Diplomatiskt töväder?

Omans utrikesminister Yusuf bin Alawi bin Abdullah och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu under konferensen i Warszawa, Polen, den 13 februari (foto: GPO)

I flera år har Israels premiärminister Binyamin Netanyahu hävdat att Israel i hemlighet samarbetar med flera arabländer för att motverka Irans inflytande i Mellanöstern. Exakt vilka länder det skulle röra sig om har varit en hemlighet, eftersom dessa länder officiellt har motsatt sig Israels själva existens sedan 1948 och kontakter med den judiska staten därför innebär ett opinionsmässigt risktagande för de styrande. I takt med att Irans inflytande i regionen har ökat, med massivt militärt bistånd till terroristorganisationer i Gaza, Libanon, Syrien, Irak och Jemen, har det dock skett en försiktig attitydförändring gentemot Israel i den arabiska folkopinionen. Palestiniernas öde, som tidigare var högsta prioritet, har i praktiken flyttats ner på dagordningen. Istället har man betonat behovet av att bekämpa Irans aggressiva expansionspolitik, samt att göra allt för att förhindra att regimen i Teheran utvecklar kärnvapen. Att samtala – eller rentav att samarbeta – med Israel, vilket var helt otänkbart för bara 15 år sedan, har därför blivit med och mer rumsrent i arabvärlden.

De senaste månaderna har flera av dessa tidigare hemliga kontakter blivit offentliga. I slutet av oktober välkomnades Netanyahu i Oman, en resa som dessutom gjordes genom saudiarabiskt luftrum. Några dagar senare gjorde Israels kultur- och sportminister Miri Regev ett offentligt besök i Abu Dhabi i Förenade arabemiraten, där hon närvarade vid en judoturnering i vilken den israeliske judokan Sagi Muki vann guld i 81-kilosklassen. Under prisutdelningen spelades Israels nationalsång, ett minst lika starkt tecken på normaliseringen mellan länderna som ett officiellt ministerbesök. Detta följdes en kort tid därefter av att Israels kommunikationsminister Ayoub Kara deltog i en konferens i Dubai i Förenade arabemiraten.

Netanyahu har betonat att alla dessa diplomatiska framsteg är resultatet av flera års ansträngningar och hemliga förhandlingar. Det hittills största genombrottet skedde i mitten av förra veckan när Israel deltog i en konferens i Warszawa, Polen, om säkerhetsläget i Mellanöstern. Representanter från 60 länder deltog i konferensen, varav flera från arabländer som inte har några officiella diplomatiska kontakter med Israel. Trots detta uppstod det inga problem när Netanyahu satte sig bredvid Jemens utrikesminister Khaled Alyemany under deltagarnas inledningsanföranden. När Netanyahus mikrofon inte fungerade var Alyemany till och med vänlig nog att ge honom sin.

Å ena sidan innebar konferensen en mycket präktig fjäder i Netanyahus hatt, då den tydigt bekräftade det han har sagt i flera år om de allt varmare relationerna mellan Israel och arabvärlden. Å andra sidan svävade konferensen på målet – vad som egentligen stod på agendan berodde lite på vem man frågade – och resulterade i ett antal missförstånd och diplomatiska fadäser, flera pga Netanyahus agerande. Mycket tyder exempelvis på att det var hans medarbetare som läckte en video från slutna förhandlingar i vilken arabiska diplomater uttryckte sig mycket odiplomatiskt om Iran. Även om filmklippet bekräftade det Netanyahu har sagt i flera år – att hotet från Iran har en högre prioritet i arabvärlden än konflikten mellan Israel och palestinierna – är det uppenbart att Mellanösterns övriga beslutsfattare inte alls delar hans iver att säga detta offentligt. Netanyahus omsorgsfulla och långsiktiga ansträngningar att lägga grunden för ett samarbete med arabländerna för att gemensamt bekämpa Irans expansion tycktes plötsligt ha ersatts av en vårdslös och kortsiktig sensationalism.

Bakgrunden till detta är att det pågår en febril valrörelse i Israel, vilket gör att Netanyahu gärna vill framhäva de ekonomiska, diplomatiska och militära framsteg som Israel har gjort under hans tid vid makten. Problemet för premiärministern är att en del av dessa framsteg är beroende av ett visst mått av sekretess. Exakt var gränsen går är inte alltid tydligt, vilket gör det möjligt för honom att ta sig vissa friheter. Konferensen i Warszawa visade emellertid att det som gynnar Netanyahu inte nödvändigtvis gynnar Israel, och vice versa.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 196Det här inlägget:
  • 918596Läsningar totalt:
  • 298Läsningar idag:
  • 747801Besökare totalt:
  • 270Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen