Rebben från Klausenburg, Yekusiel Yehudah Halberstam זצ״ל (illustration: Chanan Baer שליט״א)

Esters bok, som läses idag på Purim i synagogor över hela världen och i Jerusalem imorgon på Shushan Purim, är som bekant en av de två bibelböcker i vilka Gud inte nämns en enda gång. Den andra boken, Höga visan, innehåller visserligen flera ord som anses alludera till Gud, men i Esters bok är han helt frånvarande. Den judiska traditionen har hanterat detta märkliga faktum genom att föreslå att ordet hamelekh (hebreiska: “konungen”), när det inte uttryckligen syftar på Ahasveros, istället syftar på Gud.

Saken blir förstås inte bättre av detta, vilket framkommer när man når den nionde versen i det tredje kapitlet. “‘Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar.’ Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. Därefter sade konungen till Haman: ‘Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra såsom du finner för gott’.” Gud själv tycks alltså ge sin tillåtelse till den onde Haman att utrota det judiska folket.

Rebben från Klausenburg (Rabbi Yekusiel Yehudah Halberstam, grundaren av den chassidiska dynastin Sanz-Klausenburg) förlorade sin fru och tio av sina barn i Förintelsen. Hans äldste son överlevde, men dog strax efter kriget i ett uppsamlingsläger för flyktingar. Det finns många berättelser om hur rebben brottades med detta resten av sitt liv. Det kanske mest hjärtskärande exemplet var när han läste Esters bok på Purim, denna märkliga judiska högtid som annars ofta förknippas med maskerader och fylleslag. När han kom till den nionde versen i det tredje kapitlet började han dra ut på orden och läsa samma vers igen, som om han inte kunde eller ville fortsätta.

Heilige tate, tate zise, tate zise (jiddisch: “helige Fader, älskade Fader, älskade Fader”) upprepade han sedan om och om igen, innan han till slut förmådde sig själv att fortsätta: “Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman…”

—

Paul Widen

Jerusalem

Sveriges utrikesminister i övergångsregeringen Margot Wallström och Irans biträdande utrikesminister Abbas Araghchi i Stockholm den 21 december 2018

“Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank” är titeln på en novell av den amerikanske författaren Nathan Englander. Titeln syftar på en lek, eller en sorts tankeexperiment, som novellens fyra judiska karaktärer ägnar sig åt: vem av mina ickejudiska vänner och bekanta skulle riskera livet för att gömma mig i händelse av en andra Förintelse?

Låt oss ha detta tankeexperiment i bakhuvudet när vi tittar på vad Sveriges statsminister Stefan Löfven sa om antisemitism i sin regeringsförklaring den 21 januari, samt hur hans övergångsregering under de senaste månaderna har bemött den öppet folkmordiska retoriken som sprids av regimen i Iran.

“Var än antisemitismen finns, och hur den än uttrycks, så ska den belysas och bekämpas. År 2020 står Sverige värd för en ny internationell konferens om hågkomst av Förintelsen, och svenska ungdomar ska ges möjlighet att besöka minnesplatserna i Europa. Ett nytt museum inrättas för att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen. Vi ska aldrig glömma, har vi lovat varandra. Sverige glömmer aldrig”.

När Irans president Hassan Rouhani kallade Israel för en cancersvulst den 24 november förra året hördes emellertid inte minsta protest från varken Stefan Löfven eller övergångsregeringens utrikesminister Margot Wallström. Mindre än en månad senare, den 21 december, kom dessutom Irans biträdande utrikesminister Abbas Araghchi på hemligt besök till Stockholm, där han togs emot av just Margot Wallström. Samtidigt som socialdemokraterna under den utdragna regeringsbildningen vägrade att ens prata med sverigedemokraterna, med hänvisning till partiets nazistiska rötter, hade alltså en av socialdemokraternas högsta företrädare överläggningar med en representant för en regim som öppet demoniserar världens enda judiska stat. Abbas Araghchi träffade även Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt under sitt stockholmsbesök, som inte heller tyckte att det var nödvändigt att markera mot den iranske presidentens hatfulla retorik.

Samma dag som Stefan Löfven höll sin regeringsförklaring kom nästa chockerande uttalande från Iran: “Vi är redo för det avgörande kriget som kommer att leda till att Israel försvinner från jordens yta”, sa landets flygvapenchef Aziz Nasirzadeh, enligt den lokala nyhetsbyrån Irans unga journalister. “Våra unga piloter står beredda för den dag då Israel kommer att förstöras”.

Inte heller efter att Irans flygvapenchef på detta sätt öppet fantiserade om och förespråkade ytterligare en Förintelse har det hörts minsta protest från Sveriges regering. Så mycket var alltså Stefan Löfvens löfte värt om att Sverige kommer att belysa och bekämpa antisemitismen “var den än finns och hur den än uttrycks”.

Idag, på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, bedyrar svenska regeringsföreträdare återigen att kampen mot antisemitismen har en mycket hög prioritet. “Idag uppmärksammar Sverige #HolocaustRemembranceDay på olika sätt”, skrev exempelvis Margot Wallström på Twitter under förmiddagen. “Regeringens arbete för att besegra antisemitism står fast. Utbildning, dialog, säkerhet och internationellt samarbete. Vi måste vinna kampen mot antisemitism”. Mot bakgrund av denna plötsliga vurm för att judar ska få leva i fred och säkerhet vill jag därför ödmjukt föreslå att alla som känner sig hågade genomför tankeexperimentet “vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank”, med var och en av dessa företrädare i åtanke, i tur och ordning.

Resultatet torde dock i samtliga fall vara ganska förutsägbart.

Paul Widen

Jerusalem

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas på sjukhuset i Ramalla (foto: Fatah)

Den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas har de senaste dagarna vårdats på sjukhus för lunginflammation. Den intensivt rökande 83-åringen lider sedan länge av en mängd hälsoproblem, och den senaste sjukhusvistelsen satte därför igång en intensiv ryktesspridning bland palestinier på sociala medier som gjorde gällande att Abbas låg för döden, eller rentav redan var död. Abbas Fatah-parti, de svenska Socialdemokraternas “kära systerparti” för att citera statsminister Stefan Löfven, kände sig därför igår tvingat att utfärda en dementi. Först utlovades en presskonferens med ledaren själv, men denna ställdes sedan in. Istället offentliggjordes bilder på Abbas, ett på vilken han traskar omkring på sjukhuset i Ramalla iklädd en stilfull mörkblå morgonrock, och en på vilken han sitter på en fåtölj i sitt sjukhusrum och läser en tidning.

Låt oss zooma in på tidningen som Mahmoud Abbas läser. Är det där…? Det ser ju ut som… ja, sannerligen, serierutan på tidningens baksida visar en israelisk soldat som tar mjölkflaskan från en palestinsk bebis och ersätter den med en flaska gift. För att påvisa Abbas goda hälsa väljer alltså Fatah att publicera en bild på vilken Abbas läser en tidning som sprider klassiska antisemitiska stereotyper.

Barnet på serierutan föreställer Layla Ghandour, en 8 månader gammal palestinsk flicka som dog i Gaza den 14 maj, samma dag som de våldsamma upploppen vid gränsen till Israel krävde över 60 palestiniers liv. En Hamas-talesman påstod att den lilla flickan hade dött efter att ha andats in tårgas som israeliska soldater hade avfyrat mot de palestinska protesterna, ett påstående som mycket snabbt spreds till alla världens hörn. Dagen därpå uppgav emellertid en anonym läkare i Gaza för nyhetsbyrån AP att bebisen hade lidit av ett hjärtproblem och att han inte trodde att dödsfallet hade orsakats av tårgas. I ett stort reportage i New York Times bekräftade sedan bebisens familj att hon hade lidit av patent ductus arteriosus, även om de fortfarande hävdade att hon dog efter att ha andats in tårgas.

För en oberoende bedömare torde det emellertid stå klart att Israel inte hade för avsikt att döda flickebarnet. Tårgas är som bekant en ickedödlig form av upploppsbekämpning. Vissa skulle förmodligen även, efter noggrannt beaktande, ifrågasätta lämpligheten i att ta med sig en hjärtsjuk 8-månaders bebis till ett våldsamt upplopp. Mindre nogräknade bedömare tar dock inspiration från den här sortens tragedier, sätter sig ner och ritar antisemitiska teckningar, som sedan ivrigt publiceras i arabiska tidningar. Judar som förgiftar barn. Och vem väljer sedan att läsa den här smörjan om inte vår egen med svenska skattemedel finansierade Mahmoud Abbas?

Det är intressant och talande att kontrastera de svenska Socialdemokraternas absoluta ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna (med hänvisning till partiets politiska föregångare, som i vissa fall hade rötter i fascistiska kretsar), med deras förbehållslösa entusiasm för och miljardregn över Fatah. Föreställ er för ett ögonblick att det inte var Mahmoud Abbas som satt där i sin blåa morgonrock med en antisemitisk serieteckning i handen, utan istället Jimmie Åkesson. Socialdemokraterna skulle skrika i högan sky tills helvetet fryser till is att bilden bevisar bortom allt rimligt tvivel att Åkesson är en fullfjädrad nazist. Men nu när det är Abbas som sitter där? Total tystnad.

Paul Widen

Jerusalem

Fanor med hakkors har kunnat ses vid flera tillfällen under de våldsamma palestinska massprotesterna i Gaza. (foto: IDF)

De senaste dagarna har ett återkommande problem fått förnyad aktualitet: det har dödats alldeles för få judar. På gränsen mellan Israel och Gaza dödades över 60 palestinier i måndags och många, många fler skadades när uppemot 40,000 människor deltog i den så kallade “återvändarmarschen”, vars uttalade syfte var att “bryta ner gränsstaketet och riva ut deras hjärtan”. Den absoluta merparten av deltagarna höll sig på säkert avstånd från gränsstaketet och demonstrerade fredligt, precis som de hade fått instruktioner om att göra via flygblad från Israels försvarsstyrkor (IDF), och klarade sig därför undan oskadda. Mindre grupper av mer hugade protestdeltagare beväpnade med påkar, knivar, köttyxkor, brandbomber, improviserade granater och skjutvapen försökte dock bryta sig igenom gränsstaketet med hjälp av avbitartänger. IDF:s soldater hade fått order om att bara öppna verkanseld mot de som försökte bryta sig igenom gränsstaketet, samt mot de som försökte attackera dem med våld. Den mycket höga palestinska dödssiffran (62 i skrivande stund), liksom det ännu större antalet skottskadade (över 1300 enligt det Hamas-kontrollerade hälsodepartementet) visar att en ansenlig minoritet av palestinierna på plats inte ägnade sig åt fredliga protester, utan snarare utgjorde förtrupper av den planerade massinfiltrationen, vars uttalade mål alltså var att riva ut hjärtat ur kroppen på alla israeler de råkade stöta på. Flera israeliska samhällen ligger mindre än en kilometer från platser där infiltrationsförsök gjordes, så man kan utan svårighet föreställa sig vilka scener som hade utspelat sig där om den våldsamma palestinska mobben hade varit framgångsrik.

Problemet var bara att de inte lyckades döda en enda jude. Endast en IDF-soldat uppges ha skadats under hela måndagen, av en sten som slungats från Gaza, men hans skador var endast lindriga. Omvärldens reaktioner har därför med få undantag varit djupt kritiska, inte minst från Sverige, där utrikesminister Margot Wallström i ett uttalande visserligen tillstod att Israel har rätt att försvara sina gränser, men ändå stark antydde att IDF:s våldstillämpning hade varit oproportionerlig. Hon efterlyste även en oberoende granskning av de dödliga protesterna. Carl Bildt däremot, Sveriges före detta utrikesminister som twittrar lika intensivt som USA:s president Donald Trump, brydde sig inte ens om att medge att Israel har rätt till självförsvar när han beklagade sig (på Twitter, givetvis) över att USA lade in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution som föreslog en oberoende utredning av de dödliga protesterna. I sitt beklagande citerade hans Louis Charbonneau, företrädare för den tvångsmässigt israelhatande organisationen Human Rights Watch, som anklagade IDF för “kalkylerat dödande av protestdeltagare” och “övergrepp”. Bildt påpekade att “alla andra vill ha en utredning – av självklara anledningar”.

På en punkt har Carl Bildt förstås rätt: USA:s FN-ambassadör Nikky Haley var den enda personen i säkerhetsrådet som tog Israel till försvar. Hon lade skulden för de palestinska dödsfallen på Hamas, som hade uppviglat protestdeltagarna och vars medlemmar aktivt deltog i attacker mot israeliska soldater. IDF:s agerande hade i själva verket varit synnerligen återhållsamt, menade Haley, och vände på resonemanget för att försöka få sina kollegor att förstå Israels position. “Vem av oss här skulle acceptera den här typen av aktivitet vid våra gränser?” frågade hon retoriskt, innan hon svarade sig egen fråga: “Ingen skulle göra det. Inget land i den här kammaren skulle bete sig mer återhållsamt än Israel har gjort”.

Nu är inte detta första gången som världssamfundet skuldbelägger Israel för landets framgångsrika minimering av antalet dödsoffer på den egna sidan. Under kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014 avfyrade Hamas och övriga palestinska terroristorganisationer i Gaza över 4500 raketer mot israeliska städer och samhällen, men lyckades trots detta bara döda sex (6) civila. Detta berodde på att Israel har investerat enorma summor i skyddsrum till sin befolkning och, tillsammans med USA, även i raketförsvarssystemet Järnkupolen, som sköt ner över 700 raketer under kriget. Inte rättvist, tyckte FN:s dåvarande människorättskommissionär Navi Pillay, som kritiserade USA:s investering i Israels utveckling av Järnkupolen. “Den här typen av skydd har man inte försett Gazas befolkning med”, klagade hon. Israel borde alltså ha delat med sig av sitt raketförsvarssystem så att det kunde skjuta ner raketer som Israel avfyrade mot Hamas-installationer i Gaza. ¯\_(ツ)_/¯

Hur förklarar sig då Israel? Oftast behöver Israel inte tänka så mycket på detta, utan bara framlägga uttalanden gjorda av Gazas terroristorganisationer själva. Igår tisdag framförde exempelvis Hamas-företrädaren Mahmoud Al-Zahhar följande guldkorn i en TV-intervju: “När vi pratar om ‘fredligt motstånd’ vilseleder vi allmänheten. Detta är fredligt motstånd understött av militära styrkor och säkerhetstjänster.” Och idag onsdag sa Hamas-företrädaren Salah Bardawil i en TV-intervju att 50 av måndagens 62 dödsoffer var medlemmar i Hamas. Islamiska Jihad hade redan tidigare uppgett att tre av deras medlemmar dödades under samma dag. Minst 53 av de 62 dödsoffren, alltså mer än 85%, var således medlemmar i terroristorganisationer, enligt terroristorganisationerna själva.

Nåväl, detta bevisar kanske att Israel har rätt när man hävdar att protesterna inte var fredliga och att man bara öppnar eld mot våldsverkare, men det förklarar inte den synnerligen oproportionerliga fördelningen av dödsoffer mellan sidorna. Här brukar Israel påpeka att juridiskt berättigat självförsvar måste stå i proportion till det hot man är utsatt för, inte till hur mycket våld man har åsamkats. Om Israel exempelvis har identifierat en grupp terrorister som står i begrepp att avfyra en raket från ett bostadsområde har man rätt att försöka förstöra den, även om det innebär att civila i närheten riskerar att dö. Man måste alltså inte låta terroristerna avfyra raketen, invänta nedslaget och sedan räkna antalet israeliska dödsoffer innan man går till attack mot terroristgruppen när den försöker avfyra nästa raket. Man har däremot inte rätt att lägga en bombmatta över hela bostadsområdet och därmed riskera hundratals dödsoffer, eftersom detta inte står i proportion till hotet från en enda raket.

Om man har allt detta i åtanke när man studerar måndagens händelser, där hundratals terrorister med massmord som uttalat mål stormade mot gränsstaketet som om de höll på att utkämpa ett fältslag på 1600-talet, men där de konfronterades av en välbeväpnad och vältränad 2000-talsarmé, då blir det med ens ganska lätt att förstå hur det blev som det blev.

Och hör och häpna, det finns människor i världen som inledningsvis var snabba med att fördöma Israel, men som sedan tog alla dessa uppgifter i beaktande och helt ändrade uppfattning i frågan. “Igår kritiserade jag Israels hantering av protesterna vid Gaza-gränsen”, skrev exempelvis det brittiske parlamentsledamoten Nick Boles på Twitter. “Jag borde inte ha varit så snabb att döma. Vi ser nu att 50 av de dödade var Hamas-terrorister. Israel hade en absolut rättighet att försvara sig mot sådana attacker”.

Hittills har dock varken Margot Wallström eller Carl Bildt kommenterat Hamas medgivanden att protesterna inte var fredliga och att mer än 85% av dödsoffren var medlemmar i terroristorganisationer. Vi måste därför dra slutsatsen att de båda svenska toppdiplomaterna fortsätter att anse att det dödas alldeles för få judar.

Paul Widen

Jerusalem