”Under åren framöver kommer konsekvenserna av detta misstag att bli tydliga för alla, men för Israel är det för sent redan imorgon”. Så avslutade den israelske FN-ambassadören Ron Prosor sitt uttalande i måndags efter att säkerhetsrådet enhälligt röstade igenom en resolution som häver det omfattande sanktionsprogrammet mot Iran. Resolutionen kommer att träda i kraft om 90 dagar och innebär bland annat att 150 miljarder dollar i frysta tillgångar kommer att göras tillgängliga för den islamiska republiken. Israel och flera sunniarabiska stater i Mellanöstern fruktar på goda grunder att Iran kommer att använda detta oväntade pengatillskott för att finansiera terroristorganisationen Hizballah i Libanon, Houthi-rebellerna i Yemen och Assad-regimen i Syrien. Situationen i den redan instabila region kommer drastiskt att försämras. Bortom detta mycket allvarliga hot tornar dock det störta hotet av alla: ett kärnvapenbestyckat Iran.

Mellanöstern är för närvarande en kärnvapenfri zon, kärnvapenfri i bemärkelsen att inga stater i Mellanöstern uppger sig vara i besittning av kärnvapen. Internationella bedömare hävdar emellertid att Israel redan i mitten på 1960-talet producerade sin första atombomb och att landet idag har en arsenal på mellan 100 och 400 stridsspetsar, liksom medel- och långdistansrobotar som med mycket stor precision kan nå varenda punkt på jordklotet. Redan innan Israel ska ha utvecklat sin första atombomb formulerade man dock den policy som officiellt sammanfattar landets förhållningssätt till kärnvapen: ”Israel kommer inte att vara det första landet som introducerar kärnvapen i Mellanöstern”. Ordet ’introducera’ är naturligtvis medvetet tvetydigt, då det både lovar och hotar i samma genialiska andetag.

Israels nukleära tvetydighet, som denna policy kallas, grundar sig i att situationen i Mellanöstern inte medger några andra realistiska alternativ. Att öppet bekänna sig som kärnvapenmakt skulle omedelbart leda till regional kapprustning och en katastrofal försämring av säkerhetsläget. Att öppet bekänna sig som kärnvapenfritt skulle beröva Israel sin mest effektiva avskräckningsmetod, vilket också skulle innebära en katastrofal försämring av säkerhetsläget. Redan för över 50 år sedan insåg man alltså i Israel att det inte spelar någon som helst roll vad som faktiskt är fallet, utan bara vad Israel säger. Och därför säger Israel nästan ingenting.

Det är mot bakgrund av detta som man bör läsa Ron Prosors pressmeddelande från måndagen. Den mycket detaljerade och skoningslösa kritiken mot säkerhetsrådsresolutionen är nästan distraherande, eftersom rationella argument för länge sedan upphörde att bita på en amerikansk administration som är så färgad av sina ideologiska villfarelser att den är helt oförmögen att se regimen i Iran för vad den är. Ingen representant i säkerhetsrådet lär heller ha låtit sig besinnas av Ron Prosors sakliga genomgång av varför säkerhetsrådsresolutionen är en katastrof för inte bara Israel, och inte heller bara för Mellanöstern, utan för hela världen: de var helt upptagna med att fira och dunka varandra i ryggen. Därför är det också oklart hur många som uppfattade den israeliske ambassadörens ord: ”för Israel är det för sent redan imorgon”.

Få bedömare tror att Israel idag med konventionella vapen kan slå ut Irans omfattande kärnenergiprogram: hösten 2012 anses allmänt ha varit den sista chansen för Israel att effektivt och på egen hand utföra en sådan operation. I och med måndagens säkerhetsrådsresolution närmar man sig emellertid snabbt en situation i vilken ett enat politiskt ledarskap i Israel kan komma att göra bedömningen att ett annat land i Mellanöstern, ett land som eftersträvar förintelsen av Israel, i praktiken har introducerat kärnvapen i regionen. Israels policy har i över ett halvsekel klargjort att detta skulle berättiga även Israel att introducera kärnvapen, även om ordet ’introducera’ kanske är oförskämt eufemistiskt i sammanhanget.

Paul Widen

Jerusalem