Analyser

1 2 3 33

Födelsen av en symbol

Den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar.

Fredagen den 1 juni deltog flera tusen palestinier i våldsamma protester på fem platser längs med gränsstaketet mellan Gaza och Israel. Bildäck brändes för att lägga en rökridå och göra det möjligt för deltagarna att ta sig fram till gränsstaketet och försöka bryta sig igenom. Stenar och brandbomber kastades på de israeliska soldaterna som bevakade gränsen. De hade order om att enbart öppna eld mot personer som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt om soldaterna själva befann sig i livsfara.

Ungefär 100 meter från gränsen befann sig den palestinska frivilligsjukvårdaren Razan al-Najjar, 21. Enligt vittnen på plats sprang hon mot gränsstaketet, iklädd en vid sjukvårdsrock och med händerna i luften, för att hjälpa en person som hade skadats i sammandrabbningarna. Plötsligt träffades hon av en kula i bröstet och föll till marken. Hon dödförklarades en kort stund senare.

Razan aj-Najjars död har fått enormt stor uppmärksamhet i internationell media. Bilder på henne har spridits på sociala medier, ofta tillsammans med påståendet att israeliska krypskyttar avsiktligt dödade henne. Kontexten i vilken dödsskjutningen inträffade, de våldsamma palestinska protesterna med brinnande bildäck, brandbomber och stenkastning, har nämnts mest som en förklaring i efterhand eller inte nämnts alls.

Israels försvarsstyrkor (IDF) uppgav genast att dödsfallet skulle utredas, vilket alltid sker när oskyldiga civila dödas i konflikten. Man förklarade även att en arméjeep hade utsatts för skottlossning i samma område och att en palestinier hade lyckats forcera gränsstaketet och placerat en granat på den israeliska sidan innan han lyckades fly tillbaka till Gaza. Situationen var alltså extremt våldsam och kaotisk.

I tisdags offentliggjorde IDF det prelimiära resultatet av utredningen. “När händelsen inträffade avfyrades ett begränsat antal kulor och ingen skottlossning riktades direkt eller avsiktligt mot henne”, förklarade man. Samtidigt uppgav man att utredningen ännu inte är avslutad. Utöver denna utredning, som utförs av IDF:s södra befälsavdelning, har IDF:s generalstab inlett en egen utredning av händelsen.

Resultatet av IDF:s preliminära utredning tycks inte nämnvärt ha påverkat spridningen av påståendet att Razan al-Najjar avsiktligt dödades av israeliska krypskyttar. Bilder av den unga beslöjade kvinnan med den vita rocken passar perfekt in i det palestinska narrativet om oprovocerat israeliskt övervåld mot obeväpnade och försvarslösa palestinier. Bilder som uttrycker detta narrativ blir snabbt till symboler som sedan effektivt används för att överrösta alla försök till analys och kritisk granskning av det inträffade.

I Gaza är de konkurrerande palestinska fraktionerna mycket väl medvetna om värdet av dessa symboler. Razan al-Najjar hade inte anknytning till någon av dem, men när Fatah-rörelsen höll en ceremoni för att hedra hennes minne stormades den av Hamas-terrorister, som rev ner bilder på henne, slog sönder stolar, förstörde ljudutrustning och misshandlade 10 deltagare, enligt Ashraf al-Najjar, far till Razan. Hamas gör alltså exklusivt anspråk på symbolen Razan al-Najjar, vilket är fullt begripligt: dödsskjutningen av henne har fått betydligt mer uppmärksamhet i internationell media än exempelvis det faktum att 50 av de 63 palestinier som dödades den 14 maj var medlemmar i Hamas. En sådan symbol har man helt enkelt inte råd att gå miste om.

Paul Widen

Jerusalem

“Iran ljög”

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sin presentation av Irans atomarkiv (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu uppgav på måndagskvällen att landets beryktade underrättelsetjänst Mossad nyligen kom över mer än 100000 dokument rörande Irans hemliga kärnvapenprogram. Tillkännagivandet gjordes under en dramatisk direktsänd presentation i försvarshögkvarteret i Tel Aviv, under vilken Netanyahu offentliggjorde en liten del av materialet med hjälp av en PowerPoint-presentation. Dokumenten visar att det iranska ledarskapet i början av 1990-talet tog beslut om att utveckla kärnvapen, att projektet, kallat AMAD, lades ner 2003 i samband med USA:s invasion av Irak, men att de då redan långt gångna planerna bevarades, medan projektets nyckelpersoner fortsatte ansträngningarna under ännu större hemlighetsmakeri. Vissa delar av projektet, exempelvis utvecklingen av långdistansraketer, fortsatte öppet.

Med hjälp av specifika dokument visade Netanyahu hur Iran systematiskt har ljugit för IAEA, den internationella atomenergikommissionen, vars uppgift det är att kontrollera att Iran inte bryter mot ickespridningsavtalet av kärnvapen som landet skrev under 1968 och ratificerade 1970. Netantahu spelade till och med upp ett blott åtta dagar gammalt videoklipp i vilket Irans utrikesminister Mohammad Zarif påstår, “Vi ville aldrig producera en [atom]bomb”. – “Det ville ni visst”, kommenterade Netanyahu. “Det vill ni visst. Det här atomarkivet bevisar det”.

Netanyahus slutsats var att det så kallade JCPOA-avtalet från 2015 mellan världssamfundet och Iran aldrig borde ha slutits. “Iran ålades i avtalet att lägga korten på bordet för IAEA beträffande sitt atomenergiprogram. Detta var ett uttryckligt villkor för genomförandet av avtalet”, förklarade han. Hela avtalet är alltså baserat på en lögn enligt Netanyahu.

Det dramatiska tillkännagivandet kom mindre än ett dygn efter att en syrisk militärbas i närheten av staden Hama attackerades med avancerade bunkerbrytande raketer. Den därpå följande explosionen, som till stor del orsakades av ammunitionen som förvarades på militärbasen, var så massiv att den orsakade ett jordskalv som mätte 2.6 på richterskalan. Uppgifterna om antalet dödsoffer går isär, men flera källor uppger att minst 11 iranska soldater fanns bland de dödade, däribland en högt uppsatt officer. Ingen har ännu tagit på sin ansvaret för attacken, men eftersom Israel har anklagats för att ligga bakom minst två liknande attacker den senaste månaden har landet nu än en gång utpekats som ansvarigt. Händelsen var förstanyhet under större delen av måndagen och bidrog till den mycket spända förväntan som präglade timmarna innan Netanyahus tillkännagivande på måndagskvällen.

Så fort Netanyahus presentation avslutades började kritiska röster höjas mot hans slutsats. Det hans PowerPoint-presentation i själva verket visade var hur viktigt det är att bevara JCPOA-avtalet, menade kritikerna, eftersom det införde begränsningar på Irans atomenergiprogram och därför förhindrar just de planer som Irans atomarkiv beskriver. Ingenting i Netanyahus tal var egentligen nytt, hävdade man vidare: man visste om Irans kärnvapenprogram, hur det lades ner 2003 men sedan fortlevde under andra former därefter. Man antog till och med att Iran inte talade sanning och JCPOA-avtalet drevs igenom just för att man inte litade på Iran.

Det kritikerna dock inte tycks kunna internalisera är att Irans atomarkiv omfattade inte mindre än 150 gigabyte, att det hölls gömt (för att kunna bevaras för framtiden) att det var aktivt (dvs. det växte hela tiden med ny information). Vilket land skulle lägga så mycket tid och pengar på detaljerade instruktioner för hur man bygger atombomber om man inte har för avsikt att förr eller senare… tja, bygga atombomber? JCPOA-avtalet är dessutom tidsbegränsat, och dess restriktioner på Irans atomenergiprogram kommer successivt att upphöra, vissa så snart som 2025. Även om avtalet fungerar just för stunden är det alltså bara en tidsfråga innan Iran kan återuppta ett helt obegränsat atomenergiprogram, bakom vilket man sedan också kan återuppta sitt välutvecklade kärnvapenprogram. Detta har alltid varit den främsta vattendelaren mellan JCPOA-avtalets supportrar och kritiker. Supportrarna framhäver att avtalet framgångsrikt begränsar Irans atomenergiprogram, och därmed också centrala bitar i ett eventuellt kärnvapenprogram. Ingenting som Iran säger eller gör kan rubba deras tilltro till avtalet. Kritikerna framhäver för sin del att avtalet är tidsbegränsat, och att det Iran säger och gör visar exakt vad som kommer att ske när avtalets restriktioner upphör.

Paul Widen

Jerusalem

Krypskytten i Gaza

Skärmdump från det kontroversiella videoklippet.

En amatörvideo filmad av en israelisk soldat på gränsen till Gaza har väckt stort internationellt mediaintresse de senaste dagarna. Videon är filmad genom en kikare och visar palestinska demonstranter ett kort stycke från gränsstaketet. I bakgrunden hör man en israelisk krypskytt och hans befäl prata om dem. “Har du en kula i loppet? Är det han? Har du honom?” – “Jag kan inte skjuta pga taggtråden.” – “Det är ett litet barn där.” – “Varför rör han sig alltid precis när jag har honom?” Sedan hörs ett skott och en av palestinierna faller till marken. “Wow! Vilken film!” jublar kameramannen. “Horunge!” Videoklippet är 85 sekunder långt och kan ses här (varning för starka bilder).

“Israeliska talesmän hade på måndagskvällen fullt upp med att parera indignerade inhemska och internationella reaktioner”, skrev Dagens Nyheters israelkorrespondent Nathan Shachar i tisdagens tidning. “Händelsen filmades av allt att döma för flera månader sedan, då eldgivningsreglerna var striktare än under de senaste veckornas palestinska demonstrationer intill stängslet”, förklarade han efter att ha sammanfattat filmens innehåll. “Militärtalesmannen säger att ‘incidenten undersöks’.”

Nathan Shachars artikel följdes sedan upp av ytterligare en av “TT-AFP” med rubriken “Ministrar försvarar soldater” i onsdagens DN. Även denna artikel sammanfattar filmens innehåll, för att sedan notera att Israels försvarsminister Avigdor Lieberman sagt att “soldaterna borde få medalj” men att kameramannen borde “degraderas”. Varför? Det förklaras inte. Vilka andra ministrar som försvarat soldaterna framkommer inte heller i artikeln, trots rubrikens löfte. Däremot citeras Likud-politikern Yehuda Glick, som uttryckt sig kritiskt till videon.

Här tycker man förstås att “TT-AFP” eller DN:s egen korrespondet hade kunnat förklara att militärens utredning blev klar tidigt på tisdagseftermiddagen och att den fann att krypskytten agerade helt rätt. Mot kameramannen däremot, en soldat som tillhörde en annan enhet som inte var förlagd till gränsen, kommer man att vidta disciplinära åtgärder: hans beteende står i strid mot “den återhållsamhet som förväntas av en israelisk soldat”, menar man. DN hade också kunnat rapportera att den filmade händelsen inträffade i samband med en våldsam palestinsk demonstration den 22 december förra året och att personen som sköts hade haft en ledande roll i våldsamheterna; att stenar och brandbomber tidigare hade kastats mot de israeliska soldaterna; och att de palestinska demonstranterna vid upprepade tillfällen hade varnats att avlägsna sig, men valde att stå kvar eller till och med gå ännu närmare gränsstaketet. Vidare hade DN kunnat ägna en större del av artikeln med rubriken “Ministrar försvarar soldater” åt att… tja, återge ministrarnas försvar. Ministrarnas ställningstaganden har nämligen hjälpt många att få ett mer nyanserat perspektiv på incidenten. “Alla som någonsin varit ute på fältet vet att det inte är seriöst att sitta i Tel Aviv eller i en TV-studio och döma ordvalet hos soldaterna som vaktar våra gränser”, sa exempelvis utbildningsminister Naftali Bennett. “Man kan inte ta en mänsklig reaktion, oavsett hur överdriven den är, från ett slagfält och sedan döma den från en fåtölj i Tel Aviv”, sa ministern för allmän säkerhet Gilad Erdan.

Det återstår att se om DN skriver mer om det ökända videoklippet, men om de gör det skulle jag helt ödmjukt vilja föreslå att de berättar om Tamer Abu Daqqa, palestiniern som träffades i benet av den israeliske krypskyttens kula. I en intervju med AFP erkänner han att han hade kastat sten mot de israeliska soldaterna under den aktuella dagen i december, men anser inte att han utgjorde ett hot just när han sköts. Det har han förstås rätt att tycka, men hans medgivande att han aktivt deltog i en våldsam demonstration innan han sköts innebär förmodligen att många gör en annan bedömning.

Paul Widen

Jerusalem

Sanningens ögonblick närmar sig för Netanyahu

Israel premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

I juni 2016 inledde den israeliska polisens antikorruptionsenhet Lahav 433 en förundersökning mot premiärminister Binyamin Netanyahu. Exakt vad han misstänkes för var inledningsvis oklart pga sekretessen kring fallet, men media rapporterade att det rörde sig om ett helt nytt fall. Netanyahu var nämligen vid den tidpunkten insvept i ett antal kontroverser, bland annat för att ha mottagit olagliga donationer till sina politiska kampanjer och för han och hans familjs dyra matvanor på skattebetalarnas bekostnad. Dessutom hade hans fru Sara en längre tid varit föremål för en förundersökning rörande misshushållning med allmänna medel.

Efter att förundersökningen hade pågått i mer än ett halvår beslutade Israels justitiekansler Avichai Mandelblit att lägga ner delar av den och fokusera polisens ansträngningar på två olika fall, samtidigt som misstankarna i dessa två fall offentliggjordes. I rättsfall 1000 (som det kallas i israelisk media) misstänks Netanyahu och hans fru ha mottagit gåvor i form av cigarrer och champagne till ett sammanlagt värde av motsvarande minst en miljon kronor från Hollywoodproducenten Arnon Milchan. I ersättning ska Netanyahu ha säkrat ett amerikanskt 10-årsvisum åt Milchan, som är en israelisk medborgare. I rättsfall 2000 misstänks Netanyahu ha haft hemliga överläggningar med Arnon Mozes, ägaren till Israels näst största dagstidning Yediot Acharonot, med syfte att minska den Netanyahuvänliga tidningen Israel Hayoms marknadsandelar i utbyte mot att Yediot Acharonot tonar ner sin hårt kritiska linje mot Netanyahu.

Netanyahu har förhörts av polis vid åtta tillfällen och varje förhör har pågått i flera timmar. Trots att förhören är sekretessbelagda har det läckt ut nya detaljer efter varje förhörsomgång, till den skandaltörstande pressens förtjusning och Netanyahus frustration och vrede.

Samtidigt som detaljerna kring rättsfall 1000 och 2000 offentliggjordes började det även läcka ut uppgifter till israelisk media om ytterligare en förundersökning, dock utan direkt koppling till Netanyahu, men väl till flera personer i hans innersta krets. Detta fall, kallat rättsfall 3000, rör upphandlingen av en avancerad ubåt och flera mindre krigsfartyg från den tyska skeppstillverkaren Thyssenkrupp, en upphandling som drevs igenom av nära bundsförvanter till Netanyahu och i strid mot både den dåvarande försvarsministern Moshe Ya’alons och den samlade försvarsledningens rekommendationer. Polisen har noga poängterat att Netanyahu inte misstänkt i fallet, men i förra veckan rapporterades det för första gången att Netanyahu kommer att kallas till förhör också i denna skandal.

Sedan dess har ytterligare en förundersökning kommit att inbegripa Netanyahu, detta fall kallat 4000. Det rör hans agerande under sin tid som ställföreträdande kommunikationsminister 2015-16, då han misstänkts ha agerat på ett sätt som gynnade hans personlige vän Shaul Elovitz, vd för den israeliska telekomjätten Bezeq. Netanyahu godkände företagets omfattande upphandlingar av konkurrerande telekomföretag, utan hänsyn till vilka konsekvenser det kunde få för den redan bristande konkurrensen i branschen.

I början av augusti förra året uppgav polisen för första gången att misstänkarna mot Netanyahu omfattar mutbrott, bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Trots att den ursprungliga förundersökningen inleddes för mer än ett och ett halvt år sedan har dock inga åtal väckts än i något av fallen, vilket har lett till stor frustration bland den israeliska allmänheten. I över ett år har det därför anordnats demonstrationer varje lördagskväll i närheten av justitiekanslern Avichai Mandelblits bostad i Petach Tikvah, då man menar att han borde ha väckt åtal för länge sedan. Dessa demonstrationer har även spridit sig till andra städer, exempelvis Tel Aviv, där tusentals människor samlas varje lördagskväll för att demonstrera mot Netanyahu och korruptionen i landet. Mandelblit själv försvarar sitt agerande och menar att förundersökningarna måste få ta den tid de tar. Idag onsdag uppgav han dock att förundersökningarna i rättsfall 1000 och 2000 närmar sig sitt slutstadium och att frågan om eventuellt väckande av åtal är nära förestående.

Binyamin Netanyahu har för sin del konsekvent bedyrat sin oskuld och menar att medias intensiva rapportering och spekulation kring förundersökningarna utgör en häxjakt på honom och hans familj. För varje nytt avslöjande har han upprepat frasen Lo ihyeh klum, ki ein klum, ungefär “Inget kommer att uppdagas, för det finns inget att uppdaga”.

Vad som kommer att hända om åtal väcks är i nuläget en öppen fråga. Netanyahu har sagt att det inte föreligger några hinder för honom att fortsätta som premiärminister om åtal väcks, men en del av hans partikamrater och företrädare för de andra koalitionspartierna har uppgett att han då genast borde avgå. Och när Netanyahus föregångare Ehud Olmert stod i begrepp att åtalas i flera korruptionshärvor för 10 år sedan var Netanyahu själv en av de ledande rösterna som krävde att Olmert skulle avgå om åtal väcktes. När så skedde och Olmert också avgick utlyste han samtidigt nyval.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 33
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 802340Läsningar totalt:
  • 542Läsningar idag:
  • 649641Besökare totalt:
  • 506Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen