“Tzedaka tatzil mimavet – välgörenhet räddar från döden” står det på en insamlingslåda utanför en synagoga i Jerusalem.

Samhällsdebattören Thomas Gür, känd för sina skarpa politiska analyser, förkärlek för turkiska ordspråk och nolltolerans mot svordomar, startade nyligen en diskussion om teodicéproblemet på sin Facebooksida genom att kommentera på en krönika i tidningen Dagen skriven av Frida Park. “En allsmäktig och god Gud som bestraffar de onda begriper jag – människans fria vilja och allt det där”, skriver Gür. “Det jag inte lyckats med är att få ett enda tillfredsställande svar på rationell nivå och med den interna logiken som förutsätter en allsmäktig och god Gud, är varför han i så fall inte stoppar att sjuåringar dör i cancer” osv osv.

Om Gud är god, hur kan det då finnas ondska? Denna fråga, som filosofen Gottfried Leibniz i början av 1700-talet började kalla för teodicéproblemet, har sysselsatt människor i tusentals år. Man kan ägna ett helt liv åt att läsa det som har skrivits i ämnet, allt från Jobs bok i Bibeln till The blessing of a broken heart  av Sherri Mandell, vars 13-årige son Kobi stenades till döds av palestinska terrorister 2002. I sin Facebookkommentar undanber sig dock Thomas Gür boktips – “Svara inte med: ‘Läs den här boken, den fick mig att förstå’ – svara i så fall med vad det är du har förstått, som inte jag begriper” – men syftet med litteraturen (och det som gör den tilltalande för många) är inte alltid att ge den sortens enkla svar som Thomas Gür tycks efterlysa, utan snarare att helt enkelt beskriva hur enskilda människor har brottats med “rättvisans öde och ödets rättvisa”, för att citera Jonathan Sacks, Storbritanniens före detta chefsrabbin.

Men okej, det går att besvara Thomas Gürs frågeställning på två sätt, ett kort och ett lite längre. Först det korta svaret. Den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer (just det, en jude) berör helt kort teodicéproblemet i sin roman Everything is illuminated. “ONDSKANS PROBLEM: VARFÖR VILLKORSLÖST ONDA SAKER DRABBAR VILLKORSLÖST GODA MÄNNISKOR – Det gör det aldrig”. Sådärja, problemet löst.

Det lite längre svaret (också judiskt, naturligtvis) är en berättelse som min egen rabbin Shlomo Riskin brukar berätta. För en massa år sedan levde det en fattig judisk familj på the Lower East Side i New York, man, hustru och deras ende son. Hustrun var sjuk, läkarna förstod inte vad det var, och hon tynade sakta bort i sin säng medan fadern och sonen hjälplöst såg på. En fredagskväll i synagogan blev fadern uppmärksam på en äldre man i slitna kläder som han aldrig sett förut. Efter kvällsbönen frågade han mannen om han hade någonstans att gå för att äta sabbatsmåltiden. Mannen skakade på huvudet. “Då är du välkommen hem till oss”, förklarade fadern utan att tveka.

Högst motvilligt delade sonen med sig av den redan skrala mängden mat familjen hade att erbjuda. “Har vi inte nog med elände i vår familj?” tänkte han för sig själv. “Varför måste vi också ge det lilla vi har till andra?” Men så plötsligt kom han ihåg något som han hade hört sedan han var en liten pojke: tzedaka tatzil mimavet, välgörenhet räddar från döden. Nu förstod han! Hans far hade visat välgörenhet till trashanken i synagogan för att på så sätt rädda livet på hans mor! Efter måltiden, när deras gäst var mätt och belåten och hade tagit farväl, delade sonen ivrigt med sig av sin insikt till sin far. “Tzedaka tatzil mimavet: mamma kommer att bli frisk!” Fadern tittade sorgset på sin son och sa, “Kära barn, när vi säger tzedaka tatzil mimavet är det inte människor vi syftar på, utan Gud. Det är Gud vi räddar från döden genom att visa välgörenhet”.

Misstaget som Thomas Gür gör är alltså att uppfattta “barn med cancer” som att Gud antingen inte är god, eller inte är allsmäktig. Men “barn med cancer” har exakt samma moraliska värde som ett gasellföl som slits i stycken av lejon på National Geographic TV. Lyssna, Thomas Gür: Gud. Är. Helt. Frånvarande. I. Den. Ekvationen. Livet, döden, själva tillvaron, alltings existens är moraliskt neutral. Det moraliska värdet uppstår först när vi människor reagerar och försöker skapa moralisk ordning genom att avhjälpa detta lidande, vare sig det är med donationer till Barncancerfonden eller tjänstgöring på ett hospis. Där, i människors konkreta handlingar som strävar efter helande och rättvisa, där förverkligas Guds existens: där görs Gud levande.

Detta kan uppfattas som ett medgivande att Gud inte är allsmäktig: Gud kan inte förhindra lidande och orättvisor. Men det går också att se saken från rakt motsatt perspektiv, att föreställa sig en god och allsmäktig Gud som ställer oss människor inför lidande och orättvisor och sedan tittar på oss, nyfiket och uppfordrande, medan han tålmodigt väntar på att vi ska göra något åt saken.

Paul Widen

Jerusalem

Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman under Stockholms Pridefestival i augusti (foto: Facebook)

Under sommarens Pridefestival i Stockholm deltog en israelisk delegation, vilket uppmärksammades på Twitter av Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman. “En fantastisk prideparad i år med högt vajande israeliska flaggor och ett varmt välkomnande från allmänheten”, skrev han i en kommentar. Israel är som bekant det enda landet i Mellanöstern där homosexualitet är lagligt och Pridefestivalen i Tel Aviv lockar årligen till sig tiotusentals besökare.

Anna-Karin Hammar, präst i Svenska Kyrkan och en drivande kraft bakom kyrkans israelfientliga hållning, kunde naturligtvis inte låta ambassadör Bachmans fryntliga tweet få gå oemotsagd. “Pinkwashing kallas det”, kommenterade hon på knagglig engelska. Begreppet pinkwashing myntades för att “beskriva olika sorters marknadsföringsstrategier som syftar till att främja företag, personer eller länder genom att utmåla dem som queervänliga [därav “pink”, dvs. färgen rosa] och därigenom få dem att uppfattas som progressiva, moderna och toleranta”, enligt Wikipedia. Hammar ville alltså få det till att ambassadör Bachman och den israeliska delegationen bara deltog i Stockholm Pride för att få Israel att framstå i god dager och avleda uppmärksamheten från det Hammar kallar “ockupationen av Palestina”.

Till och med när Israel gör rätt gör alltså Israel fel, enligt Hammar. Det finns gott om exempel på den här sortens parodiska israelhat. Min favorit är annars när israeliska soldater anklagas för rasism för att de inte våldtar palestinska kvinnor: “Ni IDF-soldater våldtar inte palestinier för att israeler är så rasistiska och äcklade av dem att de vägrar att röra dem”, hävdade en professor när den före detta israeliske soldaten Hen Mazzig höll ett föredrag på ett amerikanskt universitet. På den nivån ligger alltså Hammars israelhat.

Under gårdagens SVT Agenda visade emellertid Hammar själv prov på pinkwashing när hon påstod “att kyrkan har varit före politiken […] i HBTQ-frågor. Det var inte så att samhället kom först och släpade in kyrkan efteråt”, påstod hon under en diskussion om Svenska Kyrkans politisering och vänstervridning. Enligt Hammar hade Svenska Kyrkan en utredning 1975 som bejakade samkönade par. Vilken utredning hon syftar på är oklart, liksom vilka praktiska konsekvenser den hade för Svenska Kyrkans arbete. Faktum är dock att Sverige legaliserade samkönade sexuella aktiviteter redan 1944, dvs. mer än 30 år innan den utredning som Hammar syftar till. 1995 fick två personer av samma kön rätt att ingå registrerat partnerskap i Sverige – men inte i Svenska Kyrkan. 1 maj 2009 legaliserade Sverige vigsel mellan två personer av samma kön – men först fem månader senare kunde vigslarna ske i Svenska Kyrkan. Helt uppenbart är det alltså så att det svensk lagstiftning alltid har haft en mer liberal hållning till homosexuellas rättigheter än Svenska Kyrkan. Att som Anna-Karin Hammar påstå något annat är ren och skär (!) pinkwashing.

Paul Widen

Jerusalem