Idag går Israel till val igen, för fjärde gången på bara två år. Väljarkåren, som omfattar omkring 6.5 miljoner medborgare, är djupt splittrad i det som allmänt betraktas som valets viktigaste fråga: Binyamin Netanyahs politiska framtid. Flera opinionundersökningar har visat att strax över hälften av väljarna inte vill att han ska fortsätta som premiärminister, men oppositionen är utspridd över hela det politiska spektrat, från kommunister och antisionister på vänsterkanten, till delar av den nationalreligiösa högern, samt allt däremellan.
De populära men ytterst osäkra opinionsundersökningarna bör dock tas med en extra nypa salt denna valomgång, då inte mindre än fyra partier svävar precis över valspärren på 3.25%. Mandatfördelningen har därför goda förutsättningar att ändras på ett mycket svårberäkneligt sätt. Extra säkerhetsföreskrifter pga coronapandemin innebär dessutom att mer än 10% av rösterna denna gång kan komma att utgöras av så kallade ”dubbla kuvert”, vilket innebär att de inte läggs i ordinarie vallokaler. Dessa röster kommer att räknas sist och innebär att även vallokalsundersökningarna kan komma att bli djupt missvisande. Det slutgiltiga valresultatet förväntas bli känt först om två veckor. Många politiska bedömare tror att det politiska dödläget kommer att fortsätta och att det därför kan bli aktuellt med en femte valomgång.
Netanyahus Likud-parti leder alla opinionsundersökningar med mycket god marginal och kommer utan tvekan att bli största parti med omkring 30 mandat. För att säkra minsta möjliga majoritet i Knesset behöver han dock ytterligare 31 mandat. De två ultraortodoxa partierna Shas och Yahadut Hatorah, hans mest trogna politiska bundsförvanter, förväntas få sammanlagt omkring 15 mandat. Det nationalreligiösa samlingspartiet Hatzionut Hadatit, som också har lierat sig med Netanyahu, förväntas tillföra ytterligare fyra eller fem mandat – om det lyckas ta sig över valspärren. I bästa fall har alltså Netanyahu omkring 50 säkra mandat och behöver därför ytterligare 11 mandat för att kunna forma en majoritetsregering. Ytterligare ett nationalreligiöst parti, Yamina, som leds av Naftali Bennett (en av Netanyahus många bittra rivaler) skulle teoretiskt sett kunna tillföra ytterligare omkring 10 mandat. Dessa fem partier utgör Netanyahus säkraste (och enda?) chans att bilda en ny regering, och då troligtvis med bara minsta möjliga marginal, 61 av Knessets 120 mandat.
Ett mycket intressant parti att hålla ögonen på i denna valomgång är det islamistiska partiet Ra’am, som nyligen bröt sig ur det arabiska samlingspartiet. Uppbrottet skedde efter att partiledaren Mansour Abbas under hösten uppvaktades av ingen mindre än Binyamin Netanyahu själv och sedan plötsligt började uttrycka en öppenhet för pragmatiska politiska överenskommelser med honom, eller vem som helst som råkar sitta vid makten i Israel. Bland stora delar av Israels arabiska befolkning betraktades detta som helgerån (vilket är en stor del av förklaringen till att denna del av befolkningen är kraftigt underrepresenterad i både politik och näringsliv i Israel), men Abbas försvarade sig med att hans främsta prioritet är hans väljares konkreta behov, inte ideologiska principer. Om Netanyahu eller någon annan erbjuder sig att möta dessa konkreta behov vore det ansvarslöst att avfärda det av principiella orsaker. Islamistpartiet Ra’am kan därför, hur osannolikt det än må låta, bli valets vågmästare – om det klarar sig över valspärren – och eventuellt tillföra de extra mandat som Netanyahu behöver för att bilda en regering. Ingen förväntar sig dock att Mansour Abbas skulle föräras en ministerpost i en sådan regering: istället skulle han ge regeringen passivt stöd utifrån genom att inte rösta emot den.
Netanyahu främsta motiv bakom uppvaktningen av Abbas var dock inte, som flera politiska bedömare snabbt påpekade, att säkra hans politiska stöd, utan att splittra och försvaga det arabiska samlingspartiet, som fick hela 15 mandat i valet i mars förra året. I bästa fall – om Ra’am tar sig över valspärren – väntas de fyra partierna tillsammans få högst 12 mandat, varav åtta till samlingspartiet och fyra till Ra’am. Om Ra’am hamnar under valspärren kan denna siffra komma att sjunka till bara sju, dvs mindre än hälften av det partierna tillsammans fick för bara ett år sedan. Och eftersom det arabiska samlingspartiet fundamentalt motsätter sig Netanyahu vore det naturligtvis mycket gynnsamt för honom om partiet förlorade hälften av sina mandat.
De närmaste dagarna och veckorna väntas bli mycket spända i Israel. De politiska rivaliteterna har legat nära kokpunkten i flera månader och det hör tyvärr inte till ovanligheterna att folk skriker okvädningsord till personer som de uppfattar som sina politiska motståndare. Flera gånger har de arga orden även följts av våld: slag, sparkar, spottloskor och pepparspray är bara några exempel. Flera politiker har vädjat till besinning och en drastisk nedtoning av retoriken och varnat att situationen annars riskerar att sluta med dödsoffer.
Paul Widen
Jerusalem