Analyser

1 2 3 34

Vad är det som händer i Israel egentligen?

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under ett extrainsatt sammanträde i Knessets utrikes- och försvarsutskott den 19 november 2018 (foto: Amos Ben-Gershom GPO)

Fram tills klockan 10:30 på måndagsförmiddagen såg det ut som att Israel var på väg mot nyval. Försvarsminister Avigdor Liberman avgick i förra veckan och reducerade därmed koalitionsregeringen till minsta möjliga majoritet (61 av 120 mandat i Knesset, Israels parlament). Koalitionspartierna Kulanu och Shas uppgav att en sådan situation är ohållbar i längden, vilket illustrerades av att en av ledarna för koalitionspartiet Habayit Hayehudi, Naftali Bennett, krävde att få överta försvarsministerposten om hans parti skulle stanna kvar.

Premiärminister Binyamin Netanyahu hade på söndagen förklarat att han inte ämnade ge efter för Bennetts krav att överta försvarsministerporten. På söndagskvällen hårdnade hans linje ytterligare. “Vi befinner oss mitt i en militär kampanj”, sa han då under en mycket uppmärksammad presskonferens i militärhögkvarteret i Tel Aviv. “Man överger inte regeringen mitt i en sådan kampanj och man spelar inte heller politiska spel”, fortsatte han, de hårda orden riktade mot både Liberman som just hade övergett regeringen, och Bennett som ställde politiska krav på fortsatt samarbete. Netanyahu hävdade att Israel befinner sig i en av sina svåraste säkerhetsperioder någonsin, vilket gör det ansvarslöst att utlösa nyval. Samtidigt visade han förståelse för den djupa frustration som råder bland den israeliska allmänheten inför den ingångna vapenvilan med terroristorganisationerna i Gaza efter att närmare 500 raketer avfyrades mot sydvästra Israel under ett enda dygn i början av förra veckan. “Ni ser bara en del av helhetsbilden av den pågående operationen som vi befinner oss i”, förklarade han kryptiskt. “Det är inte möjligt att offentliggöra all information. Jag kan i nuläget inte berätta när vi kommer att agera eller vad vi kommer att göra, men jag har en tydlig plan”.

Netanyahus implikation kunde inte ha varit tydligare: något stort är på gång, något betydligt större och viktigare än till och med 500 raketer från Gaza. Det vore därför ett allvarligt misstag att i nuläget inleda ytterligare ett krig i där, när IDF (Israels försvarsstyrkor) behöver vara tillgängliga om/när något händer på en annan front. Det han syftar på är givetvis hotet i norr, från terroristorganisationen Hezballah i Libanon, samt från Irans styrkor i Syrien. Hans analys bekräftas av uttalanden från andra ministrar, som utan att gå in på detaljer har uppgett att Israels militära ledarskap och samtliga underrättelsetjänster utan undantag rådde säkerhetskabinettet att gå med på vapenvilan i förra veckan.

Tidigare på söndagen hade Habayit Hayehudis båda partiledare Naftali Bennett och Ayelet Shaked kallat till presskonferens klockan 10:30 på måndagsförmiddagen. Där förväntades de offentliggöra att de lämnar koalitionsregeringen. Istället tog de överraskande tillbaka sitt krav på att Bennett skulle få överta försvarsministerposten. Under sina respektive tal framförde de visserligen svidande kritik mot den riktining som Israel har tagit under Netanyahus ledarskap, specifikt mot det faktum att Israel under över ett decennium “har slutat att segra”, som Bennett uttryckte det, dvs. att en stor del av landets ledarskap inte ens tycks kunna föreställa sig något annat än den rådande situationen med överhängande hot i både norr och söder. Trots detta förklarade sig de båda partiledarna villiga att fortsätta stå vid Netanyahus sida, i förhoppningen att de tillsammans ska kunna vända trenden och leda Israel till seger igen.

Beskedet från Habayit Hayehudi innebär att koalitionsregeringen trots allt består. Kulanu-partiet är visserligen fortsatt skeptiskt till dess livskraft, men har indikerat att man i nuläget inte ämnar vara den koalitionspart som uttdelar dödsstöten mot samarbetet.

Den dramatiska politiska händelseutveckligen beskrivs av många bedömare som ytterligare ett skickligt drag av Netanyahu, som iskallt synade Bennetts bluff. Samtidigt tror dock mindre än en tredjedel av den israeliska väljarkåren att det främst är landets säkerhetsläge som motiverar Netanyahu att försöka förhindra nyval, enligt en opinionsundersökning som utfördes igår av den israeliska arméradion. Nästan 60% tror istället att hans motiv främst är politiska,  dvs. att han helt enkelt vill hålla sig kvar vid makten till varje pris.

Det som talar emot denna cyniska analys är att Netanyahu förmodligen skulle gå mot ytterligare en seger om det utlystes nyval idag. Ingen annan partiledare kommer ens i närheten av den popularitet som han alltjämt åtnjuter i Israel. Och även om Netanyahu inte brukar dra sig för fulspel för sin egen politiska vinning är det tydligt att om landets samlade säkerhetsetablissemang manade till återhållsamhet trots förra veckans massiva raketangrepp från Gaza som helt saknade motstycke, då kan det finnas anledning till besinning.

Paul Widen

Jerusalem

Alltså… hur tänkte ni nu?

Svenska teologiska institutet i Jerusalem (foto: Paul Widen)

Fredagen den 12 oktober meddelade Centrum för teologi och religionsstudier (CTR) vid Lunds universitet (LU) att Krister Stendahls professur i religionsteologi kommer att upphöra den 31 december 2018. Tjänsten har innehafts av Jesper Svartvik sedan 2009, som delat sin tid mellan CTR och Svenska teologiska institutet (STI) i Jerusalem. “Beslutet bygger på strategiska överväganden” lyder en av de välgenomtänkta och intetsägande formuleringarna i det officiella tillkännagivandet.

Den 18 oktober uppmärksammades händelsen av Kyrkans tidning och Dagen, som även nämnde att Jesper Svartvik i samband med beskedet från CTR hade sagt upp sig. “En av orsakerna till att han valt att säga upp sig är den brist på respekt för judisk tro och tradition som han upplevt vid STI”, rapporterade Dagen. Mystiken tätnade efter att Dagen publicerade ytterligare en artikel i ämnet den 24 oktober med rubriken “Svartvik kritiseras för dålig närvaro i Jerusalem”, som redan samma dag kompletterades med ännu en artikel, denna med rubriken “Svartvik bemöter kritik för dålig närvaro – frias av ansvarsnämnd”. CTR:s och Svenska kyrkans uttalanden i samtliga artiklar har präglats av samma välgenomtänkta och intetsägande formuleringar som beskedet den 12 oktober om att Krister Stendahls professur i religionsteologi kommer att upphöra från och med årsskiftet. Och från STI har det inte hörts ett knyst.

Oklarheterna kring vad som egentligen har hänt och varför blev sedan ännu större när Kyrkans tidning i fredags publicerade ett debattinlägg skrivet av åtta svensk-anknutna judar som under många år har samarbetat med Jesper Svartvik i hans ansträngningar att förbättra relationerna mellan Svenska Kyrkan och det judiska folket. “Förtroendet att samtala kring känsliga frågor har förstörts”, löd rubriken. “Det gångna året har vi bokstavligen stått vid Jespers sida när han under förödmjukande former tvingats tömma sitt arbetsrum och sin lägenhet i Jerusalem. Vi har sett honom kämpa i en kafkaliknande process där Kyrkan, Lunds Universitet och STI alla hänvisar till varandra och friskriver sig själva från ansvar”, står det bland annat i debattinlägget.

Själv hörde jag först talas om att Jesper Svartvik “fått sparken” för snart en månad sedan. “Han blev tillsagd att tömma sitt kontor på STI”, berättade en av Svartviks kollegor för mig då. “Det skedde under mycket förödmjukande former: han tilläts inte vara ensam utan övervakades hela tiden av en STI-anställd”. Jag har sedan dess varit i kontakt med ett stort antal människor både här i Jerusalem och i Sverige för att försöka förstå vad som har hänt. Det som följer nedan är resultatet av mina efterforskningar hittills.

Någon gång tidigt i våras blev Jesper Svartvik föremål för ett personalärende på CTR i Lund, hans arbetsgivare. “Lunds universitet förvarnade honom om en tilltänkt uppsägning av personliga skäl”, rapporterade Dagen den 24 oktober. “Orsaken till förvarningen var att professor Svartvik hade alldeles för låg närvaro i Jerusalem, och därmed inte fullgjort sina arbetsuppgifter, enligt arbetsgivaren”.

I april meddelades Jesper Svartvik av STI, via CTR i Lund, att hyreskontraktet till hans tjänstelägenhet i Jerusalem hade sagts upp och att han behövde flytta ut innan sommaren. Ingen på CTR ifrågasatte STI:s agerande. Inte heller verkar någon på Svenska kyrkans kansli i Uppsala ha opponerat sig (Svenska kyrkan har sedan 2009 bekostat den absoluta merparten av Svartviks tjänst och bör därför rimligtvis ha informerats i förväg). En chockad och bedrövad Jesper Svartvik reste därför till Jerusalem i maj för att packa ihop sina tillhörigheter. När han i samband med detta ville tömma sitt kontor på STI fick han reda på att låset till hans arbetsrum hade bytts ut. Han tilläts sedan inte ens hämta sina tillhörigheter utan att ständigt övervakas av en STI-anställd. “Han behandlades som en kriminell”, är ett vanligt omdöme jag har fått höra av chockade vänner och kollegor.

Jesper Svartvik avtackades aldrig på STI och hans plötsliga försvinnande offentliggjordes aldrig. Det enda som hände var att fotografiet av honom diskret togs bort från anslagstavlan vid toan i gången bakom trappan i STI:s entré, där all personal presenteras. Efter nästan 10 års tjänst.

Först när Jesper Svartvik var tillbaka i Sverige och återfick fotfästet valde han att överklaga personalärendet till Lunds universitets personalansvarsnämnd. Den 18 juni beslutades det där att att det inte fanns någon grund för uppsägning, som CTR hade önskat, men vid det laget hade Jesper Svartvik alltså redan tömt både sin tjänstelägenhet och sitt kontor i Jerusalem. I mitten av augusti ska sedan CTR och Svartvik efter förhandlingar ha enats om att han under innevarande höst ska ha Lund som sin tjänstgöringsort. Samtidigt meddelades Svartvik av CTR att det fanns en osäkerhet i fråga om finansieringen av professuren från och med februari 2019, och den 12 oktober meddelade alltså CTR att hans tjänst kommer att upphöra vid årsskiftet.

När Kyrkans tidning och Dagen nu har börjat ställa kritiska frågor kring hanteringen av det här ärendet skyller alla på alla i ett ytterst välkoreograferat skådespel: STI skyller på CTR (“han har aldrig varit anställd här, så det får CTR svara på”), CTR skyller på Svenska kyrkan (“de valde att inte förnya avtalet”), och Svenska kyrkan skyller på STI och CTR (“det rådde oenighet om hur tjänsten skulle delas mellan Lund och Jerusalem). När jag själv har vänt mig till de ansvariga på STI och CTR med specifika frågor har man givit synnerligen oförargliga – och för Jesper Svartvik konsekvent oturliga – förklaringar på den utstuderat förödmjukande behandlingen av honom:

– Uppsägningen av lägenhetskontraktet hade ingenting med personalärendet att göra, förklarar CTR, och hänvisar till STI. STI förklarar vidare att man inte längre kunde hyra bostaden i STI:s namn och att lägenheten sades upp i samband med att hyreskontraktet behövde omförhandlas. “Däremot fanns möjlighet för Jesper Svartvik att hyra bostad på samma villkor som övrig svensk personal vid STI i Jerusalem”, menar STI (notera att Svartvik nu plötsligt räknas som “personal vid STI”). Det var alltså bara ett sammanträffande att Jesper Svartvik blev av med sin tjänstebostad i Jerusalem samtidigt som CTR försökte avskeda honom.

– Bytet av lås på Jesper Svartviks arbetsrum skedde “inom ramen för STI:s säkerhetsarbete”, uppger STI, då det “planerades att 2018 byta samtliga lås inom STI administration, så också Jesper Svartviks tjänsterum”. Det var alltså bara ett sammanträffande att Jesper Svartvik blev utelåst från sitt tjänsterum i Jerusalem samtidigt som CTR försökte avskeda honom.

– När personalansvarsnämnden vid Lunds universitet den 18 juni inte fann giltiga skäl för uppsägning tvingades CTR hitta en lösning för Jesper Svartvik i Lund. Då dök plötsligt Svenska kyrkan upp ur skuggorna och utdelade nådastöten genom att besluta att inte förnya avtalet med CTR och därmed strypa finansieringen av tjänsten. Men även detta var alltså bara ett sammanträffande: man bara råkade ta detta avgörande beslut efter att CTR:s ansträngningar att slutgiltigt bli av med Jesper Svartvik hade misslyckats.

Mot bakgrund av dessa koordinerade axelryckningar är det intressant att titta på den bild med fem leende personer som STI lade upp på sin Facebooksida den 11 april. “STI har haft gäster från Lunds universitet och fört givande samtal med Alexander Maurits och Johanna Gustafsson Lundberg tillsammans med Erik Lysén (SvK) om utveckling av samarbetet med Centrum för teologi och religionsvetenskap”, löd bildtexten. De övriga två personerna på bilden var STI:s direktor Maria Leppäkari och STI:s intendent Jonny Nilsson.

Mindre än två månader efter att bilden togs fanns det inte kvar ett enda spår av Jesper Svartvik på STI, och ett halvår efter att den togs meddelade slutligen CTR att hans tjänst upphör. Eftersom ingen av de fem personerna på bilden hittills har yttrat ett enda kritiskt ord om hur Svartvik behandlades under hela den här processen förefaller det rimligt att anta att de redan då, den 11 april, visste vilket öde som väntade honom. Var det rentav därför de var så muntra?

Paul Widen

Jerusalem

Snällhetens falska humanism

Bistånd från UNRWA på väg till Gaza.

“Det amerikanska beslutet att dra sig ur UNRWA lämnar flera miljoner palestinska flyktingar utan skolor och grundläggande välfärd”, skrev Sveriges utrikesminister Margot Wallström på Twitter igår. “Detta är djupt oroande och riskerar ytterligare spänningar i en konflikthärjad region. Världssamfundet, inklusive EU-länder, måste snarast hitta ytterligare finansiering.”

Wallströms tweet var en reaktion på att USA:s utrikesdepartement i ett pressmeddelande i fredags slog i ytterligare en spik i UNRWA:s kista genom att förklara att man med omedelbar verkan kommer att upphöra att bidra till dess budget. (UNRWA är det FN-organ som upprättades 1949 för att bistå palestinska flyktingar med utbildning och sjukvård.) USA har i årtionden axlat en tredjedel av UNRWA:s driftskostnader, vilket den nuvarande administrationen anser vara oskäligt. Detta förklarade man redan i januari, när man frånhöll motsvarande omkring 550 miljoner kronor från ett planerat delanslag på motsvarande över 1.1 miljarder kronor till UNRWA. Trots att världssamfundet alltså har haft åtta månader på sig att förmå andra bidragsgivare att öka sina budgetanslag har bara ett fåtal länder, däribland Sverige, visat intresse av att hålla UNRWA:s verksamhet flytande. Många andra länder säger sig vilja ha UNRWA kvar – så länge de inte själva behöver stå för notan.

Bortsett från detta konstaterade USA:s utrikesdepartement i fredagens pressmeddelande att UNRWA:s grundläggande affärsmodell “helt enkelt är ohållbar och har befunnit sig i krisläge i många år”. Det finns nämligen 59 palestinska flyktingläger i Mellanöstern – trots att det krig som skapade dessa flyktingar utkämpades för 70 år sedan. Även när dessa flyktingar har fått medborgarskap i andra länder, exempelvis Jordanien, har UNRWA fortsatt att betrakta dem, och deras barn och barnbarn, som “palestinska flyktingar”. I Libanon, där palestinier förvägras medborgarskap och därmed också arbetstillstånd, har hundratusentals människor fötts och levt hela sina liv i påtvingat flyktingskap och påtvingat beroende av UNRWA:s humanitära stöd. Det ända sättet för dem att ta sig ur sin hopplösa situation vore om staten Israel upphörde att existera, en förhoppning som Israel konsekvent har vägrat att infria.

Det är alltså denna djupt dysfuktionella situation som USA nu slutligen beslutat sig för att inte längre bidra till, och som Margot Wallström till varje pris vill behålla. Wallströms omsorg om de palestinska flyktingarna ger förstås sken av osjälvisk humanism, men det den i praktiken innebär är ett förevigande av ett flyktingproblem som förmodligen skulle ha lösts innan ens Wallström föddes om det inte hade varit för just UNRWA. FN-organet må ursprungligen ha skapats för att bistå verkliga flyktingar, men ingen sansad bedömare kan idag med hedern i behåll förneka att UNRWA genom sin blotta existens utgör ett hinder för miljontals människor att leva normala, drägliga liv. UNRWA:s existens skapar även incitament för den fruktansvärt osmakliga förhoppningen att staten Israel så småningom kommer att upphöra att existera – det är ju först då som flyktingarnas elände kommer att upphöra.

Som alltid när Margot Wallström tar ställning i frågor som på ett eller annat sätt berör Israel står vi nu inför två alternativ: antingen förstår hon exakt hur det ligger till, men väljer medvetet att ändå driva en linje som förevigar ett problem som går att lösa, enbart för att vinna politiska poäng. Eller också förstår hon inte alls, och driver alltså denna ohållbara linje för att hon har låtit sig övertygas av sin egen förljugna snällhetsretorik. Det är svårt att säga vilket av alternativen som är värst.

Paul Widen

Jerusalem

Wallströms slentrianmässiga agg mot Israel

Beduinpojkar på Västbanken.

En mångårig landkonflikt på Västbanken mellan beduiner och israeliska myndigheter uppmärksammades i förra veckan på Twitter av Sveriges utrikesminister Margot Wallström.”Sverige fördömer rivningarna i Abu Nuwar och förberedelserna att riva Khan al-Ahmar i Palestina”, skrev Wallström. “Uppmanar starkt Israel att som ockupationsmakt upphöra med sitt agerande och respektera internationell humanitär lag. Tvåstatslösningen får inte undermineras”.

Abu Nuwar och Khan al-Ahmar är två halvpermanenta beduinsamhällen strax öster om Jerusalems stadsgräns som är uppförda utan byggtillstånd. De ligger i ett område kallat E1, som i sin tur är en del av Area C, dvs. de områden av Västbanken över vilka Israel enligt Osloavtalet har full civil och militär kontroll. Trots det har EU finansierat flera byggprojekt i området, i full vetskap om att man därmed trotsar både israelisk lag och de riktlinjer som Israel och PLO själva kom överens om i mitten av 1990-talet. Rivningsordrar av byarna föreligger sedan minst 2009, men genom ständiga överklaganden till Israels högsta domstol har bara begränsade rivningar av enskilda byggnader kunnat utföras. Den intensiva internationella kritiken som riktas mot Israel varje gång en rivning är aktuell påverkar givetvis också processen, då Israels regering ofta lägger sig i bakom kulisserna för att förhala processen om kontroverserna anses överskugga andra, betydligt viktigare frågor.

I slutet av maj i år beslutade dock högsta domstolen att Israels försvarsstyrkor (IDF) från och med den första juni kan flytta Khan al-Ahmar till ett annat område, då hela byn är uppförd utan byggtillstånd och dessutom ligger precis intill motorvägen mellan Jerusalem och Jeriko. När rivningsmaskinerna började närma sig området i förra veckan sköt man emellertid upp rivningsdatumet till tidigast den 11 juli, dvs. på onsdag, då man vill ge myndigheterna ytterligare några dagar att överväga ett förslag utformat av beduinerna själva som skulle legalisera byn i efterhand.

Hur det än blir med den saken är det helt uppenbart att Margot Wallströms insikt i frågans problematik är extremt begränsad och färgad av hennes slentrianmässiga agg mot allt som Israel gör och säger. Wallström må anse att det aktuella området är en del av “Palestina”, men Osloavtalet, och därmed också internationell lag, definierar det alltså som Area C, där Israel har full överhöghet. Wallström menar således att Israel inte ska upprätthålla lagen på de områden av Västbanken som Osloavtalet stipulerar att Israel ska upprätthålla lagen. Hennes påstående att själva tvåstatslösningen undermineras om Israel river de två beduinbyarna är om möjligt ännu mer ologisk: ingen mindre än Yitzhak Rabin förespråkade 1995 ett omfattande israeliskt byggprojekt i E1 för att skapa en länk mellan Jerusalem och bosättningen Ma’ale Adumim. Hela området måste tillfalla Israel i ett slutgiltigt fredsdavtal med PLO, menade Rabin, en position som är så okontroversiell i Israel att den även förespråkas av Yossi Beilin, som spelade en nyckelroll i fredsprocessen på 1990-talet. Men enligt Wallström är alltså denna position liktydig med att underminera tvåstatlösningen. Man häpnar.

En viktig aspekt som nästan alltid går förlorad i den internationella nyhetsrapporteringen kring den här landkonflikten är att den palestinska myndigheten har ett mycket starkt intresse av att hålla den levande. Israel har under årens lopp presenterat två olika kompensations- och omlokaliseringsförslag för att nå en slutgiltig lösning, men den palestinska myndigheten har pressat beduinerna att motsätta sig alla kompromisslösningar och istället kräva något som de vet att Israel med stor sannolikhet aldrig kommer att acceptera: legalisering av den befintliga bebyggelsen precis intill en motorväg där den grundläggande infrastruktur som krävs för ett fungerande samhälle helt saknas. Flera EU-länder, däribland Sverige, har anslutit sig till den palestinska myndighetens kompromisslösa linje, vilket alltså har medfört att beduinerna pressats till att avfärda alla israeliska förslag och istället tvingats leva utan elektricitet och rinnande vatten i åratal. Antingen förstår Margot Wallström det här, men väljer att ändå driva den palestinska myndighetens kompromisslösa, och utsiktslösa, linje. Eller också förstår hon inte alls, och utkämpar istället omedvetet den palestinska myndighetens PR-krig Israel. Det är svårt att säga vilket av alternativen som är värst.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 34
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 883076Läsningar totalt:
  • 713Läsningar idag:
  • 718702Besökare totalt:
  • 657Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen