Analyser

1 2 3 41

Högsta domstolens bombnedslag

Högsta domstolen i Israel beslutade i måndags att landets inrikesministerium måste erkänna konverteringar till judendomen utförda i Israel inom ramen för reformrörelsen och den konservativa rörelsen, och att dessa konvertiter har rätt till israeliskt medborgarskap.

Beslutet kan ur svensk synvinkel kanske uppfattas som svårbegripligt och irrelevant, men i Israel betraktas det som ett bombnedslag, då det för första gången låter icke-ortodoxa rörelser i Israel svara på den i den judiska staten ständigt aktuella frågan om vem som är att betrakta som judisk för medborgarskapsändamål.

Enligt halakhah (traditionell judisk lag) är man en jude om man är född av en judisk mor, eller om man konverterar till judendomen inom ramen för halakhah. Detta brukar oftast innebära minst ett års studier av halakhah och judiska seder, varefter konvertiten formellt underkastar sig “himmelrikets ok” – dvs förpliktigar sig till halakhah – inför en panel bestående av tre kunniga och religiöst observanta manliga judiska vittnen, oftast – men inte nödvändigtvis – rabbiner. Manliga konvertiter genomgår därefter omskärelse, eller ett symboliskt nålstick om konvertiten redan är omskuren. Det sista steget, för både män och kvinnor, är ett rituellt dop, också detta inför tre kunniga och religiöst observanta manliga judiska vittnen.

Reformrörelsen och den konservativa rörelsen har en mycket begränsad närvaro i Israel, men i den judiska diasporan är de i klar majoritet. Dessa icke-ortodoxa rörelser ställer naturligtvis också krav på potentiella konvertiter, men deras tolkningar av halakhah skiljer sig från den ortodoxa traditionen som är helt dominant i Israel. Israels chefsrabbinat, som är strikt ortodoxt, accepterar därför i princip aldrig dessa konverteringar.

1950 instiftades den så kallade “lagen om återvändande” i Israel, som gav alla världens judar (enligt halakhah) rätt att invandra till Israel och få medborgarskap. 1970 utökades denna lag till att även omfatta alla som har en judisk förälder, en judisk mor- eller farförälder, eller som är gifta med en jude – med undantag av personer som frivilligt har konverterat till en annan religion. Staten Israel erbjuder alltså medborgarskap till personer med judiskt påbrå och/eller som har en nära judisk anhörig, men som inte är judar enligt halakhah. Idag faller mer än 300 000 israeliska medborgare inom denna kategori.

Konvertiter omfattas också av lagen om återvändande. Ursprungligen accepterades enbart halakhiska konverteringar, men även här har lagen successivt utökats till att även omfatta konverteringar utförda inom reformrörelsen och den konservativa rörelsen – men bara om konverteringen utfördes utanför Israel. Det var på denna punkt som måndagens beslut i Högsta domstolen befattade sig med, då den fastslog att landets inrikesministerium måste erkänna konverteringar till judendomen utförda i Israel inom ramen för reformrörelsen och den konservativa rörelsen, och att dessa konvertiter har rätt till israeliskt medborgarskap.

I praktiken omfattar beslutet ytterst få människor, då enbart omkring 40 människor brukar konvertera till judendomen inom reformrörelsen eller den konservativa rörelsen i Israel varje år. Det är även viktigt att poängtera att dessa konvertiter alltjämt inte kommer att betraktas som judar av Israels chefsrabbinat, och därmed inte har rätt att gifta sig i Israel. När de dör får de inte heller begravas på judiska begravningsplatser.

Trots detta har måndagens beslut i Högsta domstolen beskrivits som ett bombnedslag, då det är kulmen på en utdragen rättsprocess som har pågått i över 15 år, under vilken HD har avvaktat att ta ställning i frågan och istället gång på gång uppmanat Knesset (Israels parlament) att avgöra saken. Ett kompromissförslag utarbetades till slut 2018, som i praktiken hade inneburit ett ortodoxt monopol på konverteringar, dock utan att specificera att konverteringarna behövde ske under chefsrabbinatets överinseende. Efter påtryckningar från de ultraortodoxa partierna i Knesset röstades därför förslaget ner, varpå frågan lämnades obesvarad. Även om måndagens HD-beslut kom som en överraskning var det alltså inte på något sätt förhastat, utan ett resultat av att Knesset i över 15 år skjutit frågan på framtiden.

Även om beslutet i praktiken alltså bara påverkar ett mycket litet antal människor har det återaktualliserat en annan känslig fråga i Israel, nämligen den om maktbalansen mellan Knesset och Högsta domstolen. Delar av den israeliska högern, framförallt den religiösa högern, har länge krävt att HD:s makt ska begränsas, då man anser det odemokratiskt när den på detta sätt inkräktar på Knessets mandat att stifta landets lagar. (I just detta fall har HD för sin del påpekat att Knesset hade mer än 15 år på sig att stifta en konverteringslag, men istället valde att sitta på sina händer.) Inför det israeliska valet den 23 mars har därför flera höger- och ultraortodoxa partier utfärdat vallöften om ett lagförslag som skulle innebära att en majoritet av Knesset kan ogiltigförklara ett HD-beslut. Centern och vänstern, men även det strängt sekulära högernationalistiska partiet Yisrael Beitenu, har för sin del välkomnat HD-beslutet och den religiösa pluralism det symboliserar. Detta är alltså inte en enkel höger-vänsterfråga, då en klar majoritet av Israels medborgare är sekulära och många bland dem, oavsett om de sympatiserar med höger- eller vänsterpartier, starkt motsätter sig det ortodoxa religiösa etablissemangets monopol i religionsfrågor. HD-beslutet har därför alla förutsättningar att bli ett av valets främsta “wild cards”: det kommer att både mobilisera och skrämma bort väljare, men inte nödvändigtvis enligt några tydliga partilinjer.

Paul Widen

Jerusalem

Israel: bäst och sämst på samma gång

Binyamin Netanyahus fru Sara mottog igår den andra dosen av Pfizer-BioNTechs coronavaccin (foro: Haim Zach, GPO)

Igår nådde Israel ytterligare en milstole i kampen mot coronaviruset, när en dagisfröken i Ramle blev den tvåmiljonte medborgaren att få den första dosen av Pfizer-BioNTechs vaccin. Landets tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu var naturligtvis på plats för att bli fotograferad och betona sin egen roll i landets imponerande vaccinationskampanj. “Var och varannan timme blir jag uppringd av världsledare som ber oss om hjälp”, sa en mycket nöjd Netanyahu. “Israel har blivit världsbäst på vaccinering, men vi har också goda vänner och jag säger till dem att vi kommer att hjälpa dem, men först måste vi tillgodose våra medborgares behov utan undantag på ett helt jämlikt sätt”.

Den framgångsrika vaccinationskampanjen till trots ligger även Israel i toppen av listan på länder där smittspridningen är som störst, med närmare 10000 nya fall om dagen. De flesta sjukhusen är akut överbelastade och dödssiffran stiger fortare än någonsin tidigare under pandemin, trots att landets tredje nedstängning nu är inne på sin andra vecka. Israel tävlar med världens värst utsatta länder USA, Storbritannien och Sverige om var viruset sprids fortast, ett faktum som Netanyahu givetvis inte pratar lika högt om.

Förklaringarna till Israels framgångsrika vaccinationskampanj är framförallt landets välutvecklade sjukvårdssystem, där logistiken i princip redan var på plats för att implementera Netanyahus ambitiösa plan att bli det första landet i världen att vaccinera alla medborgare. En viktig komponent har även varit Israels välkända improvisationsförmåga: vaccindoser som återstår vid dagens slut när alla bokade patienter är avklarade ges ut till vem som helst, oavsett ålder, som råkar befinna sig i närheten av en vaccinationsstation. Det har till och med hänt att förbipasserande har stoppats och erbjudits en dos av sjukvårdspersonal som aktivt gått ut på gatan för att leta efter volontärer.

En mindre smickrande men ytterst central förklaring till Israels framgångar är dock att landet betalar motsvarande 392 kronor per person för Pfizer-BioNTechs vaccin. Detta ska jämföras med EU, som bara betalar motsvarande 123 kronor per person. Notan för detta kommer naturligtvis att hamna hos skattebetalarna. Medan EU förtjänar att klandras för att ha slösat dyrbar tid på att tjafsa om priset har problemet i Israel snarare varit det omvända: regeringen (läs: Netanyahu) har utan invändningar gått med på att betala mer än tre gånger så mycket för vaccinet än EU. Det är som bekant ganska lätt att bränna andras pengar.

Detta leder oss till den viktigaste förklaringen till den israeliska framgångssagan, som framgick tydligare än någonsin igår kväll när israeliska kanal 12 visade en hemligt inspelad video av Netanyahu under ett möte med småföretagarföreningen Ani Shulman. I videon förutspådde Netanyahu att hans parti Likud kommer att vinna minst 40 mandat (dvs. en tredjedel av rösterna) i valet den 23 mars. Orsaken till hans optimism var Israels framgångsrika vaccinationskampanj, som Netanyahu hoppas ska vara nästan helt avklarad i lagom tid till valdagen. Väljarkåren kommer att tacka honom genom att ge honom förnyat förtroende, siade Netanyahu, och blottlade sin cynism en gång för alla: “Coronaviruset sänker mig när det stiger, och coronaviruset lyfter mig när det sjunker”. Netanyahus enorma iver är alltså först och absolut främst motiverad av hans egen desperata kamp att hålla sig kvar vid makten.

De församlade småföretagarna lät sig dock inte imponeras av hans resonemang. Idag är deras problem naturligtvis värre än någonsin, men organisationen Ani Shulman grundades redan 2019 mot bakgrund av helt andra problem: företagsmonopol, övermäktiga fackföreningar och onödig byråkrati för småföretagare. Netanyahu har suttit vid makten sedan 2009 och gjort ytterst lite för att komma till rätta med dessa problem. Den framgångsrika vaccinationskampanjen visar tydligt att Netanyahu inte låter sig stoppas när han vill få något gjort, medan många av landets övriga problem och utmaningar har fått ligga i princip orörda under hans snart mer än 12 år i rad vid makten, menade de missnöjda småföretagarna. Netanyahu skyllde då ifrån sig på sin egen före detta finansminister Moshe Kachlon och lovade att tillgodose alla deras krav – om de bara ger honom ytterligare en chans på valdagen.

Ironiskt nog har alltså Israels imponerande vaccinationskampanj blottlagt en mycket obekväm sanning om Netanyahu: han agerar otroligt effektivt när han har identifierat något som gynnar honom politiskt, men han är totalt ointresserad av att ta tag i problem som riskerar att försvaga honom.

Paul Widen

Jerusalem

Netanyahus vågspel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt telefonsamtal med USA:s president Donald Trump och Förenade arabemiratens kronprins Sheikh Muhammad bin Ziad (foto: Kobi Gideon, GPO)

När USA:s president Donald Trump i torsdags eftermiddag tillkännagav att Israel och Förenade arabemiraten hade slutit en fredsöverenskommelse var svensk media märkbart ovillig att beskriva händelsen i positiva ordalag. “Israel pausar annekteringen av Västbanken”, löd exempelvis rubriken på Sveriges Radios hemsida. När Israel gör någonting som är bra väljer man alltså att rama in det som att “Israel avstår från att göra någonting dåligt”. Och det lilla ordet “fred”, helt centralt i sammanhanget, fick naturligtvis inte komma med i rubriken.

Samma bistra återhållsamhet märktes när Sveriges utrikesminister Ann Linde kommenterade fredsöverenskommelsen på Twitter. “Håller med FN:s generalsekreterare”, skrev hon nästan ett dygn efter Trumps tillkännagivande. “Hoppas möjlighet för meningsfulla förhandlingar mellan Israel och Palestina som leder till en tvåstatslösning”, fortsatte hon på knagglig engelska. “Och att annektering har lagts på hyllan”, följt av en länk till ett uttalande av FN:s generalsekreterare. Även utrikesministern sammanfattade alltså den historiska händelsen som att “Israel avstår från att göra någonting dåligt”, och inte heller hon kunde förmå sig att använda det lilla ordet “fred” i sammanhanget.

Israels första fredsavtal med en arabstat på över ett kvartssekel förunnades således ingen entusiasm hos svenska beslutsfattare eller i oberoende (host, host) public service. Oviljan att uttala sig om Israel i ett renodlat positivt sammanhang var komiskt påtaglig. Vad mer är: fredsavtalet utarbetades genom amerikansk medling, vilket innebar att man tvingades tillstå att den så förhatlige Trump faktiskt hade lyckats med något som ingen president sedan Bill Clinton har lyckats med. Det är ett bittert äpple att bita i, men ett som de bara har sig själva att skylla att de nu tvingas äta upp.

Det som händer nu övergår förmodligen både Ann Lindes och Sveriges slentrianmässigt israelfientliga journalisters förstånd, men det är faktiskt ganska enkelt: USA går till val om 77 dagar. President Donald Trumps utmanare är Joe Biden, som tidigare var vicepresident under Barack Obama. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och kungahuset i Förenade arabemiraten föredrar Trump, då han har drivit en hård linje mot den islamiska republiken Iran, som utgör det allvarligaste hotet mot säkerheten i Mellanöstern. Man fruktar att Biden kommer att försöka återuppta Obamas betydligt mjukare linje om han kommer till makten. Fredsavtalet i torsdags var ämnat dels som en fjäder i hatten åt Trump under den pågående valkampanjen, och dels som en isbrytare som gör det möjligt för ytterligare arabländer att sluta fred med Israel och bilda en enad front mot Iran. Signifikant i sammanhanget är att fredsförhandlingarna inte leds av Israels utrikesminister Gabi Ashkenazi, som tillhör utmanarpartiet Kachol Velavan, utan av spionorganisationen Mossads generaldirektör Yossi Cohen, som rapporterar direkt till Netanyahu. Det är också Cohen som sköter kontakterna med flera andra arabländer som nu plötsligt står i kö för att sluta fred med Israel. Alltsammans skedde alltså över huvudet på Netanyahus koalitionspartners.

Vadan denna plötsliga brådska i arabvärlden att försonas med Israel efter över 70 års fiendskap? Turism? Ekonomiskt samarbete? Mitt under en pandemi som ingen ännu kan se slutet av? I Teheran har man insett situationens stora allvar och hotar nu öppet att Förenade arabemiraten kommer att hållas ansvariga “om någonting händer i Persiska viken”.

Genombrottet påstås ha möjliggjorts av att Netanyahu valde att inte annektera 30% av Västbanken. En mer korrekt beskrivning är förmodligen att Netanyahu aggressivt drev frågan utan att någonsin ha haft för avsikt att faktiskt genomföra den, för att skapa intrycket att Förenade arabemiraten utkrävde en enorm eftergift av Israel i utbyte mot fred. Hela frågan var alltså ett villospår, ett sätt för Netanyahu att manipulera den egna väljarkåren, splittra sina politiska motståndare och, som bonus, att reta gallfeber på Ann Linde och kompani. Det var ett genialiskt drag, som visar hans oöverträffade förmåga att bända den politiska opinionen till sin fördel. Under tre valkampanjer lyckades han hålla högern och de ultraortodoxa partierna enade genom att utlova annektering och hetsa mot både centern och vänstern, för att sedan kallblodigt svika sitt mest centrala vallöfte “i utbyte” mot ett fredsavtal som till och med har lyckats entusiasmera många av hans mest förbittrade kritiker i centern och vänstern. Detta må vara imponerande, men samtidigt visar det Netanyahus totala förakt för den israeliska väljarkåren, hans arroganta övertygelse att bara han vet vad som är bäst för landet och att han därför har rätt att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Det är ett vågspel som har tjänat honom väl under hans mer än 10 år vid makten (14 år om man även räknar hans premiärministerskap i slutet av 1990-talet). Frågan är hur länge det kommer att hålla.

Paul Widen

Jerusalem

“Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen.”

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans officiella representant i Israel och “Palestina”, delade igår kväll ett pressmeddelande utfärdat av “den femte tysk-palestinska styrgruppen”. Ur pressmeddelandet har Lindberg Dik lyft ut följande citat (här i svensk översättning): “Annektering av någon del av ockuperade palestinska territorier inklusive östra Jerusalem utgör en klar överträdelse av internationell rätt (…) Internationell rätt (…) utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”.

Igår skrev jag lite om varför det är inkorrekt att använda begreppet “ockuperade palestinska territorier”. Det jag vill titta närmare på nu är istället den andra delen av citatet från pressmeddelandet som Lindberg Dik valt att framhäva, då denna fras, med små variationer, ständigt återkommer i uttalanden från representanter för diverse länder och organisationer när de känner sig manade att uttala sig om konflikten mellan Israel och palestinierna: “Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”. Denna fras ser så oskyldig ut, men den döljer en i bästa fall avgrundsdjup okunskap, och en i värsta fall medveten historieförfalskning.

Den folkrättsliga grunden för staten Israels existens är Balfour-deklarationen från 1917, som enhälligt godkändes av Nationernas Förbund (FN:s föregångare) 1920. Storbritannien fick i uppdrag att administrera det landområde där denna stat var tänkt att upprättas (som tidigare hade varit en del av det Ottomanska riket) tills dess att denna plan gick att genomföra i praktiken. Det största hindret var inte bristande statsduglighet hos det snabbt växande judiska samhället, utan att ledarskapet för den lokala arabiska befolkningen manade sina underlydande till våldsamt motstånd mot den judiska närvaron i landet. Under de 30 år som Storbritannien kontrollerade området försökte man blidka den arabiska vreden genom kraftig begränsning av judisk invandring, samt genom förslag på en uppdelning av landet i en arabisk stat och en judisk stat. Den 29 november 1947 godkände FN:s generalförsamling en delningsplan, som accepterades av det judiska ledarskapet, men som förkastades av det arabiska ledarskapet och de arabiska medlemsländerna i FN. (Denna delningsplan var dock inte juridiskt bindande, eftersom den röstades igenom av generalförsamlingen, inte säkerhetsrådet.) Två veckor senare lät Storbritanniens kolonialsekreterare Arthur Creech Jones meddela att det brittiskadministrerade Palestinamandatet skulle avslutas den 15 maj 1948, det beräknade slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.

Denna korta historiska genomgång fångar inte den fasansfulla implikationen av det som hände för 73 år sedan, nämligen att världssamfundet godkände en delningsplan som ansågs mer eller mindre rättvis, för att mindre än sex månader senare passivt se på när Storbritannien drog sig tillbaka, trots att det första arabisk-judiska kriget då redan var i full gång. Världssamfundet lät alltså i praktiken parterna “reda ut saken själva”, trots att man var fullt medveten om att judarna var numerärt och militärt underlägsna.

Signifikant i sammanhanget är att staten Israel utropade självständighet den 14 maj 1948. Den bildades alltså varken som ett resultat av ett FN-beslut (som ju inte var folkrättsligt bindande) eller som ett de facto resultat av det brittiska tillbakadragandet. Man tog istället saken i egna händer och utropade självständighet när det brittiska palestinamandatet fortfarande var i laga kraft, sent på eftermiddagen fredagen den 14 maj, strax innan sabbatens ingång.

De absolut flesta bedömare (eller “mellanösternvetare” som de kallas nuförtiden, och som Jessica Lindberg Dik tydligen också är) var i maj 1948 övertygade om att de arabiska styrkorna från Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon (och till och med Irak och Saudiarabien, som fick vara med på ett hörn) skulle besegra den nyutropade judiska staten och massakrera dess befolkning. Ändå gjorde världssamfundet ingenting för att ingripa. Det som förhindrade masslakten på judar var istället de väpnade judiska självförsvarsgrupperna, vissa med anor från slutet av 1800-talet, som tillsammans blev en del av Tzahal (IDF, Israels försvarsstyrkor) den 26 maj 1948. Den numerärt och militärt underlägsna judiska staten lyckades mot alla odds slå tillbaka det arabiska angreppet och befästa sig så starkt att arabländerna till slut gick med på ett eldupphör nio månader senare.

Att påstå att “internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen” är därför ett hån mot de mer än 2400 civila israeler och mer än 4000 israeliska soldater som dödades i detta krig medan omvärlden passivt tittade på. “Internationell rätt” må ha spelat en avgörande roll i erkännandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande, men freden och säkerheten som denna rätt utlovar hade förblivit en dröm om det inte hade varit för Israels försvarsstyrkor. Den köptes med judiskt blod.

Samma sak kan sägas om i princip varje våldsutbrott i konflikten sedan dess. Varje gång som freden och säkerheten i staten Israel har varit under angrepp har “internationell rätt” på sin höjd varit den måttstock som definierat att angreppet är illegitimt. Ofta lyckas som bekant världssamfundet inte ens uppbåda ett fördömande, eftersom man inte kan komma överens om ordalydelsen i en resolution. Att kalla detta för en “hörnsten” är direkt löjeväckande.

Det är naturligtvis inte alls förvånande att Jessica Lindberg Dik myndigt predikar om “internationell rätt”. Det är hon inte ensam om, och förmodligen reflekterar hon inte så mycket över vad det egentligen är hon säger. Men när israeler hör fagert tal av denna sort skakar de bara på huvudet och skrattar, inte utan viss bitterhet, eftersom de är smärtsamt medvetna om vad det kostar att leva här, och vilken oändligt liten roll “internationell rätt” spelar i ekvationen.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 41
Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1145408Läsningar totalt:
  • 37Läsningar idag:
  • 943756Besökare totalt:
  • 36Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen