Analyser

1 2 3 37

Brottsrubricering: “Bjöd in judar till sin sons bröllop”

Palestinier och israeler dansar tillsammans under ett palestinskt bröllop på Västbanken (foto: skärmpdump YouTube)

Förra torsdagen firades ett stort bröllop i det palestinska samhället Deir Kadis på Västbanken. Mitt under festligheterna dök det upp fyra ultraortodoxa judar, som prompt började dansa med de övriga bröllopsgästerna. Händelsen fångades på film och spreds sedan snabbt i sociala medier av många palestinier, där många förfasade sig över att judar – därtill bosättare, påstods det – deltog i bröllopsdansen. Dagen därpå blev festens värd, tillika brudgummens far, Radi Nasser, utesluten ur Fatah-partiet, fråntagen ordförandeskapet i det lokala byrådet och avskedad från sin tjänst vid det palestinska utbildningsdepartementet. “Det här är en svidande kränkning av alla våra nationella värderingar och en skymf mot alla palestinier”, hette det i ett uttalande som senare samma dag utfärdades av det palestinska utbildningsdepartementet. Brottet som han hade gjort sig skyldig till var alltså att han hade bjudit in judar till sin sons bröllop.

Radi Nasser bedyrade genast att judarna hade dykt upp oinbjudna efter midnatt för att skada hans och hans sons rykte. “Så fort jag fick höra att fyra judar hade anslutit sig till festen gick jag till dem och kastade ut dem”, uppger han i palestinsk media. Detta är naturligtvis en lögn: ingen jude vid sina sinnens fulla bruk skulle någonsin få för sig att sätta sin fot i ett palestinskt samhälle obeväpnad, än mindre dyka upp oinbjuden på ett palestinskt bröllop. De fyra judarna var alltså med största sannolikhet inbjudna, av Radi Nasser själv eller under hans fulla överinseende. Goda kontakter mellan israeliska bosättare och palestinier hör nämligen till vardagen på Västbanken, men eftersom det styrande Fatah-partiets officiella linje är att allt socialt umgänge med israeler är att betrakta som landsförräderi sker dessa kontakter under radarn. Problemet var alltså inte att judarna var inbjudna: problemet uppstod när händelsen filmades och spreds i sociala medier. Enda sättet för Radi Nasser att nu rädda sitt skinn är att blåneka att han har en aning om vilka de fyra fräcka judarna är som våldgästade hans sons bröllop.

Målsättningen med Sveriges bistånd till den palestinska myndigheten är enligt regeringens hemsida “att Palestina ska bli […] en demokratisk stat som lever sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”, men i realiteten motverkar den palestinska myndigheten systematiskt all så kallad normalisering med Israel. Hur fred ska kunna uppnås när det i praktiken är brottsligt för palestinier att ha någon form av socialt umgänge med israeler är emellertid inget som verkar bekymra svenska beslutsfattare: de ovillkorade biståndsmiljonerna fortsätter att strömma in till den palestinska myndigheten.

Paul Widen

Jerusalem

Ännu ett nyval i Israel?

Israel premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: Amos Ben-Gershom, GPO)

Senast vid midnatt imorgon onsdag måste Israels premiärminister Binyamin Netanyahu presentera sin nya regering för president Reuven Rivlin. I nuläget tyder mycket på att han inte kommer att lyckas. Den främsta käppen i hjulet är det sekulära nationalistpartiet Yisrael Beitenu, vars ledare Avigdor Liberman kräver garantier för att att ett existerande lagförslag rörande en ökning av antalet ultraortodoxa värnpliktiga ska godkännas oförändrat av samtliga koalitionspartier. Två av dessa partier, Yahadut Hatorah och Shas, representerar dock nästan uteslutande landets ultraortodoxa befolkning och motsätter sig starkt det aktuella lagförslaget. Netanyahu har för sin del visat öppenhet för en kompromisslösning, men Liberman har inte velat vika ett tum. Inga av de tilltänkta koalitionspartierna har velat skriva under separata koalitionsöverenskommelser med det ledande Likud-partiet förrän alla bitar är på plats, vilket har resulterat i att Netanyahu ännu inte har säkrat stöd från ett enda samarbetsparti, trots nästan sex veckors koalitionsförhandlingar. Om tidsfristen löper ut imorgon kväll utan att en överenskommelse är på plats kommer nyval att utlysas på nytt, för andra gången på mindre än ett år, vilket aldrig har hänt tidigare i staten Israels historia.

Liberman har i den pågående maktkampen velat utmåla sig som en principfast politiker som vägrar svika de löften han har givit sina väljare. På spel står inte bara det aktuella lagförslaget om antalet värnpliktiga ultraortodoxa, menar han, utan även de ultraortodoxa partiernas ständigt ökande krav på en mängd områden och Netanyahus ständiga undfallenhet inför detta. Många israeliska väljare, långt fler än de som lade sina röster på Liberman i valet den 9 april, delar hans analys. Det parlamentariska läget, i vilket Netanyahu är beroende av Yisrael Beitenus fem mandat för att kunna bilda en majoritetsregering, utgör alltså ett unikt tillfälle för Liberman att framhäva sig själv som en sekulär vågbrytare inför ett stormande hav av ultraortodoxa krav. Netanyahu menar för sin del att Yisrael Beitenus ståndpunkt i lagfrågan inte skiljer sig så radikalt från de två ultraortodoxa partierna som Liberman försöker påskina och att en kompromiss inte vore svår att nå med lite god vilja. Man ska emellertid inte glömma bort att Netanyahu utlyste nyvalet den 9 april i förhoppning om att föregå offentliggörandet av åtalsbesluten mot honom i tre separata korruptionsfall. Eftersom hans mycket ansenliga juridiska bekymmer bara växer för varje dag som går har han ett starkt intresse av att säkra sin maktposition, vilket han hoppas ska öka hans chanser för politisk överlevnad.

Det vore inte helt överraskande om en överenskommelse ändå nåddes mellan de tilltänkta koalitionspartierna i sista minuten, då flera av de inblandade är kända för sin politiska våghalsighet. Om så inte sker har president Rivlin möjlighet att använda en aldrig tidigare prövad klausul och ge någon annan Knesset-ledamot i uppdrag att bilda nästa regering, men chansen att så sker verkar vara mycket liten. För att öka insatserna påbörjade Likud-partiet igår processen att upplösa Knesset och utlysa nyval. Om man inte lyckas bryta dödläget under natten och morgondagen förväntas denna process fullföljas imorgon kväll. Ett preliminärt datum för valdagen är redan bestämt: den 17 september.

Paul Widen

Jerusalem

Valanalys

Israels president Reuven Rivlin (till vänster) besöker valmyndighetens rösträkning i Knesset (Mark Neiman, GPO)

Efter en rad fördröjningar och motsägelsefulla uppgifter från valmyndigheten offentliggjordes det israeliska valresultatet till slut sent på torsdagsnatten. Så här kommer de 120 mandaten i Knesset, det israeliska parlamentet, att fördelas:

 

Likud (Binyamin Netanyahus högerliberala parti): 36

Kakhol Velavan (koalitionspartiet som bildades innan valet för att utmana Netanyahu): 35

Shas (det sefardiska ultraortodoxa partiet): 8

Yahadut Hatorah (det ashkenaziska ultraortodoxa partiet): 7

Hadash-Ta’al (valsamverkan mellan kommunistpartiet och ett arabiskt missnöjesparti): 6

Avodah (arbetarpartiet): 6

Yisrael Beitenu (det sekulära högernationalistiska partiet): 5

Ichud Miflagot Hayamin (det religiösa högernationalistiska samlingspartiet): 5

Meretz (det sekulära vänsterliberala partiet): 4

Kulanu (ett högerliberalt parti som brutit sig ur Likud): 4

Ra’am-Balad (valsamverkan mellan två arabiska missnöjespartier): 4

 

Enligt flera vallokalsundersökningar som offentliggjordes så fort vallokalerna hade stängt klockan 22:00 på tisdagskvällen ledde utmanarpartiet Kakhol Velavan med flera mandat över Netanyahus Likud-parti. Trots det såg Likud ut att ha bäst chanser att bilda en koalitionsregering, då högerpartierna och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen tillsammans var i klar majoritet. Därför utropade sig både Kakhol Velavan och Likud som vinnare innan midnatt. När rösträkningen kom igång och kontinuerligt började rapporteras såg det emellertid betydligt bättre ut för Likud och betydligt sämre för Kakhol Velavan. Först var partierna jämnstora, men snart kunde man skönja en ledning för Likud, om än väldigt snäv.

Rösträkningen bjöd på flera överraskningar, bland annat att de nya högerpartierna Hayamin Hechadash och Zehut hamnade under valspärren på 3.25%. I opinionsundersökningar innan valet hade båda partierna legat på mellan 6-8 mandat, vilket naturligtvis bidrog till att göra valresultatet svårsmält för partiernas sympatisörer. Även de båda arabiska samarbetspartierna såg i omgångar under natten ut att hamna under valspärren, men återhämtade sig sedan, vilket också var överraskande, då många israeliska araber bojkottade valet pga det utbredda missnöjet mot de egna representanterna.

När mer än 90% av rösterna hade räknats på onsdagskvällen tillstod Kakhol Velavans partiledare att Likud var valets vinnare, men trots det var inte alla aspekter av rysaren över: på torsdagsmorgonen stod det nämligen plötsligt på valmyndighetens hemsida att Hayamin Hechadash trots allt låg en promille över valspärren, detta efter att valsedlar från bland annat diplomater och soldater hade börjat räknats. Uppgifterna tillbakavisades dock i ett uttalande av valmyndigheten, men utan att uppgifterna ändrades på hemsidan. Rösträkningen fortsatte sedan under hela torsdagen och slutresultatet dröjde av oklara anledningar. Först vid midnatt offentliggjordes det officiella valresultatet, men samtidigt uppgav valmyndigheten att det absolut slutgiltiga resultatet inte skulle stå klart förrän den 17 april, då det överlämnas till president Reuven Rivlin. Det är mycket osannolikt, men inte omöjligt, att något eller några av partierna som nu ligger över valspärren skulle hamna under den – eller vice versa – efter sluträkningen. Mer troligt är att mandaten justeras en aning, om än inte på ett sätt som fundamentalt skulle förändra Likuds chanser att leda nästa koalitionsregering. De motstridiga uppgifterna och det överraskande valresultatet har dock inneburit att rösträkningen har ifrågasatts, både av Hayamin Hechadash och högerkoalitionen Ichud Miflagot Hayamin. Kontroverserna lär därför inte upphöra förrän tidigast den 17 april, då man får hoppas att alla godtar valmyndighetens slutgiltiga räkning.

Högerpartierna med Likud i spetsen och de ultraortodoxa partierna som ingår eller tills nyligen har ingått i den nuvarande koalitionsregeringen har nu tillsammans 65 av 120 mandat. En sådan regeringsuppsättning skulle dock innebära att Netanyahu vore helt beroende av samtliga koalitionsparterns förutom Kulanu för att kunna överleva, en beroendeställning som snabbt skulle utnyttjas: småpartier i denna maktposition har nämligen för vana att hota att fälla regeringen om deras politiska krav inte infrias. Man ska inte heller glömma bort att högerpartiet Yisrael Beitenu lämnade den nuvarande regeringen under buller och bång i mitten av november förra året och partiledaren Avigdor Liberman då anklagade Netanyahu att ha kapitulerat inför den palestinska terroristorganisationen Hamas. Netanyahu gav i sin tur Liberman en verbal känga i retur, och de båda politikerna hyser således ett mycket djupt förakt för varandra. Nu sträcker sig emellertid detta ömsesidiga förakt betydligt längre tillbaka i tiden än så, och det har aldrig förhindrat de båda luttrade partiledarna att samarbeta. Det troligaste är därför att Liberman gräver ner stridsyxan och föreslår Netanyahu som premiärminister när han och övriga partiledare träffar presidenten i början av nästa vecka. Under valnatten spekulerades – och hoppades – det dock att Liberman istället skulle kunna villkora sitt partis regeringsanslutning med att Netanyahu överger övriga högerpartier och ultraortodoxa partier och istället bildar en samlingsregering med Kakhol Velavan. Ideologiskt ligger dessa tre partier, Likud, Kakhol Velavan och Yisrael Beitenu, betydligt närmare varandra än Likud och de ultraortodoxa partierna. Många hattar och högerskor skulle förstås behöva inmundigas innan detta skulle kunna ske, då samtliga inblandade inför valet lovade dyrt och heligt att något sådant vore absolut otänkbart. För övrigt rådde en mycket snarlik situation efter valet 2009 och avfärdades då av Netanyahu till förmån för en snävare högerregering, trots att opinionsundersökningar visade att en stor del av allmänheten skulle föredra en samlingsregering mellan Likud, centerpartiet Kadima (som nu inte längre existerar), Yisrael Beitenu och/eller Avodah. Det är därför svårt att föreställa sig att Netanyahu skulle göra en helt annan kalkyl idag än den han gjorde för 10 år sedan.

Det är dock nästan lika svårt att i nuläget föreställa sig att Netanyahus nästa koalitionsregering, oavsett vilka partier den kommer att bestå av, kommer att kunna överleva hela eller ens merparten av mandatperioden. Ett slutgiltigt åtalsbeslut mot Netanyahu för hans roll i flera mut- och korruptionsskandaler är att vänta de närmaste månaderna, vilket då sannolikt kommer att utlösa en koalitionskris. Samtidigt har samtliga Netanyahus koalitionsregeringar sedan 2009 visat sig oförmögna utarbeta en ny lag som reglerar militärtjänstgöring bland den ultraortodoxa befolkningen, eftersom Yisrael Beitenu och de ultraortodoxa partierna står på diametralt olika sidor i frågan: tekniskt sett utlystes nyvalet just för att en kompromiss inte kunde nås i denna kontrovers. Även om Netanyahu ser ut att ha bäst förutsättningar att bilda en ny regering är alltså uppgiften som han står inför ingalunda enkel.

Paul Widen

Jerusalem

Kampen om de palestinska säkerhetsfångarna

Israels minister för inrikes säkerhet Gilad Erdan (vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu (höger) omgivna av poliser från en antiterrorenhet (foto: Kobi Gideon GPO)

En viktig aspekt i den pågående våldsupptrappningen mellan Israel och den palestinska terroristorganisationen Hamas har faktiskt ingenting med situationen i Gaza att göra, utan handlar istället om villkoren som råder för palestinier som sitter i israeliska fängelser. I slutet av januari beordrade Gilad Erdan, Israels minister för inrikes säkerhet, en genomsökning av stora delar av tre fängelser som huserar palestinska säkerhetsfångar. I räden hittades flera mobiltelefoner. Därefter installerades störningsutrustning på varje fängelse, som gjorde eventuellt oupptäckta mobiltelefoner obrukbara.

En cynisk tolkning av Erdans beslutsamma agerande, som framförts på nyhetsplats i DN och på den israeliska tidningen Haaretz ledarsida, är att han bara försökte öka sin egen synlighet och popularitet inför Likud-partiets primärval i början av februari. Hur det än råkar vara med den saken föreligger det emellertid ett betydligt viktigare faktum: det är förbjudet att ha en mobiltelefon om man sitter i fängelse i Israel. Palestinska säkerhetsfångar med mobiltelefoner utgör dessutom en högst verklig säkerhetsrisk. Att tidpunkten för räden skulle kunna gynna Erdan politiskt gör den alltså inte mindre befogad eller mindre nödvändig.

Under de två månader som förflutit sedan dess har missnöjet pyrt bland de palestinska säkerhetsfångarna. Ibland har det blossat upp i våldsamma upplopp, med både skadade fångvaktare och fångar som följd. Igår kväll uppgav en talesman för den palestinska myndighetens fångkommission att ett antal fångar, tillhörande både Fatah och Hamas, kommer att inleda en hungerstrejk kommande söndag i protest mot de nya säkerhetsåtgärderna. Den kommer sedan successivt att utökas tills fångarnas krav hörsammas och störningsutrustningen nedmonteras.

Detta krav spelar också en central roll i de pågående indirekta egyptenledda förhandlingarna mellan Israel och Hamas. För att gå med på en nedtrappning av våldet som utmynnar från Gaza kräver Hamas att störningsutrustningen nedmonteras. Hittills har Israel kategoriskt avfärdat detta krav. Även om det finns andra sätt att komma åt problemet med mobiltelefoner bland palestinska säkerhetsfångar vore det i dagsläget, med bara en vecka kvar tills nyvalet, politiskt självmord att vika för Hamas på detta sätt. Det spända säkerhetsläget lär därför fortsätta och till och med förvärras under de närmaste dagarna.

Man bör också notera att det samtidigt pågår en intensiv kamp mellan de olika palestinska fraktionerna om vem som bäst företräder fångarna som sitter i israeliska fängelser. Den palestinska myndigheten häller som bekant pengar över dem och deras familjer, vilket inte Hamas har möjlighet att göra. Istället använder Hamas våld, eller hot om våld, som insats för att få igenom sina krav och göra sig populära bland fångarna. En del av det spända säkerhetsläget är således bara indirekt relaterat till Israel och utgör istället en fortsättning av den interna palestinska maktkampen. Våldet må riktas mot Israel, men den avsedde mottagaren är ibland snarare en rivaliserande palestinsk fraktion.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 37
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 961619Läsningar totalt:
  • 155Läsningar idag:
  • 786018Besökare totalt:
  • 146Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen