Analyser

Förlegade tankemönster

Under det Kalla kriget utvecklades en militärdoktrin med det passande namnet MAD – Mutually Assured Destruction (ömsesidigt säkerställd förstörelse). Den postulerade att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle resultera i en ömsesidigt säkerställd förstörelse av samtliga inblandade parter. I en sådan situation skulle det inte finnas några vinnare, bara förlorare, eller rättare sagt: bara döda förlorare. Under flera decennier under 1900-talet, trots massiv kärnvapenupprustning, användes därför inte kärnvapen i strid en enda gång. Kommunister och kapitalister hade detta gemensamt: de höll livet kärare än förintandet av fienden.

Historikern och mellanösternexperten Bernard Lewis var en av de första att påpeka att MAD-doktrinen bara fungerar om de inblandade aktörerna är rationella, dvs. att de föredrar livet framför döden. Den islamiska republiken Iran, vars kärnvapenambitioner ställdes bortom rimligt tvivel i IAEA:s rapport i förra veckan, är dock inte en rationell aktör. Och inte nog med att de inte uppfattar utsikten om en ömsesidigt säkerställd förstörelse som avskräckande: de uppfattar detta mardrömscenario som ett incitament.

Den teologiska grunden till denna irrationella ståndpunkt är de shi’itiska trossatser om Mahdi som genomsyrar Irans ledarskap. Mahdi var namnet på den tolfte imamen, som enligt shi’itisk islam gömdes av Gud vid fem års ålder för över 1200 år sedan och vars återkomst/uppenbarelse (tillsammans med ingen annan än Jesus) kommer att förebåda den yttersta tiden. Man tror vidare att man kan påskynda detta apokalyptiska skeende genom att orsaka det globala kaos som förväntas sammanfalla med Mahdis återkomst/uppenbarelse.

De röster som nu höjs internationellt med krav på skärpta sanktioner mot Iran för att tvinga ledarskapet att avbryta sitt kärnvapenprogram utgår från att ledarskapet kan pressas till en brytpunkt, en punkt där det skulle tjäna mer på att foga sig efter Säkerhetsrådets krav än på att envist vägra. En sådan punkt finns dock inte, eftersom den ekonomiska kalkylen är fundamentalt frånvarande i ledarskapets resonemang. Ekonomiska sanktioner inverkar inte på en teologisk ekvation.

Irans ledarskap och den civiliserade världen resonerar alltså enligt två helt skilda tankemönster. Irans ledarskap förbereder sig bokstavligt talat för tidens slut och de dödas uppståndelse, medan den civiliserade världen fortfarande inbillar sig att regimen i Teheran kan tvingas till underkastelse med hjälp av materiella påtryckningar.

Av samma anledning uppfattas det inte som avskräckande att Israel och flera NATO-länder nu av allt att döma förbereder sig för en attack mot Iran. Tvärtom har det noterats en skärpning av retoriken mot västvärlden och Israel bland regimens företrädare. En militär konfrontation, som nästan säkert skulle dra med sig Libanon, Syrien och Gaza (och kanske också Saudiarabien på västvärldens sida) och därmed potentiellt sätta hela regionen i brand, är ju precis det regimen hoppas åstadkomma.

Utmaningen som den civiliserade världen står inför är alltså inte ekonomisk eller militär till sin natur, utan moralisk och filosofisk. Hur bemöter man en ondska som inte fruktar den ömsesidigt säkerställda förstörelsen utan rentav eftersträvar den? Den frågan kan inte besvaras förrän man börjar bryta sönder det tankemönster som fortfarande präglar den civiliserade världens tafatta hantering av hotet från Iran.

Paul Widen, Jerusalem

Med sådana vänner, vem behöver fiender?

En förmodligen inte helt oskyldig jude.

Många kritiska röster har höjts i Sverige sedan Gina Dirawis våldsamt antiisraeliska åsikter uppmärksammades på bloggen Mina tankar för några veckor sedan. Hennes jämförelse mellan Israel och terroristorganisationen Hamas har med rätta fördömts på många håll, liksom anklagelsen att Israels hantering av palestinsk terrorism kan liknas vid Förintelsen.

Vissa kritiker tycks dock inte vara medvetna om hur djupt de antiisraeliska stämningarna har infekterat det svenska debattklimatet. Borås Tidnings ledarskribent Johan Söderström är ett tragiskt exempel på detta. I sin ledarkrönika den 9 november med rubriken “Falsksången från Melodifestivalen hörs redan” hävdar han att Dirawis banalisering av Förintelsen inte riktigt överensstämmer med Melodifestivalens budskap. Jämförelsen mellan Israel och terroristorganisationen Hamas kallar han för “olämplig”. Dirawi uttrycker sig “vårdslöst”. Det tyngsta adjektivet som ledarskribenten kan uppbåda för att beskriva Dirawis förkastliga hets mot Israel och judar är det luddiga ordet “extrem”.

Den milda kritiken mot Dirawis hatfyllda blogginlägg ska jämföras med Söderströms kritik av Binyamin Netanyahus bosättningspolitik i samma ledarartikel, som bevärdigas det tveklöst negativa omdömet “förkastlig”. Antisemitisk historierevisionism är alltså “olämplig”. Judar som bygger hus, däremot, är “förkastligt”.

På ytan ser det alltså ut som om Söderström stämmer in i den växande kören av kritiska röster som nu höjs mot Dirawi och SVT, men i själva verket befäster han bara de antiisraeliska vanföreställningar som gör Dirawis ståndpunkter nästan rumsrena. Det irrationella israelhatet på hennes blogg betraktar han i allt väsentligt som “politiska inlägg”. Det är därför föga förvånande att han anser att begreppen antisemit och antidemokrat “är väl hårda epitet som inte fäster riktigt” i fallet Dirawi. Man undrar naturligtvis hur Söderström identifierar en antisemit. Någon som hatar judar mer än de förtjänar?

Idag krävs det en uniform med dödskallemärke innan vissa svenska opinionsbildare förmår reagera. En söt invandrartjej som Gina Dirawi är per definition utesluten från alla misstankar. Istället för att ifrågasätta hennes patologiska besatthet av Israels konflikthantering är det just på den punkten som många av hennes kritiker tävlar om att ge henne poäng. “Kritik av Israels politik är inte bara legitim utan också i många avseenden befogad,” har blivit en standardfras när man kritiserar irrationellt israelhat. I princip har alltså Dirawi rätt, det är bara det att hon i sin ungdomliga iver uttryckte sig lite för drastiskt, tog i lite för hårt.

Vår värld lider inte precis brist på krig och konflikter, men av någon mystisk anledning är det är bara i konflikten mellan Israel och palestinierna som nästan alla svenska opinionsbildare känner sig manade att påpeka att kritik mot den ena parten (Israel) naturligtvis alltid är befogad. Israelkritik är alltså en given komponent i alla diskussioner om konflikten, oavsett vilken aspekt av konflikten som diskuteras. Israel har alltid åtminstone lite fel. Därmed etablerar man implicit just den moraliska ekvivalens mellan Israel och Hamas som Dirawi har kritiserats för. Det är givetvis “olämpligt” att uttrycka sig så grafiskt som hon gjorde, men “förkastligt” är ett adjektiv som är reserverat för judarnas lömska husbyggen.

Paul Widen, Jerusalem

J’accuse

Den 17 augusti 2009 publicerade Aftonbladet Donald Boströms numera infamösa artikel där Israel anklagades för att skadeskjuta palestinier, skörda deras inre organ och sedan lämna dem att dö. Alla anständiga människor gick i taket. I min egen vänkrets minns jag speciellt hur två personer reagerade. På Facebook delade de länkar till artiklar och debattinlägg som fördömde Boström och Aftonbladet. Detta pågick i flera dagar, veckor rentav. “Obegripligt att antisemitiska fördomar blir publicerade år 2009 i en av Sveriges största tidningar,” skrev en av dem, en ståndpunkt som upprepades med variation gång på gång.

Det intressanta med just dessa två människor var att den ena jobbade som journalist och den andra jobbade för Diakonia. Journalistens reportage från Israel var välgjorda och faktabaserade, men hade som en tydlig gemensam nämnare att de i samtliga fall väckte olust och avsmak inför allt som har med Israel och judendomen att göra. Den Diakoniaanställda personen var involverad i ett projekt som syftade till “att främja palestinska politiska mål genom förvrängda och vilseledande tolkningar av internationell lag” (för att citera NGO Monitor, en israelisk organisation som granskar ickestatliga organisationers verksamhet i Israel). Båda dessa personer hade alltså gjort karriär av att vända den svenska opinionen mot Israel. Utan ont uppsåt, utan förfinade antisemitiska fördomar och med oklanderlig professionalism drog de dag ut och dag in sina små strån till den enorma myrstack av ackumulerad israelkritik som totalt överskuggar det offentliga samtalet när Staten Israel kommer på tal i Sverige.

När den logiska konsekvensen av denna idoga opinionsbildning kom till uttryck i Donald Boströms artikel gick dessa båda människor i taket, precis som alla andra anständiga svenskar. Personligen kunde jag dock inte uppfatta annat än ett frapperande hyckleri i deras fördömanden av Aftonbladet. Deras yrken bestod ju i att underblåsa ett intellektuellt klimat där Israel får klä skott för alla försyndelser under solen. De absurda påståendena i Boströms artikel var bara en logisk konsekvens detta klimat. Det riktigt otäcka var alltså inte att Boström ljög, utan att Sveriges rådande intellektuella klimat gjorde att han faktiskt trodde att han talade sanning. Hans antisemitiska svamlerier lät rimliga i hans egna öron.

När Gina Dirawis hårresande svamlerier nu uppmärksammas kan man se tecken på samma frapperande hyckleri i SVT:s ledning. I åratal har SVT:s rapportering från Israel varit oinsatt, likriktad och onyanserad, vilket bland annat har uppmärksammats av SVT:s tidigare Mellanöstenkorrespondent Lars Adaktusson i den självbiografiska boken Världens bästa story. När SVT:s dokumentärserie Världens Konflikter tog sig an Mellanöstern fick okunskapen och insinuationerna fritt spelrum. I Lilla Aktuellts rapporter från “ockuperade Palestina” släpper slutligen alla fördämningar: de svenska barnen tvångsmatas ren propaganda ovärdig ett fritt demokratiskt samhälle. Gina Dirawis antiisraeliska blogginlägg är en logisk konsekvens av det klimat som systematiskt har odlats på SVT i många, många år. Hennes resonemang är måhända krasst och oraffinerat, men det råder på sin höjd en gradskillnad, inte en artskillnad mellan hennes svador och de åsikter som regelbundet kommer till uttryck i SVT:s programinnehåll.

Den bestörtning som exempelvis SVT:s verkställande direktör Eva Hamilton nu uttrycker kan därför bara uppfattas som totalt förljugen. Plötsligt tvingas hon bemöta de unkna vanföreställningar om Israel som är den logiska konsekvensen av de förvrängda perspektiv som präglar svensk Public Service-TV. Men tar hon minsta ansvar för det rådande antiisraeliska klimatet? Nej. Som svar på ett protestbrev underskrivet av 30 svensk-judiska läkare skriver hon att hon har “djup respekt både för ert resonemang och för er upprördhet” men vädjar sedan de undertecknade läkarna att “besöka Ginas blogg igen och läsa den mer ingående.” Hamilton påpekar att Gina Dirawi har bett om ursäkt samt raderat det innehåll som var stötande. Jämförelsen mellan Israel och Hitler “skrevs för ett och ett halvt år sedan då Gina var 18 år.”

Om man bortser från att man har all anledning att betvivla uppriktigheten i Gina Dirawis ursäkt (eftersom den skedde under galgen, men framförallt eftersom den helt uppenbart inte är skriven av Gina Dirawi själv) måste man ändå påpeka att de våldsamt antiisraeliska inläggen på hennes blogg gick att läsa fram tills för bara en vecka sedan. Man kan därför anta att Gina Dirawi hyste dessa åsikter fram tills den dag hon valde att radera dem, dvs fram tills för en vecka sedan. Detta är en generös tolkning av hennes intellektuella utveckling. Eller menar Eva Hamilton på fullt allvar att Gina Dirawi ändrade åsikt direkt efter att ha publicerat sin historierevisionism för ett och ett halvt år sedan och sedan bara lät inläggen stå kvar så att vi kunde följa hennes ideologiska mognadsprocess?

Gina Dirawi fick sitt jobb på grund av, inte trots, det som stod att läsa på hennes blogg. Sveriges Radio Västernorrland och sedan SVT har premierat hennes ungdomliga dumhet och marknadsfört den som fräsch och kaxig. Att avskeda henne med omedelbar verkan (och avbryta hennes licensbekostade lyxsemester i Los Angeles) är bara det första steget som SVT bör ta för att visa att man har för avsikt att rensa upp i träsket och höja nivån på det offentliga samtalet i Sverige.

Paul Widen, Jerusalem

Gör din röst hörd!

Mailadress till Eva Hamilton, SVT:s verkställande direktör: eva.hamilton@svt.se

Mailadress till Lars Engqvist, SVT:s styrelseordförande: lars.engqvist@svt.se

Vad Gina Dirawi inte lärde sig i skolan

För en knapp vecka sedan presenterade SVT programledarna i nästa års melodifestival. Bloggen Mina tankar hade två veckor tidigare uppmärksammat att en av de tilltänkta programledarna, 20-åriga Gina Dirawi, vid upprepade tillfällen på sin blogg har jämfört Israel med nazityskland och hävdat att “människor som upplevt förintelsen [sic]” nu gör samma sak mot andra människor. Detta uppmärksammades i sin tur av Nyheter24 och sedan dess har drevet gått på högvarv. Gina Dirawi har anklagats för att vara en antisemit och krav har höjts på att SVT avbryter samarbetet med henne. Hennes grövsta blogginlägg har naturligtvis raderats eller ändrats och i en mystiskt välskriven ursäkt får vi bland annat veta att hon har vänner som är judar. Jo, det brukar heta så.

“Vi behöver prata om det här med henne i lugn och ro,” säger SVT. Eftersom Gina Dirawi för närvarande befinner sig i Los Angeles i SVT:s regi har detta ännu inte skett, men när det sker kan man anta att hon precis som i sin skrivna ursäkt kommer att ta avstånd från allt stötande som hon tidigare har skrivit på sin blogg. Då SVT inte fann hennes åsikter stötande förrän de aktuella inläggen uppmärksammades av andra svenska bloggare kan man anta att Gina Dirawi slipper undan med en varning. Problemet för SVT är alltså inte att Gina Dirawi är en antisemit, utan att hon har avslöjats som en antisemit. Och det försöker man nu lösa genom att… tja, säga att hon inte är en antisemit. Man lovar att “prata med henne i lugn och ro” och lär henne påpassligt att Förintelsen skrivs med ett stort F. Det borde hon visserligen ha lärt sig i skolan, men det finns bevisligen väldigt, väldigt mycket som Gina Dirawi inte lärde sig i skolan.

En person som blir “förbannad och säger alla svordommar [sic] som finns på arabiska” när någon ger Israel poäng i Eurovisionsschlagerfestivalen hyser tvivelsutan ett djupt rotat hat mot Israel. På sin blogg skriver hon detta som om det vore lustigt, vilket är en indikation på hur naturligt hon tycker att det är att inte bara hata Israel, utan att också förbanna människor som råkar tycka om en israelisk sång. Det handlar alltså inte om att “vara emot att oskyldiga barn drabbas i en konflikt” som hon påstår i sin skriftliga ursäkt: Det handlar om ett irrationellt hat mot allt som förknippas med Israel, om det så bara är en banal schagerdänga. Ingen avbön av Gina Dirawi kan därför betraktas som trovärdig. Hon skulle i nuläget förmodligen gå i ed på att jorden är platt om det vore vad som krävdes för att sätta stopp för drevet.

Om drevet fortsätter kan man dock anta att SVT ger Gina Dirawi sparken, eftersom det i längden blir ohållbart för dem att försvara någon som inte är kapabel att sublimera sina antisemitiska åsikter. Mellan skål och vägg kommer de sedan att ondgöra sig över att man i Sverige stämplas som antisemit så fort man påstår att judar äter palestinska barn till frukost. Sho! Helt fett sjukt!

Paul Widen, Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 982363Läsningar totalt:
  • 43Läsningar idag:
  • 803883Besökare totalt:
  • 41Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen