Yitzhak Rabin i repris

Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under presentationen av USA:s fredsplan (foto: Vita huset)

Som väntat gick merparten av världens självutnämnda mellanösternexperter i taket när USA:s president Donald Trump presenterade sin fredsvision i Vita huset igår. Man kan utan större svårighet föreställa sig hur paniken växte när de hörde att planen är ”fundamentalt olik tidigare fredsförslag” och hur deras fasa sedan bara växte och växte i takt med att Trump sammanfattade konturerna av det han kallade ”en realistisk tvåstatslösning”, med Israels tillförordnade premiärminister Binyamin Netanyahu – glad som en lärka trots att han bara ett par timmar tidigare formellt åtalades för förskingring, trolöshet mot huvudman och mutbrott – vid sin sida:

– ett sammanhängande territorium för en framtida palestinsk stat ”när villkoren för uppförandet av en stat är uppfyllda, inklusive ett bestämt fördömande av terrorism”

– Ett odelat Jerusalem som Israels huvudstad

– Amerikanskt erkännande av israelisk suveränitet över de områden av Västbanken som enligt fredsplanen ska tillfalla Israel

– En palestinsk huvudstad i de delar av östra Jerusalem som för närvarande ligger utanför Israels säkerhetsbarriär

– Fortsatt jordansk administration av Tempelberget och ett bevarande av rådande status quo där

– En injektion av 50 miljarder dollar (mer än 480 miljarder svenska kronor) under en 10-årsperiod för att bygga upp det palestinska samhället

– En frysning av all israelisk byggnation i de områden av Västbanken som enligt fredsplanen ska tillfalla den palestinska staten

– Inga israeler eller palestinier kommer att tvingas lämna sina hem inom ramen för fredsplanen

”Det är dags för den muslimska världen att fixa det misstag som den gjorde 1948 när den valde att attackera, istället för att erkänna, den nya staten Israel”, sa president Trump avslutningsvis. ”Det är dags”.

Ett detaljerat 181-sidigt dokument med rubriken Fred till välstånd beskriver planens övriga delar och offentliggjordes samtidigt som Trump inledde sitt tal. Tre viktiga aspekter som presidenten inte specifikt nämnde i talet var att hela jordandalen kommer att tillfalla Israel, att en framtida palestinsk stat måste vara demilitariserad, samt att inga palestinska flyktingar kommer att få återvända till staten Israel.

När Trump hade avslutat sitt tal gick ordet till en helt överväldigad Binyamin Netanyahu, som tackade presidenten och många av de närvarande vid namn och som jämförde stundens historiska vikt med USA:s erkännande av staten Israel den 14 maj 1948. Utan några som helst invändningar lovade Netanyahu att förhandla med palestinierna med Trumps fredsplan som utgångspunkt, som han beskrev som ”en fantastisk plan för Israel och en fantastisk plan för fred”.

Vid det här laget låg nog mången mellanösternexpert på golvet i svåra konvulsioner och kippade efter andan. Ytterst få noterade stundens bittra ironi, nämligen att Trumps fredsvision med ytterst få undantag är identisk med den vision som Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin presenterade i sitt sista tal i Knesset (Israels parlament) den 5 oktober 1995 inför ratificeringen av del andra delen av Oslo-avtalet. Rabin förespråkade ett odelat Jerusalem som Israels huvudstad, bevarandet av status quo på de heliga platserna, samt israelisk annektering av jordandalen och bosättningsblocken på Västbanken. Faktum är att Trumps fredsplan är mer generös än den Rabin förespråkade, eftersom Rabin uttryckligen motsatte sig upprättandet av en palestinsk stat, medan Trump uttryckligen (om än villkorligt) stöder bildandet av en palestinsk stat. Efter Rabins tal röstade Knesset med minsta möjliga majoritet, 61-59, igenom Oslo-avtalet. En av dem som röstade emot avtalet var den dåvarande oppositionsledaren Binyamin Netanyahu, som följande månad deltog i massdemonstationer mot Oslo-avtalet under vilka Rabin utmålades som en landsförrädare. Netanyahu uttryckte sig försiktigare, men han hörde ropen utan att motsätta sig dem. Den 4 november 1994, bara en månad efter sitt sista tal i Knesset, mördades Yitzhak Rabin av en israelisk extremist som såg det som sin plikt att eliminera denne påstådde landsförrädare.

Det har gått mindre än 25 år sedan dess, men otroligt mycket har alltså hänt, eftersom det som Netanyahu å det mest bestämdaste motsatte sig 1995 och då beskrev som ett existentiellt hot mot staten Israel idag plötsligt är ”en fantastisk plan för Israel och en fantastisk plan för fred”. Det är samtidigt fascinerande att se att många av dem som regelmässigt hänvisar till Yitzhak Rabin som en fredskämpe och en visionär uppenbarligen inte har en aning om vad han faktiskt förespråkade. Om Rabins fredssträvan förtjänade Nobels fredspris, varför beskriver nu många så kallade mellanösternexperter Trumps i princip identiska fredsvision som ett hån mot det palestinska folket, ett hot mot världsfreden och diverse andra hysteriska tillmälen och invektiv? Det är nästan att man börjar misstänka att de faktiskt inte alls är experter på Mellanöstern.

Paul Widen

Jerusalem