När Sadiq Khan nyligen vann borgmästarvalet i London var det många sekulära västerlänningar som uttryckte sig optimistisiskt. ”En muslim som borgmästare i London är ett steg i rätt riktning, men så är Khan inte bra jurist utan också till 100 procent sekulär”, skrev exempelvis den pensionerade svenske juristen Krister Thelin på Twitter. Min omedelbara reaktion på detta var att påpeka att en person som är 100% sekulär rimligtvis inte längre bör betraktas som en muslim. Detta triggade i sin tur en kort Twittertråd med den outtröttligt eminenta Malin Lundgren (@konsensuseliten), som invände att, ”Hmm, ser mig som kristen trots att jag är 100% icke troende. Har judiska vänner som känner likadant”. Då mina invändningar på detta resonemang inte riktigt kunde sammanfattas i 140 tecken ulovade jag en utveckling av mina egna argument i ett annat forum. Här följer alltså resultatet av mina funderingar.
Denna text är skriven med all tillbörlig respekt, även om jag inser att mitt resonemang ifrågasätter och kritiserar andra människors uppfattningar om sin egen identitet, vilket naturligtvis är känsligt. Personer som blir harmsna av detta resonemang bör dock inse att jag och många, många, många med mig blir minst lika harmsna när dessa personer approprierar begrepp utan hänsyn till vad dessa begrepp de facto betyder. Och inte går vi omkring och är surar för det: när någon har fel på internet släpper vi det helt enkelt och går och lägger oss. Nåja, inte alltid, men oftast.
Kristendom och islam är trosuppfattningar. Att kalla någon för ”sekulär kristen” eller ”sekulär muslim” är således en direkt självmotsägelse. Om man inte tror på och efterlever dessa religioners respektive trossatser upphör det att vara meningsfullt att identifiera sig med dem. Ändå finns med bevisligen en massa människor som kallar sig för sekulära kristna eller sekulära muslimer. Hur bör man förstå detta? Enkelt: personliga trosuppfattningar är i praktiken helt irrelevanta i västvärlden idag. Vi gör oss löjliga över att studenter på Södertörns högskola inte kan svara på om de egentligen är katter, men faktum är att detta bara är den yttersta och mest absurda konsekvensen av man idag kan kalla sig för vad man vill. Hur en människa identifierar sig själv medför inga som helst praktiska konsekvenser.
Detta upphör i samma ögonblick som de självmotsägande identitetskonstruktionerna konfronteras med verkligheten och därmed tvingas omsättas i någonting konkret. Om man idag exempelvis skulle transportera en ”sekulär kristen” till de delar av Syrien och Irak som kontrolleras av IS skulle personen i fråga med största sannolikhet inte gå i döden för att försvara sin ”sekulära kristna” identitet: han/hon [sic] skulle istället antingen söka sig tillbaka till kristendomen och försvara den, eller konvertera till islam. Eller som C.S. Lewis skulle ha sagt: ”Om kristendomen inte är sann är den helt irrelevat. Om den är sann är den oändligt relevant. Det enda den inte är är måttligt relevant”.
En muslimsk teolog skulle kunna säga exakt samma sak om islam som C.S. Lewis sa om kristendomen, då båda dessa religioner gör absoluta sanningsanspråk. I den mån det finns ett mittemellan beror det på att den historiska utvecklingen har tillåtit framväxten av ett postreligiöst samhälle i Västvärlden där oxymoroner som ”sekulär kristen” och ”sekulär muslim” kan existera, religioner utan trosuppfattningar i ett samhälle utan tro. Det man egentligen menar med dessa nonsensbegrepp är alltså ”postreligiös person uppvuxen i en familj som var kristen/muslimsk eller kallade sig kristen/muslimsk av nostalgiska eller traditionella skäl, men som idag saknar starka religiösa övertygelser”. Och eftersom människor i allmänhet följer det minsta motståndets lag bryr de sig oftast inte om att aktivt ta avstånd från den religion de mer eller mindre väl känner från sin uppväxt.
(En kort avstickare om sekulära judar: eftersom judendomen är en stamreligion definieras inte judar av sin tro, utan av sin nationstillhörighet, Am Israel, Israels folk. Grisätande judar är således fortfarande 100% judar, så även sabbatsbrytande judar och judar som flyttar till Tibet och blir buddhistmunkar.)
Att kalla sig för sekulär kristen höjer inte längre några ögonbryn. Däremot blir det stora rubriker när ”sekulära muslimer” kommer på tal. När exempelvis malmöbon Siavosh Derakhti 2010 grundade organisationen Unga muslimer mot antisemitism fick han nästan omedelbart internationell uppmärksamhet. Folk var eld och lågor: ”En muslim som inte hatar judar! Wow! Sekulär är han också. Mer sånt!” Han fick till och med träffa USA:s president Barack Obama. Bilderna på Derakhti visar en tatuerad kille med hål i örat. Eftersom både tatueringar och manlig piercing strider mot islam vore det dock mer korrekt att kalla Derakhti för en sekulär västerlänning. Det var inte Derakhtis muslimska bakgrund som gjorde att han började engagera sig i kampen mot antisemitism, utan det faktum att hans föräldrar är sekulära akademiker som från tidig ålder inskärpte liberala värderingar hos honom. Derakhtis organisation heter för övrigt numera kort och gott Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet: tydligen var för få muslimer i Malmö intresserade att gå med i en organisation mot antisemitism för att det skulle vara meningsfullt för organisationen att existstera. Namnbytet liksom bekräftar problemet som organisationen bekämpar. Håhå jaja.
Den västerländska fascinationen för personer som Sadiq Khan och Siavosh Derakhti grundar sig i en desperat förhoppning att de miljontals muslimer som flytt eller migrerat till Europa de senaste åren på något magiskt sätt ska förvandlas till ”sekulära muslimer”, dvs. postreligiösa västerlänningar. Man hoppas alltså att muslimer i allt väsentligt ska upphöra att vara muslimer (vilket för övrigt både Khan och Derakhti har anklagats, och dödshotats, för). Krister Thelin är inte ensam om att uppfatta detta som ”ett steg i rätt riktning”, men frågan är kanske om detta verkligen är en realistisk förhoppning.
Paul Widen
Jerusalem