I veckan förväntas sex arabstater presentera ett förslag till FN:s organisation för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation UNESCO som officiellt skulle beteckna Västra muren (Klagomuren) som en del av al Aksa-området. Enligt förslaget, som är författat av den palestinska UNESCO-delegation, bör därmed Västra muren kontrolleras av Wakfen, den muslimska myndigheten som förvaltar Tempelberget (kallat al Haram al Sharif på arabiska). Eftersom arabiska och muslimska länder för närvarande är i majoritet i UNESCO:s verkställande råd förväntas förslaget godkännas.

Den Palestinska myndigheten nöjer sig alltså inte med att kräva ett förbud mot att judar besöker Tempelberget, judendomens heligaste plats. Nu vill man även ta kontroll över området intill Tempelberget och sannolikt införa samma förbud där. Den häpnadsväckande fräckheten är emellertid bara en logisk konsekvens av den Palestinska myndighetens upprepade påstående att alla judiska anspråk på Tempelberget är grundade i falsifierade arkeologiska upptäckter. Något judiskt tempel har aldrig funnits på platsen, hävdar man. Allt tal om ett tempel är i själva verket bara en judisk förevändning för att attackera al Aksa. Det faktum att Wakfen själv så sent som 1925 publicerade en guidebok som konstaterade att det var ”oomtvistat” att al Haram al Sharif var den plats där Salomos tempel en gång stod väljer man behändigt att inte låtsas om. Att Klippdomen (byggnaden med guldkupolen) är en helgedom upprättad av muslimer till minne av templet låtsas man heller inte om, liksom inte heller det kanske mest absurda i det här absurda resonemanget, nämligen att det arabiska namnet på Jerusalem, al Kuds, betyder ”den heliga” och syftar på just templet som brukade stå där. Denna oerhört kraftfulla subversiva potential ligger alltså i själva islams kärna, men det här är ju känsliga ämnen, väldigt känsliga ämnen, så… öh… vi kanske kan prata om något annat istället.

De senaste dagarnas händelser i Israel för osökt tankarna till den judiska bibelkommentaren Bereshit Rabba från 200-talet e.Kr. ”Rabbi Judan, son till Rabbi Simon, sa: Dessa är de tre platser om vilka nationerna i världen inte kan håna Israel och säga: ’Ni har stulit dem’: Makpelah-grottan, [platsen där] Templet [stod], och Josefs grav. Machpelah-grottan: Abraham vägde upp silver åt Ephron (1 Mos. 23:16). Templet: Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld (1 Krön. 21:25.). Och Josefs grav: han köpte jordstycket (1 Mos. 33:19)”. Detta skrevs alltså för ungefär 1800 år sedan, när resonemanget var helt hypotetiskt eftersom judar vid den tiden inte hade överhöghet över någon del av Landet Israel. Världens länder må påstå (med viss rätt) att judarna stal landet från kananéerna, men beträffande dessa tre platser faller deras resonemang platt på marken, menade Rabbi Judan, eftersom självaste Bibeln dokumenterar att just dessa tre landplättar förvärvades enligt bokens alla regler.

Och ändå, eller kanske snarare just därför, är det kring precis dessa tre platser som våldsamheterna den senaste tiden har varit som starkast: Patriarkernas grav i Hebron, Tempelberget i Jerusalem och Josefs grav i utkanten av Nablus på norra Västbanken (som brandbombades i torsdags). Det är från just dessa tre platser som ansträngningarna att tvinga bort alla judar är som störst, och det är just dessa tre platser som en helt oförstående och ack så välmenande omvärld (och även många lika oförstående och välmenande israeliska politiker) uppmanar Israel att dra sig tillbaka ifrån. Då blir det lugnt, lovar man, eftersom Israel då skulle förvägra palestinierna alla förevändningar till våldsamheter. Just de tre platser i Landet Israel som i över 3000 har knutit judarna till landet måste alltså judarna lämna för att kunna leva i fred i landet. Hänger ni med i logiken?

Många skruvar på sig nervöst när man påpekar att konflikten mellan Israel och palestinierna har en djupliggande religiös dimension som parterna själva bara vill medge när den gynnar eller missgynnar den egna sidan, eller när den kan användas som slagträ mot den andra sidan. Politiska konflikter går att lösa genom kompromisser, medan religiösa konflikter per definition är olösliga. Lättare då att låtsas att den religiösa dimensionen är en helt irrelevant eller ytterst marginell aspekt av konflikten som bara riskerar att ge ytterligare bränsle till den redan eldfängda situationen. Det här är som sagt väldigt, väldigt känsliga ämnen. Vi kanske kan prata om något annat istället? Och om judarna också vänligen kunde ta några steg tillbaka, för att dämpa spänningarna…

Paul Widen

Jerusalem