Unilaterala steg mot en tvåstatslösning

Den Palestinska myndigheten fortsätter sina ansträngningar att säkra röster i det internationella samfundet till stöd för ett unilateralt utropande av en självständig palestinsk stat. Knappt fem månader kvarstår innan FN:s Generalförsamling öppnar i september och resolutionen tas upp för prövning. Det palestinska ledarskapet på Västbanken väntas utan svårigheter få minst två tredjedelar av rösterna. Ett antal sydamerikanska länder har redan erkänt “Palestina” som stat, och flera europeiska länder uppvaktas nu intensivt för att även de ska falla i led.

En veritabel djungel av “om” och “men” omger dock frågan om palestinsk självständighet. Exempelvis utropade Yassir Arafat “Palestina” som självständig stat redan 1988. Över hundra länder erkände självständighetsförklaringen, utan att det ledde till någon form av faktiskt självstyre. Vidare styr idag terroristorganisationen Hamas över Gazas 1.5 miljoner palestinier, något som en eventuell resolution inte på något sätt kommer att ändra på. Dessutom bor det nästan en halv miljon israeler på Västbanken, inklusive de delar av Jerusalem som ligger bortom 1949 års stilleståndslinje. Deras framtid kommer inte heller att omfattas av resolutionen i september.

På samma sätt som självständighetsförklaringen 1988 inte fick några praktiska konsekvenser kommer en resolution i FN:s Generalförsamling till stöd för palestinsk självständighet inte heller per automatik att leda till faktisk självständighet. Generalförsamlingens resolutioner är inte bindande och i Säkerhetsrådet väntas USA lägga in sitt veto om palestinierna försöker driva igenom resolutionen där. Bland Israels politiska ledarskap finns det därför många som menar att Israel på sin höjd kommer att åka på en PR-smäll i september, men inte mycket mer än så.

Israels strategi för att bemöta palestiniernas utmaning har varit att upprepa sin villighet att återuppta fredssamtalen. Man påpekar att unilaterala steg mot självständighet går stick i stäv mot Osloavtalet 1993 och skulle därför innebära dödsstöten mot denna centrala överenskommelse mellan Israel och palestinierna. Klockan skulle vridas tillbaka 18 år och Israel skulle se sig som entledigad från sina förpliktelser under avtalet.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har om och om igen upprepat punkterna i denna linje, men förväntas lansera en ny strategi i slutet av maj, när det är tänkt att han ska hålla ett tal inför den amerikanska kongressens båda kammare. Röster har nu börjat höjas från högerflanken i Netanyahus regering att de centrala punkterna i talet ska offentliggöras i det israeliska parlamentet när det öppnar för sin sommarsession den 16 maj. Många fruktar att talet kommer att inleda en fundamental kursändring i israelisk politik. Än så länge har dock Netanyahu valt att lägga locket på alla spekulationer och det är ännu osäkert om någon del av talet kommer att offentliggöras innan han reser till Washington.

Det israeliska ledarskapets lakoniska reaktioner på det palestinska ledarskapets allt djärvare anspråk är svårt att förstå. Man får lätt intrycket att beslutsfattarna har fastnat i ett kortsiktigt skadebegränsningstänkande, att de stammar fram juridiskt och historiskt korrekta invändningar som ingen längre lyssnar på. Vem bryr sig att det palestinska ledarskapet nu tar steg som går i strid mot Osloavtalet? De europeiska politiker som framför denna invändning kan vara säkra på att förlora sina väljares uppmärksamhet (och stöd) innan de hunnit förklara alla invecklade juridiska implikationer som ett stöd för palestinierna skulle innebära.

Rick Richman i Commentary Magazine sammanfattade nyligen sina reservationer mot palestinsk självständighet i en ledarkommentar med rubriken Allt klart för att bli en sönderfallande stat: “Om ni inte kan färdigställa er konstitution; om er ‘president’ är inne på det sjunde året av en fyraårig mandatperiod; om ni inte har en fungerande lagstiftande församling och inte kan hålla parlamentsval; om hälften av er förmodade stat är ockuperad av terrorister; om ert utbildningsväsende är en antisemitisk avloppsbrunn; om ni insisterar att namnge offentliga torg efter människor som massakrerat civila; om ert styrande parti är sönderfrätt av korruption; om ni inte har pressfrihet eller ett oberoende rättsväsende… tja, då är ni kanske inte mogna för en stat.”

Paul Widen, Jerusalem

 


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 154Det här inlägget:
  • 961607Läsningar totalt:
  • 143Läsningar idag:
  • 786007Besökare totalt:
  • 135Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen