Nyheter

1 2 3 83

Våldsam strid mellan IDF och Hamas i Gaza

Israeliska soldater under en nattlig övning (foto: IDF)

En israelisk officer dödades och en soldat skadades på söndagskvällen när deras specialförband, som precis hade avslutat ett hemligt uppdrag i Gaza, upptäcktes av medlemmar i den palestinska terroristorganisationen Hamas. En mycket häftig eldstrid utbröt, under vilken minst tre Hamas-terrorister dödades. Israeliska attackhelikoptrar kallades in för att ge eldunderstöd och underlätta evakueringen av specialförbandet, varpå yttterligare tre terrorister dödades. En sjunde terrorist avled senare av sina skador från sammandrabbningen.

En av de sju dödade terroristerna var Nour Baraka, som uppges ha varit ansvarig för Hamas tunnelgrävningar i södra Gaza. Hamas gör gällande att det israeliska specialförbandet hade i uppdrag att kidnappa (dvs. arrestera) eller döda honom, men detta tillbakavisades av Israels försvarsstyrkor (IDF). Attacker mot Hamas ledarskap brukar i princip ofrånkomligen leda till snabba och omfattande våldsupptrappningar, och inget tyder på att Israel i nuläget skulle vara intresserad av detta. Exakt vad det israeliska specialförbandet sysslade med djupt inne i Gaza vägrar IDF avslöja, men sådana uppdrag (exempelvis spaningsuppdrag) utförs förmodligen av IDF ganska ofta, utan att upptäckas och utan att någon dödas.

17 raketer avfyrades sedan under natten från Gaza mot israeliska samhällen nära gränsen, vilket tvingade befolkningen att ta betäckning i skyddsrum. Tre av raketerna sköts ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen. Inga skador rapporteras från raketattackerna. Befolkningen i området uppmanades på måndagen att tills vidare hålla sig i närheten av skyddsrum och skolorna hölls stängda.

Israels militärcensur har förbjudit publiceringen av den dödade israeliske officerens namn, detta av säkerhetsskäl och med hänvisning till att han ingick i ett specialförband. Han omnämns bara som “överstelöjtnant M” i de kondoleanser som har framförts av israeliska företrädare under morgonen.

Den plötsliga sammandrabbingen mellan IDF och Hamas i Gaza råkade inträffa samtidigt som premiärminister Binyamin Netanyahu befann sig i Paris tillsammans med ett stort antal statsöverhuvuden och regeringschefer från hela världen för att högtidlighålla minnet av slutet på Första världkriget. Den överhängande risken för ytterligare våldsupptrappning gjorde att Netanyahu avbröt sin vistelse och återvände till Jerusalem tidigt på måndagsmorgonen.

Israels politiska och militära ledarskap har sedan tidigt i våras tydligt visat att man i nuläget inte är intresserad av ännu ett krig mot Hamas i Gaza. Trots sporadiska raketattacker, nästan dagliga palestinska kravaller vid gränsen och ballonger med sprängladdningar eller brinnande föremål som också nästan dagligen skickas över gränsen från Gaza till Israel, har IDF konsekvent varit återhållsamma i sina reaktioner. Israel håller nämligen på att bygga en underjordisk barriär längs med gränsen till Gaza, vilken man hoppas ska sätta permanent stopp för Hamas attacktunnlar under gränsen. Innan barriären står färdig i slutet av 2019 vill man inte riskera att utlösa ännu en konflikt, eftersom det är troligt att Hamas har kvar flera tunnlar som de då skulle kunna använda sig av. IDF har bedömt att riskerna med ett sådant scenario är för stora (omfattande kaotiska strider inne på israeliskt territorium och hög risk för kidnappning av soldater) och har därför valt att vara återhållsamma inför Hamas provokationer.

Paul Widen

Jerusalem

Två israeler ihjälskjutna på sin arbetsplats

Kim Levengrond Yehezkel הי״ד och Ziv Hajbi הי״ד

Två israeliska medborgare dödades och ytterligare en sårades tidigt på söndagsmorgonen av en palestinsk terrorist i industriområdet Barkan på norra Västbanken. Terroristen övermannade först en 28-årig kvinna och försatte henne med handfängsel innan han öppnade eld mot henne med en hemmagjord kulsprutepistol av modell Carl Gustav m/45. Därefter öppnade han eld mot en 54-årig kvinna och en 35-årig man och flydde sedan från platsen.

Den 28-åriga kvinnan och den 35-årige mannen avled en kort stund därefter av sina skador. Den 54-åriga kvinnans tillstånd beskrevs senare på dagen som stabilt och icke livshotande.

Terroristen identifierades ganska omgående av Israels försvarsstyrkor (IDF): Ashraf Walid Suleiman Na’alowa, 23 år gammal, från det palestinska samhälllet Shuweika i närheten av Tulkarm på norra Västbanken. Han var anställd som elektriker i samma företag som han utförde attacken på. IDF inledde snabbt ett massivt pådrag för att försöka hitta honom, i nära samarbete med den palestinska myndighetens säkerhetsstyrkor, men i skrivande stund befinner sig förövaren ännu på fri fot.

Namnen på de båda dödsoffren offentliggjordes på söndagsförmiddagen. Den 28-åriga kvinnan hette Kim Levengrond Yehezkel och efterlämnade sig sin make och deras 1.5-årige son. Hon begravdes sent på söndagskvällen i Rosh Ha’ayin i centrala Israel där familjen bodde. Hundratals människor deltog i begravningen.

Den 35-årige mannen hette Ziv Hajbi och var hemmahörande i Rishon Letzion. Han efterlämnade sig sin fru och deras tre barn. Begravningen kommer att äga rum i det lilla samhället Nir Yisrael utanför Ashkelon i eftermiddag.

Omkring 4000 människor arbetar i industriområdet Barkan där den brutala terroristattacken utfördes. Hälften av de anställda är israeler och hälften är palestinier. Sedan det etablerades 1982 har det varit en förebild för liknande projekt som både erbjuder arbetstillfällen och bidrar till att skapa goda relationer mellan israeler och palestinier.

Nyheten om terroristattacken väckte jubel i Gaza och lovordades av de båda terroristorganisationerna Hamas och Islamiska jihad. I gathörn stod unga män och delade ut sötsaker till förbipasserande bilar, en vanlig syn i det palestinska samhället efter varje dödlig attack mot israeler.

Paul Widen

Jerusalem

Israelisk fyrabarnspappa knivmördad på Västbanken

Ari Fuld הי״ד

Strax innan klockan 12 på söndagen knivhöggs en 45-årig israelisk man i ryggen utanför en stormarknad i Gush Etzion några kilometer söder om Jerusalem på Västbanken. Trots det allvarliga knivhugget lyckades offret dra sitt vapen och ta upp jakten när förövaren, en 17 år gammal palestinier, försökte fly från platsen. Tillsammans med en annan beväpnad civilperson på platsen sköt han sedan ner förövaren innan han själv kollapsade på marken av sina skador.

Ambulanspersonal var snabbt på plats och förde både offret och förövaren till två olika sjukhus i Jerusalem. Där stabiliserades förövarens tillstånd snabbt och hans skador beskrivs nu som icke livshotande. Den knivskadade mannens liv gick dock inte att rädda och han dödförklarades tidigt på eftermiddagen.

Namnen på båda förövaren och offret offentliggjordes senare under eftermiddagen. Den 17-årige knivmördaren heter Khalil Jabarin och var hemmahörande i staden Yatta på södra Västbanken. På morgonen hade han grälat med sin far, då han vägrat gå till skolan. Därefter hade han lämnat hemmet och försvunnit. Fadern kontaktade därför den palestinska polisen för att försöka lokalisera honom. Strax innan knivdådet tog modern även kontakt med israeliska säkerhetsstyrkor strax utanför Yatta och uppgav att hon befarade att sonen planerade att utföra någon form av attack, dock utan att kunna specificera tid eller plats för attacken.

Den knivmördade 45-årige mannen hette Ari Fuld och var hemmahörande i bosättningen Efrat. Han var gift, hade fyra barn och arbetade för Standing Together, en hjälporganisation för israeliska soldater. Han var samtidigt en mycket framträdande pro-israelisk aktivist och föredragshållare, både i Israel och internationellt. Han hade därför ett mycket stort kontaktnät, vilket har märkts tydligt under eftermiddagen och kvällen när kondoleanserna har strömmat in från när och fjärran.

Tusentals människor har ikväll samlats för att föra Ari Fuld till den sista vilan i Kfar Etzion, en knapp kilometer från den plats där han mördades tidigare idag. “De kommer att förlora”, skrev han nyligen på sin Facebook-sida Ari Fuld’s Israel Defense Page med hänvisning till Israels fiender. “De kommer att förlora för att vi törstar efter livet, medan de törstar efter döden”.

Paul Widen

Jerusalem

Osloavtalets silverbröllop

Yitzhak Rabin och Yassir Arafat skakar hand under Bil Clintons överinseende den 13 september 1993 (Foto: Vita huset)

Idag är det 25 år sedan Israel och den palestinska befrielseorganisationen PLO formellt ingick den första delen av Osloavtalet. De båda parternas beslut att försöka nå en fredlig lösning på sin konflikt banade väg för en israelisk reträtt från delar av Gaza och Västbanken och upprättandet av ett självstyrande palestinskt område under en fem år lång interrimsperiod. Under den var det tänkt att parterna skulle nå en förhandlingslösning på det som definierades som konfliktens kärnproblem: Jerusalems status, de palestinska flyktingarna, de israeliska bosättningarna, säkerhetsfrågor, samt gränsdragning. Den israeliska reträtten inleddes den 4 maj 1994. Ett slutgiltigt fredsavtal skulle alltså skrivas under senast den 4 maj 1999.

Som bekant nådde parterna aldrig något slutgiltigt fredsavtal. Både bland israeler och palestinier fanns det ett starkt motstånd mot fredsprocessen. En del var i princip villiga att dela landet med litade inte på den andra sidans motiv. Andra var maximalister som ansåg att den egna sidan hade rätt till hela landet och att motståndarsidan alltså inte hade rätt till någon del av det. På den palestinska sidan tog terroristgrupperna Hamas och Islamiska jihad den hårdaste linjen och utlöste en våg av terrordåd i syfte att demoralisera Israel och därmed minska stödet för fredsprocessen. I Israel ansåg många att PLO gjorde alldeles för lite för att bekämpa terroristerna i de områden som palestinierna nu själva styrde. Efter varje terroristattack blev också kritiken mot det egna ledarskapet starkare. Premiärminister Yitzhak Rabin kallades för en förrädare och började avbildas iklädd Yassir Arafats keffiyah, “palestinasjalen” som blivit en symbol för den palestinska kampen.

Den 4 november 1995 mördades Yitzhak Rabin av en israelisk extremist som motsatte sig fredsprocessen, men mycket tyder på att Rabin själv vid det här laget var på god väg att tappa tron på förhandlingarna. Så även en majoritet av israelerna, som när de ett halvår senare gick till valurnorna övergav Rabins efterträdare Shimon Peres och istället röstade på högerledaren Binyamin Netanyahu. Han ansåg att fredsprocessen hade medfört alldeles för stora eftergifter till palestinierna utan att Israel hade fått något konkret i utbyte.

Förhandlingarna mellan Israel och PLO fortsatte emellertid även efter att Netanyahu kom till makten, om än med större reservationer och mindre entusiasm än den tidigare regeringen. Detta gjorde Netanyahu opopulär bland både höger- och vänsterväljare. Då som nu omgavs han även av flera korruptionsskandaler, vilket sammantaget gjorde att han förlorade premiärministervalet 1999. Segraren var arbetarpartiets nya ledare Ehud Barak.

När Barak kom till makten hade den femåriga interrimsperioden redan nått sitt slut, utan ett slutgiltigt fredsavtal mellan Israel och PLO i sikte. Barak ansåg dock att en full israelisk reträtt från palestinskdominerande områden på Västbanken och i Gaza var en absolut nödvändighet för att säkerställa Israels fortsatta existens som en demokratisk och judisk stat. Fredsförhandlingarna fick därför ny fart, med stor draghjälp från USA:s president Bill Clinton, som gärna ville se ett avgörande förhandlingsgenombrott innan slutet av sin presidentperiod.

I början av juli 2000 såg freden ut att vara inom räckhåll när parterna möttes i Camp David i syfte att nå en förhandlingslösning i samtliga kärnfrågor och skriva under ett slutgiltigt avtal. Efter nästan två veckors intensiva förhandlingar presenterade Ehud Barak ett slutgiltigt avtalsförslag för Yassir Arafat, som när det kom till kritan visade sig vara ovilligt att godkänna förslaget eller ens ge ett motförslag. I rättvisans namn bör det dock påpekas att Baraks förslag saknade stöd i Knesset, Israels parlament. Även om Arafat hade godkänt Baraks förslag är det alltså ytterst tveksamt om det då hade kunnat förankras i Israel.

Efter toppmötet i Camp David var parterna överens om att snarast möjligt återuppta förhandlingarna, men bara två månader senare utbröt den andra intifadan, med dagliga dödliga sammandrabbningar. Misstron mellan parterna var återigen mycket stor, vilket omöjliggjorde meningsfulla förhandlingar. Bill Clinton försökte in i det sista att få parterna att komma överens om något annat än att bara fortsätta förhandla, men tvingades till slut lämna Vita huset utan att ha lyckats få till stånd ett genombrott. “Lita inte på Arafat”, rådde Clinton sin efterträdare George W. Bush under sin sista dag som USA:s president. “Den skitstöveln ljög för mig”.

Om George W. Bush ändå hyste någon tillit till Yassir Arafat nådde han exakt samma slutsats som Bill Clinton när israeliska kommandosoldater i januari 2002 bordade ett palestinskt lastfartyg i Röda Havet som var på väg till Gaza med över 45 ton krigsmateriel ombord. Fartygets kapten hade starka koppingar till det palestinska ledarskapet och trots att Arafat bedyrade att han inte hade något med saken att göra innebar händelsen att ingen sansad bedömare längre kunde betvivla att det palestinska ledarskapet och Arafat själv inte hade gett upp den väpnade kampen mot Israel. Arafat isolerades därför av stora delar av världssamfundet och när han dog tre år senare närvarande inga stats- eller regeringschefer från västländer på hans begravning – utom Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson, helt i linje med Sveriges konsekvent tondöva linje i allt som rör konflikten mellan Israel och palestinierna.

Fredsprocessen har nu i princip varit fastkörd i över 18 år och brukar dödförklaras regelbundet både av israeliska och palestinska företrädare, men resultatet av den där första handskakningen mellan Yitzhak Rabin och Yassir Arafat på Vita husets gräsmatta för 25 år sedan lever ändå kvar i form av det palestinska självstyret på delar av Västbanken. I Gaza finns det till och med en de facto självständig palestinsk stat, styrd av folkmordiska terrorister visserligen, men icke desto mindre en självständig stat. Näranog alla är missnöjda med den här situationen, men ytterst få är intresserade av att försöka ändra den, därför att man är rädd att det skulle kosta mer än det smakar. Den palestinska myndigheten i Ramalla och Hamas i Gaza är rädda att förlora makten, medan det israeliska ledarskapet ironiskt nog fruktar motsatsen, dvs. att man skulle tvingas överta makten från den palestinska myndigheten och/eller Hamas. Trots att varken israeler eller palestinier har firat idag på Osloavtalets 25-årsjubiléum är det därför inte heller någon som har sörjt. Alla är optimalt missnöjda.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 83
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 871543Läsningar totalt:
  • 109Läsningar idag:
  • 709638Besökare totalt:
  • 96Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen