Krönikor

1 2 3 14

Guds nonchalanta generositet

(Some stop here.) (Others continue.)

Den gångna sabbaten lästes Torah-avsnittet Naso i synagogor i Israel, 4 Mosebok 4:21-7:89. I diasporan sammanföll dock den sabbaten med firandet av Shavuot (den judiska pingsten, som firas en dag i Israel och två dagar i diasporan), vilket innebar att ett annat Torah-avsnitt då lästes där. Kommande sabbat, dvs imorgon, kommer därför Naso att läsas i diasporan istället. Detta textstycke råkar ligga mig extra varmt om hjärtat, vilket jag har påpekat tidigare. Det som följer nedan är en lätt reviderad version av en artikel jag skrev här för sju år sedan.

I den sista versen i Torah-avsnittet Naso förekommer en mycket ovanlig form av verbet “att tala” som lätt går läsaren förbi, inte minst pga att avsittet är årets längsta, med hela 176 verser som mot slutet känns ganska repetitiva. Texten i Torah-rullen består som bekant enbart av konsonanter, och dessa indikerar inget ovanligt: M-D-B-R, den aktiva formen av verbet “att tala”:

“Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet […] hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna”. Den masoretiska traditionen gör dock gällande att ordet här ska uttalas MiDDaBeR istället för det brukliga MeDaBeR. Den medeltida judiska bibelkommentatorn Rashi förklarar att MiDDaBeR är samma sak som MiTDABER, dvs verbets reflexiva form. “Redend zu sich”, menade även Martin Luther när han översatte texten till tyska 500 år senare. Rösten som Mose hörde talade alltså inte till Mose, utan till sig själv.

Få människor kan sanningsenligt hävda att de inte har problem att relatera till Bibelns beskrivning av kommunikationen mellan Gud och människa. “Gud sa si, Gud sa så”, upprepas till leda i texten. Att ateister betraktar profetia som i bästa fall inbillning och i värsta fall patologisk psykos är en sak, men faktum är att många så kallat troende människor egentligen inte alls tror på det de läser i Bibeln om att Guds talar till oss människor. På sin höjd önskar de att det vore sant när de ligger i fosterställning under sina täcken om natten och ber sin förtvivlansbön om att Gud ska höra och svara och liksom träda in i deras tillvaro. Implikationen av denna bön är att Gud ibland, oftast, eller till och med alltid är tyst.

Ordet MiDDaBeR gör dock gällande att Gud aldrig är tyst. Det är bara det att han aldrig talar till människan, utan bara till sig själv. När en människa hör Guds röst är det alltså inte pga att Gud plötsligt fått för sig att yttra sig i ett givet ämne, utan för att människan på något sätt har blivit tillgänglig för att höra något som pågår hela tiden.

Oftast är vi emellertid för otåliga för att lyssna, och i brist på verkliga teofanier måste vi istället hålla till godo med verkliga eller inbillade tecken som bekräftar vår gudstro när allt känns hopplöst. Av en händelse råkade detta hända mig för några år sedan just veckan innan den sabbat då man läser avsnittet Naso. Jag gick som vanligt till morgongudstjänsten i min synagoga i Jerusalem en måndagmorgon, men detta var en dag när allt kändes extra svart, så där Pär Lagerkvistiskt ångestfyllt som det bara kan kännas på en måndag. Torah-rullen togs fram och som seden påbjuder läste man det första stycket ur kommande sabbats avsnitt, vilket alltså i det här fallet var Naso. Jag tvingade mig själv att följa läsningen i min egen bönebok, men plötsligt var det som om texten talade direkt till mig och sa exakt det jag behövde höra. Jag blev helt upprymd av något som samtidigt var både iskallt och brännhett. Mellan två verser i ett avsnitt som beskriver de meraritiska släkternas tjänstgöring vid uppenbarelsetältet stod en anspråkslös textanvisning:

(Some stop here.)

                                                                                                                              (Others continue.)

I dessa ord, i den oavsiktliga undertexten, erfor jag för ett ögonblick Guds nonchalanta generositet, för att citera min gode vän och föregångare Dick Haas, av välsignat minne. “Här kan du ge upp. Eller fortsätta”.

Paul Widen

Jerusalem

Judiskt liv och judisk död

Idag inleds en internationell minneskonferens på förintelsemuséet Yad Vashem i Jerusalem med temat “Att minnas Förintelsen och kämpa mot antisemitism“. Stats- och regeringschefer eller andra höga representanter från 49 länder är i antågande, vilket kommer att lamslå en stor del av huvudstaden under två dagar, då flera huvudgator av säkerhetsskäl kommer att stängas för all trafik förutom de besökande dignitärernas bilkorteger. När Rysslands president Vladimir Putin och USA:s vicepresident Mike Pence anländer kommer dessutom motorvägen mellan Tel Aviv och Jerusalem att stängas av för all trafik från flygplatsen Ben Gurion i riktning mot huvudstaden.

Israels huvudstad är annars inte ett så värst populärt resemål för världsledare och diplomater, då som bekant ytterst få länder överhuvudtaget erkänner att Jerusalem är Israels huvudstad. Den heliga staden är nämligen ett diplomatiskt minfält, där ett par steg i fel riktning eller ett par ord uttalade i fel sammanhang riskerar att tolkas som politiska ställningstaganden i konflikten mellan Israel och palestinierna. En noggrant koreograferad ambivalens kommer därför att prägla de besökande dignitärernas samtliga rörelser och ord under deras vistelse. Denna ambivalens kan man även se exempel på i den svenska regeringens pressmeddelande inför statsminister Stefan Löfvens avresa, som bara uppger “Jerusalem” som destinationsort, dvs. inte “Israel”. Att Löfven överhuvudtaget kommer att befinna sig i Israel medger man bara indirekt när man förklarar (felaktigt) att Yad Vashem är “den israeliska myndigheten till minne av Förintelsens offer”.

Det som nu har förmått högt uppsatta representanter från närmare 50 länder att ändå bege sig till Jerusalem, trots den envisa närvaron av en massa levande judar som ställer krav och gör anspråk och därigenom försvårar tillvaron för de stackars diplomaterna, är den nära förestående internationella minnesdagen för Förintelsens offer som infaller den 27 januari, vilket också markerar 75-årsdagen för befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Representanter för länder som med ytterst få undantag vägrar att erkänna den judiska närvaron i Jerusalem, än mindre den judiska överhögheten i staden, kan alltså ändå lockas dit om syftet med resan är att hedra minnet av döda judar.

Den internationella oviljan att bejaka judiskt liv (staten Israel med Jerusalem som huvudstad), och detta faktums ännu mörkare baksida, den oreserverade entusiasmen inför hågkomsten av judisk död (Förintelsen), har länge fascinerat och förundrat mig. Judiskt liv tycks vara för besvärligt och för krävande, för motsägelsefullt, irriterande och rentav stötande, för att riktigt kunna tolereras; som om det kan ges en mening och bli hanterbart först när det har slocknat, när skriken har tystnat och bara aska återstår.

När jag nu om ett litet tag går ut på Jerusalems gator för att hämta min yngste son på dagis behöver jag uppvisa ett skriftligt intyg för att kunna passera avspärrningarna som satts upp för att Stefan Löfven och de övriga besökande dignitärerna snabbt och smidigt ska kunna ta sig från sina lyxhotell till minneskonferensen på Yad Vashem och sedan tillbaka igen. Imorgon kommer dagiset att vara stängt: judiskt liv sätts på undantag för att världsledare ska kunna åminnas judisk död. Det är talande på något sätt.

Paul Widen

Jerusalem

Försoningsdagen

Ikväll inleds Yom Kippur, försoningsdagen, den heligaste dagen i den judiska kalendern. Redan nu på förmiddagen började det israeliska samhället varva ner och vid lunchtid stängde resturanger och butiker sina verksamheter. Strax innan solnedgången kommer det sedan att infinna sig ett overkligt lugn i snart sagt hela landet. Endast ett och annat utryckningsfordon kommer att kunna ses på gatorna. Till och med flygplatserna, och därmed hela landets luftrum, kommer att stängas.

När det börjar skymma kommer sedan de biltomma gatorna att fyllas av finklädda människor i alla åldrar som går till synagogan. Kvällsbönen på Yom Kippur, som inleds med sången Kol Nidre, är inom judendomen den mest välbesökta gudstjänsten på året. Därefter strömmar människorna ut på gatorna för att promenera eller cykla, eller bara sitta och njuta av den frid som är unik för denna “sabbaternas sabbat”, som dagen kallas i 3 Mosebok 16:31. Även om dagen är en fastedag är stämningen glad och upprymd.

Yom Kippur föregås av Rosh Hashana, det judiska nyåret, som i år inföll under månadsskiftet september-oktober, och följs av Sukkot, lövhyddohögtiden, som inleds på söndag kväll och pågår i en vecka. Hela landet går därför på halvfart i lite mer än tre veckor. Även om bara en minoritet av Israels befolkning är strängt religiös, firar en majoritet av befolkningen dessa högtider i åtminstone någon bemärkelse. I år inför höstens högtider blev jag extra medveten om detta, då jag kom på mig själv att ha flera samtal med till synes helt sekulära människor och en vanlig och helt naturlig fråga var, “Var brukar du be?” Lördagen som gick påmindes jag sedan än en gång om detta när jag själv gick till synagogan på morgonen med mina två söner och vi råkade träffa Israels president Reuven Rivlin på vägen. Han hade en kippa på huvudet, vilket han inte brukar ha till vardags, och höll sin ihopvikta tallit (bönesjal) under armen: han skulle gå och be. Givetvis var han omgiven av sina livvakter, men eftersom de var på väg till synagogan och det var sabbat hade de valt att gå istället för att åka bil. “Shabbat shalom”, tillönskade jag honom och hans livvakter när vi möttes på trottoaren. “Shabbat shalom umevorach”, svarare presidenten lite förläget, ödmjuk som han är, medan mina pojkar susade förbi oss på sina sparkcyklar.

Lika odramatiskt som mitt möte med Israels statschef var, lika odramatisk är ämnet “bön” för judar. Inte för att det är enkelt: liturgin på Yom Kippur är så omfattande att den kräver en helt egen bönebok bestående av hundratals sidor med ibland flertusenåriga böner som kan vara oerhört svåra att relatera till. Men när bönen är en kollektiv ansträngning lär man sig så småningom att ta fasta på de stycken som man själv faktiskt kan relatera till, formuleringarna som tränger igenom törst och hunger och utmattning, ord som någon skrev för evigheter sedan men som ändå tränger rätt in i hjärtat. Och då ber man.

Paul Widen

Jerusalem

It’s a feature, not a bug.

Ann Linde i Teheran 2017.

Glädjen efter det överraskande beskedet i fredags att Margot Wallström avgår som Sveriges utrikesminister blev kortlivad, då det på måndagen blev klart att hon efterträds av Ann Linde. Trots sin nästan 30-åriga erfarenhet i svensk toppolitik har Linde de senaste åren gång på gång visat prov på den totala omdömeslöshet som numera kännetecknar Sveriges makthavare. Det grövsta exemplet torde vara hennes agerande när hon som statssekreterare hos dåvarande inrikesministern Anders Yngeman i september 2015 informerades av SÄPO om informationsläckan på Transportstyrelsen – och inte gjorde någonting. Detta borde ha inneburit slutet på hennes politiska karriär, men så icke i Sverige: istället belönades hon genom att utses till handelsminister.

Det var i egenskap av handelsminister som Ann Linde besökte Iran i februari 2017 tillsammans med en svensk regeringsdelegation i vilken de kvinnliga ministrarna beslöjade sig, ett synnerligen fegt agerande av en påstått “feministisk” regering på besök i ett land där kvinnor som tar av sig sina slöjor offentligt misshandlas och fängslas. Hennes underdånighet inför förtryckarregimen i Teheran har sedan fortsatt och föranledde henne i februari i år att delta i firandet av 40-årsjubiléet av den islamiska revolutionen på Irans ambassad i Stockholm.

Föga förvånande hyser Ann Linde desto svalare känslor för Israel. På Twitter har hon gillande citerat den fullfjädrade antisemiten, tillika FN:s speciella sändebud Richard Falk när han har anklagat Israel för brott mot mänskligheten. På felstavad engelska förfasar hon sig över Israels kvinnliga justitieminister. Vid ett annat tillfälle har hon påstått att Israel planerar att bygga 800 nya bosättningar runt Jerusalem, vilket visar att hon inte ens behärskar den grundläggande terminologin när det kommer till Mellanöstern. Men återigen: inkompetens är ingen belastning i maktens korridorer i dagens Sverige.

Ann Lindes aversion mot Israel har givetvis uppmärksammats av palestinavurmare i Sverige, som redan 2011 utnämnde henne till “årets Palestinavän”. Den som hade hoppats på en förbättring av de urusla relationerna mellan Sverige och Israel nu när Margot Wallström äntligen är ute ur bilden har alltså all anledning att förtvivla. Allt pekar på att svensk utrikespolitik under Ann Linde kommer att vara lika Iran-fjäskande, Israel-hatande och villkorslöst Palestina-finansierande som under Margot Wallström.

Osökt infinner sig en stilla undran: varför? Vadan denna erbarmliga inkompetens och pinsamma enfald? Svaret är ganska enkelt: därför att svenska beslutsfattare i över tio år har prioriterat dygdsignalering betydligt högre än ett ansvarsfullt styrande av riket. Demoniseringen av Sverigedemokraterna (SD) medförde att varje problem eller missförhållande som uppmärksammades av partiet förnekades – och besvarades med dygdsignalering: flyktingmottagande utan hänsyn till kommunernas kapacitet, ökat bistånd till den palestinska myndigheten trots att pengarna går direkt till löneutbetalningar till palestinska terrorister, en miljöpolitik med allt tydligare tecken på masspsykos, osv. I fråga efter fråga blev det viktigare för Sveriges beslutsfattare att framstå som dygderika – flyktingvälkommande, miljövänliga, biståndsgenerösa – än att ägna sig åt grundläggande konsekvensanalyser: är det här hållbart? är det här rättvist? hjälper vi dem som är i mest behov av vår hjälp? Att ställa dessa frågor uppfattades som kätteri, en flirt med SD-djävulen. I takt med att vansinnet fortskred insåg givetvis de flesta med en gnutta sunt förnuft i behåll att det om en inte alltför avlägsen framtid förmodligen kommer att bli mycket kostsamt att förknippas med detta utdragna politiska haveri, och att det därför är bäst att hålla sig på en armlängds avstånd från det. Kvar blev stolpskotten som nu befinner sig i regeringsställning, där inkompetens befordras och där tjänstefel belönas eftersom de konsekvensanalyser som annars hade satt stopp för vansinnet uppfattas som kätteri. I denna feberdröm finns det nog ingen som passar bättre som utrikesminister än Ann Linde.

Paul Widen
Jerusalem

1 2 3 14
Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 1115679Läsningar totalt:
  • 58Läsningar idag:
  • 916633Besökare totalt:
  • 56Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen