Analyser

1 2 3 39

Intensiva militära överläggningar mellan Israel och USA

USA:s generalstabschef Mark A. Milley (t.v.) skakar hand med Israels generalstabschef Aviv Kochavi (t.h.). Foto: IDF

De senaste veckorna har minst tre amerikanska militärdelegationer besökt Israel. Först ut var chefen för USA:s centralkommando general Kenneth F. McKenzie Jr., som landade den 10 november för överläggningar med IDF (Israels försvarsstyrkor). Bara vid ett tidigare tillfälle har en chef för USA:s centralkommando besökt Israel, vilket gjorde att flera ögonbryn höjdes över händelsen. Fyra dagar senare landade chefen för det amerikanska flygvapnet general David Goldfein, ett besök som var mindre uppseendeväckande då det skedde inom ramen för den internationella flygvapenövningen Blue Flag som genomförs i Israel vartannat år. Den senaste i raden av besökande amerikanska militärdelegationer leddes av general Mark Milley, den amerikanska militärens generalstabschef, som landade den 24 november.

Flera israeliska bedömare har påpekat att en sådan strid ström av högt uppsatta amerikanska generaler inte har besökt landet sedan 2012, när USA:s dåvarande president Barack Obama fruktade ett nära förestående israeliskt anfall mot Irans atomenergi- och kärnvapenanläggningar. Samma bedömare sätter också de nu aktuella besöken i samband med två telefonsamtal mellan USA:s president Donald Trump och Israel tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, ett samtal den 19 november och ytterligare ett den 1 december. Imorgon onsdag kommer Netanyahu dessutom att träffa USA:s utrikesminister Mike Pompeo under ett extrainsatt möte i Lissabon (Pompeo besökte för övrigt också Israel nyligen, den 23 oktober).

Det mest angelägna samtalspunkten under samtliga besök och telefonsamtal var, föga överraskande, hotet från Iran. I början av september uppgav diplomatiska källor att det internationella atomenergiorganet IAEA hade hittat spår av uran i den lagerlokal i Teheran där regimen fram till i maj förra året gömde sitt hemliga atomarktiv (innan den israeliska underrättelsetjänsten Mossad lyckades tömma hela arkivet och frakta det till Israel). Senare samma månad attackerades flera oljeraffinaderier i Saudiarabien med kryssningsmissiler och drönare, vilket resulterade i att hälften av landets oljeproduktion slogs ut i nästan två veckor. Iran tros allmänt ha legat bakom attackerna. Under hösten har Iran dessutom återaktiverat flera atomenergianläggningar som man stängde ner 2015 som ett led i det så kallade JCPOA-avtalet, och demonstrativt skruvat upp krigsretoriken mot både USA och Israel.

Samtidigt befinner sig regimen i Teheran under hård press på hemmaplan, då omfattande folkliga protester inom landet har pågått i flera veckor. Liknande protester pågår även i Irak och Libanon. Protesternas utlösande faktor skiljer sig delvis mellan de olika länderna, men udden är i samtliga fall riktad mot regimen i Teheran och dess korruption och destruktiva inflytande. I Iran och Irak har polis och militär bemött protesterna med skarp ammunition, vilket har resulterat i hundratals dödsfall.

Än så länge utgör inte protesterna något reellt hot mot regimen i Teheran, men de visar att många människor i Mellanöstern, både perser och araber, sunniter och shiiter, har fått nog av mullornas styre. Klart är också att inget tyder på att Iran har för avsikt att backa, varken i sitt kompromisslösa förhållningssätt till protesterna eller i sitt krigshetsande förhållningssätt till Israel. Detta har tydligt uppfattats i Israel, där den bittert utdragna kampen om regeringsmakten som nu pågår är tydligt underställd allt som har med nationens säkerhet att göra.

Paul Widen

Jerusalem

Massiva israeliska bombräder i Syrien

Israeliska stridsflygplan (foto: IAF)

Natten till onsdagen gick israeliska stridsflygplan till attack mot ett stort antal militära mål i Syrien tillhörande det iranska republikanska gardets Quds-enhet och den syriska armén. Enligt IDF (Israels försvarsstyrkor) utfördes de massiva bombräderna som ett svar på raketbeskjutningen från Syrien tidigt igår morse. Fyra raketer avfyrades då mot Israel, men samtliga sköts ner av raketförsvarssystemet Järnkupolen, utan att någon människa kom till skada. Nattens israeliska bombräder riktades både mot de enheter som låg bakom gårdagens raketbeskjutning och mot andra militära mål, bland annat sambandscentraler, militärbaser och vapenlager. Enligt syriska källor ska minst 23 människor ha dödats i attackerna, däribland 16 “utländska medborgare” (förmodligen iranier).

Israel har de senaste åren enligt egen utsago genomfört hundratals bombräder mot militära mål i Syrien tillhörande främst Iran och den libanesiska terroristorganisationen Hezballah. I somras rapporterades även flera bombräder mot iranska styrkor i Irak, som Israel misstänktes ligga bakom. Efter den iranska drönar- och kryssningsmissilattacken mot saudiarabiska oljeraffinaderier den 14 september i år har det dock inte rapporterats en enda israelisk bombräd i varken Irak eller Syrien, med undantag för missilattacken mot Akram al-Ajouri, en högt uppsatt företrädare i Islamiska jihads politiska gren, i Damaskus den 12 november. Detta plötsliga avbrott har av flera militäranalytiker satts i samband med dels en hårdnande retorik i Irak och Iran mot de misstänkta israeliska flygräderna, och dels frånvaron av ett kraftfullt amerikansk svar på de iranska attacken mot Saudiarabien, som slog ut hälften av kungarikets oljeproduktion. I Israel har man befarat att en iransk vedergällningsattack bara är en tidsfråga, och mot bakgrund av USA:s tydliga ovilja att konfrontera Irans aggression har man därför valt att hålla en lägre profil.

Gårdagens raketattack från Syrien erbjöd emellertid Israel ett gyllene tillfälle att gå till massiv motattack utan att anklagas för att ha inlett sammanstötningen. Varför Syrien och/eller Iran plötsligt valde att avfyra ett fåtal raketer mot Israel igår morse är dock svårare att förklara. Motstridiga rapporter i syrisk statskontrollerad media gjorde inledningsvis gällande att Israel hade utfört en bombräd mot Damaskus tidigt igår morse, men dessa rapporter kom först efter raketbeskjutningen från Syrien och dementerades omedelbart av Israel. Kryptiska antydningar och raderade tweets bland israeliska militärkorrespondenter tyder på att bakgrunden till den syriska raketbeskjutningen har hemligstämplats av den israeliska militärcensuren. Klart är dock att det råder ett mycket spänt läge i hela regionen, vilket samtidigt förvärras av de omfattande våldsamma folkliga protesterna i Libanon, Irak och Iran. Den osäkra politiska situationen i Israel riskerar givetvis också att utnyttjas av landets fiender, då ett tredje nyval inom loppet av mindre än ett år kan komma att utlysas om mindre än en månad.

Paul Widen

Jerusalem

Terroristledare dödad i israelisk attack

Baha Abu al-Ata (markerad med en röd cirkel) dödades i morgonens israeliska attack (foto: IDF)

Tidigt imorse avfyrade IDF (Israels försvarsstyrkor) en precisionsraket mot en lägenhet i Gaza där en högt uppsatt befälhavare för den palestinska terroristorganisationen Islamiska jihad befann sig. Befälhavaren, Baha Abu al-Ata, och hans fru, som befann sig i samma rum, dödades omedelbart. Inga andra människor uppges ha skadats i attacken.

I ett uttalande en kort stund efter attacken uppgav IDF att al-Ata var ytterst ansvarig för hundratals raketattacker mot Israel och att han stod i begrepp att utföra ytterligare attacker inom kort.

Detta är första gången sedan kriget sommaren 2014 som IDF har riktat dödligt våld mot en ledande företrädare för en terroristorganisation i Gaza. Trots att sporadisk raketbeskjutning mot samhällen i sydvästra Israel har blivit en del av vardagsrutinen brukar IDF nöja sig med att besvara raketelden med beskjutning av terroristorganisationernas infrastruktur. I ett fåtal fall har man även beskjutit terrorister som stått i begrepp att avfyra raketer. Högre befäl i terroristorganisationerna har undantagsvis även dödats när de har befunnit sig i en stridszon, men i övrigt har ledarskapet i Gaza kunnat sova lugnt i sina sängar i flera år.

Reaktionen i Gaza på den ovanliga israeliska attacken kom nästan omedelbart. Strax innan klockan sex imorse inleddes en omfattande raketbeskjutning mot sydvästra Israel, som successivt expanderade öster- och norrut. Raketlarmet ljöd även i Tel Aviv under morgonen, vilket tvingade alla skolor i staden att ställa in undervisningen, något som inte har hänt sedan kriget sommaren 2014. Miljontals människor har tagit betäckning i skyddsrum.

För tillfället är det enbart Islamiska jihad som ligger bakom den ursinniga raketbeskjutningen, då Hamas ännu försöker hålla sig utanför sammandrabbningen. Under begravningen av al-Ata i Gaza nu på morgonen utlovade Islamiska jihads ledare fullt krig mot Israel. IDF, som annars brukar besvara varje raketattack mot Israel med attacker riktade mot Hamas infrastruktur, har för sin del tillbakavisat palestinska uppgifter om att man har utfört motattacker i Gaza under morgonen, vilket tyder på att man ännu försöker undvika att dra in Hamas i striderna. Om inte Hamas lyckas återställa lugnet inom kort är det dock sannolikt att IDF kommer att gå till motattack mot både Islamiska jihad och Hamas. Risken för ett ännu mer omfattande våldsutbrott är därför överhängande.

Mindre än en timme efter IDF:s beskjutning av al-Atas bostad i Gaza inträffade en annan dödlig attack, som dock har överskuggats av det plötsliga våldsutbrottet i Gaza. Denna attack skedde i Damaskus i Syrien och riktades mot Akram al-Ajouri, en högt uppsatt företrädare i Islamiska jihads politiska gren. Enligt uppgifter i syriska statsmedier ska al-Ajouri dock ha överlevt attacken. Däremot ska en av hans söner och en av hans livvakter ha dödats. Sex personer, däribland Akram al-Ajouri själv, ska ha skadats i attacken.

IDF har inte kommenterat attacken i Damaskus. Det är dock ytterst ovanligt att Israel utan omsvep erkänner att man har utfört attacker i Syrien, och mycket pekar på ett samband mellan nattens attacker i Gaza och i Damaskus.

Den plötsliga upptrappningen av våldet inträffade bara några timmar innan högerpolitikern Naftali Bennett officiellt tillträder som försvarsminister i Israel. Denna ministerpost har sedan i december 2018 innehafts av premiärminister Binyamin Netanyahu. Enligt IDF ska beslutet att döda al-Ata ha tagits förra veckan efter att ha godkänts av Israel säkerhetskabinett. Därefter inväntade man bara rätt tillfälle att utföra attacken. Våldsupptrappningen sker dock mot bakgrund av en politisk situation i Israel som saknar motstycke, med ett utdraget politiskt dödläge som grundar sig i att inget av de två största partierna ännu har lyckats samla en majoritet bakom sig, samtidigt som nästan allt pekar på att åtal kommer att väckas mot den ställföreträdande premiärministern Netanyahu inom några veckor. Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan, har uttryckt sitt odelade stöd för regeringens beslut att utföra attacken mot al-Ata, liksom även Israels president Reuven Rivlin, som under morgonen utfärdade ett pressmeddelande i vilket han betonade att regeringen enbart hade nationens säkerhet i åtanke när den godkände nattens operation. Det återstår att se om, och i så fall hur, morgonens våldsutbrott kommer att påverka den politiska situationen i Israel.

Paul Widen

Jerusalem

Singla slant om premiärministerposten?

President Reuven Rivlin (th) skakar hand med premiärminister Binyamin Netanyahu (mitten) och Benny Gantz (tv), partiledaren för Kachol Velavan som vann flest röster i nyvalet (foto: Amos Ben-Gershom GPO)

Igår söndag bjöd Israels president Reuven Rivlin in medlemmarna i de fem största partigrupperna i Knesset till sitt residens i centrala Jerusalem för konsultationer om vem som är bäst lämpad att bilda nästa regering. Samlingspartiet Kachol Velavan, som fick 33 mandat, rekommenderade som väntat sin partiledare Benny Gantz. Likud, som halkade ner till 31 mandat efter att alla rösterna hade räknats, rekommenderade i sin tur Binyamin Netanyahu. Den stora överraskningen kom när det arabiska samlingspartiet med 13 mandat splittrade sin rekommendation: partifraktionen Balad lade ner sina tre röster, medan övriga 10 medlemmar i partigruppen rekommenderade Benny Gantz. Det är första gången på 27 år som en sionistisk politiker fått uppbackning från något av arabiskt parti. Det sefardiska ultraortodoxa partiet Shas med nio mandat rekommenderade som väntat Netanyahu, men sedan kom ytterligare en överraskning, då det sekulära nationalistpartiet Yisrael Beitenu med åtta mandat valde att lägga ner sina röster istället för att rekommendera Gantz. Beslutet togs hastigt efter att det stod klart att Gantz hade blivit rekommenderad av merparten av det arabiska samlingspartiet. “De ultraortodoxa partierna är våra politiska rivaler, men de är inte våra fiender”, förklarade Yisrael Beitenus partiledare Avigdor Liberman. “Det arabiska samlingspartiet består emellertid av femtekolonnare, de försöker förinta oss inifrån och hör därför hemma i parlamentet i Ramalla, inte i Israels Knesset”. Trots att Yisrael Beitenu lade ner sina röster upprepade Avigdor Liberman sin förhoppning om att Kachol Velavan och Likud bör bilda en bred och liberal samlingsregering, “utan ultraortoxa, utan messianister [Libermans nedsättande hänvisning till det nationalreligiösa partiet Yamina], utan det arabiska samlingspartiet och utan Meretz [det lilla vänsterpartiet som gick till val under det nya namnet Hamachane Hademokrati med avhoppare från arbetarpartiet]”. Avslutningsvis föreslog Liberman att Gantz och Netanyahu kanske kunde singla slant om vem som bör leda samlingsregeringen.

I skrivande stund fortsätter president Rivlins konsultationer med de kvarvarande fyra partigrupperna Yahadut Hatorah (åtta mandat), Yamina (sju mandat), Avoda-Gesher (sex mandat) och Hamachane Hademokrati (fem mandat). De två förstnämnda partierna hade redan uppgett att de ämnar rekommendera Netanyahu, medan de två sistnämnda har uppgett att de kommer att rekommendera Gantz. Det innebär att Netanyahu kommer att ha säkrat 55 mandat, medan Gantz bara kommer att ha säkrat 54. Ingen av dem kommer alltså att ha stöd av en majoritet av Knessets 120 ledamöter.

Som så ofta är fallet står nu Israel inför en unik situation, vilket gör det ytterst vanskligt att sia om vad som kommer att hända härnäst. Klart är att presidenten har en mycket viktig roll att spela, då det är upp till honom att besluta vem som ska få i uppdrag att bilda nästa regering. Detta beslut väntas han ta inom en vecka. Tekniskt sett har han rätt att välja vilken knessetledamot han vill, alltså varken nödvändigtvis Gantz eller Netanyahu. Den som så småningom får uppdraget kommer sedan att ha fyra veckor på sig att bygga en koalition, och under dessa fyra veckor kan mycket hända som drastiskt ändrar förutsättningarna för samtliga inblandade parter. En sak som med säkerhet kommer att ske är att Israels statsåklagare i början av oktober kommer att besluta om han ska väcka åtal mot Netanyahu i de tre separata rättsfall i vilka han delgivits misstanke om bedrägeri, trolöshet mot huvudman och mutbrott. I den sannolika händelsen av ett eller flera åtal tror många politiska experter att det interna stödet för Netanyahu i Likud snabbt kommer att kollapsa. Det är ännu alldeles för tidigt för att räkna ut Netanyahu, men klart är att han aldrig har varit så politiskt sårbar som han nu är sedan han kom till makten i mars 2009.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 39
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1003294Läsningar totalt:
  • 227Läsningar idag:
  • 821469Besökare totalt:
  • 202Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen