.

“President Donald Trumps dotter Ivanka och hennes man Jared Kushner är inte längre ‘USA:s mest illa omtyckta judar'”, inleder Jakubowski sin artikel, med hänvisning till den amerikanska (judiska) tidningen The Forwards årliga utdelning av denna titel till “en judisk amerikan som landets judar har anledning att skämmas över”. 2018 utsågs istället Stephen Miller, politisk rådgivare till president Donald Trump, till USA:s mest hatade jude, förklarar Jackubowski. Stephen Miller sägs ligga bakom några av Trumps mest kritiserade policybeslut, exempelvis familjeseparation av illegala immigranter, vilket i praktiken har resulterat i att tusentals barn hamnat i interneringsläger.

Vad har då Stephen Millers judiskhet med saken att göra? Inget alls, förstås. Hans idéer kan utan problem kritiseras helt på sina egna villkor, utan hänvisning till att han råkar vara en jude. De enda som tycker att hans etniska/religiösa tillhörighet är relevant är alltså andra judar. Ja, och antisemiter, förstås.

Nu befinner sig förstås Jackie Jackubowski i gott sällskap när han tar sig an detta märkliga ämne. Förutom i The Forward har Stephen Millers judiskhet även framhävts av israeliska journalister, och då helt utan krusiduller: “Juden som föreslog idén att skilja flyktingar från sina barn vid den mexikanska gränsen”, skrev exempelvis den israeliske TV-journalisten Amichai Stein på Twitter den 17 juni 2018 när han kommenterade Millers roll i beslutet. Ett annat iögonfallande exempel på samma fenomen gick att läsa i den engelskspråkiga nättidningen Times of Israel den 11 maj 2017, när USA:s vice justitieminister Rod Rosenstein oförhappandes fick ansvar för den så kallade Mueller-utredningen och många misstänkte att denne Rosenstein var en av president Trumps nickedockor. “Vem är då denne Rosenstein?” undrar artikelförfattaren, och fortsätter sedan: “Detta är hans bakgrund, hans judiska kopplingar, samt vad folk säger om honom nu.” Och vad hade Rod Rosensteins “judiska kopplingar” med hans arbete att göra? Inget alls, förstås.

Denna ängsliga judiska impuls att föregå antisemiternas förväntade angrepp genom att vara först med att fördöma verkliga eller misstänkta missgärningar begångna av andra judar resulterar alltså i artikelrubriker och formuleringar som man annars bara kan hitta på Radio Islams hemsida eller i SMR:s tidning Nationellt Motstånd. Men eftersom det är judar som skriver dessa artiklar är det okej. Att Jackie Jackubowskis artikel publicerades i DN och inte i en renodlat judisk publikation är emellertid lite märkligt, eftersom de outtalade men ack så uppenbara publicistiska riktlinjerna i svenska dagstidningar annars föreskriver att etnisk tillhörighet inte ens får uppges när det är en viktig del av polisens signalement för en efterlyst brottsling. DN gör alltså ett avsteg från riktlinjerna för att kunna föra en ohämmad diskussion om den förkastlige juden Miller, som viskar sina ondskefulla råd i Trumps öra och som bevisligen “inget har lärt av sin släkts erfarenhet”, som vi blir informerade om redan i ingressen.

Här kommer ett annat besynnerligt fenomen till uttryck som om möjligt är ännu mer uppseendeväckande än det första, men också det ständigt aktuellt: uppfattningen att det judiska folkets historiska erfarenhet av oförrätter borde ha resulterat i “snälla” judar. Det judiska folkets lidande är ensamt i världen om att ha ett slags kollektivt, pedagogiskt syfte: lidandet är menat att lära judarna en läxa. Få saker är därför så provocerande som judar som skamlöst framlever sina liv som Stephen Miller, till synes utan att ha lärt sig sin läxa. Det är nästan att man önskar att de fick bakläxa, eller hur?

Paul Widen

Jerusalem


Preliminärt åtalsbeslut mot Netanyahu

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt TV-sända tal under torsdagskvällen (foto: skärmdump)

På torsdagskvällen offentliggjorde Israels justitiekansler Avichai Mandelblit ett 57 sidor långt åtalsunderlag för tre separata rättsfäll i vilka premiärminister Binyamin Netanyahu står som huvudmisstänkt. I samtliga tre fall omfattar åtalspunkterna bedrägeri och trolöshet mot huvudman. I ett av fallen misstänkts Netanyahu även för mutbrott. Det är första gången i staten Israels historia som det föreligger ett åtalsunderlag gällande en sittande premiärminister.

De tre rättsfallen omnämns i israelisk media som 1000, 2000 och 4000. I det första, 1000, misstänks Netanyahu ha mottagit gåvor i form av cigarrer och champagne till ett sammanlagt värde av motsvarande minst en miljon kronor från Hollywoodproducenten Arnon Milchan. I utbyte ska Netanyahu bland annat ha säkrat ett amerikanskt 10-årsvisum åt Milchan, som är en israelisk medborgare. Åtalspunkterna som Mandelblit yrkar på i detta fall är bedrägeri och trolöshet mot huvudman. I rättsfall 2000 misstänks Netanyahu ha haft hemliga överläggningar med Arnon Mozes, ägaren till Israels näst största dagstidning Yediot Acharonot, med syfte att minska den Netanyahuvänliga tidningen Israel Hayoms marknadsandelar i utbyte mot att Yediot Acharonot tonar ner sin hårt kritiska linje mot Netanyahu. Även i detta fall yrkar Mandelblit på bedrägeri och trolöshet mot huvudman. I det sista rättsfallet, 4000, misstänks Netanyahu under sin tid som ställföreträdande kommunikationsminister 2015-16 ha agerat på ett sätt som gynnade hans personlige vän Shaul Elovitz, vd för den israeliska telekomjätten Bezeq. Netanyahu godkände företagets omfattande upphandlingar av konkurrerande telekomföretag, utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få för den redan bristande konkurrensen i branschen. I utbyte använde Elovitz sitt inflytande som ägare av nyhetssajten Walla för att öka den positiva rapporteringen kring Netanyahu och hans familj. I detta fall omfattar åtalpunkterna förutom bedrägeri och trolöshet mot huvudman även mutbrott.

Beskedet från Mandelblit var väntat men omgavs ändå av intensiv dramatik, då Netanyahus Likud-parti på torsdagsmorgonen lämnade in en framställan till högsta domstolen för att förhindra offentliggörandet av beslutet tills efter nyvalet den 9 april. Enligt israelisk rättspraxis har nämligen en person som misstänks för brott rätt att se och bestrida åtalsunderlaget i en preliminär domstolsförhandling. Först därefter tas det formella beslutet om åtal, eftersom åtalspunkter kan ändras eller rentav strykas under loppet av förhandlingen. En sådan domstolsförhandling sker emellertid inte omedelbart efter att åtalsunderlaget offentliggörs utan kan dröja upp till ett år. Likud-partiet menade därför att ett offentliggörande av åtalsunderlaget nu skulle innebära en “oöverträffad inblandning” i den demokratiska processen, eftersom Netanyahu inte skulle ges tillfälle att formellt bestrida åtalspunkterna förrän efter valet, vilket med stor sannolikhet kommer att påverka valutgången.

Svaret från högsta domstolen kom bara några timmar senare. Domstolen påpekade att Likud hade avvaktat med sin begäran tills precis innan Mandelblit förväntades offentliggöra åtalsunderlaget, trots att Mandelblit redan den 1 februari förklarade att det stundande nyvalet inte skulle påverka hans beslut i någon riktning. “Denna begäran i sista minuten är skäl nog för ett avslag”, konstaterade domstolen syrligt.

Netanyahu själv kommenterade Mandelblits beslut i ett TV-sänt tal från sitt residens klockan 8 på torsdagskvällen. Bittert anklagade han justitiekanslern för att ha fallit till föga för vad han kallade vänsterns fleråriga häxjakt på honom och hans familj, och tillbakavisade kategoriskt alla misstankar. Att det preliminära åtalsbeslutet tagits mindre än sex veckor innan valet kallade han för skandalöst och politiskt motiverat för att driva bort honom från makten. Bilden som Netanyahu utmålade var alltså i det närmaste konspiratorisk, med inte bara domstolsväsendet utan också pressen i samklang med hans politiska motståndare på vänsterkanten för att eliminera honom.

De första opinionsundersökningarna som faktorerat in det preliminära åtalsbeslutet indikerar tydligt att Likud kommer att lida ett svårt bakslag i nyvalet den 9 april. För första gången ser det också ut som att Netanyahu inte heller kommer att kunna bilda en ny högerkoalition, då ett eller två små högerpartier riskerar att hamna under valspärren.

Paul Widen

Jerusalem


Netanyahus flört med extremhögern

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Ett extremistiskt högerparti i Israel, Otzma Yehudit (“judisk styrka”), har fått stor uppmärksamhet både på hemmaplan och internationellt sedan det i onsdags lät sig övertalas av premiärminister Binyamin Netanyahu att ingå ett tekniskt valsamarbete med det nationalreligiösa högerpartiet Habayit Hayehudi. Otzma Yehudit har i de flesta opinionsundersökningar hamnat under valspärren, som ligger på 3.25%. Habayit Hayehudi har för sin del legat precis på gränsen sedan partiet i slutet av december övergavs av sina två toppnamn Naftali Bennett och Ayelet Shaked. Partiernas förhoppning är att samarbetet ska öka chanserna för dem att gemensamt ta sig över spärren och därigenom förhindra att högerröster går förlorade. Dessa förhoppningar delas av Netanyahu, som är beroende av den övriga högern i Israel för att kunna bilda ytterligare en koalitionsregering efter nyvalet den 9 april.

Otzma Yehudit är dock inte bara ett högerparti som alla andra. Partiledaren Michael Ben-Ari har tidigare varit medlem i det numera terroriststämplade ultranationalistiska Kach-partiet och betraktar sig fortfarande som en efterföljare av partiets grundare Meir Kahane. Ben-Ari är känd för sina utstuderat extremistiska uttalanden och utspel, exempelvis en årlig fest vid massmördaren Baruch Goldsteins grav (också han en efterföljare av Kahane). Han förespråkar en omedelbar israelisk annexering av hela Västbanken, samt att Israel deporterar “extremistiska araber”, ett medvetet vagt begrepp som är menat att kringgå israelisk lagstiftning som förbjuder rasistisk uppvigling. Vid minst två tillfällen har han nekats visum till USA pga. sin anknytning till Kach, som är terroriststämplat även där.

2009 valdes Michael Ben-Ari in i Knesset för partiet Haichud Haleumi, dock utan att ingå i Binyamin Netanyahus koalitionsregering. Han ägnade följande fyraårsperiod åt provokationer tillsammans med sina två politiska sekreterare Baruch Marzel och Itamar Ben-Gvir. Trots att hans utspel fick stor uppmärksamhet i media lyckades han i praktiken inte åstadkomma någonting. Inför valet 2013 bildade han partiet Otzma Le’yisrael (“Styrka till Israel”) tillsammans med Marzel och Ben-Gvir men lyckades inte ta sig över valspärren, som då låg på 2%. I valet 2015 ställde partiet upp igen, denna gång under det nya namnet Otzma Yehudit och i samarbete med det ultraortodoxa partiet Yachad, också denna gång utan att lyckas ta sig över spärren, som då hade höjts till 3.25%.

Valsamarbetet med Habayit Hayehudi innebär att Otzma Yehudit tilldelas den femte och åttonde platsen på partiets valsedel. För detta har Habayit Hayehudi utlovats två ministerposter av Netanyahu om han får i upprag att bilda nästa regering. Trots att Otzma Yehudits inflytande i regeringsbildningen förmodligen kommer att vara obefintligt har mycket skarp kritik riktats mot att Netanyahu på detta sätt försöker säkra ett extremistpartis överlevnad för att öka sina chanser att sitta kvar vid makten. Det är dock inte bara Netanyahus politiska rivaler till både höger och till vänster om Likud-partiet som har fördömt hans agerande, utan även personer och organisationer som sällan eller aldrig gör offentliga politiska ställningstaganden. I ett uttalande i torsdags kväll hävdade American Jewish Committee (AJC) att Otzma Yehudits ståndpunkter är förkastliga och att de inte reflekterar den värdegrund som staten Israel vilar på. Uttalandet fick genast medhåll från American Israel Public Action Committee (AIPAC), som betonade att man sedan länge har en policy att inte träffa representanter för partiet, som man kallade för både förkastligt och rasistiskt. Visserligen nämnde varken AJC eller AIPAC Netanyahu vid namn i sina fördömanden, men implikationen gick det inte att ta miste på. Detta har i sin tur medfört ännu mer kritik mot Netanyahu från hans politiska rivaler, som menar att hans cyniska maktspel utgör ett hot mot det tvärpolitiska stödet som Israel åtnjuter i USA.

Netanyahu själv har inte kommenterat AJC:s och AIPAC:s uttalanden, men avvisade på lördagskvällen kategoriskt all kritik mot uppgörelsen mellan Otzma Yehudit och Habayit Hayehudi. “Vilket hyckleri och vilka dubbla måttstockar från vänstern”, skrev han på Facebook en kvart efter sabbatens utgång. “De motsätter sig ett högerblock utgjort av högerpartier samtidigt som de stöder extremistiska islamister för att kunna bilda en vänstermajoritet” fortsatte han, och gav sedan flera exempel på vänsterpolitiker som genom åren har gett legitimitet till arabiska politiker som sedermera har visat sig vara extremt israelfientliga.

Netanyahus försök att utmåla sitt agerande som oskyldigt står sig dock inte vid en närmare granskning. Likud har alltid vägrat att befatta sig med Kach och partiets diverse reinkarnationer. När Meir Kahane blev invald i Knesset 1984 var det den dåvarande Likud-ledaren Yitzhak Shamir som ledde sina partikamrater i bojkotten av Kahanes tal. Ingen tidigare Likud-ledare skulle ens ha drömt om att anta en pragmatisk hållning gentemot Kahanes efterföljare.

Sex veckor återstår nu till valdagen. Det återstår att se om Netanyahus flört med extremhögern ger den avkastning han hoppas på, eller om den feltänder och istället straffas av väljarna.

Paul Widen

Jerusalem


Diplomatiskt töväder?

Omans utrikesminister Yusuf bin Alawi bin Abdullah och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under konferensen i Warszawa, Polen, den 13 februari (foto: GPO)

I flera år har Israels premiärminister Binyamin Netanyahu hävdat att Israel i hemlighet samarbetar med flera arabländer för att motverka Irans inflytande i Mellanöstern. Exakt vilka länder det skulle röra sig om har varit en hemlighet, eftersom dessa länder officiellt har motsatt sig Israels själva existens sedan 1948 och kontakter med den judiska staten därför innebär ett opinionsmässigt risktagande för de styrande. I takt med att Irans inflytande i regionen har ökat, med massivt militärt bistånd till terroristorganisationer i Gaza, Libanon, Syrien, Irak och Jemen, har det dock skett en försiktig attitydförändring gentemot Israel i den arabiska folkopinionen. Palestiniernas öde, som tidigare var högsta prioritet, har i praktiken flyttats ner på dagordningen. Istället har man betonat behovet av att bekämpa Irans aggressiva expansionspolitik, samt att göra allt för att förhindra att regimen i Teheran utvecklar kärnvapen. Att samtala – eller rentav att samarbeta – med Israel, vilket var helt otänkbart för bara 15 år sedan, har därför blivit med och mer rumsrent i arabvärlden.

De senaste månaderna har flera av dessa tidigare hemliga kontakter blivit offentliga. I slutet av oktober välkomnades Netanyahu i Oman, en resa som dessutom gjordes genom saudiarabiskt luftrum. Några dagar senare gjorde Israels kultur- och sportminister Miri Regev ett offentligt besök i Abu Dhabi i Förenade arabemiraten, där hon närvarade vid en judoturnering i vilken den israeliske judokan Sagi Muki vann guld i 81-kilosklassen. Under prisutdelningen spelades Israels nationalsång, ett minst lika starkt tecken på normaliseringen mellan länderna som ett officiellt ministerbesök. Detta följdes en kort tid därefter av att Israels kommunikationsminister Ayoub Kara deltog i en konferens i Dubai i Förenade arabemiraten.

Netanyahu har betonat att alla dessa diplomatiska framsteg är resultatet av flera års ansträngningar och hemliga förhandlingar. Det hittills största genombrottet skedde i mitten av förra veckan när Israel deltog i en konferens i Warszawa, Polen, om säkerhetsläget i Mellanöstern. Representanter från 60 länder deltog i konferensen, varav flera från arabländer som inte har några officiella diplomatiska kontakter med Israel. Trots detta uppstod det inga problem när Netanyahu satte sig bredvid Jemens utrikesminister Khaled Alyemany under deltagarnas inledningsanföranden. När Netanyahus mikrofon inte fungerade var Alyemany till och med vänlig nog att ge honom sin.

Å ena sidan innebar konferensen en mycket präktig fjäder i Netanyahus hatt, då den tydigt bekräftade det han har sagt i flera år om de allt varmare relationerna mellan Israel och arabvärlden. Å andra sidan svävade konferensen på målet – vad som egentligen stod på agendan berodde lite på vem man frågade – och resulterade i ett antal missförstånd och diplomatiska fadäser, flera pga Netanyahus agerande. Mycket tyder exempelvis på att det var hans medarbetare som läckte en video från slutna förhandlingar i vilken arabiska diplomater uttryckte sig mycket odiplomatiskt om Iran. Även om filmklippet bekräftade det Netanyahu har sagt i flera år – att hotet från Iran har en högre prioritet i arabvärlden än konflikten mellan Israel och palestinierna – är det uppenbart att Mellanösterns övriga beslutsfattare inte alls delar hans iver att säga detta offentligt. Netanyahus omsorgsfulla och långsiktiga ansträngningar att lägga grunden för ett samarbete med arabländerna för att gemensamt bekämpa Irans expansion tycktes plötsligt ha ersatts av en vårdslös och kortsiktig sensationalism.

Bakgrunden till detta är att det pågår en febril valrörelse i Israel, vilket gör att Netanyahu gärna vill framhäva de ekonomiska, diplomatiska och militära framsteg som Israel har gjort under hans tid vid makten. Problemet för premiärministern är att en del av dessa framsteg är beroende av ett visst mått av sekretess. Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, vilket gör det möjligt för honom att ta sig vissa friheter. Konferensen i Warszawa visade emellertid att det som gynnar Netanyahu inte nödvändigtvis gynnar Israel, och vice versa.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 973483Läsningar totalt:
  • 216Läsningar idag:
  • 796323Besökare totalt:
  • 179Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen