Problemet med för få dödade judar

Fanor med hakkors har kunnat ses vid flera tillfällen under de våldsamma palestinska massprotesterna i Gaza. (foto: IDF)

De senaste dagarna har ett återkommande problem fått förnyad aktualitet: det har dödats alldeles för få judar. På gränsen mellan Israel och Gaza dödades över 60 palestinier i måndags och många, många fler skadades när uppemot 40,000 människor deltog i den så kallade “återvändarmarschen”, vars uttalade syfte var att “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan”. Den absoluta merparten av deltagarna höll sig på säkert avstånd från gränsstaketet och demonstrerade fredligt, precis som de hade fått instruktioner om att göra via flygblad från Israels försvarsstyrkor (IDF), och klarade sig därför undan oskadda. Mindre grupper av mer hugade protestdeltagare beväpnade med påkar, knivar, köttyxkor, brandbomber, improviserade granater och skjutvapen försökte dock bryta sig igenom gränsstaketet med hjälp av avbitartänger. IDF:s soldater hade fått order om att bara öppna verkanseld mot de som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt mot de som försökte attackera dem med våld. Den mycket höga palestinska dödssiffran (62 i skrivande stund), liksom det ännu större antalet skottskadade (över 1300 enligt det Hamas-kontrollerade hälsodepartementet) visar att en ansenlig minoritet av palestinierna på plats inte ägnade sig åt fredliga protester, utan snarare utgjorde förtrupper av den planerade massinfiltrationen, vars uttalade mål alltså var att riva ut hjärtat ur kroppen på alla israeler de råkade stöta på. Flera israeliska samhällen ligger mindre än en kilometer från platser där infiltrationsförsök gjordes, så man kan utan svårighet föreställa sig vilka scener som hade utspelat sig där om den våldsamma palestinska mobben hade varit framgångsrik.

Problemet var bara att de inte lyckades döda en enda jude. Endast en IDF-soldat uppges ha skadats under hela måndagen, av en sten som slungats från Gaza, men hans skador var endast lindriga. Omvärldens reaktioner har därför med få undantag varit djupt kritiska, inte minst från Sverige, där utrikesminister Margot Wallström i ett uttalande visserligen tillstod att Israel har rätt att försvara sina gränser, men ändå stark antydde att IDF:s våldstillämpning hade varit oproportionerlig. Hon efterlyste även en oberoende granskning av de dödliga protesterna. Carl Bildt däremot, Sveriges före detta utrikesminister som twittrar lika intensivt som USA:s president Donald Trump, brydde sig inte ens om att medge att Israel har rätt till självförsvar när han beklagade sig (på Twitter, givetvis) över att USA lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som föreslog en oberoende utredning av de dödliga protesterna. I sitt beklagande citerade hans Louis Charbonneau, företrädare för den tvångsmässigt israelhatande organisationen Human Rights Watch, som anklagade IDF för “kalkylerat dödande av protestdeltagare” och “övergrepp”. Bildt påpekade att “alla andra vill ha en utredning – av självklara anledningar”.

På en punkt har Carl Bildt förstås rätt: USA:s FN-ambassadör Nikky Haley var den enda personen i säkerhetsrådet som tog Israel till försvar. Hon lade skulden för de palestinska dödsfallen på Hamas, som hade uppviglat protestdeltagarna och vars medlemmar aktivt deltog i attacker mot israeliska soldater. IDF:s agerande hade i själva verket varit synnerligen återhållsamt, menade Haley, och vände på resonemanget för att försöka få sina kollegor att förstå Israels position. “Vem av oss här skulle acceptera den här typen av aktivitet vid våra gränser?” frågade hon retoriskt, innan hon svarade sig egen fråga: “Ingen skulle göra det. Inget land i den här kammaren skulle bete sig mer återhållsamt än Israel har gjort”.

Nu är inte detta första gången som världssamfundet skuldbelägger Israel för landets framgångsrika minimering av antalet dödsoffer på den egna sidan. Under kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014 avfyrade Hamas och övriga palestinska terroristorganisationer i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men lyckades trots detta bara döda sex (6) civila. Detta berodde på att Israel har investerat enorma summor i skyddsrum till sin befolkning och, tillsammans med USA, även i raketförsvarssystemet Järnkupolen, som sköt ner över 700 raketer under kriget. Inte rättvist, tyckte FN:s dåvarande människorättskommissionär Navi Pillay, som kritiserade USA:s investering i Israels utveckling av Järnkupolen. “Den här typen av skydd har man inte försett Gazas befolkning med”, klagade hon. Israel borde alltså ha delat med sig av sitt raketförsvarssystem så att det kunde skjuta ner raketer som Israel avfyrade mot Hamas-installationer i Gaza. ¯\_(ツ)_/¯

Hur förklarar sig då Israel? Oftast behöver Israel inte tänka så mycket på detta, utan bara framlägga uttalanden gjorda av Gazas terroristorganisationer själva. Igår tisdag framförde exempelvis Hamas-företrädaren Mahmoud Al-Zahhar följande guldkorn i en TV-intervju: “När vi pratar om ‘fredligt motstånd’ vilseleder vi allmänheten. Detta är fredligt motstånd understött av militära styrkor och säkerhetstjänster.” Och idag onsdag sa Hamas-företrädaren Salah Bardawil i en TV-intervju att 50 av måndagens 62 dödsoffer var medlemmar i Hamas. Islamiska Jihad hade redan tidigare uppgett att tre av deras medlemmar dödades under samma dag. Minst 53 av de 62 dödsoffren, alltså mer än 85%, var således medlemmar i terroristorganisationer, enligt terroristorganisationerna själva.

Nåväl, detta bevisar kanske att Israel har rätt när man hävdar att protesterna inte var fredliga och att man bara öppnar eld mot våldsverkare, men det förklarar inte den synnerligen oproportionerliga fördelningen av dödsoffer mellan sidorna. Här brukar Israel påpeka att juridiskt berättigat självförsvar måste stå i proportion till det hot man är utsatt för, inte till hur mycket våld man har åsamkats. Om Israel exempelvis har identifierat en grupp terrorister som står i begrepp att avfyra en raket från ett bostadsområde har man rätt att försöka förstöra den, även om det innebär att civila i närheten riskerar att dö. Man måste alltså inte låta terroristerna avfyra raketen, invänta nedslaget och sedan räkna antalet israeliska dödsoffer innan man går till attack mot terroristgruppen när den försöker avfyra nästa raket. Man har däremot inte rätt att lägga en bombmatta över hela bostadsområdet och därmed riskera hundratals dödsoffer, eftersom detta inte står i proportion till hotet från en enda raket.

Om man har allt detta i åtanke när man studerar måndagens händelser, där hundratals terrorister med massmord som uttalat mål stormade mot gränsstaketet som om de höll på att utkämpa ett fältslag på 1600-talet, men där de konfronterades av en välbeväpnad och vältränad 2000-talsarmé, då blir det med ens ganska lätt att förstå hur det blev som det blev.

Och hör och häpna, det finns människor i världen som inledningsvis var snabba med att fördöma Israel, men som sedan tog alla dessa uppgifter i beaktande och helt ändrade uppfattning i frågan. “Igår kritiserade jag Israels hantering av protesterna vid Gaza-gränsen”, skrev exempelvis det brittiske parlamentsledamoten Nick Boles på Twitter. “Jag borde inte ha varit så snabb att döma. Vi ser nu att 50 av de dödade var Hamas-terrorister. Israel hade en absolut rättighet att försvara sig mot sådana attacker”.

Hittills har dock varken Margot Wallström eller Carl Bildt kommenterat Hamas medgivanden att protesterna inte var fredliga och att mer än 85% av dödsoffren var medlemmar i terroristorganisationer. Vi måste därför dra slutsatsen att de båda svenska toppdiplomaterna fortsätter att anse att det dödas alldeles för få judar.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 5135Det här inlägget:
  • 820280Läsningar totalt:
  • 171Läsningar idag:
  • 665967Besökare totalt:
  • 161Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen