Analyser

1 2 3 34

Wallströms slentrianmässiga agg mot Israel

Beduinpojkar på Västbanken.

En mångårig landkonflikt på Västbanken mellan beduiner och israeliska myndigheter uppmärksammades i förra veckan på Twitter av Sveriges utrikesminister Margot Wallström.”Sverige fördömer rivningarna i Abu Nuwar och förberedelserna att riva Khan al-Ahmar i Palestina”, skrev Wallström. “Uppmanar starkt Israel att som ockupationsmakt upphöra med sitt agerande och respektera internationell humanitär lag. Tvåstatslösningen får inte undermineras”.

Abu Nuwar och Khan al-Ahmar är två halvpermanenta beduinsamhällen strax öster om Jerusalems stadsgräns som är uppförda utan byggtillstånd. De ligger i ett område kallat E1, som i sin tur är en del av Area C, dvs. de områden av Västbanken över vilka Israel enligt Osloavtalet har full civil och militär kontroll. Trots det har EU finansierat flera byggprojekt i området, i full vetskap om att man därmed trotsar både israelisk lag och de riktlinjer som Israel och PLO själva kom överens om i mitten av 1990-talet. Rivningsordrar av byarna föreligger sedan minst 2009, men genom ständiga överklaganden till Israels högsta domstol har bara begränsade rivningar av enskilda byggnader kunnat utföras. Den intensiva internationella kritiken som riktas mot Israel varje gång en rivning är aktuell påverkar givetvis också processen, då Israels regering ofta lägger sig i bakom kulisserna för att förhala processen om kontroverserna anses överskugga andra, betydligt viktigare frågor.

I slutet av maj i år beslutade dock högsta domstolen att Israels försvarsstyrkor (IDF) från och med den första juni kan flytta Khan al-Ahmar till ett annat område, då hela byn är uppförd utan byggtillstånd och dessutom ligger precis intill motorvägen mellan Jerusalem och Jeriko. När rivningsmaskinerna började närma sig området i förra veckan sköt man emellertid upp rivningsdatumet till tidigast den 11 juli, dvs. på onsdag, då man vill ge myndigheterna ytterligare några dagar att överväga ett förslag utformat av beduinerna själva som skulle legalisera byn i efterhand.

Hur det än blir med den saken är det helt uppenbart att Margot Wallströms insikt i frågans problematik är extremt begränsad och färgad av hennes slentrianmässiga agg mot allt som Israel gör och säger. Wallström må anse att det aktuella området är en del av “Palestina”, men Osloavtalet, och därmed också internationell lag, definierar det alltså som Area C, där Israel har full överhöghet. Wallström menar således att Israel inte ska upprätthålla lagen på de områden av Västbanken som Osloavtalet stipulerar att Israel ska upprätthålla lagen. Hennes påstående att själva tvåstatslösningen undermineras om Israel river de två beduinbyarna är om möjligt ännu mer ologisk: ingen mindre än Yitzhak Rabin förespråkade 1995 ett omfattande israeliskt byggprojekt i E1 för att skapa en länk mellan Jerusalem och bosättningen Ma’ale Adumim. Hela området måste tillfalla Israel i ett slutgiltigt fredsdavtal med PLO, menade Rabin, en position som är så okontroversiell i Israel att den även förespråkas av Yossi Beilin, som spelade en nyckelroll i fredsprocessen på 1990-talet. Men enligt Wallström är alltså denna position liktydig med att underminera tvåstatlösningen. Man häpnar.

En viktig aspekt som nästan alltid går förlorad i den internationella nyhetsrapporteringen kring den här landkonflikten är att den palestinska myndigheten har ett mycket starkt intresse av att hålla den levande. Israel har under årens lopp presenterat två olika kompensations- och omlokaliseringsförslag för att nå en slutgiltig lösning, men den palestinska myndigheten har pressat beduinerna att motsätta sig alla kompromisslösningar och istället kräva något som de vet att Israel med stor sannolikhet aldrig kommer att acceptera: legalisering av den befintliga bebyggelsen precis intill en motorväg där den grundläggande infrastruktur som krävs för ett fungerande samhälle helt saknas. Flera EU-länder, däribland Sverige, har anslutit sig till den palestinska myndighetens kompromisslösa linje, vilket alltså har medfört att beduinerna pressats till att avfärda alla israeliska förslag och istället tvingats leva utan elektricitet och rinnande vatten i åratal. Antingen förstår Margot Wallström det här, men väljer att ändå driva den palestinska myndighetens kompromisslösa, och utsiktslösa, linje. Eller också förstår hon inte alls, och utkämpar istället omedvetet den palestinska myndighetens PR-krig Israel. Det är svårt att säga vilket av alternativen som är värst.

Paul Widen

Jerusalem

Svenska kyrkans inställning till Israel: en fallstudie

Prästen Annika Borg försökte nyligen i en debattartikel i tidningen Dagen ställa ärkebiskop Antje Jackelén till svars för de åsikter om Israel som hon och Svenska kyrkan sprider. Borgs 12 raka frågor om de ofta direkt israelfientliga ståndpunkter som Jackelén och Svenska kyrkan ofta ger uttryck för besvarades emellertid med samma ihåliga deklarationer som Svenska kyrkan alltid använder sig av när de bemöter den här sortens kritik: “folkrätten är ett fungerande rättesnöre… stöd för en tvåstatslösning… man kan stå upp för Israels rätt att existera och samtidigt kritisera dess ockupationspolitik… fortsatt arbete mot antisemitism…” ad nauseam. Jo, vi vet alla vad Svenska kyrkans officiella ståndpunkter är i de aktuella frågorna. Problemet som Borg påtalar är dock att det brukar låta på ett helt annat sätt när Jackelén och andra företrädare för Svenska kyrkan går igång om Israel.

I samband med debatten mellan Borg och Jackelén passade Israels Sverige-ambassadör Ilan Ben Dov på att ge sin syn på saken. “De som under senare år följt vad som sagts och skrivits [om Israel] från Svenska kyrkans håll kan lätt få intrycket att dessa uttalanden formulerats av Hamas och inte av Svenska kyrkan”, skrev han i sin debattartikel i Dagen. Även om Borg inte går fullt så långt i sin kritik konstaterade hon i sin slutreplik att retoriken mot Israel bland många av Svenska kyrkans företrädare präglas av fientlighet. Som exempel gav hon Svenska kyrkans officiellt utsända i “Israel/Palestina”, som tidigare var ledamot i styrelsen för den extremt israelfientliga organisationen Palestinagrupperna.

Personen Borg syftar på är Jessica Lindberg Dik, utsänd i Mellanöstern sedan 2017. Jag har personligen träffat flera höga företrädare i Svenska kyrkan som jag skulle definiera som betydligt mer Israel-fientliga än Jessica Lindberg Dik (fortsättningsvis JLD), men just därför är det intressant att titta på hennes twitterflöde de senaste månaderna, eftersom det utgör ett konkret exempel på vad Borg och Ben Dov syftar på när de kritiserar Svenska kyrkans syn på Israel.

Den 9 mars delar JLD en artikel som förespråkar en enstatslösning och som anklagar Israel för apartheid. Den 12 mars lägger hon upp bilder från en israelisk checkpoint och kommenterar, “Hur orkar man med det här varje dag?? #ockupation” utan att förklara att checkpoints förhindrar terrorister från att ta sig in i Israel. Den 24 mars delar hon en artikel om den svåra humanitära situationen i Gaza och kommenterar, “Israels gränsblockad har lett till världens högsta arbetslöshet” utan att nämna terroristorganisationen Hamas ansvar för situationen. Den 26 mars delar hon en artikel om den palestinska filmfestivalen i Haifa och kommenterar med ett citat från artikeln: “Ockupationen har försatt vår kultur i pausläge i 70 år”, vilket tyder på att hon anser att “ockupationen” inleddes 1948 och att staten Israels själva existens, oavsett var gränserna går, är illegitim.

I slutet av mars börjar JLD okritiskt dela palestinskt propagandamaterial om de palestinska massprotesterna i Gaza med den tillagda hashtaggen #GreatReturnMarch eller någon av dess varianter, bland annat en målning som visar en betongvägg med ett hål som har formen av Israels geografiska kontur (som ofta används för att symbolisera det palestinska anspråket på hela “Palestina”) och genom vilket en folkmassa marscherar med palestinska flaggor och nycklar i händerna (nyckeln är en symbol för de araber som flydde från det landområde som 1948 tillföll staten Israel). Budskapet kunde inte vara tydligare: JLD sympatiserar med den extrema palestinska ståndpunkten att Mellanösterns över fem miljoner UNRWA-flyktingar har rätt att “återvända”och därmed demografiskt förinta staten Israel, som hon här själv i samma tweet kallar “historiska Palestina”.

Den palestinske prästen och BDS-aktivisten Mitri Raheb, som regelmässigt anklagar Israel för apartheid, återkommer ofta i JLD:s twitterflöde. (BDS är benämningen på de systematiska ansträngningarna att bojkotta, avinvestera från och sanktionera Israel.) Den 30 mars delar hon en av Rahebs tweets med en målning av den korsfäste Jesus, vars kropp har formen av Israels geografiska kontur. Jesus förvandlas alltså till “Palestina”, och går samma öde till mötes. Målningen är således en moderniserad variant av den urgamla kristna anklagelsen att judarna dödade Jesus.

“16 palestinier dödades (alla under 30 år) 1500 skadades. Sjukhusen i Gaza överfulla”, skriver hon om massprotesterna i Gaza den 31 mars utan att nämna att flera hundra av protestdeltagarna slungade sten och brandbomber mot de israeliska soldaterna och försökte forcera gränsstaketet. Samma dag kallar hon Israels självförsvar för övervåld. Den 5 april delar hon en artikel som hävdar att Israels hantering av de våldsamma upploppen är olaglig. Den 8 april delar hon en artikel där Israel’s agerande kallas för oproportionerligt. Samma dag delar hon en annan artikel som hävdar att alla som hade dödats under den dagen i Gaza var civila. Den 12 april delar hon en tweet i vilken israeliska soldater anklagas för att “attackera fredliga demonstranter” och “döda oskyldiga människor”, trots att det då i nästan två veckor hade stått klart att merparten av de dödade faktiskt var medlemmar i Hamas, detta enligt terroristorganisationen själv. Den 14 april delar hon en tweet som hävdar att “allt våld som pågår i Gaza är riktat mot palestinier”. JLD lägger till kommentaren, “Trots att medierna vill ge en annan bild får vi vittnesuppgifter inifrån Gaza om att demonstrationerna är övervägande fredliga fr palestiniernas håll o att icke-våld som metod för motstånd mot ockupation o förtryck är på stark frammarsch. En strimma av hopp! #nonviolence”.

Inför Israels självständighetsdag är JLD upprörd över att Google “firar med Israel”. Hon delar en bild på en skärmdump på Googles hemsida, som dagen till ära uppvisar Israels flagga, och kommenterar, “det som är Independence Day i västra Jerusalem kallas Nakba Day i den östra delen av stan. Nakba=katastrof. Google? #respekt #värdighet #solidaritet #rättvisa”. Senare delar hon en artikel som ondgör sig över att Israel inte tillåter skattefinansierade institutioner att hålla Nakba-evenemang på självständighetsdagen. “Israels självbild som ‘segrare’ är problematisk. I denna utdragna konflikt finns bara förlorare. Freden. Rättvisan. Värdigheten. Säkerheten. Demokratin. Respekten för mänskliga rättigheter. Pressfriheten. Alla är förlorare. Inklusive Israel”, reflekterar hon samma dag, som hon avslutar med att dela ytterligare en artikel som kallar Israels självständighetsdag för Nakba.

Det israeliska beslutet att inte vara behjälpliga med visum till deltagare i det palestinska propagandajippot “Jerusalem är Palestinas huvudstad” beskriver JLD som “ett krig mot palestinsk kultur“. Det israeliska beslutet att öronmärka motsvarande fem miljarder kronor till utbildning och infrastruktur i de arabiska delarna av östra Jerusalem beskriver hon som ondsint “israelisering“. När den israelhatande svenska prästen Anna-Karin Hammar skriver en text som beklagar sig över att Israels seger i eurovisionsschlagerfestivalen innebär ett bakslag för BDS-rörelsen, men sedan tröstar sig med bland annat att “allt fler folkrättsjurister menar att Israel […] begår brott mot mänskligheten i form av apartheid”, kommenterar JLD, “Tack för din hoppingivande text, Anna-Karin! Idag behövs den mer än någonsin”.

Det här är förstås bara några få axplock från JLD:s nästan 1000 tweets i egenskap av Svenska kyrkans representant i “Israel/Palestina”. Gemensamt för den absoluta merparten av alla artiklar, bilder, citat och betraktelser i hennes twitterflöde är att de väcker olust och avsmak mot Israel och judendomen. Två av hennes tweets nämner den judiska högtiden Pesach: en nämner samtidigt massprotesterna i Gaza, medan den andra nämner våldsamma judiska bosättare i Hebron. JLD kan inte ens gå till stranden i Tel Aviv utan att samtidigt nämna kontrasten till Ramalla. Hon är så övertygad om Israels totala ondsinthet att hon tror att det är ett skämt när Israels officiella Twitter-konto uppmärksammar den persiska högtiden Nowruz och önskar alla iranier gott nytt år. Tre av hennes retweets betonar att inte en enda raket har avfyrats från Gaza sedan de palestinska massprotesterna inleddes i slutet av mars, men när uppemot 200 raketer och artillerigranater avfyras mot Israel på mindre än ett dygn i slutet av maj bevärdigar hon det inte med ett enda ord. Terroristorganisationen Hamas, som styr Gaza och vars uttalade mål är att förinta staten Israel, vill hon inte heller låtsas om. Hamas-ledaren Yahya Sinwars entusiastiska förhoppningar om att protestdeltagarna i Gaza ska “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan” lyser givetvis med sin frånvaro. Däremot väljer hon att uppmärksamma en israelisk journalists surrealistiska intervju med en Hamas-företrädare precis innan starten av de palestinska massprotesterna i Gaza. “Jag tror att vi alla kan bo i det här landet – muslimer, kristna och judar – i detta välsignade land som Allah utvalde till alla goda människor i Palestina, muslimer, judar och kristna”, citerar JLD ur artikeln. Hon vill alltså få oss att tro att Hamas egentligen bara vill sitta runt en lägereld och sjunga Kumbaya.

Jessica Lindberg Diks uppgift är enligt Svenska kyrkans hemsida “att följa utvecklingen i Israel/Palestina och Egypten och att stärka samarbetet med partner [sic] där”. Efter att ha tittat på hennes twitterflöde kan man utan problem föreställa sig att hennes arbetsbeskrivning egentligen är “att under förevändning av att informera om Svenska kyrkans sammarbetspartners i Israel/Palestina konsekvent framhäva och upprepa verkliga och påhittade israeliska oförrätter, och samtidigt konsekvent ignorera varje antydan av kritik mot den palestinska myndigheten och Hamas”.

Paul Widen

Jerusalem

Födelsen av en symbol

Den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar.

Fredagen den 1 juni deltog flera tusen palestinier i våldsamma protester på fem platser längs med gränsstaketet mellan Gaza och Israel. Bildäck brändes för att lägga en rökridå och göra det möjligt för deltagarna att ta sig fram till gränsstaketet och försöka bryta sig igenom. Stenar och brandbomber kastades på de israeliska soldaterna som bevakade gränsen. De hade order om att enbart öppna eld mot personer som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt om soldaterna själva befann sig i livsfara.

Ungefär 100 meter från gränsen befann sig den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar, 21. Enligt vittnen på plats sprang hon mot gränsstaketet, iklädd en vid sjukvårdsrock och med händerna i luften, för att hjälpa en person som hade skadats i sammandrabbningarna. Plötsligt träffades hon av en kula i bröstet och föll till marken. Hon dödförklarades en kort stund senare.

Razan aj-Najjars död har fått enormt stor uppmärksamhet i internationell media. Bilder på henne har spridits på sociala medier, ofta tillsammans med påståendet att israeliska krypskyttar avsiktligt dödade henne. Kontexten i vilken dödsskjutningen inträffade, de våldsamma palestinska protesterna med brinnande bildäck, brandbomber och stenkastning, har nämnts mest som en förklaring i efterhand eller inte nämnts alls.

Israels försvarsstyrkor (IDF) uppgav genast att dödsfallet skulle utredas, vilket alltid sker när oskyldiga civila dödas i konflikten. Man förklarade även att en arméjeep hade utsatts för skottlossning i samma område och att en palestinier hade lyckats forcera gränsstaketet och placerat en granat på den israeliska sidan innan han lyckades fly tillbaka till Gaza. Situationen var alltså extremt våldsam och kaotisk.

I tisdags offentliggjorde IDF det prelimiära resultatet av utredningen. “När händelsen inträffade avfyrades ett begränsat antal kulor och ingen skottlossning riktades direkt eller avsiktligt mot henne”, förklarade man. Samtidigt uppgav man att utredningen ännu inte är avslutad. Utöver denna utredning, som utförs av IDF:s södra befälsavdelning, har IDF:s generalstab inlett en egen utredning av händelsen.

Resultatet av IDF:s preliminära utredning tycks inte nämnvärt ha påverkat spridningen av påståendet att Razan al-Najjar avsiktligt dödades av israeliska krypskyttar. Bilder av den unga beslöjade kvinnan med den vita rocken passar perfekt in i det palestinska narrativet om oprovocerat israeliskt övervåld mot obeväpnade och försvarslösa palestinier. Bilder som uttrycker detta narrativ blir snabbt till symboler som sedan effektivt används för att överrösta alla försök till analys och kritisk granskning av det inträffade.

I Gaza är de konkurrerande palestinska fraktionerna mycket väl medvetna om värdet av dessa symboler. Razan al-Najjar hade inte anknytning till någon av dem, men när Fatah-rörelsen höll en ceremoni för att hedra hennes minne stormades den av Hamas-terrorister, som rev ner bilder på henne, slog sönder stolar, förstörde ljudutrustning och misshandlade 10 deltagare, enligt Ashraf al-Najjar, far till Razan. Hamas gör alltså exklusivt anspråk på symbolen Razan al-Najjar, vilket är fullt begripligt: dödsskjutningen av henne har fått betydligt mer uppmärksamhet i internationell media än exempelvis det faktum att 50 av de 63 palestinier som dödades den 14 maj var medlemmar i Hamas. En sådan symbol har man helt enkelt inte råd att gå miste om.

Paul Widen

Jerusalem

“Iran ljög”

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sin presentation av Irans atomarkiv (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu uppgav på måndagskvällen att landets beryktade underrättelsetjänst Mossad nyligen kom över mer än 100000 dokument rörande Irans hemliga kärnvapenprogram. Tillkännagivandet gjordes under en dramatisk direktsänd presentation i försvarshögkvarteret i Tel Aviv, under vilken Netanyahu offentliggjorde en liten del av materialet med hjälp av en PowerPoint-presentation. Dokumenten visar att det iranska ledarskapet i början av 1990-talet tog beslut om att utveckla kärnvapen, att projektet, kallat AMAD, lades ner 2003 i samband med USA:s invasion av Irak, men att de då redan långt gångna planerna bevarades, medan projektets nyckelpersoner fortsatte ansträngningarna under ännu större hemlighetsmakeri. Vissa delar av projektet, exempelvis utvecklingen av långdistansraketer, fortsatte öppet.

Med hjälp av specifika dokument visade Netanyahu hur Iran systematiskt har ljugit för IAEA, den internationella atomenergikommissionen, vars uppgift det är att kontrollera att Iran inte bryter mot ickespridningsavtalet av kärnvapen som landet skrev under 1968 och ratificerade 1970. Netantahu spelade till och med upp ett blott åtta dagar gammalt videoklipp i vilket Irans utrikesminister Mohammad Zarif påstår, “Vi ville aldrig producera en [atom]bomb”. – “Det ville ni visst”, kommenterade Netanyahu. “Det vill ni visst. Det här atomarkivet bevisar det”.

Netanyahus slutsats var att det så kallade JCPOA-avtalet från 2015 mellan världssamfundet och Iran aldrig borde ha slutits. “Iran ålades i avtalet att lägga korten på bordet för IAEA beträffande sitt atomenergiprogram. Detta var ett uttryckligt villkor för genomförandet av avtalet”, förklarade han. Hela avtalet är alltså baserat på en lögn enligt Netanyahu.

Det dramatiska tillkännagivandet kom mindre än ett dygn efter att en syrisk militärbas i närheten av staden Hama attackerades med avancerade bunkerbrytande raketer. Den därpå följande explosionen, som till stor del orsakades av ammunitionen som förvarades på militärbasen, var så massiv att den orsakade ett jordskalv som mätte 2.6 på richterskalan. Uppgifterna om antalet dödsoffer går isär, men flera källor uppger att minst 11 iranska soldater fanns bland de dödade, däribland en högt uppsatt officer. Ingen har ännu tagit på sin ansvaret för attacken, men eftersom Israel har anklagats för att ligga bakom minst två liknande attacker den senaste månaden har landet nu än en gång utpekats som ansvarigt. Händelsen var förstanyhet under större delen av måndagen och bidrog till den mycket spända förväntan som präglade timmarna innan Netanyahus tillkännagivande på måndagskvällen.

Så fort Netanyahus presentation avslutades började kritiska röster höjas mot hans slutsats. Det hans PowerPoint-presentation i själva verket visade var hur viktigt det är att bevara JCPOA-avtalet, menade kritikerna, eftersom det införde begränsningar på Irans atomenergiprogram och därför förhindrar just de planer som Irans atomarkiv beskriver. Ingenting i Netanyahus tal var egentligen nytt, hävdade man vidare: man visste om Irans kärnvapenprogram, hur det lades ner 2003 men sedan fortlevde under andra former därefter. Man antog till och med att Iran inte talade sanning och JCPOA-avtalet drevs igenom just för att man inte litade på Iran.

Det kritikerna dock inte tycks kunna internalisera är att Irans atomarkiv omfattade inte mindre än 150 gigabyte, att det hölls gömt (för att kunna bevaras för framtiden) att det var aktivt (dvs. det växte hela tiden med ny information). Vilket land skulle lägga så mycket tid och pengar på detaljerade instruktioner för hur man bygger atombomber om man inte har för avsikt att förr eller senare… tja, bygga atombomber? JCPOA-avtalet är dessutom tidsbegränsat, och dess restriktioner på Irans atomenergiprogram kommer successivt att upphöra, vissa så snart som 2025. Även om avtalet fungerar just för stunden är det alltså bara en tidsfråga innan Iran kan återuppta ett helt obegränsat atomenergiprogram, bakom vilket man sedan också kan återuppta sitt välutvecklade kärnvapenprogram. Detta har alltid varit den främsta vattendelaren mellan JCPOA-avtalets supportrar och kritiker. Supportrarna framhäver att avtalet framgångsrikt begränsar Irans atomenergiprogram, och därmed också centrala bitar i ett eventuellt kärnvapenprogram. Ingenting som Iran säger eller gör kan rubba deras tilltro till avtalet. Kritikerna framhäver för sin del att avtalet är tidsbegränsat, och att det Iran säger och gör visar exakt vad som kommer att ske när avtalets restriktioner upphör.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 34
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 831147Läsningar totalt:
  • 25Läsningar idag:
  • 674368Besökare totalt:
  • 25Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen