Krönikor

1 2 3 14

Försoningsdagen

Ikväll inleds Yom Kippur, försoningsdagen, den heligaste dagen i den judiska kalendern. Redan nu på förmiddagen började det israeliska samhället varva ner och vid lunchtid stängde resturanger och butiker sina verksamheter. Strax innan solnedgången kommer det sedan att infinna sig ett overkligt lugn i snart sagt hela landet. Endast ett och annat utryckningsfordon kommer att kunna ses på gatorna. Till och med flygplatserna, och därmed hela landets luftrum, kommer att stängas.

När det börjar skymma kommer sedan de biltomma gatorna att fyllas av finklädda människor i alla åldrar som går till synagogan. Kvällsbönen på Yom Kippur, som inleds med sången Kol Nidre, är inom judendomen den mest välbesökta gudstjänsten på året. Därefter strömmar människorna ut på gatorna för att promenera eller cykla, eller bara sitta och njuta av den frid som är unik för denna “sabbaternas sabbat”, som dagen kallas i 3 Mosebok 16:31. Även om dagen är en fastedag är stämningen glad och upprymd.

Yom Kippur föregås av Rosh Hashana, det judiska nyåret, som i år inföll under månadsskiftet september-oktober, och följs av Sukkot, lövhyddohögtiden, som inleds på söndag kväll och pågår i en vecka. Hela landet går därför på halvfart i lite mer än tre veckor. Även om bara en minoritet av Israels befolkning är strängt religiös, firar en majoritet av befolkningen dessa högtider i åtminstone någon bemärkelse. I år inför höstens högtider blev jag extra medveten om detta, då jag kom på mig själv att ha flera samtal med till synes helt sekulära människor och en vanlig och helt naturlig fråga var, “Var brukar du be?” Lördagen som gick påmindes jag sedan än en gång om detta när jag själv gick till synagogan på morgonen med mina två söner och vi råkade träffa Israels president Reuven Rivlin på vägen. Han hade en kippa på huvudet, vilket han inte brukar ha till vardags, och höll sin ihopvikta tallit (bönesjal) under armen: han skulle gå och be. Givetvis var han omgiven av sina livvakter, men eftersom de var på väg till synagogan och det var sabbat hade de valt att gå istället för att åka bil. “Shabbat shalom”, tillönskade jag honom och hans livvakter när vi möttes på trottoaren. “Shabbat shalom umevorach”, svarare presidenten lite förläget, ödmjuk som han är, medan mina pojkar susade förbi oss på sina sparkcyklar.

Lika odramatiskt som mitt möte med Israels statschef var, lika odramatisk är ämnet “bön” för judar. Inte för att det är enkelt: liturgin på Yom Kippur är så omfattande att den kräver en helt egen bönebok bestående av hundratals sidor med ibland flertusenåriga böner som kan vara oerhört svåra att relatera till. Men när bönen är en kollektiv ansträngning lär man sig så småningom att ta fasta på de stycken som man själv faktiskt kan relatera till, formuleringarna som tränger igenom törst och hunger och utmattning, ord som någon skrev för evigheter sedan men som ändå tränger rätt in i hjärtat. Och då ber man.

Paul Widen

Jerusalem

It’s a feature, not a bug.

Ann Linde i Teheran 2017.

Glädjen efter det överraskande beskedet i fredags att Margot Wallström avgår som Sveriges utrikesminister blev kortlivad, då det på måndagen blev klart att hon efterträds av Ann Linde. Trots sin nästan 30-åriga erfarenhet i svensk toppolitik har Linde de senaste åren gång på gång visat prov på den totala omdömeslöshet som numera kännetecknar Sveriges makthavare. Det grövsta exemplet torde vara hennes agerande när hon som statssekreterare hos dåvarande inrikesministern Anders Yngeman i september 2015 informerades av SÄPO om informationsläckan på Transportstyrelsen – och inte gjorde någonting. Detta borde ha inneburit slutet på hennes politiska karriär, men så icke i Sverige: istället belönades hon genom att utses till handelsminister.

Det var i egenskap av handelsminister som Ann Linde besökte Iran i februari 2017 tillsammans med en svensk regeringsdelegation i vilken de kvinnliga ministrarna beslöjade sig, ett synnerligen fegt agerande av en påstått “feministisk” regering på besök i ett land där kvinnor som tar av sig sina slöjor offentligt misshandlas och fängslas. Hennes underdånighet inför förtryckarregimen i Teheran har sedan fortsatt och föranledde henne i februari i år att delta i firandet av 40-årsjubiléet av den islamiska revolutionen på Irans ambassad i Stockholm.

Föga förvånande hyser Ann Linde desto svalare känslor för Israel. På Twitter har hon gillande citerat den fullfjädrade antisemiten, tillika FN:s speciella sändebud Richard Falk när han har anklagat Israel för brott mot mänskligheten. På felstavad engelska förfasar hon sig över Israels kvinnliga justitieminister. Vid ett annat tillfälle har hon påstått att Israel planerar att bygga 800 nya bosättningar runt Jerusalem, vilket visar att hon inte ens behärskar den grundläggande terminologin när det kommer till Mellanöstern. Men återigen: inkompetens är ingen belastning i maktens korridorer i dagens Sverige.

Ann Lindes aversion mot Israel har givetvis uppmärksammats av palestinavurmare i Sverige, som redan 2011 utnämnde henne till “årets Palestinavän”. Den som hade hoppats på en förbättring av de urusla relationerna mellan Sverige och Israel nu när Margot Wallström äntligen är ute ur bilden har alltså all anledning att förtvivla. Allt pekar på att svensk utrikespolitik under Ann Linde kommer att vara lika Iran-fjäskande, Israel-hatande och villkorslöst Palestina-finansierande som under Margot Wallström.

Osökt infinner sig en stilla undran: varför? Vadan denna erbarmliga inkompetens och pinsamma enfald? Svaret är ganska enkelt: därför att svenska beslutsfattare i över tio år har prioriterat dygdsignalering betydligt högre än ett ansvarsfullt styrande av riket. Demoniseringen av Sverigedemokraterna (SD) medförde att varje problem eller missförhållande som uppmärksammades av partiet förnekades – och besvarades med dygdsignalering: flyktingmottagande utan hänsyn till kommunernas kapacitet, ökat bistånd till den palestinska myndigheten trots att pengarna går direkt till löneutbetalningar till palestinska terrorister, en miljöpolitik med allt tydligare tecken på masspsykos, osv. I fråga efter fråga blev det viktigare för Sveriges beslutsfattare att framstå som dygderika – flyktingvälkommande, miljövänliga, biståndsgenerösa – än att ägna sig åt grundläggande konsekvensanalyser: är det här hållbart? är det här rättvist? hjälper vi dem som är i mest behov av vår hjälp? Att ställa dessa frågor uppfattades som kätteri, en flirt med SD-djävulen. I takt med att vansinnet fortskred insåg givetvis de flesta med en gnutta sunt förnuft i behåll att det om en inte alltför avlägsen framtid förmodligen kommer att bli mycket kostsamt att förknippas med detta utdragna politiska haveri, och att det därför är bäst att hålla sig på en armlängds avstånd från det. Kvar blev stolpskotten som nu befinner sig i regeringsställning, där inkompetens befordras och där tjänstefel belönas eftersom de konsekvensanalyser som annars hade satt stopp för vansinnet uppfattas som kätteri. I denna feberdröm finns det nog ingen som passar bättre som utrikesminister än Ann Linde.

Paul Widen
Jerusalem

När man har rätt av fel anledning

Ilhan Omar och Rashida Tlaib, ledamöter i det amerikanska representanthuset (foto: US House of Representatives).

I torsdags beslutade Israels inrikesminister Aryeh Deri att förvägra inresetillstånd till de amerikanska kongressledamöterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib. Orsaken till beslutet var enligt Deri att de båda folkvalda politikerna hade för avsikt att förespråka bojkott mot Israel under sitt besök. Inrikesministern fick snabbt stöd från premiärminister Binyamin Netanyahu. “Kongresskvinnorna Tlaib och Omar är ledande aktivister när det gäller att främja lagstiftning om bojkott mot Israel i den amerikanska kongressen”, förklarade han i ett pressmeddelande. “För bara några dagar sedan fick vi resplanen för deras besök i Israel, vilket avslöjade att de planerade ett besök vars enda mål var att stärka bojkotten mot oss och förneka Israels legitimitet. Ett exempel: de uppgav destinationen för sin resa som Palestina och inte Israel, och till skillnad från alla demokratiska och republikanska kongressmedlemmar som har besökt Israel begärde de inte att få träffa några israeliska tjänstemän, varken från regeringen eller från oppositionen”.

Netanyahu påpekade också att israelisk lag förbjuder inresa till Israel av dem som förespråkar bojkott mot landet. Ändå kom beslutet som en överraskning, då israeliska företrädare i flera veckor hade signalerat att besöket ändå skulle tillåtas. Den aktuella lagen har nämligen en undantagsklausul som kan utnyttjas av regeringen, och att förbjuda två folkvalda amerikanska kongressledamöter att besöka landet skulle om möjligt skada Israel mer än om besöket fick genomföras som planerat, enligt många bedömare. Att undantagsklausulen inte utnyttjades beror med största sannolikhet på att USA:s president Donald Trump lade sig i kontroversen tidigare på torsdagen. “Det skulle visa stor svaghet om Israel tillät ledamot Omar och ledamot Tlaib att besöka landet”, skrev han på Twitter. “De hatar Israel och alla judiska människor och det finns inget som kan sägas eller göras för att ändra deras sinnen”. Att i det läget gå emot Trump vore i det närmaste otänkbart för Netanyahu, som 2016 tog det strategiska beslutet att aldrig öppet ifrågasätta eller utmana USA:s nyckfulle och lättretlige president.

Givetvis har Ilhan Omar och Rashida Tlaib inget i Israel att göra, men för den sakens skull bör man alltså inte inbilla sig att Binyamin Netanyahu satte stopp för deras besök av principiella skäl: han gjorde det för att inte stöta sig med Donald Trump. Detta skäl kan förstås också anses vara legitimt och förståndigt, men det grundar sig inte i några djupa ideal om Israels rätt att försvara sig. Hade Trump inte lagt sig i kontroversen hade förmodligen de båda kongressledamöterna traskat runt i Jerusalem i detta nu och Netanyahu bara ryckt på axlarna.

Man ska heller inte inbilla sig att Donald Trumps Twitter-utbrott i torsdags mot de båda kongressledamöterna grundade sig i omtanke om Israel. Genom sitt agerande tvingar han i princip det demokratiska partiets företrädare att sluta upp bakom deras mest extrema falang, vars radikala ståndpunkter bara delas av en liten minoritet av partiets medlemmar. Syftet med detta är förstås enkelt: det gör hela det demokratiska partiet oattraktivt för majoriteten av den amerikanska väljarkåren. “Omar och Tlaib är det demokratiska partiets ansikte och de HATAR Israel!” fortsatte Trump på Twitter senare på torsdagen. Han använder alltså bara Israel som ett slagträ i kampen mot sina politiska motståndare på hemmaplan. Smart taktik för Trumps del, men direkt livsfarligt för Israel i ett längre perspektiv.

Paul Widen

Jerusalem

När rebben från Klausenburg läste Esters bok

Rebben från Klausenburg, Yekusiel Yehudah Halberstam זצ״ל (illustration: Chanan Baer שליט״א)

Esters bok, som läses idag på Purim i synagogor över hela världen och i Jerusalem imorgon på Shushan Purim, är som bekant en av de två bibelböcker i vilka Gud inte nämns en enda gång. Den andra boken, Höga visan, innehåller visserligen flera ord som anses alludera till Gud, men i Esters bok är han helt frånvarande. Den judiska traditionen har hanterat detta märkliga faktum genom att föreslå att ordet hamelekh (hebreiska: “konungen”), när det inte uttryckligen syftar på Ahasveros, istället syftar på Gud.

Saken blir förstås inte bättre av detta, vilket framkommer när man når den nionde versen i det tredje kapitlet. “‘Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar.’ Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. Därefter sade konungen till Haman: ‘Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra såsom du finner för gott’.” Gud själv tycks alltså ge sin tillåtelse till den onde Haman att utrota det judiska folket.

Rebben från Klausenburg (Rabbi Yekusiel Yehudah Halberstam, grundaren av den chassidiska dynastin Sanz-Klausenburg) förlorade sin fru och tio av sina barn i Förintelsen. Hans äldste son överlevde, men dog strax efter kriget i ett uppsamlingsläger för flyktingar. Det finns många berättelser om hur rebben brottades med detta resten av sitt liv. Det kanske mest hjärtskärande exemplet var när han läste Esters bok på Purim, denna märkliga judiska högtid som annars ofta förknippas med maskerader och fylleslag. När han kom till den nionde versen i det tredje kapitlet började han dra ut på orden och läsa samma vers igen, som om han inte kunde eller ville fortsätta.

Heilige tate, tate zise, tate zise (jiddisch: “helige Fader, älskade Fader, älskade Fader”) upprepade han sedan om och om igen, innan han till slut förmådde sig själv att fortsätta: “Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman…

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 14
Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 982363Läsningar totalt:
  • 43Läsningar idag:
  • 803883Besökare totalt:
  • 41Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen