Avgrunden som skiljer oss

Tidigt imorse ringde Israels premiärminister Binyamin Netanyahu till Hussein Abu Khdeir, pappan till Mohammed Abu Khdeir, den 16-årige arabiske pojken som mördades tidigt i onsdags i förra veckan. “Jag vill uttrycka min och Israels medborgares chock över det förkastliga mordet på din son,” sa Netanyahu. “Vi agerade omedelbart för att gripa mördarna. De kommer att ställas inför rätta och dömas så hårt som lagen tillåter. Vi fördömer allt brutalt beteende. Mordet på din son är motbjudande och väcker avsmak hos alla människor.”

Igår fick även familjen Abu Khdeir ett samtal från Yishai Frenkel, farbror till Naftali Frenkel, en av de tre israeliska ungdomarna som kidnappades och mördades den 12 juni. De båda männen framförde tröstande ord till varandra. Imorgon planerar den israeliska fredsorganisationen Tag Meir att besöka familjen Abu Khdeirs sorgetält i östra Jerusalem för att framföra sina kondoleanser. Organisationen har chartrat bussar som utgår från centrala Jerusalem klockan 16:00. Flera hundra människor väntas delta i solidaritetsbesöket för att visa att Israel reservationslöst tar avstånd från det brutala mordet.

Från president Shimon Peres, ner till kreti och pleti på Facebook och Twitter och tvärs över hela det politiska spektrat från religiös bosättarhöger till sekulär Tel Aviv-vänster har Israel sedan igår eftermiddag uttryckt samma sak: chock, sorg och skam att sex unga judar misstänks ligga bakom mordet på Mohammed Abu Khdeir. Samtidigt som Israel ägnar sig åt kollektiv självrannsakan har de våldsamma arabiska upploppen mot allt som förknippas med Israel fortsatt i östra Jerusalem, Västbanken och på flera håll i Galiléen. Rapporter om stenkastning, brandbomber, misshandel och omfattande skadegörelse har tvingat israeliska tidningar att liveblogga händelseutvecklingen, eftersom det händer för mycket på en gång för att det ska kunna sammanfattas i vanliga artiklar. Och allt detta som en “reaktion” mot det brutala mordet på Abu Khdeir.

Bevisligen kan man bete sig på två olika sätt när barn mördas bara för att de råkar tillhöra en viss folkgrupp. Man kan, som i Israel efter att de sargade kvarlevorna efter Eyal Yifrach, Gilad Shaar och Naftali Frenkel hittades i början av förra veckan, bli stum av chock och förtvivlan. Eller också kan man, som många på den arabiska sidan valde att göra efter att de sargade kvarlevorna efter Mohammed Abu Khdeir hittades fyra dagar senare, starta våldsamma upplopp. Det förekom rasistiska manifestationer i Israel där deltagare krävde hämnd, men de fördömdes omedelbart och förbehållslöst från höger till vänster och polisen arresterade minst 48 människor. I sex dagar har dock våldsamma rasistiska manifestationer pågått på den arabiska sidan utan ett enda fördömande från palestinska eller israelisk-arabiska ledare. Uppenbarligen finns det ingen skillnad mellan hur djupt människor på båda sidor av konflikten kan sjunka i sitt omänskliga hat. Däremot råder alltjämt en bråddjup avgrund mellan hur de två sidorna hanterar människorna som agerar på detta hat. I Israel fördöms de och ställs inför rätta. På den arabiska sidan hyllas de som hjältar.

Paul Widen

Efrat