Israels premiärminister Binyamin Netanyahu välkomnade igår den egyptiska militärens uttalade stöd för fredsavtalet med Israel efter Hosni Mubaraks hastiga avgång. Fredsavtalet mellan Israel och Egypten beskrevs av Netanyahu som “grundstenen för fred och stabilitet, inte bara för de två länderna, utan också för hela Mellanöstern.” I Israel kan man nu andas ut till hälften medan den egyptiska armén säkrar makten i landet, även om det ännu är långt ifrån klart om befolkningen kommer att acceptera övergångsstyret fram tills en ny regering väljs och tillsätts i fria, demokratiska val, som militären lovat.

Rapporter från Sinai tyder dock på att situationen där har blivit ohållbar för egyptisk polis, efter att flera polisstationer attackerats av beduiner beväpnade med automatvapen och raketgevär. För två veckor sedan skickades 800 egyptiska soldater till Sharm e-Sheikh för att ge understöd åt de hårt pressade polisstyrkorna, en truppförflyttning som skedde i strid mot fredsavtalet med Israel från 1979. I Israel noterade man förbluffat utvecklingen, för att sedan snabbt godkänna den, efter fullbordat faktum, för att inte orsaka en diplomatisk kris. Man motsätter sig dock ytterligare truppförsändelser, eftersom fredsavtalet garanterar att Sinaihalvön i princip ska vara demilitariserad och därmed fungera som en buffertzon mellan de båda ländernas arméer. Egyptisk polis har därför tvingats överge flera underbemannade positioner de senaste dagarna, positioner som helt enkelt inte kunde försvaras längre.

I spåren av polisens tillbakadragande breder laglösheten ut sig och Israel uppmanar nu sina semestrande medborgare i Sinai att snabbt bege sig hem. Farhågor har också uttryckts om att Hamas och de andra terroristorganisationerna i Gazaremsan kan komma att utnyttja den laglösa situationen i Sinai för att utföra attacker mot Israel därifrån. Detta skedde exempelvis den 2 augusti förra året, då fem katyusharaketer avfyrades mot Eilat, som ligger alldeles intill gränsen till Sinai vid Israels sydspets. Inga skador rapporterades den gången i Israel, men en av raketerna slog av misstag ner i staden Aqaba på den jordanska sidan av gränsen och dödade en person.

Attacken mot Eilat har hittills visat sig ha varit en isolerad händelse, men de israeler som bor intill gränsen till Gazaremsan har de senaste 10 åren tvingats vänja sig vid denna sortens lågintensiva terrorkrig. Senast i onsdags i förra veckan avfyrades fem granater mot södra Israel. Sedan årsskiftet har över 40 granater, kassam- och katyusharaketer avfyrats mot gränssamhällen och kibbutzer: Vissa har nått så långt norrut som Ashkelon. Idag bor ungefär en miljon människor inom räckhåll för denna raketterror.

Israels policy är att besvara elden tämligen omedelbart, oftast genom att flygvapnet (IAF) attackerar terroristorganisationernas infrastruktur i Gazaremsan. I onsdags bombades tre mål, bland annat en smugglingstunnel under gränsen till Egypten. Vid två av målen noterade IAF något som kallas för “sekundära explosioner”, dvs. att de israeliska bomberna utlöste ytterligare explosioner på marken, förmodligen bombfabriker eller raketlager. Åtta palestinier skadades lindrigt.

Paul Widen

Jerusalem

Häromdagen lyssnade jag på ett föredrag av Raphael Israeli, professor i islams, Mellanösterns och Kinas historia vid Hebrew University här i Jerusalem. Föredraget hade temat “Regeringskrisen i Egypten och arabvärlden” och hade lockat drygt 20 journalister, som efter föredraget ställde en rad initierade frågor. Svaret på många av frågorna var kort och gott, “Jag vet inte.”

Ingen vet nämligen vad som kommer att hända i Egypten. En helt ny situation har uppstått, och många aktörer beter sig på ett obegripligt och oförutsägbart sätt, vilket gör att alla expertutlåtanden egentligen bara är vilda gissningar. Vem hade till exempel för bara två veckor sedan kunnat ana att USA:s president Barack Obama skulle vända ryggen åt Egyptens president Hosni Mubarak, som har varit USA:s främsta bundsförvant i arabvärlden i över 30 år?

För Israels del är det väldigt mycket som står på spel: Fredsavtalet med Egypten från 1979 säkerställde Israels södra front och var det första steget i normaliseringsprocessen med arabvärlden. Väldigt mycket återstår naturligtvis i den processen, men om en ny regering i Egypten skulle dra sig ur fredsavtalet med Israel vore det likvärdigt med att vrida tillbaka klockan till oktober 1973. Skillnaden är bara att Egypens armé idag inte längre är beväpnad med ryskt överskottsmateriel, utan toppmoderna amerikanska vapenplattformar.

När Israels premiärminister Binyamin Netanyahu uttalade sig i veckan som gick var han därför väldigt försiktig. Han betonade hur viktig freden med Egypten är för Israel och uppmanade världssamfundet att kräva att en eventuell ny regering i Egypten ska respektera ingångna avtal. Vidare påpekade han det uppenbara att Israel är en demokrati och att Israel därför stöder demokratiska och liberala framsteg i arabvärlden. Han avslutade dock uttalandet med att varna för en situation i vilken extremistiska krafter utnyttjar demokratiska processer för att främja antidemokratiska mål. Resultatet av en sådan utveckling vore “dåligt för freden och dåligt för demokratin,” sa Netanyahu. Veckans underdrift.

Spänningarna mellan Egypten och Israel ökade natten mellan fredagen och lördagen, då naturgasledningen mellan Egypten och Israel exploderade några kilometer väster om gränsen. Från officiellt Egyptiskt håll påstods det vara fråga om en olycka, men en anonym källa på den drabbade pumpstationen hävdade att explosionen hade orsakats av sabotage. Egypten förser Israel med 40% av landets naturgasbehov. Incidenten kommer dock inte direkt att påverka Israels elproduktion i nuläget, enligt israeliska myndigheter.

Mer oroväckande är storgrälet mellan Israels försvarsminister Ehud Barak och den avgående stabschefen för Israels försvarsstyrkor (IDF) Gabi Ashkenazi. Grälet har pågått i flera månader, men fick nytt liv då det blev känt att den tilltänkte efterträdaren Yoav Galant i strid mot lagen hade lagt beslag på mark i anslutning till sin villatomt. Generalmajor Benny Gantz kommer istället att tillträda som tillförordnad stabschef då Ashkenazi avgår den 14 februari, men många kritiker menar att försvarsminister Barak sätter landets säkerhet på spel genom att inte förlänga Ashkenazis mandat med ett halvår tills en efterträdare har utsetts. Med tanke på den ytterst känsliga situation som nu råder i Egypten önskar man att Israels militära ledarskap betedde sig mer ansvarsfullt.