Nyheter

Operation Murens Väktare

Terroristorganisationen Hamas publicerade på måndagen denna bild av raketerna som används för att beskjuta israeliska städer och samhällen.

Igår eftermiddag strax innan klockan 17:00 lokal tid utfärdade den palestinska terroristorganisationen Hamas ett ultimatum till Israel: innan klockan 18:00 behövde Israel släppa alla palestinier som har arresterats under de senaste dagarnas våldsamma upplopp, samt dra tillbaka alla poliser från Tempelberget och bostadsområdet Sheikh Jarrah. Exakt vilka konsekvenser Israel annars skulle drabbas av sades inte uttryckligen, men i Israel befarade man att landet skulle drabbas av omfattande raketbeskjutning.

Strax efter klockan 18:00 ljöd mycket riktigt raketlarmet i Jerusalem och stora delar av södra Israel. Gatorna i Jerusalem var fulla med tillresta människor från hela landet, främst ungdomar, som precis hade inlett den årliga så kallade flagg-marschen genom staden för att fira Israels seger i Sexdagarnskriget (enligt den hebreiska kalendern). Stor förvirring uppstod därför bland folkmassorna och många visste inte riktigt vad de skulle göra.

Själv hade jag lite svårt att höra raketlarmet pga allt oväsen på gatan utanför och mina barns oväsen i vår lägenhet, men eftersom raketbeskjutningen var väntad var både jag och min fru extra alerta. Lugnt sa vi till våra pojkar, nio och fem år gamla, att ta på sig sina skor och gå ut i trapphuset, då vår lägenhet inte har ett skyddsrum. Sedan gick vi ner till bottenvåningen och satte oss och väntade. Nioåringen förstod direkt vad som höll på att hända och blev livrädd. Femåringen gjorde som vi sa men förstod ingenting: “Varför? Vad är det som händer? Varför måste vi sitta här?” Min fru hade tagit med sig en skål med flingor som hon höll på att äta när larmet ljöd, och detta blev snabbt blev mer intressant för honom än att vi befann oss i trapphuset. “Får jag smaka?” sa han med ett inställsamt leende medan jag försökte trösta hans skräckslagne och gråtande bror.

Efter några minuter sa en av grannarna att det hade hörts explosioner i utkanten av staden och att det därför förmodligen var säkert för oss att gå tillbaka till våra respektive lägenheter. Följande två timmar ägnade vår familj åt en blandning av terapi och en grundkurs i “konflikten i Mellanöstern”.

Det är förbannat sorgligt att behöva förklara för sina barn att det finns människor som vill döda oss. Men samtidigt som vi pratade om detta hörde vi tonårsflickor sjunga Am Yisrael Chai om och om igen ute på gatan: Israels folk lever. Jag och min fru påpekade därför detta: i Gaza sjunger de om att döda judar, men här sjunger vi om att vi lever. Det finns inget som gör terroristerna argare än när vi lever våra liv och är glada.

Under natten avfyrades över 200 raketer från Gaza mot Israel och beskjutningen fortsatte sedan under hela morgonen. En tjugotal människor uppges ha skadats i attackerna, varav en allvarligt. Israels flygvapen har besvarat raketbeskjutningen med omfattande flygbombningar mot militära mål i Gaza, där över 20 människor uppges ha dödats. Enligt Israels försvarsstyrkor (IDF) ska dock flera av dem ha dödats av palestinska raketer som siktats fel och slagit ner i Gaza. Merparten av de dödade palestinierna uppges dessutom ha varit terrorister.

IDF varnade idag på morgonen att man befarar en intensiv dag av våld. Den militära operationen har fått namnet “murens väktare” och har i nuläget alla förutsättningar att bli långvarig.

Paul Widen

Jerusalem

Orsaken till våldet i Jerusalem

En israelisk polis i Jerusalem (foto: Israels polis)

Det har varit en våldsam helg i Jerusalem, med upprepade massiva muslimska upplopp i stadens östra och norra delar. Över 300 muslimer har skadats, liksom även minst 20 israeliska gränspoliser. Sammandrabbningarna har framförallt varit koncentrerade kring Tempelberget, där uppemot 90,000 muslimer har samlats dagligen för bön under fastemånaden Ramadan. Verkliga eller upplevda provokationer av israelisk polis har sedan använts som förevändning för stenkastning och upplopp.

Under de första dagarna i Ramadan var många muslimer upprörda över israeliska restriktioner i och omkring Jerusalems gamla stad. Dessa restriktioner hävdes så småningom, i ett försök att lugna stämningen. Då flyttade protesterna istället fokus till bostadsområdet Sheikh Jarrah strax norr om gamla stan, där fyra arabiska familjer nyligen beordrades av en israelisk domstol att lämna sina bostäder. Den stundande vräkningen har plötsligt blivit en världsnyhet: USA, EU, FN och ett stort antal enskilda länder har uttalat sig i frågan. Det är, föga förvånande, Israel som utmålas som skurken i dramat.

Spänningarna har förvärrats av dels det inställda palestinska parlamentsvalet, och dels den fortsatta politiska låsningen i Israel. Sakfrågan, dvs den stundande vräkningen, har alltså utnyttjats och gjorts viktigare än den egentligen är, framförallt av olika palestinska grupperingar, men också av judiska ultranationalister. Nyhetsrapporteringen har sedan ofta gjort saken ännu värre: mycket känslor, lite fakta.

Dispyten i Sheikh Jarrah grundar sig i att en stor del av bostadsområdet ägdes av judar innan Israels självständighetskrig 1948-49. Efter kriget fick Jordanien kontroll över området och beslutade då att låta arabiska flyktingar bosätta sig där. Dessa araber övertog dock aldrig formellt ägarskapet: detta behöll de jordanska myndigheterna själva.

Efter Sexdagarskriget 1967 fick Israel kontroll över området och 1970 stiftades en lag som ger israeliska medborgare rätt att återkräva mark och fastigheter i östra Jerusalem som hade förlorats 1948. Marken i Sheikh Jarrah såldes sedan vidare till en judisk organisation som aktivt förespråkar judisk bosättning i Östra Jerusalem. Araberna som har bott i området sedan 1950-talet har dock status som “skyddade hyresgäster”, vilket innebär att de har rätt att bo kvar, förutsatt att de betalar hyra. Då de själva insisterar att de i själva verket äger marken vägrar de emellertid att betala hyra. Och det är därför de nu riskerar att vräkas från sina hus.

Personligen satte jag mig in i den här frågan redan 2009, när de första arabiska familjerna i området vräktes och sedan prompt ersattes av israeliska ultranationalister. Även den gången var det nästan inga journalister som nämnde att en israelisk domstol hade beslutat att araberna hade rätt att bo kvar, förutsatt att de betalade hyra, men att araberna vägrade – av princip. Och precis som nu förmedlades istället en bild av grymma judar som stjäl mark från rättslösa araber. Man ska inte sticka under stol med att judiska ultranationalister har varit mycket behjälpliga med att förvärra konflikten och öka spänningarna, men deras osmakliga beteende förändrar inte det faktum att hela denna dispyt hade kunnat undvikas helt om araberna helt enkelt betalar hyra till de judiska markägarna.

Israels högsta domstol uppgav idag söndag att man inte kommer att ta upp detta ärende imorgon, som man ursprungligen hade avsett. Istället valde domstolen att ge justitiekansler Avichai Mandelblit 30 dagar att överväga om han vill bli en part i målet, som de arabiska invånarna i Sheikh Jarrah har begärt. Vräkningsordern kommer inte att verkställas under denna period.

Det är emellertid oklart om denna tillfälliga uppskjutning av beslutet kommer att lyckas lugna stämningen i Jerusalem. Ikväll inleddes firandet av Yom Yerushalayim, Jerusalemdagen, som firas till minne av Israels seger i Sexdagarskriget och återföreningen av Jerusalem 1967 (enligt den hebreiska kalendern). Israeliska beslutsfattare uppges överväga att begränsa firandet under morgondagen för att inte ytterligare öka spänningarna i huvudstaden, som nu också har börjat spridas till andra delar av landet. På söndagskvällen avfyrades dessutom två raketer från Gaza mot Ashkelon i södra Israel. De som är intresserade av en våldsupptrappning kommer alltså sannolikt att hitta andra förevändningar när situationen i Sheikh Jarrah nu inte längre är akut.

Paul Widen

Jerusalem

Netanyahu förlorar regeringsuppdraget

Yair Lapid, ledaren för centerpartiet Yesh Atid, mötte på onsdagen president Reuven Rivlin, i förhoppning om att tilldelas regeringsuppdraget efter att den tillförordnade premiärministern Binyamin Netanyahu sent inatt misslyckades med att samla en koalition bakom sig (foto: Haim Zach, GPO)

Strax före tolvslaget natten till onsdagen lät Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu meddela president Reuven Rivlin att han inte hade lyckats bilda en ny koalitionsregering.

De senaste fyra veckorna har Netanyahu förgäves försökt samla en majoritet av Knessets 120 ledamöter bakom sig. Netanyahus Likud-parti har 30 mandat, och säkert vid sin sida har han även haft det två ultraortodoxa partierna Shas (nio mandat) och Yahadut Hatorah (sju mandat), samt det ultranationalistiska Hatzionut Hadatit (sex mandat). Inalles 52 mandat, alltså.

Till Netanyahus stora förtret finns det ytterligare inte mindre än tre partier i Knesset vars ideologi är nästan identisk med Likuds ideologi: Yamina och Yisrael Beitenu med sju mandat var, samt Tikvah Chadashah med sex mandat. Hela 20 mandat, alltså! Den tidigare ärkerivalen och nuvarande törnet i hans sida Benny Gantz, som möjligtvis står lite till vänster om Netanyahu men vars parti Kachol Velavan alltjämt sitter kvar i den tillförordnade regeringen, kontrollerar för sin del åtta mandat. Problemet är att tre av dessa partier (Kachol Velavan, Yisrael Beitenu och Tikvah Chadashah) har lovat dyrt och heligt att inte sitta i samma regering som Netanyahu.

Netanyahu har därför lagt nästan all sin energi de senaste fyra veckorna på att försöka övertyga Yaminas partiledare Naftali Bennett att ansluta sig till sin mest naturliga politiska hemvist: i en koalition med Likud, de ultraortodoxa partierna, samt ultrahögern.

Problemet med detta förslag var dock uppenbart för alla som behärskar grundläggande matematik: Netanyahu-koalitionens 52 mandat och Yaminas sju blir bara 59. (Som om inte detta vore nog har dessutom Bennett och hans partikollega Ayelet Shaked varit personae non gratae i premiärministerns residens i närmare 10 år: fru Netanyahu avskyr dem.) För att nå en majoritet med minst 61 mandat försökte därför Netanyahu först övertyga det islamistiska partiet Ra’am att ge den (hypotetiska) minoritetskoalitionen med Yamina sitt passiva stöd genom att lägga ner sina röster i Knesset. Detta fick dock ultranationalisterna i Hatzionut Hadatit att gå i taket och svära dyrt och heligt att de inte under några omständigheter tänkte ingå i en regering som på något sätt är beroende av Ra’am. Ra’ams företrädare var för sin den inte heller så förtjusta i att släppa igenom en regering som inkluderar Hatzionut Hadatit, vars företrädare har kallat Ra’am för terrorister och barnamördare.

Netanyahu började då bönfalla Gideon Sa’ar, som är partiledare för Tikvah Chadashah, att ansluta sig till hans koalition. “Kom hem,” bad Netanyahu sin tidigare partikollega. “Likud är ditt hem, vi kommer att välkomna dig med öppna armar,” lovade han Sa’ar, som han gjorde allt för att försvaga och förödmjuka när de var medlemmar i samma parti.

När Sa’ar inte nappade försökte Netanyahu till slut övertyga Benny Gantz att ansluta sig till hans nya koalition, samme Gantz som han systematiskt har motarbetat och lurat i snart ett helt år. Detta fick många israeler att undra varför man överhuvudtaget hade haft nyval, men Gantz avfärdade omedelbart Netanyahus inviter.

Som en sista utväg försökte Netanyahu i sista minuten driva igenom ett lagförslag om ett extraval – men bara till premiärministerposten. Opinionsundersökningar har länge visat att en klar pluralitet av väljarkåren betraktar Netanyahu som bäst lämpad för rollen som premiärminister, vilket Netanyahu använde som förevändning för lagförslaget: det vore det enda sättet att bryta det politiska dödläget, insisterade han. Men även om ett sådant lagförslag skulle godkännas (vilket i sig vore föga troligt, inte minst för att Israel redan provade detta under några år i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, utan framgång) skulle uppställningen i Knesset vara densamma: en envis och djupt politiskt splittrad majoritet vägrar att ansluta sig till en regering under ledning av Binyamin Netanyahu. Detta insåg förstås Israels extremt intelligente tillförordnade premiärminister, men han insåg också att en seger i ett direktval till premiärministerposten skulle upphäva koalitionsöverenskommelsen som styr den innevarande tillförordnade koalitionsregeringen, dvs i klartext: Netanyahu skulle till slut bli kvitt Benny Gantz, som enligt koalitionsöverenskommelsen ska tillträda som premiärminister den 17 november, alltså om mindre än 200 dagar.

Lagförslaget om ett direktval fick emellertid inte stöd i Knessets så kallade organisationsutskott, där Ra’am har vågmästarrollen. Redan när solen gick ner på tisdagen stod det därför klart att loppet var kört för Netanyahu, men ändå satt landets politiska kommentatorer uppe till midnatt, utifall att Netanyahu i sista minuten skulle göra ett oförutsett utspel och vända upp och ner på situationen. Så skedde dock inte: presidenten kontaktades och Netanyahu lät meddela att han hade misslyckats.

Reuven Rivlin har nu tre dagar på sig att välja om han vill ge en annan partiledare i uppgift att bilda regering, eller om han istället vill ge uppdraget till Knesset, där vilken ledamot som helst då skulle kunna försöka samla en majoritet bakom sig. Rivlin skulle också ha kunnat förlänga Netanyahus tidsfrist med två veckor, men eftersom Netanyahu insåg att hans utsikter var hopplösa brydde han sig inte ens om att försöka be om en förlängning. Troligast är att Rivlin ger regeringsuppdraget till Yair Lapid, ledaren för centerpartiet Yesh Atid, som med sina 17 mandat är näst största parti. Det är också möjligt att han ger uppdraget till Naftali Bennett, som parallellt med sina koalitionsförhandlingar med Netanyahu också har dryftat samarbetsmöjligheter med Lapid och Gideon Sa’ar.

Vilken politiker det än blir kommer personen i fråga att få det minst lika svårt att bilda en majoritetskoalition som det var för Netanyahu. Det så kallade “förändringsblocket”, som Netanyahus motståndare kallas, består av sju olika partier utspridda över hela det politiska spektrat: högerhökar, liberaler, socialister, kommunister och arabnationalister. Om de på något sätt skulle lyckas komma överens skulle de ändå bara ha 57 mandat och därför behöva stöd från antingen Yamina eller Ra’am för att nå en majoritet. I en opinionsundersökning som publicerades igår uppgav därför hela 60% av landets befolkning att de tror att det kommer att sluta med nyval igen – för femte gången på mindre än tre år.

Paul Widen

Jerusalem

Landssorg i Israel

Israels president Reuven Rivlin tänder 45 minnesljus utanför sitt residens i centrala Jerusalem (foto: Mark Neyman, GPO)

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu utlyste en dags landssorg kommande söndag efter att minst 45 människor trampades och klämdes ihjäl under firandet av en religiös festival i Meron i norra Galiléen natten till fredagen. Ytterligare över 150 människor uppges ha skadats, varav många svårt. Händelsen är den dödligaste katastrofen i fredstid i staten Israels historia.

Minst 90,000 människor beräknas ha deltagit i firandet av den judiska högtiden Lag b’Omer i Meron för att högtidlighålla dödsdagen av Rabbi Shimon Bar Yochai (även kallad Rashbi), som levde och var verksam under perioden strax efter det andra Templets förstörelse och som ligger begravd i Meron. Hans grav har gjort det lilla samhället till Israels näst mest besökta pilgrimsplats, endast överträffad av Västra Muren i Jerusalem. Rashbi citeras flitigt i Talmud, och enligt den judiska traditionen är han också författaren till Zohar, den viktigaste skriften i judisk mystik.

Lag b’Omer är en mindre helgdag i Israel och brukar firas under feststämning med stora brasor och musik. I Meron har firandet under de senaste årtiondena vuxit rekordartat, men platsen är allvarligt eftersatt och har egentligen bara kapacitet för 15,000 besökare. Det exakta händelseförloppet under natten till fredagen är ännu inte klarlagt, men vid något tillfälle verkar det ha uppstått panik i den stora folkmassan och människor började rusa mot utgångarna. I kaoset som följde ramlade många omkull och trycket från folkmassan gjorde det sedan nästan omöjligt för dessa människor att ta sig upp igen. Netanyahu har utlovat en grundlig utredning för att identifiera vem eller vilka som bär ansvaret för tragedin.

Det finns dock ljuspunkter även i de mörkaste mörker. Det stora antalet skadade gjorde att det snabbt uppstod blodbrist i hela landet. Nyheten spreds som en löpeld, och bara några få timmar senare nådde Israels blodbanker maxkapacitet: människor som ville donera blod började till och med att avvisas. Hela landet sluter alltså upp på ett konkret sätt och försöker hjälpa till. Muslimska och drusiska samhällen i närheten av Meron rapporteras också ha erbjudit hjälp till skadade och förtvivlade människor, vilket fått stor uppmärksamhet i israelisk media.

Nattens katastrof inträffade bara några timmar efter att den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas meddelade att det palestinska parlamentsvalet den 22 maj, liksom även presidentvalet den 31 juli, kommer att skjutas fram på obestämd tid. Abbas skyllde beslutet på Israel, som han anklagade för att vilja förhindra att palestinier i Jerusalem deltar i valet, ett påstående som Israel bestämt har tillbakavisat. Flera oberoende bedömare menar att den verkliga orsaken till beslutet snarare är opinionssiffrorna som visar att den palestinska terroristorganisationen Hamas skulle vinna en klar majoritet av rösterna i valet, samt att två av Abbas främsta rivaler i det egna Fatah-partiet, som planerade att ställa upp i valet med egna partilistor, sannolikt också skulle vinna fler röster än Abbas.

Den palestinska myndigheten har inte haft parlamentsval sedan i januari 2006. Man har inte heller haft presidentval sedan i januari 2005, när Mahmoud Abbas valdes att efterträda Yassir Arafat. Val har utlysts flera gånger sedan dess, men de har alltid ställts in, oftast pga starka oenigheter mellan Fatah och Hamas. Denna gång hade dock de rivaliserande grupperna nått en överenskommelse, vilket gjorde det omöjligt för Abbas att lägga skulden på Hamas. Hamas, som tidigare i veckan hotade att gå till angrepp mot Israel om valet ställs in, tycktes inatt istället lägga skulden på Abbas. Det gjorde även flera andra palestinska grupperingar som planerade att ställa upp i valet. Missnöjet över Abbas beslut är mycket starkt i det palestinska samhället, men än så länge rapporteras bara mindre protester på olika håll på Västbanken och i Gaza.

Katastrofen i Meron har gjort att nyheten om det inställda palestinska parlamentsvalet har hamnat ganska långt ner i nyhetsflödet i Israel. Detta verkar i tysthet ha välkomnats av alla berörda parter. Stämningen i både Israel, Gaza och i de palestinskkontrollerade områdena på Västbanken är dock alltjämt mycket spänd.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1156002Läsningar totalt:
  • 141Läsningar idag:
  • 952859Besökare totalt:
  • 127Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen