Tidigt på onsdagsmorgonen avfyrade palestinska terrorister i Gaza katyusharaketer mot städer i södra Israel. En raket slog ner söder om Ashkelon och orsakade inga skador. Ytterligare en raket slog ner i centrala Be’er Sheva och skadade en 56-årig man.

De katyusharaketer som används av palestinska terrorister är industritillverkade i Syrien eller Iran och smugglas in i Gaza genom de tunnlar som grävts under gränsen till Egypten. Till skillnad från de hemmagjorda kassamraketerna har de en god precisionsförmåga, samt en stridsspets med betydligt större sprängladdning. Raketregnet över södra Israel har gått i vågor sedan 2002 och har främst bestått av granater (1 km räckvidd, 1 kg stridsspets) och kassamraketer (5 km räckvidd, 5 kg stridsspets). Att palestinska terrorister nu för andra gången på två veckor har avfyrat katyusharaketer, med en räckvidd på 40 km och med stridsspetsar på minst 20 kg, innebär en dramatisk upptrappning av konflikten.

Natten till onsdagen öppnade det israeliska flygvapnet eld mot en palestinsk terrorist som stod i begrepp att avfyra ytterligare en katyusharaket mot Ashkelon. Terroristen blev det tionde dödsoffret i Gaza under en 24-timmarsperiod: Under tisdagen dödades ytterligare fem terrorister och fyra civila palestinier i separata israeliska attacker mot terroristmål i Gaza. De fyra civilpersonerna dödades när israeliska stridsvagnar öppnade eld mot ett område som hade använts för att avfyra granater mot israeliska gränssamhällen. Israel beklagade de civila förlusterna, men lade skulden på terroristorganisationen Hamas, som tidigare hade tagit på sig ansvar för granatelden och som medvetet avfyrade granaterna i skydd av Gazas civilbefolkning.

Även granatelden trappades upp under helgen, då över 50 granater i kort följd avfyrades mot israeliska gränssamhällen under lördagsmorgonen. Två israeler skadades lindrigt i attackerna. Hamas tog delvis på sig ansvaret för attackerna, som utfördes tillsammans med andra terroristorganisationer i Gaza. Det var första gången på över två år som Hamas officiellt bröt den inofficiella vapenvilan som trädde i kraft efter Operation gjutet bly (Gazakriget) i december 2008-januari 2009. Israel besvarade upptrappningen med att bomba terroristmål i Gaza, bland annat ett träningsläger och flera smugglingstunnlar under gränsen till Egypten. 19 palestinier skadades i attackerna.

Den lågfrekventa krigföringen mellan Hamas och Israel kan lätt te sig kaotisk och motiverad av hämnd, en uppfattning som tyvärr ofta späs på av nyhetsrapporteringen från konflikten. Faktum är dock att granat- och raketattackerna mot Israel sällan är spontana våldsutbrott: de är taktiska handlingar som utgör en del av en större strategi. Ibland är attackerna i själva verket en styrkemätning mellan olika palestinska terroristorganisationer, och har då bara indirekt med Israel att göra. Ibland syftar attackerna till att skapa enhet mellan olika terroristfraktioner och har då inte heller egentligen med Israel att göra. Det övergripande taktiska målet är att sätta skräck i Israels civilbefolkning, medan det strategiska målet är att förinta Staten Israel. Israels motattacker, å andra sidan, är alltid taktiska och syftar till att förhindra attacker eller att avskräcka från framtida attacker. Så länge detta taktiska mål (dvs. skadekontroll) är någorlunda tillfredsställt avstår Israel från att inveckla sig i strategiska operationer (dvs. krig). Det återstår att se om de senaste dagarnas upptrappning är en tillfällig avvikelse i de palestinska terroristorganisationernas taktik, eller om de gör sig redo för en strategiskt omvälvande urladdning.

Paul Widen, Jerusalem

Natten mellan fredagen och lördagen infiltrerades den israeliska bosättningen Itamar av två palestinska terrorister. Terroristerna bröt sig in i familjen Fogels hus och mördade föräldrarna Udi, 36, och Ruth, 35, samt tre av deras barn, Yoav, 11, Elad, 4, och Hadas, 3 månader gammal. Ytterligare två små barn befann sig i huset under attacken men klarade sig oskadda. Det äldsta barnet i familjen, en 12-årig flicka, kom hem klockan ett på natten efter ett ungdomsmöte och gjorde upptäckten.

Enligt palestinska källor ska en fraktion av al-Aksamartyrernas brigader, Fatahs militära gren, ha tagit på sig ansvaret för terroristattacken. Den palestinska styrelseordföranden Mahmoud Abbas, tillhörande Fatahs politiska gren, fördömde dådet samtidigt som han fördömde “allt våld som riktas mot civila, oavsett vem och oavsett orsak”. Premiärminister Salam Fayyad var djärvare i sin implicita israelkritik och sa att den Palestinska myndigheten “avvisar våld, precis som vi vid upprepade tillfällen har avvisat våld mot vårt eget folk”. Terroristorganisationen Hamas, å andra sidan, lovordade attacken och kallade den för “heroisk”. I Gazaremsan delades det ut godis till folk på gatorna, vilket är ett brukligt sätt att fira terroristattacker där.

“Jag förväntar mig att det internationella samfundet skarpt och otvetydigt ska fördöma dessa mord, dessa barnamord,” sa Israels premiärminister Binyamin Netanyahu i ett uttalande. “Jag förväntar mig att de ska utfärda fördömanden omedelbart, utan balanseringar, utan förklaringar, utan rättfärdiggöranden. Jag är besviken på alla svaga och mumlade uttalanden. Detta har aldrig hänt förut, att terrorister går in i ett hem och skär halsen av barn.”

TT:s artikel om terroristattacken, som kopierades av alla svenska dagstidningar, gjorde gällande att en “bosättarfamilj” (läs “dumma judar”) hade “dödats” (inte “mördats”) av “en palestinier” (inte “en terrorist”). Mer än två tredjedelar av artikeln handlar inte ens om attacken, utan är ett hopkok av lösa anklagelser mot bosättare, med det illa dolda syftet att just balansera, förklara och rättfärdiggöra. TT tycker alltså att det är deras sak att trivialisera ett mord på en hel familj.

Paul Widen, Jerusalem

Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen uppgav igår att Danmark uppgraderar den palestinska diplomatiska delegationens status i Köpenhamn. Det som tidigare kallades för “den palestinska generalrepresentationen” heter nu istället “den palestinska beskickningen till Danmark”.

Danmark sällar sig därmed till en antal andra europeiska länder som på ett liknande sätt har markerat ett ökat erkännande av den Palestinska myndigheten, däribland Storbritannien, Irland, Frankrike, Spanien och Portugal. Flera latinamerikanska länder har gått ännu längre och kallar nu de palestinska diplomatiska envoyéerna för ambassadörer.

Utvecklingen kan ses som ett uttryck för den internationella frustrationen över de fastkörda fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna. Genom att uppgradera palestiniernas diplomatiska status ökar man trycket på Israel, som av många beskylls som mest ansvarigt för att förhandlingarna har gått i stå.

I en tid när allt fler länders utrikespolitik präglas av tomma slagord är det dock svårt att se hur diplomatiska hårklyverier kommer att göra så stor skillnad, varken i praktiken för de palestinska beskickningarna eller vad beträffar fredsförhandlingarna. I Sverige kan man exempelvis se hur termen “Palestina” sedan länge används helt okritiskt av politiker tvärs över det politiska spektrat, trots att Sverige inte har gjort motsvarande diplomatiska uppgradering av den palestinska delegationen i Stockholm som Danmark nu gör. Det är ju en sak att kreti och pleti på diverse dagsblaskor inte är kapabla att göra distinktionen mellan deras egna politiska förhoppningar och den faktiska politiska verkligheten, men det är mer oroväckande att ledande svenska politiker inte tycker att det är nödvändigt att tillämpa ens ett minimum av retorisk urskiljning.

Skulden för att fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna har kört fast ligger egentligen inte hos någon av de två sidorna. Den ligger istället hos USA:s president Barack Obama, vars vårdslösa diplomati har tvingat det palestinska ledarskapat att anta en alltmer kompromisslös hållning gentemot Israel för att inte uppfattas som mindre propalestinsk än Obamas administration. I 16 år ansåg nämligen den Palestinska myndigheten att det gick alldeles utmärkt att fredsförhandla med Israel medan det byggdes bosättningar, men när USA krävde ett totalstopp kunde inte palestinierna göra annat än att stämma in. Istället för att lösa bosättarfrågan inom ramen för fredsförhandlingarna, som det uttryckligen står i Osloavtalet, gjorde USA oförhappandes frågan till en punkt som måste lösas innan fredsförhandlingarna återupptas, vilket helt står i strid med Osloavtalet. Israel har ingen anledning att kompromissa på den här punkten bara för att det amerikanska ledarskapet gjorde ett diplomatiskt felkliv. Detta tämligen elementära faktum erkänns dock inte (eller rentav begrips inte) av de länder som nu tror att allt blir bra bara man stryker det palestinska ledarskapet medhårs genom subtila uppgraderingar av palestiniernas symboliska beskickningar.

Paul Widen, Jerusalem

Igår kväll lämnade Carl Bildt det heliga landet efter en tredagars rundresa som man har kunnat följa på hans pretentiösa blogg, Alla Dessa Dagar. Som första utländska utrikesminister någonsin gjorde han en diplomatiskt signifikant övernattning i staden Nablus på Västbanken, som kontrolleras av den Palestinska myndigheten. Det korrupta palestinska styret blev förstås överförtjust över denna symboliska markering. Under ett möte med palestiniernas utrikesminister Riad Malki sa Carl Bildt vidare att han såg fram emot att inom kort välkomna den första palestinska ambassadören i Stockholm. Det är oklart varför Sverige i nuläget, när Mellanösterns och Nordafrikas korrupta regimer ser ut att falla en efter en väljer att uppmuntra och ge sitt stöd till den Palestinska myndigheten, som är precis lika korrupt och odemokratisk som Mubaraks regim i Egypten och Gaddafis regim i Libyen. Man häpnar.

Carl Bildt må vara förlåten när han skriver att han åker “från Nablus ner mot Jerusalem” (man åker upp till Jerusalem, Carl Bildt. Upp!) men när han sedan säger att han hann med ett kort besök “uppe på klippmoskén” visar han hur okunnig han faktisk är. Det finns ingen “klippmoské”, lika lite som det finns krokofanter. Klippdomen finns, men det är en helgedom och inte en moské. Al Aksa-moskén ligger intill den, men har inget med klippan att göra. Trots att Carl Bildt blandar ihop detaljerna i ett problemkomplex där varje ord, varje stavelse är avgörande, tycker han alltså att han har mandat att diktera för Israels ledare vad som ska göras för att “lösa konflikten”. Man häpnar.

Genomgående ser man hur Carl Bildt anammar den slentrianmässiga jargong som präglar den svenska debatten kring konflikten mellan Israel och palestinierna. Bildt pratar om “Palestina” som om det vore ett land, och förstärker detta intryck genom att prata om att palestinierna vill “få ett slut på ockupationen”. Ändå påstår han förljuget att konflikten är “komplicerad”. Vad i hela fridens namn är komplicerat om “Palestina” är “ockuperat” av Israel? Då har ju Israel 100% fel och “Palestina” 100% rätt, och vi löser det genom att kräva att Israel lämnar varje centimeter av “ockuperat” land. Det är ju fundamentalt okomplicerat.

Komplicerat blir det när man besitter tillräckligt mycket intellektuell heder för att tillstå att Israel har legitima historiska anspråk på Västbanken. Komplicerat blir det när man tillstår att det aldrig har funnits ett “Palestina” och att det därför är gravt missvisande att använda det begreppet. Komplicerat blir det när man slutar använda begreppet “ockupation” som ett skällsord mot Israel och erkänner det historiska faktum att Israel kontrollerar Västbanken som ett resultat av ett krig som startades av de omkringliggande arabstaterna, och att steg mot fred och normalisering därför är minst lika mycket (om inte mer) arabernas ansvar. Då blir konflikten genast väldigt komplicerad, eftersom vi då plötsligt har inte en utan två sidor med legitima krav. Jag tvivlar på att det här budskapet kommer att nå Carl Bildt, men jag säger det ändå: Om bara en sida har legitima krav är konflikten okomplicerad. Om båda sidor har legitima krav är konflikten komplicerad. Busenkelt, eller hur?

Paul Widen, Jerusalem