Binyamin Netanyahu och tvåstatslösningen

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Två radikalt olika ståndpunkter beträffande tvåstatslösningen har tillskrivits Israels premiärminister Binyamin Netanyahu de senaste dagarna. Först ut var publiceringen av ett dokument med detaljer från hemliga förhandlingar mellan Israel och PLO under 2013, enligt vilket Israel (under Netanyahus överinseende) accepterade ett antal långtgående eftergifter till PLO för att få igång fredsförhandlingarna igen. Israel ska bland annat ha gått med på att en framtida palestinsk stat “kommer att omfatta ett territorium som motsvarar storleken på de områden som kontrollerades av Jordanien (dvs. Västbanken) och Egypten (dvs. Gaza) fram till den 4 juni 1967”. De ska också ha erkänt principen att palestinierna har anspråk i östra Jerusalem, samt godkänt att ett begränsat antal palestinska flyktingar ska få återvända och bosätta sig Israel. De hemliga förhandlingarna bar visserligen ingen frukt, men eftersom dokumentets israeliska eftergifter är betydligt mer omfattande än de positioner som israeliska ledare tidigare har haft i fredsförhandlingarna har dokumentet väckt stor uppmärksamhet i Israel.

Kritiken mot Netanyahu har förstås varit svidande. Naftali Bennett, partiledare för det nationalreligiösa högerpartiet Habayit Hayehudi, hävdade att uppgifterna i dokumentet inte är fabricerade och att Israel därför står vid avgrundens rand. Enbart ett starkt Habayit Hayehudi kan stoppa ett avtal som förverkligar dokumentets eftergifter, menade Bennett, som enligt honom skulle få katastrofala följder för Israel. En talesperson för premiärministern hävdade dock att Netanyahu alltid har motsatt sig en israelisk reträtt till den gräns som rådde fram till i juni 1967, liksom även en delning av Jerusalem och återvändandet av palestinska flyktingar. Andra företrädare för Netanyahus Likud-parti har hävdat att dokumentet är en förfalskning och att dess enda syfte är att skada Netanyahu. Åter andra personer med nära koppling till Netanyahu menar att dokumentet är äkta men att det bara är ett amerikanskt utkast som varken accepterades av Israel eller PLO.

Några timmar senare kom nästa diplomatiska bomb, denna i form av de flygblad som delas ut varje sabbat i synagogor i Israel. I det aktuella flygbladet hade de ledande politiska partierna fått presentera sig och sina positioner i ett antal viktiga frågor. “Premiärminister Binyamin Neyanyahu har sagt att allt territorium som evakueras kommer att falla i islamistiska extermisters händer och terroristorganisationer som stöds av Iran”, löd ett av Likud-partiets svar. “Därför kommer det inte att göras några eftergifter eller tillbakadraganden. Det är helt enkelt irrelevant”. Netanyahus historiska tal vid Bar-Ilanuniversitetet 2009, då han för första gången uttryckte stöd för upprättandet av en palestinsk stat, uppgavs nu vara “annulerat”.

Även detta uttalande resulterade i svidande kritik, denna gång från den israeliska vänstern. Zahava Gal-On, partiledare för vänsterpartiet Meretz, hävdade att uttalandet visar vad Israel har att vänta från ytterligare en Likud-regering: “Lögn, förhalning, bida tid, och mer lögner”. Men även citatet från flygbladet dementerades av premiärministerns talesperson: “Netanyahu har aldrig sagt att hans tal vid Bar-Ilan är annulerat”. Beträffande territoriella tillbakadraganden menade dock talespersonen att Netanyahu under rådande omständigheter motsätter sig detta, då risken är överhängande att evakuerade områden kommer att tas över av islamistiska terrorister.

Vad anser då egentligen Netanyahu om idén om en tvåstatslösning? Är han mer eftergiven än både Ehud Barak och Ehud Olmert, som den första kontroversen gör gällande, eller precis så hårdför och kompromisslös som den senare? I det uppiskade politiska klimat som präglar Israel veckan innan nyvalet är det mycket svårt för Netanyahu att förklara sig på ett trovärdigt sätt inför väljarna. Detta gynnar naturligtvis hans motståndare, både till höger och till vänster, som utnyttjar situationen maximalt. Det är fullt möjligt och till och med troligt att Netanyahu har en bra förklaring till alla motstridiga uppgifter som figurerar än här, än där, men till syvende og sist är det hans egen ovilja att tydligt och konsekvent leda det israeliska samhället i en specifik riktning som gör att han nu kan attackeras från både höger och vänster.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 406Det här inlägget:
  • 1085393Läsningar totalt:
  • 18Läsningar idag:
  • 889976Besökare totalt:
  • 16Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen