Analyser

1 2 3 36

Valanalys

Israels president Reuven Rivlin (till vänster) besöker valmyndighetens rösträkning i Knesset (Mark Neiman, GPO)

Efter en rad fördröjningar och motsägelsefulla uppgifter från valmyndigheten offentliggjordes det israeliska valresultatet till slut sent på torsdagsnatten. Så här kommer de 120 mandaten i Knesset, det israeliska parlamentet, att fördelas:

 

Likud (Binyamin Netanyahus högerliberala parti): 36

Kakhol Velavan (koalitionspartiet som bildades innan valet för att utmana Netanyahu): 35

Shas (det sefardiska ultraortodoxa partiet): 8

Yahadut Hatorah (det ashkenaziska ultraortodoxa partiet): 7

Hadash-Ta’al (valsamverkan mellan kommunistpartiet och ett arabiskt missnöjesparti): 6

Avodah (arbetarpartiet): 6

Yisrael Beitenu (det sekulära högernationalistiska partiet): 5

Ichud Miflagot Hayamin (det religiösa högernationalistiska samlingspartiet): 5

Meretz (det sekulära vänsterliberala partiet): 4

Kulanu (ett högerliberalt parti som brutit sig ur Likud): 4

Ra’am-Balad (valsamverkan mellan två arabiska missnöjespartier): 4

 

Enligt flera vallokalsundersökningar som offentliggjordes så fort vallokalerna hade stängt klockan 22:00 på tisdagskvällen ledde utmanarpartiet Kakhol Velavan med flera mandat över Netanyahus Likud-parti. Trots det såg Likud ut att ha bäst chanser att bilda en koalitionsregering, då högerpartierna och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen tillsammans var i klar majoritet. Därför utropade sig både Kakhol Velavan och Likud som vinnare innan midnatt. När rösträkningen kom igång och kontinuerligt började rapporteras såg det emellertid betydligt bättre ut för Likud och betydligt sämre för Kakhol Velavan. Först var partierna jämnstora, men snart kunde man skönja en ledning för Likud, om än väldigt snäv.

Rösträkningen bjöd på flera överraskningar, bland annat att de nya högerpartierna Hayamin Hechadash och Zehut hamnade under valspärren på 3.25%. I opinionsundersökningar innan valet hade båda partierna legat på mellan 6-8 mandat, vilket naturligtvis bidrog till att göra valresultatet svårsmält för partiernas sympatisörer. Även de båda arabiska samarbetspartierna såg i omgångar under natten ut att hamna under valspärren, men återhämtade sig sedan, vilket också var överraskande, då många israeliska araber bojkottade valet pga det utbredda missnöjet mot de egna representanterna.

När mer än 90% av rösterna hade räknats på onsdagskvällen tillstod Kakhol Velavans partiledare att Likud var valets vinnare, men trots det var inte alla aspekter av rysaren över: på torsdagsmorgonen stod det nämligen plötsligt på valmyndighetens hemsida att Hayamin Hechadash trots allt låg en promille över valspärren, detta efter att valsedlar från bland annat diplomater och soldater hade börjat räknats. Uppgifterna tillbakavisades dock i ett uttalande av valmyndigheten, men utan att uppgifterna ändrades på hemsidan. Rösträkningen fortsatte sedan under hela torsdagen och slutresultatet dröjde av oklara anledningar. Först vid midnatt offentliggjordes det officiella valresultatet, men samtidigt uppgav valmyndigheten att det absolut slutgiltiga resultatet inte skulle stå klart förrän den 17 april, då det överlämnas till president Reuven Rivlin. Det är mycket osannolikt, men inte omöjligt, att något eller några av partierna som nu ligger över valspärren skulle hamna under den – eller vice versa – efter sluträkningen. Mer troligt är att mandaten justeras en aning, om än inte på ett sätt som fundamentalt skulle förändra Likuds chanser att leda nästa koalitionsregering. De motstridiga uppgifterna och det överraskande valresultatet har dock inneburit att rösträkningen har ifrågasatts, både av Hayamin Hechadash och högerkoalitionen Ichud Miflagot Hayamin. Kontroverserna lär därför inte upphöra förrän tidigast den 17 april, då man får hoppas att alla godtar valmyndighetens slutgiltiga räkning.

Högerpartierna med Likud i spetsen och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen har nu tillsammans 65 av 120 mandat. En sådan regeringsuppsättning skulle dock innebära att Netanyahu vore helt beroende av samtliga koalitionsparterns förutom Kulanu för att kunna överleva, en beroendeställning som snabbt skulle utnyttjas: småpartier i denna maktposition har nämligen för vana att hota att fälla regeringen om deras politiska krav inte infrias. Man ska inte heller glömma bort att högerpartiet Yisrael Beitenu lämnade den nuvarande regeringen under buller och bång i mitten av november förra året och partiledaren Avigdor Liberman då anklagade Netanyahu att ha kapitulerat inför den palestinska terroristorganisationen Hamas. Netanyahu gav i sin tur Liberman en verbal känga i retur, och de båda politikerna hyser således ett mycket djupt förakt för varandra. Nu sträcker sig emellertid detta ömsesidiga förakt betydligt längre tillbaka i tiden än så, och det har aldrig förhindrat de båda luttrade partiledarna att samarbeta. Det troligaste är därför att Liberman gräver ner stridsyxan och föreslår Netanyahu som premiärminister när han och övriga partiledare träffar presidenten i början av nästa vecka. Under valnatten spekulerades – och hoppades – det dock att Liberman istället skulle kunna villkora sitt partis regeringsanslutning med att Netanyahu överger övriga högerpartier och ultraortodoxa partier och istället bildar en samlingsregering med Kakhol Velavan. Ideologiskt ligger dessa tre partier, Likud, Kakhol Velavan och Yisrael Beitenu, betydligt närmare varandra än Likud och de ultraortodoxa partierna. Många hattar och högerskor skulle förstås behöva inmundigas innan detta skulle kunna ske, då samtliga inblandade inför valet lovade dyrt och heligt att något sådant vore absolut otänkbart. För övrigt rådde en mycket snarlik situation efter valet 2009 och avfärdades då av Netanyahu till förmån för en snävare högerregering, trots att opinionsundersökningar visade att en stor del av allmänheten skulle föredra en samlingsregering mellan Likud, centerpartiet Kadima (som nu inte längre existerar), Yisrael Beitenu och/eller Avodah. Det är därför svårt att föreställa sig att Netanyahu skulle göra en helt annan kalkyl idag än den han gjorde för 10 år sedan.

Det är dock nästan lika svårt att i nuläget föreställa sig att Netanyahus nästa koalitionsregering, oavsett vilka partier den kommer att bestå av, kommer att kunna överleva hela eller ens merparten av mandatperioden. Ett slutgiltigt åtalsbeslut mot Netanyahu för hans roll i flera mut- och korruptionsskandaler är att vänta de närmaste månaderna, vilket då sannolikt kommer att utlösa en koalitionskris. Samtidigt har samtliga Netanyahus koalitionsregeringar sedan 2009 visat sig oförmögna utarbeta en ny lag som reglerar militärtjänstgöring bland den ultraortodoxa befolkningen, eftersom Yisrael Beitenu och de ultraortodoxa partierna står på diametralt olika sidor i frågan: tekniskt sett utlystes nyvalet just för att en kompromiss inte kunde nås i denna kontrovers. Även om Netanyahu ser ut att ha bäst förutsättningar att bilda en ny regering är alltså uppgiften som han står inför ingalunda enkel.

Paul Widen

Jerusalem

Kampen om de palestinska säkerhetsfångarna

Israels minister för inrikes säkerhet Gilad Erdan (vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu (höger) omgivna av poliser från en antiterrorenhet (foto: Kobi Gideon GPO)

En viktig aspekt i den pågående våldsupptrappningen mellan Israel och den palestinska terroristorganisationen Hamas har faktiskt ingenting med situationen i Gaza att göra, utan handlar istället om villkoren som råder för palestinier som sitter i israeliska fängelser. I slutet av januari beordrade Gilad Erdan, Israels minister för inrikes säkerhet, en genomsökning av stora delar av tre fängelser som huserar palestinska säkerhetsfångar. I räden hittades flera mobiltelefoner. Därefter installerades störningsutrustning på varje fängelse, som gjorde eventuellt oupptäckta mobiltelefoner obrukbara.

En cynisk tolkning av Erdans beslutsamma agerande, som framförts på nyhetsplats i DN och på den israeliska tidningen Haaretz ledarsida, är att han bara försökte öka sin egen synlighet och popularitet inför Likud-partiets primärval i början av februari. Hur det än råkar vara med den saken föreligger det emellertid ett betydligt viktigare faktum: det är förbjudet att ha en mobiltelefon om man sitter i fängelse i Israel. Palestinska säkerhetsfångar med mobiltelefoner utgör dessutom en högst verklig säkerhetsrisk. Att tidpunkten för räden skulle kunna gynna Erdan politiskt gör den alltså inte mindre befogad eller mindre nödvändig.

Under de två månader som förflutit sedan dess har missnöjet pyrt bland de palestinska säkerhetsfångarna. Ibland har det blossat upp i våldsamma upplopp, med både skadade fångvaktare och fångar som följd. Igår kväll uppgav en talesman för den palestinska myndighetens fångkommission att ett antal fångar, tillhörande både Fatah och Hamas, kommer att inleda en hungerstrejk kommande söndag i protest mot de nya säkerhetsåtgärderna. Den kommer sedan successivt att utökas tills fångarnas krav hörsammas och störningsutrustningen nedmonteras.

Detta krav spelar också en central roll i de pågående indirekta egyptenledda förhandlingarna mellan Israel och Hamas. För att gå med på en nedtrappning av våldet som utmynnar från Gaza kräver Hamas att störningsutrustningen nedmonteras. Hittills har Israel kategoriskt avfärdat detta krav. Även om det finns andra sätt att komma åt problemet med mobiltelefoner bland palestinska säkerhetsfångar vore det i dagsläget, med bara en vecka kvar tills nyvalet, politiskt självmord att vika för Hamas på detta sätt. Det spända säkerhetsläget lär därför fortsätta och till och med förvärras under de närmaste dagarna.

Man bör också notera att det samtidigt pågår en intensiv kamp mellan de olika palestinska fraktionerna om vem som bäst företräder fångarna som sitter i israeliska fängelser. Den palestinska myndigheten häller som bekant pengar över dem och deras familjer, vilket inte Hamas har möjlighet att göra. Istället använder Hamas våld, eller hot om våld, som insats för att få igenom sina krav och göra sig populära bland fångarna. En del av det spända säkerhetsläget är således bara indirekt relaterat till Israel och utgör istället en fortsättning av den interna palestinska maktkampen. Våldet må riktas mot Israel, men den avsedde mottagaren är ibland snarare en rivaliserande palestinsk fraktion.

Paul Widen

Jerusalem

Logiken bakom våldet mellan Israel och Hamas

Två 8-åriga palestinska pojkar som tog sig över gränsen från Gaza beväpnade med en kniv samtalar med en israelisk soldat innan de återvänder till Gaza via gränsövergången Erez den 30 mars 2019 (foto: COGAT)

Strax efter midnatt avfyrades fem raketer från Gaza mot Israel. De utlöste raketlarmet i flera samhällen nära gränsen men slog ner på öppna fält utan att orsaka några materiella skador. Israels försvarsstyrkor (IDF) besvarade attacken med eldgivning från pansarvagnar mot flera Hamas-positioner. Inga palestinier rapporteras ha dödats eller skadats i den israeliska motattacken.

Ingen palestinsk terroristgrupp har ännu tagit på sig ansvaret för raketattacken, men IDF uppges misstänka att Islamiska jihad ligger bakom den. Detta sedan fem palestinier dödades under lördagens massdemonstration längs med gränsstaketet mellan Gaza och Israel, något som terroristorganisationen tidigare hade sagt skulle resultera i en hämndattack i form av raketbeskjutning. Närmare 150 människor uppges även ha skadats i lördagens protester, som markerade årsdagen för den så kallade stora återvändarmarschen. Omkring 40000 palestinier deltog i demonstrationen, men enligt IDF ska terroristorganisationen Hamas ha uppvisat en återhållsamhet utan motstycke och till och med försökt förhindra deltagare från att komma nära gränsstaketet. Den våldsamma urladdning som befarades på årsdagen uteblev alltså, vilket med stor sannolikhet är ett resultat av de egyptiska medlingsansträngningarna mellan Israel och Hamas. IDF:s återhållsamma reaktion på nattens raketattack visar att även Israel försöker trappa ner våldet.

Den senaste veckans händelser visar hur snabbt en upptrappning kan ske, trots att varken Israel eller Hamas i nuläget är intresserade av ytterligare en storskalig militär sammandrabbning i Gaza. Samtidigt måste både Israel och Hamas agera på ett någorlunda trovärdigt sätt för den inhemska opinionen i Israel respektive Gaza: de måste utstråla styrka och kunna hävda att det är motståndarsidan som betalar det högsta priset. Men eftersom man är beroende av varandra för att kunna trappa ner våldet behöver båda parterna också vara beredda att absorbera ett visst mått av våld från motståndarsidan. Det vi ser är alltså, som jag skrev i min krönika i torsdags i Världen Idag, en sorts dyr och våldsam teater med ett sedan länge förutbestämt resultat: status quo ante bellum, en återgång till situationen som rådde innan våldsupptrappningen, möjligtvis med någon liten justering här och där. Insatserna är förstås mycket höga, och en felberäkning, exempelvis i form av en raket som resulterar i israeliska dödsoffer, eller en markant ökning av palestinska dödsoffer, kan utan förvarning förändra hela ekvationen. Israels märkbara ovilja att inleda en bred offensiv mot Hamas innebär dessutom att Hamas ständigt kommer att utmana Israels smärtgräns, vilket naturligtvis ökar risken för en felberäkning.

Samtidigt som ledarskapet på båda sidorna alltså håller sina huvuden kalla pågår ett propagandakrig för fullt, som syftar till att påverka världsopinionen åt det ena eller det andra hållet. En intressant inblick i denna kamp fick man igår, när IDF omhändertog två 8-åriga palestinska pojkar som hade lyckats ta sig över gränsen till Israel från Gaza, varav en var beväpnad med kniv. Det som hade kunnat sluta i en tragedi – två ihjälskjutna barn – och därmed en palestinsk propagandaseger, slutade emellertid istället i en israelisk propagandaseger: de två pojkarna fotograferades och filmades (med pixlade ansikten) när de drack vatten och  småpratade med israeliska soldater, som vänligt klappade dem på huvudet innan de fördes tillbaka till Gaza via gränsövergången Erez.

Paul Widen

Jerusalem

Netanyahus flört med extremhögern

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Ett extremistiskt högerparti i Israel, Otzma Yehudit (“judisk styrka”), har fått stor uppmärksamhet både på hemmaplan och internationellt sedan det i onsdags lät sig övertalas av premiärminister Binyamin Netanyahu att ingå ett tekniskt valsamarbete med det nationalreligiösa högerpartiet Habayit Hayehudi. Otzma Yehudit har i de flesta opinionsundersökningar hamnat under valspärren, som ligger på 3.25%. Habayit Hayehudi har för sin del legat precis på gränsen sedan partiet i slutet av december övergavs av sina två toppnamn Naftali Bennett och Ayelet Shaked. Partiernas förhoppning är att samarbetet ska öka chanserna för dem att gemensamt ta sig över spärren och därigenom förhindra att högerröster går förlorade. Dessa förhoppningar delas av Netanyahu, som är beroende av den övriga högern i Israel för att kunna bilda ytterligare en koalitionsregering efter nyvalet den 9 april.

Otzma Yehudit är dock inte bara ett högerparti som alla andra. Partiledaren Michael Ben-Ari har tidigare varit medlem i det numera terroriststämplade ultranationalistiska Kach-partiet och betraktar sig fortfarande som en efterföljare av partiets grundare Meir Kahane. Ben-Ari är känd för sina utstuderat extremistiska uttalanden och utspel, exempelvis en årlig fest vid massmördaren Baruch Goldsteins grav (också han en efterföljare av Kahane). Han förespråkar en omedelbar israelisk annexering av hela Västbanken, samt att Israel deporterar “extremistiska araber”, ett medvetet vagt begrepp som är menat att kringgå israelisk lagstiftning som förbjuder rasistisk uppvigling. Vid minst två tillfällen har han nekats visum till USA pga. sin anknytning till Kach, som är terroriststämplat även där.

2009 valdes Michael Ben-Ari in i Knesset för partiet Haichud Haleumi, dock utan att ingå i Binyamin Netanyahus koalitionsregering. Han ägnade följande fyraårsperiod åt provokationer tillsammans med sina två politiska sekreterare Baruch Marzel och Itamar Ben-Gvir. Trots att hans utspel fick stor uppmärksamhet i media lyckades han i praktiken inte åstadkomma någonting. Inför valet 2013 bildade han partiet Otzma Le’yisrael (“Styrka till Israel”) tillsammans med Marzel och Ben-Gvir men lyckades inte ta sig över valspärren, som då låg på 2%. I valet 2015 ställde partiet upp igen, denna gång under det nya namnet Otzma Yehudit och i samarbete med det ultraortodoxa partiet Yachad, också denna gång utan att lyckas ta sig över spärren, som då hade höjts till 3.25%.

Valsamarbetet med Habayit Hayehudi innebär att Otzma Yehudit tilldelas den femte och åttonde platsen på partiets valsedel. För detta har Habayit Hayehudi utlovats två ministerposter av Netanyahu om han får i upprag att bilda nästa regering. Trots att Otzma Yehudits inflytande i regeringsbildningen förmodligen kommer att vara obefintligt har mycket skarp kritik riktats mot att Netanyahu på detta sätt försöker säkra ett extremistpartis överlevnad för att öka sina chanser att sitta kvar vid makten. Det är dock inte bara Netanyahus politiska rivaler till både höger och till vänster om Likud-partiet som har fördömt hans agerande, utan även personer och organisationer som sällan eller aldrig gör offentliga politiska ställningstaganden. I ett uttalande i torsdags kväll hävdade American Jewish Committee (AJC) att Otzma Yehudits ståndpunkter är förkastliga och att de inte reflekterar den värdegrund som staten Israel vilar på. Uttalandet fick genast medhåll från American Israel Public Action Committee (AIPAC), som betonade att man sedan länge har en policy att inte träffa representanter för partiet, som man kallade för både förkastligt och rasistiskt. Visserligen nämnde varken AJC eller AIPAC Netanyahu vid namn i sina fördömanden, men implikationen gick det inte att ta miste på. Detta har i sin tur medfört ännu mer kritik mot Netanyahu från hans politiska rivaler, som menar att hans cyniska maktspel utgör ett hot mot det tvärpolitiska stödet som Israel åtnjuter i USA.

Netanyahu själv har inte kommenterat AJC:s och AIPAC:s uttalanden, men avvisade på lördagskvällen kategoriskt all kritik mot uppgörelsen mellan Otzma Yehudit och Habayit Hayehudi. “Vilket hyckleri och vilka dubbla måttstockar från vänstern”, skrev han på Facebook en kvart efter sabbatens utgång. “De motsätter sig ett högerblock utgjort av högerpartier samtidigt som de stöder extremistiska islamister för att kunna bilda en vänstermajoritet” fortsatte han, och gav sedan flera exempel på vänsterpolitiker som genom åren har gett legitimitet till arabiska politiker som sedermera har visat sig vara extremt israelfientliga.

Netanyahus försök att utmåla sitt agerande som oskyldigt står sig dock inte vid en närmare granskning. Likud har alltid vägrat att befatta sig med Kach och partiets diverse reinkarnationer. När Meir Kahane blev invald i Knesset 1984 var det den dåvarande Likud-ledaren Yitzhak Shamir som ledde sina partikamrater i bojkotten av Kahanes tal. Ingen tidigare Likud-ledare skulle ens ha drömt om att anta en pragmatisk hållning gentemot Kahanes efterföljare.

Sex veckor återstår nu till valdagen. Det återstår att se om Netanyahus flört med extremhögern ger den avkastning han hoppas på, eller om den feltänder och istället straffas av väljarna.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 36
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 929102Läsningar totalt:
  • 133Läsningar idag:
  • 757107Besökare totalt:
  • 118Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen