Ett av UNDOF:s patrullfordon.

Imorgon inleder Österrike tillbakadragandet av sina 377 FN-soldater från den demilitariserade zonen mellan Israel och Syrien. Beslutet kom i förra veckan efter att hårda strider utkämpats mellan den syriska armén och olika rebellgrupper kring och till och med i den demilitariserade zonen, vilket bedömdes utgöra ett hot mot soldaterna. Därmed försvinner mer än en tredjedel av UNDOF-styrkan, den FN-trupp som har övervakat eldupphöravtalet mellan Israel och Syrien sedan 1974. Filippinernas utrikesminister Albert del Rosario började överväga ett tillbakadragande av de filippinska FN-soldaterna för en månad sedan, men har ännu inte tagit ett beslut i frågan.

Det är naturligtvis lätt att ta sig för pannan när FN-soldater smiter iväg med svansen mellan benen så fort det hettar till, men faktum är att UNDOF är placerad i området på mandat av Israel och Syrien. De båda parternas fulla samarbete med FN-styrkan är en del av överenskommelsen. FN-soldaterna förväntas alltså inte sätta sina liv på spel för att upprätthålla eldupphöravtalet. Det är därför logiskt att Österrike nu har gjort bedömningen att situationen i området är alltför kaotisk för att deras soldaters säkerhet ska kunna garanteras. Det återstår att se vad som krävs för att Indien och Filippinerna ska göra samma bedömning och dra tillbaka sina soldater också.

Österrikes beslut blottlägger den fundamentala svagheten i själva idén med FN:s fredsbevarande styrkor. Det ligger i sakens natur att dessa styrkor bara kan skickas till ett krigsdrabbat område efter att de stridande parterna har nått ett eldupphöravtal samt att de kommer att dra sig tillbaka så fort ett sådant avtal bryts. I det nu aktuella fallet är det alltså Syrien som har brutit mot eldupphöravtalet genom att ha trängt in i det demilitariserade området med pansarvagnar för att attackera rebellgrupper.

Trots UNDOF:s lagstadgade maktlöshet har strykans närvaro i området starkt bidragit till att gränsen mellan Syrien och Israel med väldigt få undantag har varit lugn sedan 1974. Att styrkan nu drastiskt krymper kommer därför att få negativa konsekvenser för säkerhetssituationen i det redan mycket instabila området.

Oavsett om den syriska armén eller någon rebellgrupp vinner striden vid gränsen mellan Syrien och Israel är det svårt att se en enkel återgång till det lugn som präglade området innan utbrottet av det syriska inbördeskriget. Trots att Israel inte är en part i den interna syriska konflikten har både den syriska armén och de olika rebellgrupperna intresse av att provocera fram en israelisk intervention. För att förstå detta måste man komma ihåg att inget arabland har varit mer aktivt, direkt och indirekt, i den arabisk-israeliska konflikten än just Syrien. Alla palestinska terroristorganisationer har vid ett eller annat tillfälle haft sina huvudkontor i Damaskus. Den syriska befolkningen har i flera årtionden hjärntvättats att tro att Staten Israel är roten till allt ont och att Syriens existentiella syfte är kampen mot sionismen. Den syriska regimens motståndare, å andra sidan, domineras nu helt av islamistiska extremister från det muslimska brödraskapet, som utan tillstymmelse till överdrift kan beskrivas som en antisemitisk dödskult. Båda sidor utmålar därför varandra som sionistiska lakejer och ser den pågående konflikten som ett led i den större, övergripande konflikten mot Israel. I Israel fruktar man därför att den segrande parten i inbördeskriget kommer att vända sina vapen mot Israel i samma stund som den interna striden är avklarad. Den tragiska konsekvensen av detta är att man här i Israel helt enkelt hoppas att de båda sidorna kommer att vara upptagna med att döda varandra under överskådlig framtid. Man tar inte parti för någon sida i konflikten, eftersom båda alternativen är dåliga.

Paul Widen

Efrat

Den tredje april skulle en appellationsdomstol i Paris ha fällt domen i den så kallade al-Dura-rättegången mellan Charles Enderlin och Philippe Karsenty. Domarna kunde emellertid inte enas om ett utslag och begärde därför ytterligare tid för vidare överläggningar. Domen väntas nu istället den 22 maj.

Fallet har (inte helt oväntat) fått minimal uppmärksamhet i Sverige, men är inte desto mindre oerhört viktigt. På spel står nämligen inte bara Charles Enderlins och franska kanal 2:s journalistiska trovärdighet, utan även trovärdigheten i de TV-bilder som västerländska nyhetskonsumenter blivit vana att se vid snart sagt varje TV-inslag som berör konflikten mellan Israel och palestinierna: sammandrabbningar mella unga palestinier som kastar sten mot israeliska soldater, som skjuter gummikulor och tårgas, följt av rusningsscener där skadade palestinier bärs bort av sina kamrater till väntande ambulanser, medan de israeliska soldaterna lojt trampar runt på säkert avstånd, välbeväpnade och oberörda, för att inte säga direkt likgiltiga (eller till och med skadeglada).

Den 30 september 2000, precis i början av den andra intifadan, sände franska kanal 2 ett inslag från Netzarim-korsningen i Gaza som påstods visa en palestinsk man och hans son som hade hamnat i korselden mellan israeliska soldater och palestinska beväpnade män. I inslaget kunde man se hur fadern desperat försökte skydda sin son från den israeliska eldgivningen bakom ett stort betongrör, men mot slutet av inslaget ligger pojken livlös i faderns knä. Händelseförloppet skildrades av journalisten Charles Enderlin, som fick bilderna från en palestinsk frilansfotograf utan att själv ha varit på plats.

Det är svårt att överdriva den effekt inslaget hade på världsopionionen. Muhamed al-Dura, som den dödade pojken hette, åberopades av ingen annan än Usama bin Laden strax efter terroristattackerna den 11 september 2001, och en bild på pojken visades upp i bakgrunden när den amerikanska journalisten Daniel Pearl halshöggs framför en videokamera i Pakistan i februari 2002. I den muslimska världen finns det ett otal torg, gator, parker och skolor uppkallade efter al-Dura, en ständig påminnelse om den sionistiska entitetens bottenlösa ondska. I västvärlden befäste bilderna den nattsvarta synen på Israel och gjorde att journalister och opinionsbildare kunde häva ur sig att “Israel mördar barn” eller kräva att Sverige borde skicka JAS-plan för att bomba Israel utan att möta nämnvärt motstånd.

Inslaget från Netzarim-korsningen ifrågasattes dock nästan direkt av israeliska experter, som med hjälp av en vanlig karta visade att pojken omöjligt kunde ha träffats av israeliska kulor: Muhamed al-Dura och hans far var helt skyddade från den israeliska positionen. Experterna pekade också på oklarheter i bilderna från incidenten och bad därför Charles Enderlin om en oredigerad kopia av materialet, dock utan framgång.

Ifrågasättandet av Charles Enderlins inslag fick emellertid inte något nämnbart medialt genomslag i den hätska stämning som då rådde. Israels försvarsmakt tog officiellt på sig ansvaret för dödsfallet den 3 oktober efter en hastig och slarvig undersökning i ett desperat försök att minimera den skada som redan skett, dock utan att lyckas lugna ner situationen. Den 12 oktober lynchades två israeliska reservister i Ramalla i vad som allmänt betraktas som en palestinsk hämndaktion mot Israel för dödandet av al-Dura.

Pressen på Charles Enderlin och franska kanal 2 ökade dock i takt med att allt fler människor började ifrågasätta inslaget. Den 22 november 2004 kom så den slutgiltiga utmaningen: Philippe Karsenty, som på sin hemsida Media Ratings analyserade och ifrågasatte fransk nyhetsrapportering, hävdade att hela incidenten den 30 september 2000 hade iscensatts av den palestinska frilansfotografen, att Muhamed al-Dura inte var död och att Charles Enderlin och franska kanal 2:s nyhetsredaktör Arlette Chabot borde avgå med omedelbar verkan. Charels Enderlin satte hårt mot hårt och stämde Philippe Karsenty för ärekränkning. Även franska kanal 2 stämde sedermera Karsenty, och det är Enderlins och kanal 2:s gemensamma stämningsansökan som den 22 maj slutgiltigt ska avgöras efter nästan sju år i olika franska rättsinstanser.

Eftersom Philippe Karsenty har stämts för ärekränkning ligger bevisbördan på honom och inte på Charles Enderlin eller franska kanal 2. Karsenty måste visa att hans påståenden är baserade på fakta och att de yttrades i god tro, dvs. att han inte hade i syfte att kränka eller skada. Det är därför ytterst fascinerande att läsa utdrag från rättegången, eftersom man där får se lysande exempel på den sällsynta (och i Sverige sedan länge utrotade) fågel jag brukar kalla hermeneutisk hygien: varje ord och varje påstående vägs på en guldvåg, som en opartisk domstol sedan begrundar i flera månader för att avgöra om det som sagts och visats är sant eller falskt. Det finns alltså inget mellanting, inget “ord står mot ord”, “det får han stå för”, eller “enligt mitt sätt att se på saken…” Genom att stämma Karsenty för ärekränkning tvingas Enderlin konfronteras med de påståenden som han gjorde under den där ödesdigra septemberdagen för snart 13 år sedan. Kan man med bibehållen trovärdighet hävda att “de israeliska soldaterna riktade sin eldgivning mot barnet i 45 minuter” när man bara kan se inalles åtta (8) kulhål i väggen bakom far och son al-Dura? Nej. Kan de åtta kulhålen ha orsakats av israeliska soldater, vars kulor måste ha träffat väggen i en 30-gradig vinkel och därmed orsakat ovala kulhål, dvs. inte de runda kulhål man kan se på bilderna? Nej. Är det möjligt att titta på den palestinska frilansfotografens oredigerade material av de så kallade rusningsscenerna utan att dra slutsatsen att de är arrangerade? Nej.

Fallet är naturligtvis mer komplicerat än så, annars hade saken varit avgjord för länge sedan, men allt i fallet är därmed inte komplicerat, och det är det som är min poäng. Denna poäng borde inte behöva göras, men i dagens svenska debattklimat kan den till och med tolkas som provokativ, nämligen att det finns rätt och fel, sant och osant, vitt och svart, samt att vi människor i viss utsträckning har förmåga att avgöra vad som är vad. Vi kan i vissa fall, efter noggranna efterforskningar, hävda att något är falskt utan att därmed ge uttryck för en åsikt, utan ett faktum. En fullkomligt svindlande tanke, eller hur?

Den så kallade al-Dura-rättegången är ett av ytterst få fall där den slentrianmässigt israelkritiska nyhetsrapporteringen i stora delar av Europa har tvingats stå till svars för sina bilder och påståenden. Dessa bilder och påståenden dödar, vilket man ofta glömmer bort i Sverige. De oförsiktiga formuleringarna, de dramatiska rubriksättningarna, de cyniska bildvalen, sammanblandningen av orsak och verkan, samt de hårresande förenklingarna, allt detta sammantaget ger stadig näring åt det helt irrationella israelhatet som växer sig allt starkare och skapar en stämning där uppmaningar till våld inte bara accepteras som legitima debattinlagor, utan också hörsammas och implementeras.

Paul Widen, Efrat

Imorgon är det allmän helgdag i Israel, då alla medborgare går man ur huse för att rösta i parlamentsvalet. Underskriven har återigen varit oförlåtligt sparsam med rapporterna från Israel, men tar nu ett stadigt tag om bloggtyglarna för att komma igång igen med sina syrliga depescher. Och vad vore bättre att börja med än en liten situationsrapport kring oppinionsläget?

I fredags publicerades de sista oppinionsundersökningarna innan valet. En hel industri av förstå-sig-påare har de senaste veckorna arbetat dygnet runt för att försöka tolka resultaten av alla undersökningar som har gjorts. En viktig faktor som gör det svårt att ställa en säker valprognos är den mycket höga andelen röstberättigade (minst 25 procent) som ännu inte har bestämt vem de tänker rösta på. Överraskningarna imorgon kan därför bli många, men ungefär så här ligger partierna till bland de som uppger att de har bestämt sig vem de tänker rösta på:

Likud/Yisrael Beitenu, som har bedrivit en gemensam valkampanj, ser ut att få 33-34 av 120 mandat. Oppinionssiffrorna för de båda regeringspartierna har stadigt gått utför de senaste veckorna. I valet 2009 fick de tillsammans 42 mandat.

HaAvodah, Arbetarpartiet, förväntas ta hem 17-18 mandat, upp från 13 i valet 2009. Den nya partiledaren Shelly Yachimovich har andat nytt liv i det gamla partiet som helt dominerade den politiska scenen i Israel i flera decennier.

HaBayit HaYehudi, det nationalreligiösa partiet, är valrörelsens tveklöst största överraskning och ser ut att gå från ynka tre mandat till mellan 13 och 14, uppenbarligen till stor del på Likuds bekostnad. Partiets karismatiska nya partiledare Naftali Bennett har inom loppet av några få månader lyckats revolutionera partiets image och locka många unga väljare.

Yesh Atid, det nya, liberala centerpartiet under ledning av den populära journalisten Yair Lapid, verkar kunna säkra mellan 11-12 mandat.

Shas, det sefardiska ultraortodoxa partiet, ligger kvar på 11 mandat.

Hatnuah (“Rörelsen”) kallas det sprillans nya centerpartiet som leds av Tzipi Livni, Israels svar på Mona Sahlin. 2009 var Livni partiledare för Kadima, som faktiskt blev största parti med 28 mandat. Trots detta lyckades hon inte forma en regering, vilket gjorde att uppdraget istället tillföll Binyamin Netanyahu, vars parti bara hade vunnit 27 mandat. Denna bittra förlust, i kombination med Kadimas avsaknad av ideologisk substans, gjorde att Livni lyckades skrämma bort merparten av sina väljare innan hon till slut fick sparken i mars 2012. (Hennes efterträdare Shaul Mofaz såg till att skrämma bort resten av väljarna när han anslöt sig till en kortlivad koalitionsregering en och en halv månad senare: Kadima beräknas få två mandat i morgondagens val.) Livnis nya parti genererade inledningsvis rubriker och väljarstöd men ligger i de senaste oppinionsundersökningarna och tröskar runt sex, sju mandat, bara strax över det sekulära vänsterpartiet Meretz och det ultraortodoxa ashkenaziska partiet Yahadut HaTorah.

Strax över tvåprocentsspärren har vi som vanligt de arabiska kommunist- och missnöjespartierna Hadash (fyra mandat), Balad (fyra mandat) och Förenade arablistan (tre mandat). I år svävar dessutom det ogenerat arabfientliga Otzma LeYisrael (“Styrka till Israel”) precis över tröskeln, med tre välkända extremister högst upp på valsedeln. Detta gör även det i min mening djupt underskattade partiet Am Shalem, med den politiska vilden Haim Amsalem i spetsen, som fokuserar på att hitta lösningar på de stora utmaningar som det israeliska civilsamhället står inför, exempelvis den växande fattigdomen och motsättningarna mellan religiösa och sekulära judar.

Det nyvalda Knesset kommer att mötas för första gången den 5 mars och den nya regeringen måste sedan bildas innan den 20 mars. Min gissning i nuläget är att Likud/Yisrael Beitenu som största parti bildar en koalitionsregering tillsammans med HaBayit HaYehudi och Yesh Atid, förutsatt förstås att de tillsammans vinner minst 61 mandat.

Paul Widen, Efrat

En israelisk polisofficer

När jag nu i efterhand kikar lite på hur nyhetsrapporteringen kring Operation Molnstod såg ut i svensk media är det en välbekant bild som växer fram: svenska nyhetskonsumenter manipuleras systematiskt med känslomässiga argument och bilder, medan den objektiva analysen i princip helt lyser med sin frånvaro. På vissa ledarsidor och debattfora har man lyckligtvis kunnat höra sansade röster som försöker ge en nyanserad bild av situationen, men tyvärr är det just nyhetsrapporteringen som formar många svenskars uppfattning om konflikten. Bilderna som fladdrar förbi i TV-rutan, ljudklippen i radio och tidningarnas feta rubriker etsar sig in omedelbart, medan ledar- och debattartiklar kräver att nyhetskonsumenten medvetet väljer att ytterligare sätta sig in i problematiken, vilket långt ifrån alla har tid eller ork att göra. Det är därför fullt begripligt att många svenskar på fullt allvar tror att Israel medvetet försökte mörda så många palestinska barn som möjligt och efter en vecka motvilligt tvingades upphöra efter att USA kom och försiktigt drog judarna i örat.

Cecilia Uddén är som bekant en väletablerad svensk radiojournalist som nästan straffritt har manipulerat svenska nyhetskonsumenter i snart 20 år. Den enda gången som hennes arbetsgivare har känt sig tvingade att åtgärda hennes tendentiösa journalistik var 2004 när hon rapporterade från det amerikanska presidentvalet och spontant uttryckte sitt totala oförstånd gentemot de som planerade att rösta på George W. Bush. Som journalist har hon naturligtvis rätt att ha en åsikt, så länge hon håller den för sig själv, men när denna åsikt är så stark att hon inte för sitt liv kan förstå hur någon skulle vilja rösta på den sittande presidenten i världens mest framstående demokrati, då har hon förverkat sin rätt att rapportera kring detta val. Hennes arbetsgivare stängde av henne från valbevakningen i två veckor, vilket förmodligen hjälpte henne att inse att hon faktiskt hade haft fel: inte fel åsikt, naturligtvis, utan fel som journalist. En journalist som rapporterar från USA och som inte för sitt liv kan förstå hur 50 procent av USA:s befolkning resonerar är bevisligen inte lämpad att rapportera från USA.

Cecilia Uddéns rapportering från Mellanöstern är som bekant många, många gånger värre än den man tvingades utstå när hon var baserad i Washington, D.C. Än värre, här är det inte fråga om två partier i en demokratisk maktkamp: här är det istället fråga om ett demokratiskt land som befinner sig i en väpnad konflikt med en folkmordisk terroristorganisation. Cecilia Uddéns sympati för den senare och avsmak för den förra går som en röd tråd genom hennes nyhetsrapportering. Om hennes oförmåga att förstå hur halva USA tänker och känner gjorde att hennes arbetsgivare gav henne två veckors betald semester 2004, borde hennes bevisade oförmåga att förstå befolkningen i ett demokratiskt land när en terroristorganisation tvingar ner halva dess befolkning i skyddsrum i en veckas tid göra samma arbetsgivare så mycket mer benägna att ge henne ytterligare betalda semesterveckor. Men icke.

Exemplen på Cecilia Uddéns systematiska manipulation av svenska nyhetskonsumenter är legio, men låt oss uppmärksamma ett av de mindre anmärkningsvärda exemplen för att visa hur till synes oförargliga kommentarer döljer en skrämmande brist på journalistisk integritet och professionalism. I Dagens Eko måndagen den 19 november avslutade Cecilia Uddén sitt inslag med följande ord: “Jag har hört en del cyniska kommentarer om hur den israeliska tidningen Jerusalem Post planerar en artikel om hur traumatiserade husdjur i Israel blir av flyglarmet medan här i Gaza har 95 människor dödats.” Som så ofta är fallet uttrycker Uddén sin egen åsikt genom att hänvisa till en anonym källa. Åsikten har hon rätt att ha, men metoden som hon förmedlar den på är manipulativ och oärlig. Man förstår vilken slarvig journalistik man har att göra med när man inser hur lätt det hade varit för henne att hitta en person som utan knussel hade ställt upp på en intervju och gett uttryck för exakt den åsikt som hon tillskriver en anonym källa. En veritabel Twitterstorm hade nämligen brutit ut när Jerusalem Post-journalisten Sharon Udasin några timmar tidigare hade skrivit, “Är det någon som har husdjur som blir vettskrämda när de hör raketlarmet? Kontakta mig i så fall för en artikel idag. Tack! #jpost”

Det vore ingen överdrift att påstå att Sharon Udasins förfrågan inom loppet av några få timmar hade blivit en världsnyhet. De cyniska kommentarerna kunde höras från världens alla hörn. Cecilia Uddén kunde helt enkelt ha gripit tag i vem som helst i Gaza och bett om en kommentar, men varför anstränga sig? Uddén vet att hennes beprövade knep att låta fiktiva anonyma källor ge uttryck för hennes egna åsikter aldrig kommer att synas i sömmarna, speciellt inte när åsikterna som hon uttrycker är så vanligt förekommande.

Detta hade dock bara varit ett exempel på slapp och dålig journalistik om det hade slutat där, men det fortsätter och blir mycket, mycket värre. Sharon Udasin, journalisten på Jerusalem Post, utsattes nämligen för dödshot pga sin förfrågan om traumatiserade husdjur. Inte en eller två eller tre gånger, utan fler gånger än hon till slut orkade räkna. Hon tvingades stänga ner sin Facebooksida för att den översköljdes av dödshot och utstuderade beskrivningar av hur man hoppades att hennes framtida barn skulle plågas till döds. En journalist som försökte hitta en ny infallsvinkel (hon är Jerusalem Posts miljöreporter) på den pågående väpnade konflikten utsattes för dödshot och hennes svenska kollega Cecilia Uddén reagerade med en syrlig kommentar om antalet döda i Gaza.

Jag känner Sharon Udasin och vet vilken skitlön hon jobbar för. Jag vet att det inte var några kroknästa redaktörspampar som beordrade henne ut på fältet för att försöka avleda uppmärksamheten från lidandet i Gaza. Hon är en ung och mycket hårt arbetande kvinna som gjorde sitt jobb och som en konsekvens av detta utsattes för upprepade dödshot. Det minsta man kunde förvänta sig av Cecilia Uddén i sammanhanget vore ett minimum av sympati för sin kollega, att hon uttyckte bestörtning över dödshoten och förklarade att angreppet på Sharon Udasin faktiskt var ett angrepp på det journalistiska uppdraget. En journalist som utför sitt jobb ska aldrig, aldig, aldrig tvingas stå ut med dödshot. Men inte ens denna minimala anständighet kan Cecilia Uddén uppbåda.

Sveriges Radio har fått ta emot en hel del kritik för att Cecilia Uddén får fortsätta rapportera från Mellanöstern, vare sig det är i egenskap av korrespondent eller som programledare i Konflikt. Hittills har kritiken fallit för döva öron, vilket är obegripligt i sig. Det vore onekligen trevligt om de ansvariga på Sveriges Radio ville unna alla kritiker en ungefärlig uppfattning om vilken bortre anständighetsgräns Cecilia Uddén måste överträda innan de ger henne ytterligare ett par betalda semesterveckor, kanske till och med en fet förtidspension. Finns det verkligen ingen radiojournalist som är bara lite mer objektiv, balaserad och kunnig som skulle kunna göra jobbet bara en aning bättre? Ingen alls?

Paul Widen, Efrat