Under Kristallnatten, natten mellan den 9 och 10 november 1938, utsattes Tysklands och Österrikes judiska befolkning för en statligt organiserad progrom. Minst 90 människor mördades, samtidigt som över 1000 synagogor och 7000 butiker ägda av judar brändes ner. 30000 judar deporterades till koncentrationsläger.

Minnet av Kristallnatten brukar högtidlighållas varje år med manifestationer på många håll i Europa, så även i år, men i Umeå fick årets manifestation en smått ironisk vridning då stadens judiska förening inte fick någon inbjudan att delta. ”Det kan upplevas som en ovälkomnande eller otrygg situation för dem”, förklarade manifestationens arrangör Jan Hägglund. Tidigare har nämligen enskilda deltagare hållit upp plakat med ett likhetstecken mellan Israels flagga och ett hakkors, dvs. ett klockrent exempel på modern politisk antisemitism. Istället för att utesluta antisemiterna valde dock Hägglund att utesluta judarna, för att liksom undvika liknande penibla situationer.

Jan Hägglunds ynkliga beslut har fått utstå skarp kritik de senaste dagarna. ”Historielöst mörker” är ett omdöme som har hörts. ”Antirasisterna verkar lida av minnesförlust” konstateras det på annat håll. Det finns emellertid inget som tyder på att Jan Hägglund skulle ha bristande historiekunskaper eller lida av minnesförlust. Det finns heller ingen anledning att tro att han är en antisemit. Av allt att döma är han bara en ryggradslös arrangör som inte förmådde säga ifrån när antisemiter kidnappade en manifestation som borde vara tillägnad minnet av just antisemitismens offer. Hans obefintliga civilkurage gör honom exceptionellt olämplig att arrangera den här typen av manifestationer, men för att förstå vad som hände i Umeå bör man blicka bortom Hägglund och istället fundera över individerna och organisationerna som gjorde att han kände sig tvingad att inte bjuda in Umeås judiska förening. Kristallnattsmanifestationen i Umeå är nämligen bara en av flera liknande manifestationer runtom i Europa som har kapats av judehatare. Igår deltog exempelvis den arabiskisraeliska knessetledamoten Hanin Zoabi i en minnesstund för Förintelsens offer i Amsterdams judiska kvarter, under vilken Zoabi likställde Israel med nazisterna. Hon försvarade sina uttalanden genom att hänvisa till Kristallnattens ”universella och mänskliga perspektiv”, som alltså gjorde det möjligt för henne att utnyttja minnet av ett massmord på judar för att demonisera den judiska staten. Den här typen av svador har kunnat höras i Amsterdam i flera år under manifestationerna till minne av Kristallnatten.

Minnet av förföljda och mördade judar högtidlighålls alltså, men samtidigt utesluts judar från högtidlighållandet och/eller utpekas judar som likställda förövarna. Det kan förefalla skrattretande dumt och historielöst, och tänk om det ändå vore så väl om vi här hade att göra med dumhet eller okunskap. Så icke. I själva verket är detta nämligen ett uttryck för den urgamla och vida utbredda europeiska preferensen för döda judar framför levande judar. Genom sin blotta existens har ju levande judar alltid ruckat på Västerlandets ekvilibrium. Det är först när judar dör som de uppfattas som användbara, både teologiskt och politiskt. Det är alltså inte så konstigt att antisemiter nu ikväll tänder ljus till minne av mördade judar. Vi känner ju igen detta från andra sammanhang.

Paul Widen

Jerusalem

I veckan förväntas sex arabstater presentera ett förslag till FN:s organisation för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation UNESCO som officiellt skulle beteckna Västra muren (Klagomuren) som en del av al Aksa-området. Enligt förslaget, som är författat av den palestinska UNESCO-delegation, bör därmed Västra muren kontrolleras av Wakfen, den muslimska myndigheten som förvaltar Tempelberget (kallat al Haram al Sharif på arabiska). Eftersom arabiska och muslimska länder för närvarande är i majoritet i UNESCO:s verkställande råd förväntas förslaget godkännas.

Den Palestinska myndigheten nöjer sig alltså inte med att kräva ett förbud mot att judar besöker Tempelberget, judendomens heligaste plats. Nu vill man även ta kontroll över området intill Tempelberget och sannolikt införa samma förbud där. Den häpnadsväckande fräckheten är emellertid bara en logisk konsekvens av den Palestinska myndighetens upprepade påstående att alla judiska anspråk på Tempelberget är grundade i falsifierade arkeologiska upptäckter. Något judiskt tempel har aldrig funnits på platsen, hävdar man. Allt tal om ett tempel är i själva verket bara en judisk förevändning för att attackera al Aksa. Det faktum att Wakfen själv så sent som 1925 publicerade en guidebok som konstaterade att det var ”oomtvistat” att al Haram al Sharif var den plats där Salomos tempel en gång stod väljer man behändigt att inte låtsas om. Att Klippdomen (byggnaden med guldkupolen) är en helgedom upprättad av muslimer till minne av templet låtsas man heller inte om, liksom inte heller det kanske mest absurda i det här absurda resonemanget, nämligen att det arabiska namnet på Jerusalem, al Kuds, betyder ”den heliga” och syftar på just templet som brukade stå där. Denna oerhört kraftfulla subversiva potential ligger alltså i själva islams kärna, men det här är ju känsliga ämnen, väldigt känsliga ämnen, så… öh… vi kanske kan prata om något annat istället.

De senaste dagarnas händelser i Israel för osökt tankarna till den judiska bibelkommentaren Bereshit Rabba från 200-talet e.Kr. ”Rabbi Judan, son till Rabbi Simon, sa: Dessa är de tre platser om vilka nationerna i världen inte kan håna Israel och säga: ’Ni har stulit dem’: Makpelah-grottan, [platsen där] Templet [stod], och Josefs grav. Machpelah-grottan: Abraham vägde upp silver åt Ephron (1 Mos. 23:16). Templet: Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld (1 Krön. 21:25.). Och Josefs grav: han köpte jordstycket (1 Mos. 33:19)”. Detta skrevs alltså för ungefär 1800 år sedan, när resonemanget var helt hypotetiskt eftersom judar vid den tiden inte hade överhöghet över någon del av Landet Israel. Världens länder må påstå (med viss rätt) att judarna stal landet från kananéerna, men beträffande dessa tre platser faller deras resonemang platt på marken, menade Rabbi Judan, eftersom självaste Bibeln dokumenterar att just dessa tre landplättar förvärvades enligt bokens alla regler.

Och ändå, eller kanske snarare just därför, är det kring precis dessa tre platser som våldsamheterna den senaste tiden har varit som starkast: Patriarkernas grav i Hebron, Tempelberget i Jerusalem och Josefs grav i utkanten av Nablus på norra Västbanken (som brandbombades i torsdags). Det är från just dessa tre platser som ansträngningarna att tvinga bort alla judar är som störst, och det är just dessa tre platser som en helt oförstående och ack så välmenande omvärld (och även många lika oförstående och välmenande israeliska politiker) uppmanar Israel att dra sig tillbaka ifrån. Då blir det lugnt, lovar man, eftersom Israel då skulle förvägra palestinierna alla förevändningar till våldsamheter. Just de tre platser i Landet Israel som i över 3000 har knutit judarna till landet måste alltså judarna lämna för att kunna leva i fred i landet. Hänger ni med i logiken?

Många skruvar på sig nervöst när man påpekar att konflikten mellan Israel och palestinierna har en djupliggande religiös dimension som parterna själva bara vill medge när den gynnar eller missgynnar den egna sidan, eller när den kan användas som slagträ mot den andra sidan. Politiska konflikter går att lösa genom kompromisser, medan religiösa konflikter per definition är olösliga. Lättare då att låtsas att den religiösa dimensionen är en helt irrelevant eller ytterst marginell aspekt av konflikten som bara riskerar att ge ytterligare bränsle till den redan eldfängda situationen. Det här är som sagt väldigt, väldigt känsliga ämnen. Vi kanske kan prata om något annat istället? Och om judarna också vänligen kunde ta några steg tillbaka, för att dämpa spänningarna…

Paul Widen

Jerusalem

Lögner och åter lögner.

”Vad längtar du efter mest av allt?” Så lyder den första frågan i den personliga intervjun för palestinska ungdomar som vill delta i ett projekt organiserat av en israelisk ickestatlig fredsorganisation. En god vän till mig (A) är ansvarig för ansökningsprocessen och berättar hur det lät under en intervju med en ung palestinier (B) den gångna veckan:

A: Vad längtar du efter mest av allt?

B: Fred!

A: Vadå, har vi inte fred?

B: Eh… nej?

A: OK, varför inte?

B: På grund av… eh… judarna…?

A: Det är judarnas fel att vi inte har fred?

B: Ja.

A: Vet du vad? Jag är en jude.

B: [Panikslagen stum häpnad.]

A: Ingen fara, ingen fara. OK, berätta nu, varför är det judarnas fel att det inte är fred?

B: Därför att Storbritannien i början av 1900-talet ville bli av med sina judar och flyttade hit dem…

A: …

B: …och fred blir det först när Storbritannien går med på att låta sina judar återvända.

Min vän känner att hon börjar hyperventilera och lämnar därför snabbt rummet. En kollega följer efter och försöker lugna ner henne. Kollegan är också en palestinier och deltog i samma projekt för tio år sedan. Idag är han anställd inom organisationen. ”Så där tänkte jag också innan jag kom hit”, förklarar han.

Att det är så här unga palestinier resonerar borde naturligtvis inte vara förvånande: Palestinian Media Watch publicerar ofta översättningar av barn- och ungdomsprogram på palestinsk TV med rent löjeväckande historieförfalskningar. Här får jag emelllertid se effekten av hjärntvätten, hur lögnerna har blivit en självklarhet och upprepas som om de vore objektiva faktum.

Om man tittar närmare på det här specifika fallet inser man dock att det som egentligen är mer oroväckande än lögnerna är att de yttras av en ung palestinier som är intresserad av att delta i ett fredsprojekt. Å ena sidan påstår han att det bara kan bli fred om judarna ”flyttar tillbaka till Storbritannien”, men å andra sidan vill han delta i ett sammanhang som uttryckligen handlar om fredlig samexistens här, mellan Havet och Floden. Det krävs bara ett minimum av kritiskt tänkande för att inse att detta är djupt motsägelsefullt, och det är just det som är så oroväckande: den unge palestiniern i fråga kan inte ens uppbåda detta minimum av kritiskt tänkande. Precis som i alla diktaturer motarbetas nämligen alla former av kritiskt tänkande i det palestinska samhället, inte minst i skolan.

Det har gått så långt att Mahmoud Darwish, den palestinske nationalskalden som dog 2008, inte ens ingår i den Palestinska myndighetens undervisningsplan, då hans poesi (med undantag av nationalsången och ett litet urval av hans andra dikter) anses vara alltför subversiv. Den Palestinska myndigheten tillåter inte ens att skolklasser besöker Darwish-muséet i Ramalla: bara kunskap om hans levnadsöde som fri intellektuell kan ju trots allt väcka oönskade tankar hos ungdomarna.

Paul Widen

Jerusalem

”Allt är i sin ordning”

Sedan FN:s människorättsråd UNHRC bildades 2006 har organisationen ägnat en mycket stor del av sin tid och energi åt ett enda land: Israel. Bara under UNHRC:s första år hann man fördöma Israel i inte mindre än 11 resolutioner, medan kritik mot övriga länder som mest resulterade i att rådet uttryckte sin ”djupa oro”. Den djupa oron riktades mot situationen i Sudan, där det pågick ett hämningslöst folkmord i Darfur. När det kom till Israel ansåg man emellertid att djup oro inte var tillräckligt, och så har det sedan fortsatt. Inget annat land i världen har till dags dato fördömts fler gånger än Israel. Faktum är att Israel har fördömts fler gånger än alla andra länder i världen tillsammans.

UNHRC var heta på gröten när Israel och terroristorganisationen Hamas drabbade samman än en gång förra sommaren. I inledningen till rapporten över förra sommarens krig som släpptes i måndags kan man läsa att undersökningskommissionens mandat inleddes redan den 13 juli 2014, dvs. dagen efter att tre israeliska ungdomar kidnappades av terroristorganisationen Hamas på Västbanken. Bara några timmar efter att israelisk polis och militär hade börjat söka efter tre försvunna pojkar tyckte alltså någon i Genève att det förelåg så starka misstankar om människorättsbrott att det fanns fog för en omfattande och mycket påkostad undersökningskommission.

Av förklarliga skäl ställde sig därför den absoluta merparten av Israels beslutsfattare mycket kritiskt till undersökningskommissionens rapport redan innan den offentliggjordes. En organisation som är så patologiskt besatt av att fördöma Israel är per definition oförmögen att nå objektiva och balanserade slutsatser, menade man. Israel valde därför att inte samarbeta med UNHRC:s utsända inspektörer. Erfarenheten från den ökända Goldstonerapporten efter kriget mellan Israel och Hamas årsskiftet 2008-09 visade nämligen att rapportens slutsats var given redan innan inspektörerna hade stigit på planet.

UNHRC:s rapport som publicerades tidigare i veckan besannade dessa farhågor med råge. Den beskriver en väpnad konflikt utan att ägna en enda mening åt dess historiska bakgrund: Israels evakuering av sina bosättningar i Gaza 2005, terroristorganisationen Hamas våldsamma maktövertagande 2007 och den därpå upptrappade raketbeskjutningen av israeliska städer och samhällen. Hamas uttalade mål att förinta Israel och döda alla världens judar ansågs tydligen inte heller ge någon relevant kontextuell förståelse av konflikten. Istället beskriver rapporten hur Israel för tredje gången på mindre än sex år släpper loss sin militära övermakt på en överbefolkad landremsa vars invånare redan lider svårt under Israels blockad. Inte ett ord om varför blockaden infördes. Inte ett ord om varför den fredliga samexistensen inte infann sig 2005 när Israel lämnade området.

Det var mot bakgrund av denna totala avsaknad av verklighetsförankring som paraplyorganisationen Ship to Gaza uppstod 2008. Precis som UNHRC ondgör sig Ship to Gaza över en situation (blockaden) utan att yppa ett ord om varför situationen uppstod (Hamas våldsamma maktövertagande sommaren 2007). Annars hade ju organisationens krav (att blockaden omedelbart och ovillkorligt hävs) framstått i all sin absurditet. I dagarna väntas tre båtar som seglar under dess flagg försöka nå Gaza med en symbolisk hjälpsändning. Att deras grundpremiss nu än en gång bekräftas av ett FN-organ med det så rättviseklingande namnet Human Rights Council gör det naturligtvis mycket svårt för anständiga människor med begränsad kunskap att förstå att Ship to Gazas sympatiska retorik (”hopp”, ”medmänsklighet”, ”bistånd”) bara är en tunn fernissa som döljer världens äldsta och mest irrationella hat.

Medan UNHRC:s rapport och Ship to Gazas årliga jippo skapar internationella rubriker och stöts och blöts i debattprogram och TV-soffor kan det vara värt att ägna en tanke åt alla konflikter världen över som inte inspirerar världssamfundet till givarkonferenser och symboliska hjälpsändningar över stormiga hav. Ett par ögonblick bör med fördel ägnas åt alla de hundratusentals människor som går sin brutala död till mötes varje år inför en totalt passiv omvärld bara för att skulden för deras elände inte kan läggas på Israel. Listan är mycket, mycket lång och obeskrivligt tragisk. Exemplet ”skolpojkar som kastreras innan de bränns till döds i Sudan” kan kanske avskrivas som en orättvis jämförelse, men vad sägs om palestinierna i flyktinglägret Yarmouk i Syrien, som lidit under en blockad sedan 2012? ”Helvetets djupaste krets”, där svält, Islamiska staten och Assad-regimens oljefatbomber bara är tre exempel på vidrigheterna som har avlöst varandra och vars dödsoffer ingen varken kan eller bryr sig om att räkna. Situationen i Yarmouk visar att det är fel att påstå att palestiniers lidande får ett oproportionerligt stort utrymme i den internationella medierapporteringen: när skulden för lidandet inte kan läggas på Israel är det ju helt uppenbart att de svältdödade, halshuggna och sönderbombade palestinierna i Yarmouk är precis lika ointressanta som de kastrerade och ihjälbrända pojkarna i Sudan.

Paul Widen

Jerusalem