Den 17 augusti 2009 publicerade Aftonbladet Donald Boströms numera infamösa artikel där Israel anklagades för att skadeskjuta palestinier, skörda deras inre organ och sedan lämna dem att dö. Alla anständiga människor gick i taket. I min egen vänkrets minns jag speciellt hur två personer reagerade. På Facebook delade de länkar till artiklar och debattinlägg som fördömde Boström och Aftonbladet. Detta pågick i flera dagar, veckor rentav. “Obegripligt att antisemitiska fördomar blir publicerade år 2009 i en av Sveriges största tidningar,” skrev en av dem, en ståndpunkt som upprepades med variation gång på gång.

Det intressanta med just dessa två människor var att den ena jobbade som journalist och den andra jobbade för Diakonia. Journalistens reportage från Israel var välgjorda och faktabaserade, men hade som en tydlig gemensam nämnare att de i samtliga fall väckte olust och avsmak inför allt som har med Israel och judendomen att göra. Den Diakoniaanställda personen var involverad i ett projekt som syftade till “att främja palestinska politiska mål genom förvrängda och vilseledande tolkningar av internationell lag” (för att citera NGO Monitor, en israelisk organisation som granskar ickestatliga organisationers verksamhet i Israel). Båda dessa personer hade alltså gjort karriär av att vända den svenska opinionen mot Israel. Utan ont uppsåt, utan förfinade antisemitiska fördomar och med oklanderlig professionalism drog de dag ut och dag in sina små strån till den enorma myrstack av ackumulerad israelkritik som totalt överskuggar det offentliga samtalet när Staten Israel kommer på tal i Sverige.

När den logiska konsekvensen av denna idoga opinionsbildning kom till uttryck i Donald Boströms artikel gick dessa båda människor i taket, precis som alla andra anständiga svenskar. Personligen kunde jag dock inte uppfatta annat än ett frapperande hyckleri i deras fördömanden av Aftonbladet. Deras yrken bestod ju i att underblåsa ett intellektuellt klimat där Israel får klä skott för alla försyndelser under solen. De absurda påståendena i Boströms artikel var bara en logisk konsekvens detta klimat. Det riktigt otäcka var alltså inte att Boström ljög, utan att Sveriges rådande intellektuella klimat gjorde att han faktiskt trodde att han talade sanning. Hans antisemitiska svamlerier lät rimliga i hans egna öron.

När Gina Dirawis hårresande svamlerier nu uppmärksammas kan man se tecken på samma frapperande hyckleri i SVT:s ledning. I åratal har SVT:s rapportering från Israel varit oinsatt, likriktad och onyanserad, vilket bland annat har uppmärksammats av SVT:s tidigare Mellanöstenkorrespondent Lars Adaktusson i den självbiografiska boken Världens bästa story. När SVT:s dokumentärserie Världens Konflikter tog sig an Mellanöstern fick okunskapen och insinuationerna fritt spelrum. I Lilla Aktuellts rapporter från “ockuperade Palestina” släpper slutligen alla fördämningar: de svenska barnen tvångsmatas ren propaganda ovärdig ett fritt demokratiskt samhälle. Gina Dirawis antiisraeliska blogginlägg är en logisk konsekvens av det klimat som systematiskt har odlats på SVT i många, många år. Hennes resonemang är måhända krasst och oraffinerat, men det råder på sin höjd en gradskillnad, inte en artskillnad mellan hennes svador och de åsikter som regelbundet kommer till uttryck i SVT:s programinnehåll.

Den bestörtning som exempelvis SVT:s verkställande direktör Eva Hamilton nu uttrycker kan därför bara uppfattas som totalt förljugen. Plötsligt tvingas hon bemöta de unkna vanföreställningar om Israel som är den logiska konsekvensen av de förvrängda perspektiv som präglar svensk Public Service-TV. Men tar hon minsta ansvar för det rådande antiisraeliska klimatet? Nej. Som svar på ett protestbrev underskrivet av 30 svensk-judiska läkare skriver hon att hon har “djup respekt både för ert resonemang och för er upprördhet” men vädjar sedan de undertecknade läkarna att “besöka Ginas blogg igen och läsa den mer ingående.” Hamilton påpekar att Gina Dirawi har bett om ursäkt samt raderat det innehåll som var stötande. Jämförelsen mellan Israel och Hitler “skrevs för ett och ett halvt år sedan då Gina var 18 år.”

Om man bortser från att man har all anledning att betvivla uppriktigheten i Gina Dirawis ursäkt (eftersom den skedde under galgen, men framförallt eftersom den helt uppenbart inte är skriven av Gina Dirawi själv) måste man ändå påpeka att de våldsamt antiisraeliska inläggen på hennes blogg gick att läsa fram tills för bara en vecka sedan. Man kan därför anta att Gina Dirawi hyste dessa åsikter fram tills den dag hon valde att radera dem, dvs fram tills för en vecka sedan. Detta är en generös tolkning av hennes intellektuella utveckling. Eller menar Eva Hamilton på fullt allvar att Gina Dirawi ändrade åsikt direkt efter att ha publicerat sin historierevisionism för ett och ett halvt år sedan och sedan bara lät inläggen stå kvar så att vi kunde följa hennes ideologiska mognadsprocess?

Gina Dirawi fick sitt jobb på grund av, inte trots, det som stod att läsa på hennes blogg. Sveriges Radio Västernorrland och sedan SVT har premierat hennes ungdomliga dumhet och marknadsfört den som fräsch och kaxig. Att avskeda henne med omedelbar verkan (och avbryta hennes licensbekostade lyxsemester i Los Angeles) är bara det första steget som SVT bör ta för att visa att man har för avsikt att rensa upp i träsket och höja nivån på det offentliga samtalet i Sverige.

Paul Widen, Jerusalem

Gör din röst hörd!

Mailadress till Eva Hamilton, SVT:s verkställande direktör: eva.hamilton@svt.se

Mailadress till Lars Engqvist, SVT:s styrelseordförande: lars.engqvist@svt.se

För en knapp vecka sedan presenterade SVT programledarna i nästa års melodifestival. Bloggen Mina tankar hade två veckor tidigare uppmärksammat att en av de tilltänkta programledarna, 20-åriga Gina Dirawi, vid upprepade tillfällen på sin blogg har jämfört Israel med nazityskland och hävdat att “människor som upplevt förintelsen [sic]” nu gör samma sak mot andra människor. Detta uppmärksammades i sin tur av Nyheter24 och sedan dess har drevet gått på högvarv. Gina Dirawi har anklagats för att vara en antisemit och krav har höjts på att SVT avbryter samarbetet med henne. Hennes grövsta blogginlägg har naturligtvis raderats eller ändrats och i en mystiskt välskriven ursäkt får vi bland annat veta att hon har vänner som är judar. Jo, det brukar heta så.

“Vi behöver prata om det här med henne i lugn och ro,” säger SVT. Eftersom Gina Dirawi för närvarande befinner sig i Los Angeles i SVT:s regi har detta ännu inte skett, men när det sker kan man anta att hon precis som i sin skrivna ursäkt kommer att ta avstånd från allt stötande som hon tidigare har skrivit på sin blogg. Då SVT inte fann hennes åsikter stötande förrän de aktuella inläggen uppmärksammades av andra svenska bloggare kan man anta att Gina Dirawi slipper undan med en varning. Problemet för SVT är alltså inte att Gina Dirawi är en antisemit, utan att hon har avslöjats som en antisemit. Och det försöker man nu lösa genom att… tja, säga att hon inte är en antisemit. Man lovar att “prata med henne i lugn och ro” och lär henne påpassligt att Förintelsen skrivs med ett stort F. Det borde hon visserligen ha lärt sig i skolan, men det finns bevisligen väldigt, väldigt mycket som Gina Dirawi inte lärde sig i skolan.

En person som blir “förbannad och säger alla svordommar [sic] som finns på arabiska” när någon ger Israel poäng i Eurovisionsschlagerfestivalen hyser tvivelsutan ett djupt rotat hat mot Israel. På sin blogg skriver hon detta som om det vore lustigt, vilket är en indikation på hur naturligt hon tycker att det är att inte bara hata Israel, utan att också förbanna människor som råkar tycka om en israelisk sång. Det handlar alltså inte om att “vara emot att oskyldiga barn drabbas i en konflikt” som hon påstår i sin skriftliga ursäkt: Det handlar om ett irrationellt hat mot allt som förknippas med Israel, om det så bara är en banal schagerdänga. Ingen avbön av Gina Dirawi kan därför betraktas som trovärdig. Hon skulle i nuläget förmodligen gå i ed på att jorden är platt om det vore vad som krävdes för att sätta stopp för drevet.

Om drevet fortsätter kan man dock anta att SVT ger Gina Dirawi sparken, eftersom det i längden blir ohållbart för dem att försvara någon som inte är kapabel att sublimera sina antisemitiska åsikter. Mellan skål och vägg kommer de sedan att ondgöra sig över att man i Sverige stämplas som antisemit så fort man påstår att judar äter palestinska barn till frukost. Sho! Helt fett sjukt!

Paul Widen, Jerusalem

I rapporteringen från de pågående folkupproren i Mellanöstern och Nordafrika uppges Twitter och Facebook ha spelat en viktig roll. Aktivister har genom dessa nya medier kunnat organisera sig och överrösta regimernas propaganda. De hårt ansatta regimerna har därför försökt strypa tillgången till Internet, för att på så sätt återfå kontrollen över vilken information som sprids och för att försvåra motståndarnas organisering. Twitter och Facebook har därmed blivit symboler för yttrandefrihet och demokrati.

Igår hörde jag dock något som ifrågasatte den beskrivningen av dynamiken bakom folkupproren, eller åtminstone kompletterade bilden på ett betydande sätt. I Egypten och Libyen var det inte förrän regimerna började mixtra med internettillgången som folk strömmade ut på gatorna. När regimerna tog det desperata beslutet att blockera Twitter och Facebook ökade protesterna i intensitet. Det var alltså inte tillgången till den nya medierna utan avsaknaden av dem som var en viktig faktor i utlösandet av massdemonstrationerna.

En möjlig tolkning av detta intressanta faktum vore att föreslå att strypandet av Internet var droppen för alla de unga, välutbildade men arbetslösa människor som redan var väldigt frustrerade och missnöjda med regimerna. Att berövas Twitter och Facebook uppfattades som en personlig kränkning och fick dem att inse att det som höll på att hända var akut, att det inte fanns några andra alternativ än att gå ut på gatorna och kräva regimskifte.

En annan möjlig tolkning vore att påpeka det ganska uppenbara att Internet är passiviserande. Så länge folk hade tillgång till Twitter och Facebook satt många av dem snällt framför sina datorer och uttryckte sitt motstånd verbalt. Om regimerna alltså hade haft lite is i magen skulle de kanske hellre ha ökat internethastigheten och låtit folket osa sin vrede fritt på nätet. Då hade man kanske lättat på trycket tillräckligt mycket för kunna ha hållit sig kvar vid makten.

För övrigt kan ni följa min rapportering på Twitter. JtownPaul heter jag där.

Paul Widen, Jerusalem

Den största och bäst organiserade oppositionsrörelsen i Egypten är det Muslimska Brödraskapet (MB). Organisationen grundades 1928 men förklarades olaglig 20 år senare, då den uppfattades som ett hot mot den egyptiska monarkin. Sedan 1950-talet har den i varierande grad tolererats av myndigheterna, men den är fortfarande olaglig.

MB spelar en avgörande roll i de pågående förhandlingarna mellan regeringen och representanter för folkmassorna som de senaste två veckorna har protesterat mot president Hosni Mubarak och den nu rådande regimen. Det är rimligt att anta att organisationen därför kommer att få en mer inflytelserik roll i Egyptens politik framöver. Således vore det på sin plats att ta sig en närmare titt på MB och vad organisationen står för.

Det ottomanska rikets kollaps efter Första världskriget innebar slutet på det muslimska kalifatet. Kalifatet hade existerat på olika håll och i olika skepnader sedan islams begynnelse på 600-talet men kan sammanfattas som ett politiskt välde bestående av alla muslimska länder styrt av sharia (muslimsk lag). MB grundades som en reaktion på förlusten av kalifatet, med syfte att återetablera det. “Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt hösta strävan,” hette det i organisationens manifest.

Mellan 1928 och 1948 växte organisationen explosionsartat i Egypten. Grenar etablerades också i det britiskstyrda Palestinamandatet, liksom i Transjordanien, Libanon och Syrien. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike behärskade då hela Mellanöstern, vilket gjorde att MB slöt sig samman med Nazityskland under Andra världskriget för att bekämpa de Allierade makterna. Ledaren för MB i det britiskstyrda Palestinamandatet, Amin al-Husseini, tillbringade krigsåren i Berlin som Adolf Hitlers personliga gäst. Mein Kampf översattes till arabiska, liksom Sions Vises protokoll, och skrifterna spreds över den muslimska världen.

Efter Andra världskriget höjdes krav på självständighet på flera håll i Mellanöstern. I Egypten spelade MB en viktig roll i störtandet av monarkin (som hade starka band till Storbritannien) under militärkuppen 1952, men organisationen hamnade snabbt i onåd hos den nya regimen. MB ville ju återetablera kalifatet och förena den muslimska världen, medan de Fria Officerarna som hade tagit makten i Egypten istället förespråkade en sekulär republik. Organisationens ledarskap fängslades därför och medlemskap i organisationen har tidvis varit förenat med livsfara sedan dess.

I Tunisien, Algeriet, Lybien, Syrien och Irak har MB förföljts, ofta brutalt, av de sekulära militärregimerna sedan 1950-talet. Med samma iver som organisationen hade bekämpat kolonialmakterna bekämpades nämligen också de sekulära regimerna, allt för att nå det slutgiltiga målet, återupprättandet av kalifatet. I Syrien utförde organisationen exempelvis terroraktioner mot ledande politiker och militärer. President Hafez Assad utsattes för ett mordförsök 1980, varpå han beordrade avrättning på hundratals fängslade organisationsmedlemmar. Våldet kulminerade i februari 1982 i staden Hama, där organisationen hade sitt starkaste fäste, då mellan 20 000 och 40 000 människor massakrerades av den syriska militären under några veckor.

Ironiskt nog är Israel är det enda landet i Mellanöstern där MB inte är olagligt och där organisationen tillåts bedriva politisk verksamhet. (Undantaget är Jordanien, där organisationens parti är i majoritet i parlamentet, men parlamentet kan upplösas när som helst av den enväldige kungen och har därför ingen egentlig makt.) Den Islamiska Rörelsen, som organisationen heter här i Israel, är splittrad i en radikal nordlig gren som bojkottar israeliska val och en mer moderat sydlig gren som deltar i valen och som är representerad i Knesset (det israeliska parlamentet) genom Förenade Arabpartiet.

Bland palestinaaraberna i de områden som kom att kallas Västbanken och Gazaremsan marginaliserades organisationen under 1950- och 1960-talen, från att tidigare ha åtnjutit ledarskapet. Det sekulära PLO utnämnde sig till alla palestinaarabers officiella företrädare 1964 och uppfattades därför av Israel som huvudmotståndaren. MB tycktes främst ägna sig åt välgörenhet och skolbyggen, vilket gjorde att Israel kom att betrakta organisationen som ett positivt alternativ till PLO:s kompromisslösa terrorism. När organisationen Hamas grundades av MB-medlemmar i slutet av 1987 dröjde det därför några månader innan Israel förstod att man nu hade att göra med en ännu mer kompromisslös fiende: PLO tedde sig i jämförelse som ganska medgörliga.

Hamas inflytande i den palestinska samhället ökade stadigt under 1990-talet. Organisationen motsatte sig våldsamt alla kompromisser med Israel och hamnade därmed i konflikt med PLO när officiella fredssamtal mellan Israel och PLO inleddes 1993. Denna konflikt nådde sin kulmen i juni 2007, när Hamas tog kontroll över Gazaremsan i en blodig kupp. Över 100 människor fick sätta livet till, framförallt ledande PLO-företrädare.

När det nu runt om i världen höjs röster för demokrati i Egypten är det också många som vill göra gällande att MB är en legitim demokratisk aktör, en nästan pacifistisk organisation som har utsatts för ett orättvist förtryckt i årtionden. I själva verket är dock organisationen kompromisslöst islamistisk, vilket dess företrädare är helt öppna med att förkunna för alla som är intresserade att lyssna. Organisationens företrädare kräver konsekvent att fredsavtalet mellan Egypten och Israel ska upphävas och att “Palestina” (dvs. Israel) ska befrias från “den sionistiska fienden”. “Vi älskar döden som fienden älskar livet,” är en fras som har upprepats av dess ledare sedan 1940-talet.

Det är svårt att hitta rätt superlativ för att beskriva det Muslimska Brödraskapets fundamentala ointresse av de värderingar som Västvärlden tar för givet, såsom demokrati, religionsfrihet och jämställdhet. Organisationen är en folkmordisk, pronazistisk dödskult, rätt och slätt, och säger det helt öppet. Att många i omvärlden väljer att ignorera detta uppenbara faktum för att inte uppfattas som medlöpare till Hosni Mubaraks korrupta militärregim visar att de inte förstår att man i Mellanösterns sällan har att välja mellan ett bra och ett dåligt alternativ; oftast kan man bara välja mellan ett dåligt och ett sämre alternativ. När Ayatollah Khomeini dog 1989 kablades bilder ut över världen som visade hur Irans judar grät förtvivlat. Grät de av sorg, denna minoritet som skoningslöst hade förtrycks av honom? Nej, de grät av rädsla för att hans efterträdare skulle visa sig vara ännu värre.

Paul Widen

Jerusalem