Våldsamheterna i och omkring Jerusalems gamla stad har fortsatt under veckoslutet trots att hundratals poliser har extrainkallats för att upprättahålla ordningen. I ett försök att dämpa våldsnivån tilläts enbart kvinnor samt män äldre än 40 år att närvara vid den muslimska fredagsbönen på Haram al-Sharif/Tempelberget, något som resulterade i arga protester utanför Damaskusporten. Tre poliser skadades samma dag i stadsdelen Jabel Mukaber under sammandrabbningar med stenkastande ungdomar.

Natten mellan fredagen och lördagen avfyrades dessutom minst två raketer från Gaza mot Israel. En av raketerna exploderade i Sderot och orsakade materiella skador på ett bostadshus och en buss. Flera personer behandlades för chock på platsen. En annan raket sköts ner en kort stund senare av raketförsvarssystemet Järnkupolen innan den nådde Ashkelon. Israel besvarade raketbeskjutningen genom att bomba ett antal tomma Hamas-installationer i Gaza senare samma natt. Inga personer uppges ha kommit till skada. Även natten till söndagen ljöd raketlarmet på många håll i södra Israel, men enligt en armétalesman ska det ha rört sig om ett falskt alarm, dvs. en raket som inte nådde över gränsen utan istället slog ner inne i Gaza.

De våldsamma protesterna i Jerusalem uppmuntras av både den Palestinska myndigheten (PA) och terroristorganisationen Hamas, som aktivt sprider konspirationsteorin att Israel står i begrepp att ta kontroll över al Aksa-moskén för att riva den och bygga ett tempel på dess plats. ”Al Aksa tillhör oss”, sa PA:s ordförande Mahmoud Abbas den gångna veckan. ”De har ingen rätt att vanhelga den med sina smutsiga fötter”. Hamas utropade för sin del fredagen som en ”vredens dag” och uppmanade alla muslimer i Jerusalem att agera för att ”försvara al Aksa”.

Anklagelsen att Israel (eller ”judarna”, rätt och slätt) planerar att riva al Aksa-moskén höjdes för första gången redan 1929, som jag har berättat tidigare. Tusentals människor har under årens lopp dödats i våldsamheter som utlösts när arabiska, muslimska och/eller palestinska ledare har gett uttryck för den. Ett tillfälle då detta skedde och som fortfarande är färskt i mångas minnen var när Israels dåvarande oppositionsledare Ariel Sharon besökte Tempelberget den 28 september, vilket PLO:s dåvarande ordförande Yassir Arafat använde som förevändning för den så kallade al Aksa-intifadan. I det internationella samfundet fanns det nämligen en allmänt utbredd uppfattning att ansvaret för dödläget i fredsförhandlingarna i slutet av juli 2000 låg hos det palestinska ledarskapet. Enligt Israel planerades därför detta palestinska våldsutbrott av Arafat själv, som cyniskt kalkylerade att han skulle återvinna det diplomatiska initiativet i samma takt som palestinska dödsoffer skördades i våldsvågen.

Våldet i Jerusalem den senaste tiden är alltså inte uttryck för ett spontant folkligt missnöje, utan precis som för 15 år sedan ett cyniskt försök av PA att skapa förhållanden som gynnar dess planer och stärker dess grepp om makten. Den 29 september ska Mahmoud Abbas tala inför FN:s generalförsamling och i veckan som gick utlovade han ett ”bombnedslag” i slutet av talet, utan att närmare gå in på vad detta skulle vara. Tydligt är dock att han kallt räknar med att våldsamma upplopp i Jerusalem kommer att gynna den retorik han ämnar promulgera inför ett samlat världssamfund.

Paul Widen

Jerusalem