Försoningsdagen

Ikväll inleds Yom Kippur, försoningsdagen, den heligaste dagen i den judiska kalendern. Redan nu på förmiddagen började det israeliska samhället varva ner och vid lunchtid stängde resturanger och butiker sina verksamheter. Strax innan solnedgången kommer det sedan att infinna sig ett overkligt lugn i snart sagt hela landet. Endast ett och annat utryckningsfordon kommer att kunna ses på gatorna. Till och med flygplatserna, och därmed hela landets luftrum, kommer att stängas.

När det börjar skymma kommer sedan de biltomma gatorna att fyllas av finklädda människor i alla åldrar som går till synagogan. Kvällsbönen på Yom Kippur, som inleds med sången Kol Nidre, är inom judendomen den mest välbesökta gudstjänsten på året. Därefter strömmar människorna ut på gatorna för att promenera eller cykla, eller bara sitta och njuta av den frid som är unik för denna “sabbaternas sabbat”, som dagen kallas i 3 Mosebok 16:31. Även om dagen är en fastedag är stämningen glad och upprymd.

Yom Kippur föregås av Rosh Hashana, det judiska nyåret, som i år inföll under månadsskiftet september-oktober, och följs av Sukkot, lövhyddohögtiden, som inleds på söndag kväll och pågår i en vecka. Hela landet går därför på halvfart i lite mer än tre veckor. Även om bara en minoritet av Israels befolkning är strängt religiös, firar en majoritet av befolkningen dessa högtider i åtminstone någon bemärkelse. I år inför höstens högtider blev jag extra medveten om detta, då jag kom på mig själv att ha flera samtal med till synes helt sekulära människor och en vanlig och helt naturlig fråga var, “Var brukar du be?” Lördagen som gick påmindes jag sedan än en gång om detta när jag själv gick till synagogan på morgonen med mina två söner och vi råkade träffa Israels president Reuven Rivlin på vägen. Han hade en kippa på huvudet, vilket han inte brukar ha till vardags, och höll sin ihopvikta tallit (bönesjal) under armen: han skulle gå och be. Givetvis var han omgiven av sina livvakter, men eftersom de var på väg till synagogan och det var sabbat hade de valt att gå istället för att åka bil. “Shabbat shalom”, tillönskade jag honom och hans livvakter när vi möttes på trottoaren. “Shabbat shalom umevorach”, svarare presidenten lite förläget, ödmjuk som han är, medan mina pojkar susade förbi oss på sina sparkcyklar.

Lika odramatiskt som mitt möte med Israels statschef var, lika odramatisk är ämnet “bön” för judar. Inte för att det är enkelt: liturgin på Yom Kippur är så omfattande att den kräver en helt egen bönebok bestående av hundratals sidor med ibland flertusenåriga böner som kan vara oerhört svåra att relatera till. Men när bönen är en kollektiv ansträngning lär man sig så småningom att ta fasta på de stycken som man själv faktiskt kan relatera till, formuleringarna som tränger igenom törst och hunger och utmattning, ord som någon skrev för evigheter sedan men som ändå tränger rätt in i hjärtat. Och då ber man.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 392Det här inlägget:
  • 1002445Läsningar totalt:
  • 104Läsningar idag:
  • 820729Besökare totalt:
  • 103Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen