Analyser

1 2 3 40

Netanyahus vågspel

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under sitt telefonsamtal med USA:s president Donald Trump och Förenade arabemiratens kronprins Sheikh Muhammad bin Ziad (foto: Kobi Gideon, GPO)

När USA:s president Donald Trump i torsdags eftermiddag tillkännagav att Israel och Förenade arabemiraten hade slutit en fredsöverenskommelse var svensk media märkbart ovillig att beskriva händelsen i positiva ordalag. “Israel pausar annekteringen av Västbanken”, löd exempelvis rubriken på Sveriges Radios hemsida. När Israel gör någonting som är bra väljer man alltså att rama in det som att “Israel avstår från att göra någonting dåligt”. Och det lilla ordet “fred”, helt centralt i sammanhanget, fick naturligtvis inte komma med i rubriken.

Samma bistra återhållsamhet märktes när Sveriges utrikesminister Ann Linde kommenterade fredsöverenskommelsen på Twitter. “Håller med FN:s generalsekreterare”, skrev hon nästan ett dygn efter Trumps tillkännagivande. “Hoppas möjlighet för meningsfulla förhandlingar mellan Israel och Palestina som leder till en tvåstatslösning”, fortsatte hon på knagglig engelska. “Och att annektering har lagts på hyllan”, följt av en länk till ett uttalande av FN:s generalsekreterare. Även utrikesministern sammanfattade alltså den historiska händelsen som att “Israel avstår från att göra någonting dåligt”, och inte heller hon kunde förmå sig att använda det lilla ordet “fred” i sammanhanget.

Israels första fredsavtal med en arabstat på över ett kvartssekel förunnades således ingen entusiasm hos svenska beslutsfattare eller i oberoende (host, host) public service. Oviljan att uttala sig om Israel i ett renodlat positivt sammanhang var komiskt påtaglig. Vad mer är: fredsavtalet utarbetades genom amerikansk medling, vilket innebar att man tvingades tillstå att den så förhatlige Trump faktiskt hade lyckats med något som ingen president sedan Bill Clinton har lyckats med. Det är ett bittert äpple att bita i, men ett som de bara har sig själva att skylla att de nu tvingas äta upp.

Det som händer nu övergår förmodligen både Ann Lindes och Sveriges slentrianmässigt israelfientliga journalisters förstånd, men det är faktiskt ganska enkelt: USA går till val om 77 dagar. President Donald Trumps utmanare är Joe Biden, som tidigare var vicepresident under Barack Obama. Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och kungahuset i Förenade arabemiraten föredrar Trump, då han har drivit en hård linje mot den islamiska republiken Iran, som utgör det allvarligaste hotet mot säkerheten i Mellanöstern. Man fruktar att Biden kommer att försöka återuppta Obamas betydligt mjukare linje om han kommer till makten. Fredsavtalet i torsdags var ämnat dels som en fjäder i hatten åt Trump under den pågående valkampanjen, och dels som en isbrytare som gör det möjligt för ytterligare arabländer att sluta fred med Israel och bilda en enad front mot Iran. Signifikant i sammanhanget är att fredsförhandlingarna inte leds av Israels utrikesminister Gabi Ashkenazi, som tillhör utmanarpartiet Kachol Velavan, utan av spionorganisationen Mossads generaldirektör Yossi Cohen, som rapporterar direkt till Netanyahu. Det är också Cohen som sköter kontakterna med flera andra arabländer som nu plötsligt står i kö för att sluta fred med Israel. Alltsammans skedde alltså över huvudet på Netanyahus koalitionspartners.

Vadan denna plötsliga brådska i arabvärlden att försonas med Israel efter över 70 års fiendskap? Turism? Ekonomiskt samarbete? Mitt under en pandemi som ingen ännu kan se slutet av? I Teheran har man insett situationens stora allvar och hotar nu öppet att Förenade arabemiraten kommer att hållas ansvariga “om någonting händer i Persiska viken”.

Genombrottet påstås ha möjliggjorts av att Netanyahu valde att inte annektera 30% av Västbanken. En mer korrekt beskrivning är förmodligen att Netanyahu aggressivt drev frågan utan att någonsin ha haft för avsikt att faktiskt genomföra den, för att skapa intrycket att Förenade arabemiraten utkrävde en enorm eftergift av Israel i utbyte mot fred. Hela frågan var alltså ett villospår, ett sätt för Netanyahu att manipulera den egna väljarkåren, splittra sina politiska motståndare och, som bonus, att reta gallfeber på Ann Linde och kompani. Det var ett genialiskt drag, som visar hans oöverträffade förmåga att bända den politiska opinionen till sin fördel. Under tre valkampanjer lyckades han hålla högern och de ultraortodoxa partierna enade genom att utlova annektering och hetsa mot både centern och vänstern, för att sedan kallblodigt svika sitt mest centrala vallöfte “i utbyte” mot ett fredsavtal som till och med har lyckats entusiasmera många av hans mest förbittrade kritiker i centern och vänstern. Detta må vara imponerande, men samtidigt visar det Netanyahus totala förakt för den israeliska väljarkåren, hans arroganta övertygelse att bara han vet vad som är bäst för landet och att han därför har rätt att göra vad som helst för att hålla sig kvar vid makten. Det är ett vågspel som har tjänat honom väl under hans mer än 10 år vid makten (14 år om man även räknar hans premiärministerskap i slutet av 1990-talet). Frågan är hur länge det kommer att hålla.

Paul Widen

Jerusalem

“Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen.”

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans officiella representant i Israel och “Palestina”, delade igår kväll ett pressmeddelande utfärdat av “den femte tysk-palestinska styrgruppen”. Ur pressmeddelandet har Lindberg Dik lyft ut följande citat (här i svensk översättning): “Annektering av någon del av ockuperade palestinska territorier inklusive östra Jerusalem utgör en klar överträdelse av internationell rätt (…) Internationell rätt (…) utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”.

Igår skrev jag lite om varför det är inkorrekt att använda begreppet “ockuperade palestinska territorier”. Det jag vill titta närmare på nu är istället den andra delen av citatet från pressmeddelandet som Lindberg Dik valt att framhäva, då denna fras, med små variationer, ständigt återkommer i uttalanden från representanter för diverse länder och organisationer när de känner sig manade att uttala sig om konflikten mellan Israel och palestinierna: “Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”. Denna fras ser så oskyldig ut, men den döljer en i bästa fall avgrundsdjup okunskap, och en i värsta fall medveten historieförfalskning.

Den folkrättsliga grunden för staten Israels existens är Balfour-deklarationen från 1917, som enhälligt godkändes av Nationernas Förbund (FN:s föregångare) 1920. Storbritannien fick i uppdrag att administrera det landområde där denna stat var tänkt att upprättas (som tidigare hade varit en del av det Ottomanska riket) tills dess att denna plan gick att genomföra i praktiken. Det största hindret var inte bristande statsduglighet hos det snabbt växande judiska samhället, utan att ledarskapet för den lokala arabiska befolkningen manade sina underlydande till våldsamt motstånd mot den judiska närvaron i landet. Under de 30 år som Storbritannien kontrollerade området försökte man blidka den arabiska vreden genom kraftig begränsning av judisk invandring, samt genom förslag på en uppdelning av landet i en arabisk stat och en judisk stat. Den 29 november 1947 godkände FN:s generalförsamling en delningsplan, som accepterades av det judiska ledarskapet, men som förkastades av det arabiska ledarskapet och de arabiska medlemsländerna i FN. (Denna delningsplan var dock inte juridiskt bindande, eftersom den röstades igenom av generalförsamlingen, inte säkerhetsrådet.) Två veckor senare lät Storbritanniens kolonialsekreterare Arthur Creech Jones meddela att det brittiskadministrerade Palestinamandatet skulle avslutas den 15 maj 1948, det beräknade slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.

Denna korta historiska genomgång fångar inte den fasansfulla implikationen av det som hände för 73 år sedan, nämligen att världssamfundet godkände en delningsplan som ansågs mer eller mindre rättvis, för att mindre än sex månader senare passivt se på när Storbritannien drog sig tillbaka, trots att det första arabisk-judiska kriget då redan var i full gång. Världssamfundet lät alltså i praktiken parterna “reda ut saken själva”, trots att man var fullt medveten om att judarna var numerärt och militärt underlägsna.

Signifikant i sammanhanget är att staten Israel utropade självständighet den 14 maj 1948. Den bildades alltså varken som ett resultat av ett FN-beslut (som ju inte var folkrättsligt bindande) eller som ett de facto resultat av det brittiska tillbakadragandet. Man tog istället saken i egna händer och utropade självständighet när det brittiska palestinamandatet fortfarande var i laga kraft, sent på eftermiddagen fredagen den 14 maj, strax innan sabbatens ingång.

De absolut flesta bedömare (eller “mellanösternvetare” som de kallas nuförtiden, och som Jessica Lindberg Dik tydligen också är) var i maj 1948 övertygade om att de arabiska styrkorna från Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon (och till och med Irak och Saudiarabien, som fick vara med på ett hörn) skulle besegra den nyutropade judiska staten och massakrera dess befolkning. Ändå gjorde världssamfundet ingenting för att ingripa. Det som förhindrade masslakten på judar var istället de väpnade judiska självförsvarsgrupperna, vissa med anor från slutet av 1800-talet, som tillsammans blev en del av Tzahal (IDF, Israels försvarsstyrkor) den 26 maj 1948. Den numerärt och militärt underlägsna judiska staten lyckades mot alla odds slå tillbaka det arabiska angreppet och befästa sig så starkt att arabländerna till slut gick med på ett eldupphör nio månader senare.

Att påstå att “internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen” är därför ett hån mot de mer än 2400 civila israeler och mer än 4000 israeliska soldater som dödades i detta krig medan omvärlden passivt tittade på. “Internationell rätt” må ha spelat en avgörande roll i erkännandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande, men freden och säkerheten som denna rätt utlovar hade förblivit en dröm om det inte hade varit för Israels försvarsstyrkor. Den köptes med judiskt blod.

Samma sak kan sägas om i princip varje våldsutbrott i konflikten sedan dess. Varje gång som freden och säkerheten i staten Israel har varit under angrepp har “internationell rätt” på sin höjd varit den måttstock som definierat att angreppet är illegitimt. Ofta lyckas som bekant världssamfundet inte ens uppbåda ett fördömande, eftersom man inte kan komma överens om ordalydelsen i en resolution. Att kalla detta för en “hörnsten” är direkt löjeväckande.

Det är naturligtvis inte alls förvånande att Jessica Lindberg Dik myndigt predikar om “internationell rätt”. Det är hon inte ensam om, och förmodligen reflekterar hon inte så mycket över vad det egentligen är hon säger. Men när israeler hör fagert tal av denna sort skakar de bara på huvudet och skrattar, inte utan viss bitterhet, eftersom de är smärtsamt medvetna om vad det kostar att leva här, och vilken oändligt liten roll “internationell rätt” spelar i ekvationen.

Paul Widen

Jerusalem

Våldsupptrappning mellan Israel och Gaza

Illustrativ bild på palestinska terrorister med en artillerigranatspjäs i Gaza.

Skolor och dagis i israeliska städer och samhällen vid gränsen till Gaza har idag ställt in undervisningen av säkerhetsskäl, efter att den palestinska terroristorganisationen Islamiska jihad och Israels försvarsstyrkor (IDF) under det senaste dygnet turades om att beskjuta varandra. Våldsupptrappningen började tidigt igår morse, när två palestinska terrorister försökte placera en sprängladdning intill gränsstaktetet mellan Gaza och Israel. IDF öppnade eld och dödade en av terroristerna, medan den andra skadades svårt. En kort stund därefter körde en israelisk bepansrad hjullastare in i Gaza och skopade upp kvarlevorna av den dödade terroristen. Den mycket ovanliga händelsen fångades på video och spreds sedan snabbt i sociala medier.

Israels försvarsminister Naftali Bennett försvarade IDF:s agerande genom att hänvisa till de två stupade israeliska soldaterna Oron Shaul och Hadar Goldin, vars kvarlevor hålls av terroristorganisationen Hamas i Gaza sedan kriget sommaren 2014. Enligt Bennett hoppas alltså Israel på detta sätt att öka pressen på Hamas att återlämna de båda soldaternas kvarlevor.

Sent igår eftermiddag började Islamiska jihad i Gaza att beskjuta södra Israel med raketer. Under kvällen och natten avfyrade terroristorganisationen över 30 raketer, vilket tvingade hundratusentals israeler att söka sig till skyddsrum. IDF besvarade raketattackerna med massiva flygbombningar av Islamiska jihads installationer i Gaza, men också mot terroristorganisationens tillgångar i Syriens huvudstad Damaskus. Två av organisationens medlemmar uppges ha dödats i Syrien, och minst fyra människor skadades i Gaza.

Två ovanliga faktum kunde noteras i IDF:s agerande under nattens bombattacker, det ena ovanligare än det andra:

För det första tog Israel omgående på sig ansvaret för attackerna i Damaskus, vilket man annars bara brukar göra när man besvarar attacker som utgår från just Syrien. Att Israel på detta sätt öppet erkände en flygattack mot Syrien med hänvisning till något som hände i Gaza ökar risken för en vedergällning från regimen i Damaskus.

För det andra brukar Israel vanligtvis hålla terroristorganisationen Hamas ansvarig för allt våld som utgår från Gaza, då Hamas de facto styr området sedan 2007. Inatt undvek dock IDF att attackera Hamas, då man visste att det var Islamiska jihad som låg bakom försöket att placera en sprängladdning intill gränsstaketet tidigt igår morse, liksom även gårdagens raketattacker. Israel och Hamas har under en längre tid försökt nå en informell vapenvila med hjälp av egyptiska medlare. Islamiska jihad har för sin del försökt sabotera vapenvilan vid upprepade tillfällen, exempelvis genom den sorters incidenter som utlöste den nu pågående våldsupptrappningen. Hittills har därför Hamas hållit sig utanför stridigheterna, även om organisationens sedvanliga våldsretorik är oförändrad.

Islamiska jihad har lovat att vedergälla nattens israeliska bombattacker och återupptog raketbeskjutningen mot södra Israel strax efter tolvslaget på måndagen. En kort stund dessförinnan varnade IDF att ytterligare raketattacker kommer att besvaras med ännu mer omfattande bombräder mot Gaza, även mot installationer tillhörande Hamas. Israel verkar därmed hoppas att Hamas ska förmå Islamiska jihad att inte trappa upp våldet ytterligare, men eftersom Islamiska jihads motivation alltså delvis är att provocera Israel att attackera just Hamas är det tveksamt om detta hot kommer att få önskad effekt.

Paul Widen

Jerusalem

Israels missade tillfälle?

USA:s president Donald Trump och Israel tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu i Vita huset den 27 januari 2020 (foto: Koby Gideon, GPO)

Trots att det bara har gått lite mer än en vecka sedan USA:s president Donald Trump presenterade sin plan för att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna råder det redan stor förvirring kring när och hur planen ska implementeras. Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu, som entusiastiskt välkomnade planen, lovade redan samma kväll som planen offentliggjordes att sammankalla sin tillförordnade regering följande vecka för att formellt godkänna annekteringen av de delar av Västbanken som enligt planen skulle tillfalla Israel. Ett par timmar därefter sa USA:s israelambassadör David Friedman att det inte förelåg några hinder för detta, men motsades sedan dagen därpå av Trumps rådgivare, tillika svärson, Jared Kushner, fredsplanens chefsarkitekt, som sa att USA inte ämnade godkänna en israelisk annektering förrän en permanent regering är på plats i Jerusalem, dvs. efter valet den 2 mars, och då först efter noggranna konsultationer med USA för att klarlägga alla detaljer, vilket beräknas ta flera månader. Friedman gav honom då medhåll, vilket tvingade Netanyahu att ställa in den planerade regeringsomröstningen och istället lova att formalisera annekteringen så fort han vunnit valet. Hans rival Benny Gantz, ledaren för utmanarpartiet Kachol Velavan, lovade för sin del att avancera Trumps plan direkt efter valet om hans parti vinner, men betonade samtidigt att han ämnade fortskrida “i full koordination med regeringarna i USA, Jordanien, Egypten, andra länder i regionen, samt med palestinierna”. Det låter kanske fint, men efter att Netanyahu (och till en början även Friedman) genast började prata om omedelbar israelisk annektering av 30% av Västbanken – Trumps fredsplan nämner ingenstans en sådan omedelbar annektering – drog även inledningsvis försiktigt positiva arabländer åt sig öronen och ställde sig bakom Arabförbundets förkastande av fredsplanen i lördags. I skrivande stund finns det alltså ingen regering i regionen som Gantz skulle kunna avancera fredsplanen med när och om han vinner valet den 2 mars.

Hur de annars så väl samkoordinerade ledarskapen för USA och Israel lyckades klanta till detta så fullständigt är ännu oklart. Att det palestinska ledarskapet förkastade planen innan de ens hade läst den var förstås föga förvånande: de brukar som bekant förkasta alla fredsförslag som inte stipulerar israeliska eftergifter som försvars- och befolkningsmässigt garanterar slutet på Israel som en judisk stat. Arabförbundets enhälliga förkastande, som skedde på anmodan av den palestinska myndigheten, var dock inte givet på förhand. Jared Kushner har nära relationer till flera gulfstater, och representanter för tre av dessa var närvarande när Trump offentliggjorde sin fredsplan i Vita huset. Direkt efter offentliggörandet uppmanade Egypten det palestinska ledarskapet att studera planen ingående, vilket orsakade stor vrede och besvikelse i den palestinska myndigheten. Detta implicita och delvis nästan explicita stöd från delar av arabvärlden som inledningsvis kunde noteras tycks emellertid nu helt ha evaporerat, och mycket tyder på att orsaken till denna vändning är att fredsplanen omedelbart kom att överskuggas av Netanyahus tvärsäkra uttalanden om att omedelbart eller inom mycket kort tid annektera nästan en tredjedel av Västbanken. Rimligtvis ingick inte detta någonstans i Kushners fleråriga samtal med Saudiarabien och övriga gulfstater innan offentliggörandet av fredsplanen, då det ju inte nämns någonstans i det detaljerade 181-sidiga dokumentet. Ändå är det på denna punkt som samtalet nu har kört fast.

Det är också viktigt att påpeka att Netanyahu förmodligen inte skulle få stöd från medlemmarna i sitt eget Likud-parti om hans annekteringsplaner skulle presenteras i regeringen för omröstning. En stor del av Likud, inklusive flera ministrar, har nämligen öppet motsatt sig Trumps fredsplan, då den stipulerar en palestinsk stat i Gaza och omkring 70% av Västbanken. Även om palestinierna först måste uppfylla en mängd villkor innan denna stat skulle bli verklighet – däribland demilitarisering av Gaza och erkännande av Israel som en judisk stat med Jerusalem som huvudstad, dvs. fullt rimliga krav som förmodligen aldrig kommer att uppfyllas – kan denna fallang av Likud inte ställa sig bakom fredsplanen, då den av princip motsätter sig bildandet av en palestinsk stat väster om jordanfloden. Trots att fallangen helhjärtat stöder annekteringen av Israels bosättningar på Västbanken kan den alltså inte stödja en sådan annektering om den sker inom ramen av en fredsplan som i teorin också förespråkar bildandet av en palestinsk stat.

“Araberna missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle”, sa Israels dåvarande FN-ambassadör Abba Eban under fredskonferensen i Genève i december 1973. Det som utspelar sig nu kan visa sig vara något så ovanligt som ett tillfälle då Israel missar ett tillfälle, och inte vilket tillfälle som helst: en unikt positivt inställd amerikansk president som vågar ifrågasätta parametrarna av årtiondens misslyckade fredsförhandlingar, som slutligen avfärdar de palestinska krav som per definition skulle innebära slutet på staten Israel som en judisk stat, och som med detta som utgångspunkt presenterar en fredsplan som – hör och häpna! – både tillgodoser Israels samtliga krav och förespråkar en palestinsk stat som teoretiskt sett har alla chanser att bli framgångsrik, och som på förhand till och med lyckas säkra ett försiktigt stöd för sin plan från flera arabstater. Och allt detta håller nu snabbt på att rinna ut i sanden för att Netanyahu försökte plocka russinen ur kakan istället för att tålmodigt låta palestinierna göra det de annars är så bra på: att missa ett tillfälle.

Givetvis var Trumps fredsplan dödsdömd på förhand, precis som alla delningsplaner och fredsförslag de senaste 100 åren, och av precis samma anledning: det palestinska ledarskapet vill bara ha självständighet om det sker på bekostnad av staten Israels existens. Så har det alltid varit och så kommer det av allt att döma alltid att förbli. Poängen här är alltså inte att Netanyahu håller på att sabotera en fredsplan som hade en chans att lyckas, utan att han gör det palestinska ledarskapet en stor tjänst genom att sabotera den i deras ställe.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 40
Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1115689Läsningar totalt:
  • 68Läsningar idag:
  • 916643Besökare totalt:
  • 66Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen