Dagens Nyheters rapportering från Gaza nådde den gångna helgen en ny bottennotering i partiskhet när tidningens utrikeskommentator Michael Winiarski skulle ge sin syn på de våldsamma palestinska massprotesterna som inleddes den 30 mars. Enligt det palestinska hälsoministeriet, som i Gaza kontrolleras av terroristorganisationen Hamas, har minst 39 palestinier dödats och uppemot 1700 skadats under sammandrabbningarna vid gränsstaketet. Uppgifterna har inte kunnat bekräftas av oberoende källor, men säkert är att tiotals palestinier har dödats och hundratals har skadats.

Redan i ingressen till Winiarskis reportage serveras den första svepande osanningen med ordvalet ”den israeliska arméns dödliga våld mot obeväpnade demonstranter”. Han bryr sig inte ens om att notera att Israel har en helt annan syn på saken, nämligen att de israeliska soldaterna bara är auktoriserade att skjuta mot våldsverkare, dvs. personer som är beväpnade, personer som kastar eller slungar sten, personer som kastar brandbomber, eller personer som försöker förstöra eller forcera gränsstaketet. Även om man skulle anse att Israels våldstillämpning ibland är obefogad och överdriven krävs det en unik journalistisk förljugenhet för att kunna påstå att samtliga 39 palestinska dödsoffer var obeväpnade. Citatet överträffar till och med Hamas egen propaganda, i vilken man inte har knusslat med bilder på våldsamma demonstranter med allsköns tillhyggen, och i vilken man även skrutit med att flera av dödsoffren var medlemmar i organisationen, vars uttalade mål är förintandet av staten Israel.

Faktum är att Michael Winiarski, i likhet med nästan alla svenska journalister, väljer att kalla Hamas för en ”fraktion” eller en ”islamiströrelse”, istället för vad den faktiskt är: en organisation som är terroriststämplad av inte bara Israel och USA, utan även av EU, och därmed i förlängningen även av Sverige – eftersom dess uttalade syfte är att förinta staten Israel med våld. Han bryr sig inte heller om att tydligt förklara att syftet med de palestinska massprotesterna är att bryta sig igenom gränsstaketet och förinta staten Israel genom att helt enkelt ta landet i besittning, och att protesterna därför till sitt väsen är våldsamma. Om han förklarade detta skulle de israeliska försvarsåtgärderna naturligtvis te sig ganska rimliga, men eftersom han inte gör det får DN:s läsare uppfattningen att israeliska ”prickskyttar” helt utan orsak har skjutit ihjäl helt ofarliga och fredliga demonstranter nästan dagligen i snart en månad.

Också när Winiarski beskriver begravningen av ett av massprotesternas dödsoffer försöker han bortförklara förekomsten av Hamas-flaggor och automatvapen under minnesceremonin. Dödsoffret, 28-årige Said Abu Taha, ska enligt sin far ha träffats av en kula i halsen när han ”deltog i fredags i en demonstration”. Det är en ren slump att just Hamas har valt att sponsra denna begravning, förklarar Winiarski, så att DN:s läsare inte skulle få för sig att Said Abu Taha kanske var medlem i terroristorganisationen (och att ”deltog i en demonstration” kanske är en… eh… eufemism). Här behöver vi inte nödvändigtvis dra slutsatsen att Winiarski medvetet ljuger: det är fullt möjligt att han har övertygats av sin egen infantila naivitet. Denna misstanke stärks av att han sedan väljer att avsluta sitt reportage med ett direkt citat från en Hamas-företrädare som har kommit för att hålla begravningstalet:

”Said Abu Tahas sätt att dö var värdigt och stolt. Betrakta inte honom och andra martyrer som vågar utmana fienden med sina bara händer som döda, de fortlever vid Guds sida”.

Man måste ändå tillstå att det är oerhört passande att Michael Winiarski ger Hamas det sista ordet i sin artikel. Hamas perspektiv är ju trots allt nästan det enda perspektivet som genomsyrar hela hans reportage.

Paul Widen

Jerusalem