Idag inleds en internationell minneskonferens på förintelsemuséet Yad Vashem i Jerusalem med temat ”Att minnas Förintelsen och kämpa mot antisemitism”. Stats- och regeringschefer eller andra höga representanter från 49 länder är i antågande, vilket kommer att lamslå en stor del av huvudstaden under två dagar, då flera huvudgator av säkerhetsskäl kommer att stängas för all trafik förutom de besökande dignitärernas bilkorteger. När Rysslands president Vladimir Putin och USA:s vicepresident Mike Pence anländer kommer dessutom motorvägen mellan Tel Aviv och Jerusalem att stängas av för all trafik från flygplatsen Ben Gurion i riktning mot huvudstaden.

Israels huvudstad är annars inte ett så värst populärt resemål för världsledare och diplomater, då som bekant ytterst få länder överhuvudtaget erkänner att Jerusalem är Israels huvudstad. Den heliga staden är nämligen ett diplomatiskt minfält, där ett par steg i fel riktning eller ett par ord uttalade i fel sammanhang riskerar att tolkas som politiska ställningstaganden i konflikten mellan Israel och palestinierna. En noggrant koreograferad ambivalens kommer därför att prägla de besökande dignitärernas samtliga rörelser och ord under deras vistelse. Denna ambivalens kan man även se exempel på i den svenska regeringens pressmeddelande inför statsminister Stefan Löfvens avresa, som bara uppger ”Jerusalem” som destinationsort, dvs. inte ”Israel”. Att Löfven överhuvudtaget kommer att befinna sig i Israel medger man bara indirekt när man förklarar (felaktigt) att Yad Vashem är ”den israeliska myndigheten till minne av Förintelsens offer”.

Det som nu har förmått högt uppsatta representanter från närmare 50 länder att ändå bege sig till Jerusalem, trots den envisa närvaron av en massa levande judar som ställer krav och gör anspråk och därigenom försvårar tillvaron för de stackars diplomaterna, är den nära förestående internationella minnesdagen för Förintelsens offer som infaller den 27 januari, vilket också markerar 75-årsdagen för befrielsen av koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Representanter för länder som med ytterst få undantag vägrar att erkänna den judiska närvaron i Jerusalem, än mindre den judiska överhögheten i staden, kan alltså ändå lockas dit om syftet med resan är att hedra minnet av döda judar.

Den internationella oviljan att bejaka judiskt liv (staten Israel med Jerusalem som huvudstad), och detta faktums ännu mörkare baksida, den oreserverade entusiasmen inför hågkomsten av judisk död (Förintelsen), har länge fascinerat och förundrat mig. Judiskt liv tycks vara för besvärligt och för krävande, för motsägelsefullt, irriterande och rentav stötande, för att riktigt kunna tolereras; som om det kan ges en mening och bli hanterbart först när det har slocknat, när skriken har tystnat och bara aska återstår.

När jag nu om ett litet tag går ut på Jerusalems gator för att hämta min yngste son på dagis behöver jag uppvisa ett skriftligt intyg för att kunna passera avspärrningarna som satts upp för att Stefan Löfven och de övriga besökande dignitärerna snabbt och smidigt ska kunna ta sig från sina lyxhotell till minneskonferensen på Yad Vashem och sedan tillbaka igen. Imorgon kommer dagiset att vara stängt: judiskt liv sätts på undantag för att världsledare ska kunna åminnas judisk död. Det är talande på något sätt.

Paul Widen

Jerusalem