Marginalanteckningar

rodfargDen 5 maj gav sig Svenska Dagbladets “utrikesanalytiker” Therese Larsson Hultin på ämnet Israel, närmare bestämt problemet med landets växande ultraortodoxa befolkning. Artikeln verkar nästan uteslutande vara baserad på en tre år gammal artikel i New York Times som möjligtvis kan ha kompletterats med lite fakta från Wikipedia. Larsson verkar dessutom bara ha skummat igenom New York Times-artikeln, eftersom hon inte ens lyckas stava namnet rätt på den enda namngiva källan som hon inkluderar i sin egen artikel. Resultatet blir dock det önskade: ett framtida skräckscenario där Israel är översvämmat av teknikfientliga, kvinnofientliga och inte minst bögfientliga ultrareligiösa judar. Gedigen svensk journalistik med andra ord.

Artikeln innehåller naturligtvis fler faktamissar. En del av dem får vi skylla på New York Times, exempelvis den felaktiga översättningen av termen Haredim, men en del är Larssons helt egna misstag, exempelvis att forskningsinstitutet Taub Center kallas för en tankesmedja eller att hon påstår att ultraortodoxa judar förkastar modern teknik, ett påstående som visar att Larsson inte har den blekaste aning om vad hon skriver om (nyligen hölls till exempel en high-tech-konferens i Jerusalem som var specifikt riktad till just den ultraortodoxa befolkningsgruppen).

Eftersom Larsson har tagit sig an ett ämne som hon inte behärskar blir bilden som hon målar upp extremt förenklad och missvisande. Som så många andra svenska journalister verkar hon bara vara kapabel att formulera problem i enkla binära motsatsförhållanden. Israels befolkning delas därför upp i en sekulär och en religiös grupp. Den förra består av hårt arbetande och skattebetalande medborgare som gör militärtjänsten, medan den senare består av världsfrånvända, religiöst extremistiska snyltare. Israels arabiska befolkning, som är minst lika stor som den ultraortodoxa befolkningen, figurerar inte alls i Larssons artikel. Inte heller Israels nationalreligiösa befolkning, dvs ortodoxa judar som inte definierar sig som haredim, som är fler än de ultraortodoxa och som idag utgör en majoritet av arméns officerskår. Larsson låter sig inte förvirras av sådana oväsentliga detaljer. I hennes värld finns det bara en sorts religiösa judar, en miljonhövdad befolkningsbomb som består av ultrareligiösa extremister som alla tänker precis likadant och som förökar sig som löss. Larsson verkar dessutom tro att Israels sekulära befolkning insåg vidden av detta problem först i samband med att New York Times publicerade en artikel om det för tre år sedan, men, konstaterar hon bistert, “inte har läget förbättrats nämnvärt” sedan dess.

För det första har det här ämnet diskuterats till leda i Israel sedan man utropade självständighet 1948, vilket torde vara relevant att nämna i sammanhanget.  En annan sak som kunde vara relevant att uppmärksamma är resultatet av parlamentsvalet i januari i år, som gjorde att de ultraortodoxa partierna tvingades lämna regeringen för första gången på ett decennium till förmån för sekulära och nationalreligiösa partier vars främsta mål är just arbetsmarknadsintegrering av den ultraortodoxa befolkningen, samt att värnplikten ska omfatta samtliga israeliska medborgare utan undantag. Är inte det definitionsmässigt just en “nämnvärd förbättring”? Eller är det helt enkelt så att Larssons artikel är en fördummad omskrivning av en New York Times-artikel från 2010 som av kronologiska skäl inte nämner det som hände i januari 2013?

Att faktiskt försöka förstå och göra rättvisa åt ett så omfattande och mångbottnat problem som det Larssons artikel ger sken av att avhandla är inte alls omöjligt. New York Times-artikeln som hon massakrerar är ett bra exempel på god journalistik. Jerusalem Posts dåvarande chefsredaktör David Horowitz skrev en mycket omfattande artikel om samma ämne några månader innan New York Times-artikeln publicerades. Gemensamt för båda dessa artiklar är att de faktiskt intervjuar Dan Ben-David (som Larsson kallar David Ben-David), som leder forskningen på Taubcentret och som kan sätta statistiken i sitt rätta sammanhang. Artiklarna är faktabaserade, inicierade och håller en så självklart respektfull ton gentemot den ultraortodoxa judiska befolkningsgruppen att artikelförfattarna, till skillnad från Larsson, inte känner sig tvingade att förklara att de inte är religionsfientliga. Fattas bara att Larsson skulle tillägga att hon har många judiska vänner.

Man förvånas inte längre av att så inskränkta och provinciella texter kvalificerar som analys i en av Sveriges största dagstidningar. De bekräftar bara hur lågt ribban ligger.

Paul Widen, Efrat


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 452Det här inlägget:
  • 961598Läsningar totalt:
  • 134Läsningar idag:
  • 785998Besökare totalt:
  • 126Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen