Tre katyusharaketer avfyrades från Gazaremsan och slog ner i den israeliska staden Be’er Sheva i centrala Negev för knappt två timmar sedan. En av dem träffade ett bostadshus och orsakade materiella skador, men inga människor kom till skada.

Det var första gången sedan Operation Gjutet Bly i årsskiftet 2008/2009 som katyusharaketer avfyrats från mot Be’er Sheva, som ligger ungefär 37 kilometer från Gazaremsan. Katyusharaketer är till skillnad från Kassamraketer industritillverkade och innehåller en stridsspets på över 20 kg sprängämnen. De penetrerar armerade betongväggar som om de vore smör. Det är en under att ingen kom till skada denna gång.

Den dramatiska utvecklingen sätts i samband med morgonens konfrontationer vid gränsen till Gaza, då israeliska soldater attackerades med granateld när de patrullerade i närheten av gränsen. Israeliska stridsvagnar besvarade elden. Palestinska källor uppger att 11 palestinier skadades. Åtta av dem tillhörde terroristorganisationen Islamiska Jihad, resten var civila.

Paul Widen, Jerusalem

Som prenumeranterna har märkt finns det en liten bugg i systemet som gör att nyhetsbrevet skickas ut i nio exemplar varje gång något publiceras under analyskategorin. Jag ber än en gång om ursäkt för detta och hoppas att ni har överseende med nyhetsbrevets barnsjukdomar. Datakillarna på Ordonannsens WebbVerkstad jobbar ihärdigt för att lokalisera buggen.

Paul Widen, Jerusalem

Efter flera förseningar och motstridiga rapporter uppges nu två iranska militärfartyg ha inlett sin färd genom Suezkanalen i riktning mot Medelhavet. Slutdestinationen uppges vara Latakia i Syrien. Den brittisktillverkade fregatten Alvand och proviantbåten Kharq blir de första iranska militärfartygen att färdas genom Suezkanalen sedan den iranska revolutionen 1979, då den nuvarande islamistiska regimen kom till makten.

Israel följer utvecklingen noggrant. Utrikesminister Avigdor Lieberman sa i förra veckan att “Israel förväntar sig att världssamfundet agerar omgående och med bestämdhet mot de iranska provokationerna och sätter iranierna på plats.”

Den israeliska militärledningen säger sig dock inte ha gjort några speciella förberedelser inför denna helt nya situation. Man menar att den över 30 år gamla fregatten kan sänkas på nolltid om det skulle bli nödvändigt, men om den inte utför några hotfulla manövrar eller seglar in på Israels territorialvatten kommer man att låta fartygen färdas till Syrien utan incidenter.

Suezkanalen står under Egyptens överhöghet, men Egypten är bundet till internationella sjöfartsavtal, vilka ger fartyg från alla länder rätt att färdas genom kanalen. Iran gör således ingenting olagligt, men i över 30 år har alltså landet inte ens övervägt tanken att göra det man nu gör, bland annat eftersom Egypten under Hosni Mubaraks styre i princip var en lika stor fiende som Israel. Iran visste att dess militärfartyg var fundamentalt ovälkomna i området och höll sig därför på sin kant. När nu hela regionen är i gungning vill man pröva vattnen, så att säga: Man vill undersöka hur Egyptens nya ledarskap kommer att förhålla sig till en eventuell framflyttning av de iranska positionerna och man vill pråla sig precis utanför Israels territorialvatten för att se hur ledarskapet reagerar här.

Ytterligare en orsak till Irans agerande kan vara att man försöker få omvärlden att vända bort blicken från det folkliga uppror som har brutit ut i Iran, inspirerat av revolterna som har spridit sig som en löpeld genom Nordafrika och Mellanöstern. Även på hemmaplan kan man vara säker på att plocka poäng bland delar av befolkningen genom att utmana “den sionistiska fienden”. I den Palestinska Myndigheten såg vi exempel på samma taktik förra veckan när man försökte driva igenom en resolution i FN:s Säkerhetsråd i vilken Israels bosättningar på Västbanken kallades för olagliga (se förra veckans artikel “Israels bosättarpolitik tas upp i FN:s Säkerhetsråd”). Israels bosättningar torde vara det minst relevanta ämnet i Mellanöstern idag, men eftersom den Palestinska Myndigheten fruktar att det folkliga upproret i regionen ska sprida sig till Västbanken, väljer man att använda det beprövade kortet “Skyll På Israel”. Och tro det eller ej: Efter att USA lade in sitt veto bröt demonstrationer ut på Västbanken till stöd för den Palestinska Myndigheten. Till och med Hamas gav den sitt gillande. Allt detta är alltså en ganska förutsägbar teater.

Denna teater kan dock vara dödlig om det vill sig illa. Om det folkliga upproret i Iran skulle växa sig så starkt att regimen i Teheran känner sig hotad till livet finns det en överhängande risk att regimen skulle beordra sitt libanesiska terrorombud Hizballah att attackera Israel. Israels motattack skulle ge regimen legitimitet, samtidigt som demonstranterna på gatan skulle kunna utmålas som sionistiska agenter. Den israeliska militärledningen är väl medveten om denna risk. Än så länge befinner sig Israel i stormens öga, men en liten gnista kan mycket snabbt ändra på detta.

Paul Widen, Jerusalem

Flera prenumeranter hörde av sig efter gårdagens utskick och menade att det var lite i överkant att få det tio gånger. Jag håller helt med. Två vänliga herrar på Ordonnansens WebbVerkstad jobbar frenetiskt på att lösa problemet. Felsökning pågår;  tålamod anmodas. Jag tackar för all feedback och ber om ursäkt för all eventuell irritation som problemet orsakar.

Med anledning av att det idag är Purim Katan (“lilla Purim”) passar jag på att tipsa om min krönika i dagens nummer av VästerviksTidningen, som ni kan läsa om ni klickar HÄR.

Paul Widen, Jerusalem