Esters bok, som läses idag på Purim i synagogor över hela världen och i Jerusalem imorgon på Shushan Purim, är som bekant en av de två bibelböcker i vilka Gud inte nämns en enda gång. Den andra boken, Höga visan, innehåller visserligen flera ord som anses alludera till Gud, men i Esters bok är han helt frånvarande. Den judiska traditionen har hanterat detta märkliga faktum genom att föreslå att ordet hamelekh (hebreiska: ”konungen”), när det inte uttryckligen syftar på Ahasveros, istället syftar på Gud.

Saken blir förstås inte bättre av detta, vilket framkommer när man når den nionde versen i det tredje kapitlet. ”’Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas, att man skall förgöra dem. Tio tusen talenter silver skall jag då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i konungens skattkamrar.’ Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman, Hammedatas son, judarnas ovän. Därefter sade konungen till Haman: ’Silvret vare dig skänkt, och med folket må du göra såsom du finner för gott’.” Gud själv tycks alltså ge sin tillåtelse till den onde Haman att utrota det judiska folket.

Rebben från Klausenburg (Rabbi Yekusiel Yehudah Halberstam, grundaren av den chassidiska dynastin Sanz-Klausenburg) förlorade sin fru och tio av sina barn i Förintelsen. Hans äldste son överlevde, men dog strax efter kriget i ett uppsamlingsläger för flyktingar. Det finns många berättelser om hur rebben brottades med detta resten av sitt liv. Det kanske mest hjärtskärande exemplet var när han läste Esters bok på Purim, denna märkliga judiska högtid som annars ofta förknippas med maskerader och fylleslag. När han kom till den nionde versen i det tredje kapitlet började han dra ut på orden och läsa samma vers igen, som om han inte kunde eller ville fortsätta.

Heilige tate, tate zise, tate zise (jiddisch: ”helige Fader, älskade Fader, älskade Fader”) upprepade han sedan om och om igen, innan han till slut förmådde sig själv att fortsätta: ”Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten Haman…”

—

Paul Widen

Jerusalem