Ilhan Omar och Rashida Tlaib, ledamöter i det amerikanska representanthuset (foto: US House of Representatives).

I torsdags beslutade Israels inrikesminister Aryeh Deri att förvägra inresetillstånd till de amerikanska kongressledamöterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib. Orsaken till beslutet var enligt Deri att de båda folkvalda politikerna hade för avsikt att förespråka bojkott mot Israel under sitt besök. Inrikesministern fick snabbt stöd från premiärminister Binyamin Netanyahu. “Kongresskvinnorna Tlaib och Omar är ledande aktivister när det gäller att främja lagstiftning om bojkott mot Israel i den amerikanska kongressen”, förklarade han i ett pressmeddelande. “För bara några dagar sedan fick vi resplanen för deras besök i Israel, vilket avslöjade att de planerade ett besök vars enda mål var att stärka bojkotten mot oss och förneka Israels legitimitet. Ett exempel: de uppgav destinationen för sin resa som Palestina och inte Israel, och till skillnad från alla demokratiska och republikanska kongressmedlemmar som har besökt Israel begärde de inte att få träffa några israeliska tjänstemän, varken från regeringen eller från oppositionen”.

Netanyahu påpekade också att israelisk lag förbjuder inresa till Israel av dem som förespråkar bojkott mot landet. Ändå kom beslutet som en överraskning, då israeliska företrädare i flera veckor hade signalerat att besöket ändå skulle tillåtas. Den aktuella lagen har nämligen en undantagsklausul som kan utnyttjas av regeringen, och att förbjuda två folkvalda amerikanska kongressledamöter att besöka landet skulle om möjligt skada Israel mer än om besöket fick genomföras som planerat, enligt många bedömare. Att undantagsklausulen inte utnyttjades beror med största sannolikhet på att USA:s president Donald Trump lade sig i kontroversen tidigare på torsdagen. “Det skulle visa stor svaghet om Israel tillät ledamot Omar och ledamot Tlaib att besöka landet”, skrev han på Twitter. “De hatar Israel och alla judiska människor och det finns inget som kan sägas eller göras för att ändra deras sinnen”. Att i det läget gå emot Trump vore i det närmaste otänkbart för Netanyahu, som 2016 tog det strategiska beslutet att aldrig öppet ifrågasätta eller utmana USA:s nyckfulle och lättretlige president.

Givetvis har Ilhan Omar och Rashida Tlaib inget i Israel att göra, men för den sakens skull bör man alltså inte inbilla sig att Binyamin Netanyahu satte stopp för deras besök av principiella skäl: han gjorde det för att inte stöta sig med Donald Trump. Detta skäl kan förstås också anses vara legitimt och förståndigt, men det grundar sig inte i några djupa ideal om Israels rätt att försvara sig. Hade Trump inte lagt sig i kontroversen hade förmodligen de båda kongressledamöterna traskat runt i Jerusalem i detta nu och Netanyahu bara ryckt på axlarna.

Man ska heller inte inbilla sig att Donald Trumps Twitter-utbrott i torsdags mot de båda kongressledamöterna grundade sig i omtanke om Israel. Genom sitt agerande tvingar han i princip det demokratiska partiets företrädare att sluta upp bakom deras mest extrema falang, vars radikala ståndpunkter bara delas av en liten minoritet av partiets medlemmar. Syftet med detta är förstås enkelt: det gör hela det demokratiska partiet oattraktivt för majoriteten av den amerikanska väljarkåren. “Omar och Tlaib är det demokratiska partiets ansikte och de HATAR Israel!” fortsatte Trump på Twitter senare på torsdagen. Han använder alltså bara Israel som ett slagträ i kampen mot sina politiska motståndare på hemmaplan. Smart taktik för Trumps del, men direkt livsfarligt för Israel i ett längre perspektiv.

Paul Widen

Jerusalem

Rebben från Klausenburg, Yekusiel Yehudah Halberstam זצ״ל (illustration: Chanan Baer שליט״א)

Esters bok, som läses idag på Purim i synagogor över hela världen och i Jerusalem imorgon på Shushan Purim, är som bekant en av de två bibelböcker i vilka Gud inte nämns en enda gång. Den andra boken, Höga visan, innehåller visserligen flera ord som anses alludera till Gud, men i Esters bok är han helt frånvarande. Den judiska traditionen har hanterat detta märkliga faktum genom att föreslå att ordet hamelekh (hebreiska: “konungen”), när det inte uttryckligen syftar på Ahasveros, istället syftar på Gud.

Saken blir förstås inte bättre av detta, vilket framkommer när man når den nionde versen i det tredje kapitlet. “‘Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar.’ Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. Därefter sade konungen till Haman: ‘Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra såsom du finner för gott’.” Gud själv tycks alltså ge sin tillåtelse till den onde Haman att utrota det judiska folket.

Rebben från Klausenburg (Rabbi Yekusiel Yehudah Halberstam, grundaren av den chassidiska dynastin Sanz-Klausenburg) förlorade sin fru och tio av sina barn i Förintelsen. Hans äldste son överlevde, men dog strax efter kriget i ett uppsamlingsläger för flyktingar. Det finns många berättelser om hur rebben brottades med detta resten av sitt liv. Det kanske mest hjärtskärande exemplet var när han läste Esters bok på Purim, denna märkliga judiska högtid som annars ofta förknippas med maskerader och fylleslag. När han kom till den nionde versen i det tredje kapitlet började han dra ut på orden och läsa samma vers igen, som om han inte kunde eller ville fortsätta.

Heilige tate, tate zise, tate zise (jiddisch: “helige Fader, älskade Fader, älskade Fader”) upprepade han sedan om och om igen, innan han till slut förmådde sig själv att fortsätta: “Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman…”

—

Paul Widen

Jerusalem

Sveriges utrikesminister i övergångsregeringen Margot Wallström och Irans biträdande utrikesminister Abbas Araghchi i Stockholm den 21 december 2018

“Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank” är titeln på en novell av den amerikanske författaren Nathan Englander. Titeln syftar på en lek, eller en sorts tankeexperiment, som novellens fyra judiska karaktärer ägnar sig åt: vem av mina ickejudiska vänner och bekanta skulle riskera livet för att gömma mig i händelse av en andra Förintelse?

Låt oss ha detta tankeexperiment i bakhuvudet när vi tittar på vad Sveriges statsminister Stefan Löfven sa om antisemitism i sin regeringsförklaring den 21 januari, samt hur hans övergångsregering under de senaste månaderna har bemött den öppet folkmordiska retoriken som sprids av regimen i Iran.

“Var än antisemitismen finns, och hur den än uttrycks, så ska den belysas och bekämpas. År 2020 står Sverige värd för en ny internationell konferens om hågkomst av Förintelsen, och svenska ungdomar ska ges möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa. Ett nytt museum inrättas för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen. Vi ska aldrig glömma, har vi lovat varandra. Sverige glömmer aldrig”.

När Irans president Hassan Rouhani kallade Israel för en cancersvulst den 24 november förra året hördes emellertid inte minsta protest från varken Stefan Löfven eller övergångsregeringens utrikesminister Margot Wallström. Mindre än en månad senare, den 21 december, kom dessutom Irans biträdande utrikesminister Abbas Araghchi på hemligt besök till Stockholm, där han togs emot av just Margot Wallström. Samtidigt som socialdemokraterna under den utdragna regeringsbildningen vägrade att ens prata med sverigedemokraterna, med hänvisning till partiets nazistiska rötter, hade alltså en av socialdemokraternas högsta företrädare överläggningar med en representant för en regim som öppet demoniserar världens enda judiska stat. Abbas Araghchi träffade även Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt under sitt stockholmsbesök, som inte heller tyckte att det var nödvändigt att markera mot den iranske presidentens hatfulla retorik.

Samma dag som Stefan Löfven höll sin regeringsförklaring kom nästa chockerande uttalande från Iran: “Vi är redo för det avgörande kriget som kommer att leda till att Israel försvinner från jordens yta”, sa landets flygvapenchef Aziz Nasirzadeh, enligt den lokala nyhetsbyrån Irans unga journalister. “Våra unga piloter står beredda för den dag då Israel kommer att förstöras”.

Inte heller efter att Irans flygvapenchef på detta sätt öppet fantiserade om och förespråkade ytterligare en Förintelse har det hörts minsta protest från Sveriges regering. Så mycket var alltså Stefan Löfvens löfte värt om att Sverige kommer att belysa och bekämpa antisemitismen “var den än finns och hur den än uttrycks”.

Idag, på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, bedyrar svenska regeringsföreträdare återigen att kampen mot antisemitismen har en mycket hög prioritet. “Idag uppmärksammar Sverige #HolocaustRemembranceDay på olika sätt”, skrev exempelvis Margot Wallström på Twitter under förmiddagen. “Regeringens arbete för att besegra antisemitism står fast. Utbildning, dialog, säkerhet och internationellt samarbete. Vi måste vinna kampen mot antisemitism”. Mot bakgrund av denna plötsliga vurm för att judar ska få leva i fred och säkerhet vill jag därför ödmjukt föreslå att alla som känner sig hågade genomför tankeexperimentet “vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank”, med var och en av dessa företrädare i åtanke, i tur och ordning.

Resultatet torde dock i samtliga fall vara ganska förutsägbart.

Paul Widen

Jerusalem

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas på sjukhuset i Ramalla (foto: Fatah)

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas har de senaste dagarna vårdats på sjukhus för lunginflammation. Den intensivt rökande 83-åringen lider sedan länge av en mängd hälsoproblem, och den senaste sjukhusvistelsen satte därför igång en intensiv ryktesspridning bland palestinier på sociala medier som gjorde gällande att Abbas låg för döden, eller rentav redan var död. Abbas Fatah-parti, de svenska Socialdemokraternas “kära systerparti” för att citera statsminister Stefan Löfven, kände sig därför igår tvingat att utfärda en dementi. Först utlovades en presskonferens med ledaren själv, men denna ställdes sedan in. Istället offentliggjordes bilder på Abbas, ett på vilken han traskar omkring på sjukhuset i Ramalla iklädd en stilfull mörkblå morgonrock, och en på vilken han sitter på en fåtölj i sitt sjukhusrum och läser en tidning.

Låt oss zooma in på tidningen som Mahmoud Abbas läser. Är det där…? Det ser ju ut som… ja, sannerligen, serierutan på tidningens baksida visar en israelisk soldat som tar mjölkflaskan från en palestinsk bebis och ersätter den med en flaska gift. För att påvisa Abbas goda hälsa väljer alltså Fatah att publicera en bild på vilken Abbas läser en tidning som sprider klassiska antisemitiska stereotyper.

Barnet på serierutan föreställer Layla Ghandour, en 8 månader gammal palestinsk flicka som dog i Gaza den 14 maj, samma dag som de våldsamma upploppen vid gränsen till Israel krävde över 60 palestiniers liv. En Hamas-talesman påstod att den lilla flickan hade dött efter att ha andats in tårgas som israeliska soldater hade avfyrat mot de palestinska protesterna, ett påstående som mycket snabbt spreds till alla världens hörn. Dagen därpå uppgav emellertid en anonym läkare i Gaza för nyhetsbyrån AP att bebisen hade lidit av ett hjärtproblem och att han inte trodde att dödsfallet hade orsakats av tårgas. I ett stort reportage i New York Times bekräftade sedan bebisens familj att hon hade lidit av patent ductus arteriosus, även om de fortfarande hävdade att hon dog efter att ha andats in tårgas.

För en oberoende bedömare torde det emellertid stå klart att Israel inte hade för avsikt att döda flickebarnet. Tårgas är som bekant en ickedödlig form av upploppsbekämpning. Vissa skulle förmodligen även, efter noggrannt beaktande, ifrågasätta lämpligheten i att ta med sig en hjärtsjuk 8-månaders bebis till ett våldsamt upplopp. Mindre nogräknade bedömare tar dock inspiration från den här sortens tragedier, sätter sig ner och ritar antisemitiska teckningar, som sedan ivrigt publiceras i arabiska tidningar. Judar som förgiftar barn. Och vem väljer sedan att läsa den här smörjan om inte vår egen med svenska skattemedel finansierade Mahmoud Abbas?

Det är intressant och talande att kontrastera de svenska Socialdemokraternas absoluta ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna (med hänvisning till partiets politiska föregångare, som i vissa fall hade rötter i fascistiska kretsar), med deras förbehållslösa entusiasm för och miljardregn över Fatah. Föreställ er för ett ögonblick att det inte var Mahmoud Abbas som satt där i sin blåa morgonrock med en antisemitisk serieteckning i handen, utan istället Jimmie Åkesson. Socialdemokraterna skulle skrika i högan sky tills helvetet fryser till is att bilden bevisar bortom allt rimligt tvivel att Åkesson är en fullfjädrad nazist. Men nu när det är Abbas som sitter där? Total tystnad.

Paul Widen

Jerusalem