Klockan 17:00 igår eftermiddag utfärdade en talesperson för premiärminister Binyamin Netanyahu ett kort och ödesmättat pressmeddelande: klockan 20:00 ämnade Netanyahu framföra ett ”dramatiskt” budskap till nationen från sitt residens i Jerusalem. Intensiv spekulation utbröt genast kring vad detta dramatiska budskap skulle komma att handla om. Hela landet satt som på nålar i tre timmar medan spekulationerna helt övertog nyhetscykeln och det nationella samtalet. Många politiska bedömare gissade att budskapet på ett eller annat sätt skulle vara relaterat till de tre undersökningar rörande mutbrott som Netanyahu är föremål för och i vilka Israels justitiekansler väntas ta beslut om åtal under kommande månader. Skulle Netanyahu rentav avgå?

Ett par minuter efter utsatt tid (han kommer nästan alltid för sent till allt) ställde sig Netanyahu framför TV-kameran som direktsände budskapet i alla israeliska nyhetskanaler (rummet var i övrigt tomt: inga journalister eller pressfotografer var närvarande) och ägnade sedan sju minuter åt att bedyra sin oskuld och anklaga ”vänstern” för att konspirera mot honom. Han sa uttryckligen att brottsundersökningarna mot honom och hans familj (Sara, hans fru, och Yair, en av hans tre söner, är också misstänkta för inblandning i ett av fallen) hade avbrutits om Netanyahu ”bara hade beordrat reträtt till 1967 års gränser, delat Jerusalem och övergett Israels säkerhet.  Men jag tänker aldrig göra detta”. Han begärde vidare att få konfrontera åklagarsidans vittnen i direktsänd TV ”så att allmänheten kan se allt, höra allt, och förstå hela sanningen”, ett förfarande som ingen brottsmisstänkt israelisk medborgare tidigare har förunnats.

Netanyahus budskap förtjänar en mängd adjektiv, men ”dramatiskt” är inte ett av dem. Israeliska kanal 10 avbröt sändningen efter lite mer än fyra minuter när de insåg att premiärministern hade lurat dem för att oemotsagd få kabla ut sin version av sanningen till den israeliska allmänheten på bästa sändningstid. Han utnyttjade den TV-länk som ger premiärministern möjlighet att förmedla livsviktig och högrelevant information direkt till den israeliska befolkningen för att positionera sig bättre inför justitiekanslerns stundande åtalsbeslut och nyvalet den 9 april. Kritiken mot Netanyahu har därför varit mycket hård och hans utspel avfärdades omedelbart som desperat, hysteriskt och patetiskt, samtidigt som många politiska bedömare har påpekat allvaret i att han så skamlöst utnyttjar sitt inflytande för att försöka påverka landets rättsordning.

Israelisk inrikespolitik har varit stormigare än vanligt sedan den 24 december när det stod klart att landet går mot nyval. Gårdagens odramatiska men samtidigt oroväckande utspel av Binyamin Netanyahu lär inte bli det sista av sitt slag, och ytterligare utspel och överraskningar från samtliga politiska läger är med stor sannolikhet att förvänta.

Paul Widen

Jerusalem