Den tredje april skulle en appellationsdomstol i Paris ha fällt domen i den så kallade al-Dura-rättegången mellan Charles Enderlin och Philippe Karsenty. Domarna kunde emellertid inte enas om ett utslag och begärde därför ytterligare tid för vidare överläggningar. Domen väntas nu istället den 22 maj.

Fallet har (inte helt oväntat) fått minimal uppmärksamhet i Sverige, men är inte desto mindre oerhört viktigt. På spel står nämligen inte bara Charles Enderlins och franska kanal 2:s journalistiska trovärdighet, utan även trovärdigheten i de TV-bilder som västerländska nyhetskonsumenter blivit vana att se vid snart sagt varje TV-inslag som berör konflikten mellan Israel och palestinierna: sammandrabbningar mella unga palestinier som kastar sten mot israeliska soldater, som skjuter gummikulor och tårgas, följt av rusningsscener där skadade palestinier bärs bort av sina kamrater till väntande ambulanser, medan de israeliska soldaterna lojt trampar runt på säkert avstånd, välbeväpnade och oberörda, för att inte säga direkt likgiltiga (eller till och med skadeglada).

Den 30 september 2000, precis i början av den andra intifadan, sände franska kanal 2 ett inslag från Netzarim-korsningen i Gaza som påstods visa en palestinsk man och hans son som hade hamnat i korselden mellan israeliska soldater och palestinska beväpnade män. I inslaget kunde man se hur fadern desperat försökte skydda sin son från den israeliska eldgivningen bakom ett stort betongrör, men mot slutet av inslaget ligger pojken livlös i faderns knä. Händelseförloppet skildrades av journalisten Charles Enderlin, som fick bilderna från en palestinsk frilansfotograf utan att själv ha varit på plats.

Det är svårt att överdriva den effekt inslaget hade på världsopionionen. Muhamed al-Dura, som den dödade pojken hette, åberopades av ingen annan än Usama bin Laden strax efter terroristattackerna den 11 september 2001, och en bild på pojken visades upp i bakgrunden när den amerikanska journalisten Daniel Pearl halshöggs framför en videokamera i Pakistan i februari 2002. I den muslimska världen finns det ett otal torg, gator, parker och skolor uppkallade efter al-Dura, en ständig påminnelse om den sionistiska entitetens bottenlösa ondska. I västvärlden befäste bilderna den nattsvarta synen på Israel och gjorde att journalister och opinionsbildare kunde häva ur sig att ”Israel mördar barn” eller kräva att Sverige borde skicka JAS-plan för att bomba Israel utan att möta nämnvärt motstånd.

Inslaget från Netzarim-korsningen ifrågasattes dock nästan direkt av israeliska experter, som med hjälp av en vanlig karta visade att pojken omöjligt kunde ha träffats av israeliska kulor: Muhamed al-Dura och hans far var helt skyddade från den israeliska positionen. Experterna pekade också på oklarheter i bilderna från incidenten och bad därför Charles Enderlin om en oredigerad kopia av materialet, dock utan framgång.

Ifrågasättandet av Charles Enderlins inslag fick emellertid inte något nämnbart medialt genomslag i den hätska stämning som då rådde. Israels försvarsmakt tog officiellt på sig ansvaret för dödsfallet den 3 oktober efter en hastig och slarvig undersökning i ett desperat försök att minimera den skada som redan skett, dock utan att lyckas lugna ner situationen. Den 12 oktober lynchades två israeliska reservister i Ramalla i vad som allmänt betraktas som en palestinsk hämndaktion mot Israel för dödandet av al-Dura.

Pressen på Charles Enderlin och franska kanal 2 ökade dock i takt med att allt fler människor började ifrågasätta inslaget. Den 22 november 2004 kom så den slutgiltiga utmaningen: Philippe Karsenty, som på sin hemsida Media Ratings analyserade och ifrågasatte fransk nyhetsrapportering, hävdade att hela incidenten den 30 september 2000 hade iscensatts av den palestinska frilansfotografen, att Muhamed al-Dura inte var död och att Charles Enderlin och franska kanal 2:s nyhetsredaktör Arlette Chabot borde avgå med omedelbar verkan. Charels Enderlin satte hårt mot hårt och stämde Philippe Karsenty för ärekränkning. Även franska kanal 2 stämde sedermera Karsenty, och det är Enderlins och kanal 2:s gemensamma stämningsansökan som den 22 maj slutgiltigt ska avgöras efter nästan sju år i olika franska rättsinstanser.

Eftersom Philippe Karsenty har stämts för ärekränkning ligger bevisbördan på honom och inte på Charles Enderlin eller franska kanal 2. Karsenty måste visa att hans påståenden är baserade på fakta och att de yttrades i god tro, dvs. att han inte hade i syfte att kränka eller skada. Det är därför ytterst fascinerande att läsa utdrag från rättegången, eftersom man där får se lysande exempel på den sällsynta (och i Sverige sedan länge utrotade) fågel jag brukar kalla hermeneutisk hygien: varje ord och varje påstående vägs på en guldvåg, som en opartisk domstol sedan begrundar i flera månader för att avgöra om det som sagts och visats är sant eller falskt. Det finns alltså inget mellanting, inget ”ord står mot ord”, ”det får han stå för”, eller ”enligt mitt sätt att se på saken…” Genom att stämma Karsenty för ärekränkning tvingas Enderlin konfronteras med de påståenden som han gjorde under den där ödesdigra septemberdagen för snart 13 år sedan. Kan man med bibehållen trovärdighet hävda att ”de israeliska soldaterna riktade sin eldgivning mot barnet i 45 minuter” när man bara kan se inalles åtta (8) kulhål i väggen bakom far och son al-Dura? Nej. Kan de åtta kulhålen ha orsakats av israeliska soldater, vars kulor måste ha träffat väggen i en 30-gradig vinkel och därmed orsakat ovala kulhål, dvs. inte de runda kulhål man kan se på bilderna? Nej. Är det möjligt att titta på den palestinska frilansfotografens oredigerade material av de så kallade rusningsscenerna utan att dra slutsatsen att de är arrangerade? Nej.

Fallet är naturligtvis mer komplicerat än så, annars hade saken varit avgjord för länge sedan, men allt i fallet är därmed inte komplicerat, och det är det som är min poäng. Denna poäng borde inte behöva göras, men i dagens svenska debattklimat kan den till och med tolkas som provokativ, nämligen att det finns rätt och fel, sant och osant, vitt och svart, samt att vi människor i viss utsträckning har förmåga att avgöra vad som är vad. Vi kan i vissa fall, efter noggranna efterforskningar, hävda att något är falskt utan att därmed ge uttryck för en åsikt, utan ett faktum. En fullkomligt svindlande tanke, eller hur?

Den så kallade al-Dura-rättegången är ett av ytterst få fall där den slentrianmässigt israelkritiska nyhetsrapporteringen i stora delar av Europa har tvingats stå till svars för sina bilder och påståenden. Dessa bilder och påståenden dödar, vilket man ofta glömmer bort i Sverige. De oförsiktiga formuleringarna, de dramatiska rubriksättningarna, de cyniska bildvalen, sammanblandningen av orsak och verkan, samt de hårresande förenklingarna, allt detta sammantaget ger stadig näring åt det helt irrationella israelhatet som växer sig allt starkare och skapar en stämning där uppmaningar till våld inte bara accepteras som legitima debattinlagor, utan också hörsammas och implementeras.

Paul Widen, Efrat