”Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen.”

Jessica Lindberg Dik, Svenska kyrkans officiella representant i Israel och ”Palestina”, delade igår kväll ett pressmeddelande utfärdat av ”den femte tysk-palestinska styrgruppen”. Ur pressmeddelandet har Lindberg Dik lyft ut följande citat (här i svensk översättning): ”Annektering av någon del av ockuperade palestinska territorier inklusive östra Jerusalem utgör en klar överträdelse av internationell rätt (…) Internationell rätt (…) utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”.

Igår skrev jag lite om varför det är inkorrekt att använda begreppet ”ockuperade palestinska territorier”. Det jag vill titta närmare på nu är istället den andra delen av citatet från pressmeddelandet som Lindberg Dik valt att framhäva, då denna fras, med små variationer, ständigt återkommer i uttalanden från representanter för diverse länder och organisationer när de känner sig manade att uttala sig om konflikten mellan Israel och palestinierna: ”Internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen”. Denna fras ser så oskyldig ut, men den döljer en i bästa fall avgrundsdjup okunskap, och en i värsta fall medveten historieförfalskning.

Den folkrättsliga grunden för staten Israels existens är Balfour-deklarationen från 1917, som enhälligt godkändes av Nationernas Förbund (FN:s föregångare) 1920. Storbritannien fick i uppdrag att administrera det landområde där denna stat var tänkt att upprättas (som tidigare hade varit en del av det Ottomanska riket) tills dess att denna plan gick att genomföra i praktiken. Det största hindret var inte bristande statsduglighet hos det snabbt växande judiska samhället, utan att ledarskapet för den lokala arabiska befolkningen manade sina underlydande till våldsamt motstånd mot den judiska närvaron i landet. Under de 30 år som Storbritannien kontrollerade området försökte man blidka den arabiska vreden genom kraftig begränsning av judisk invandring, samt genom förslag på en uppdelning av landet i en arabisk stat och en judisk stat. Den 29 november 1947 godkände FN:s generalförsamling en delningsplan, som accepterades av det judiska ledarskapet, men som förkastades av det arabiska ledarskapet och de arabiska medlemsländerna i FN. (Denna delningsplan var dock inte juridiskt bindande, eftersom den röstades igenom av generalförsamlingen, inte säkerhetsrådet.) Två veckor senare lät Storbritanniens kolonialsekreterare Arthur Creech Jones meddela att det brittiskadministrerade Palestinamandatet skulle avslutas den 15 maj 1948, det beräknade slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.

Denna korta historiska genomgång fångar inte den fasansfulla implikationen av det som hände för 73 år sedan, nämligen att världssamfundet godkände en delningsplan som ansågs mer eller mindre rättvis, för att mindre än sex månader senare passivt se på när Storbritannien drog sig tillbaka, trots att det första arabisk-judiska kriget då redan var i full gång. Världssamfundet lät alltså i praktiken parterna ”reda ut saken själva”, trots att man var fullt medveten om att judarna var numerärt och militärt underlägsna.

Signifikant i sammanhanget är att staten Israel utropade självständighet den 14 maj 1948. Den bildades alltså varken som ett resultat av ett FN-beslut (som ju inte var folkrättsligt bindande) eller som ett de facto resultat av det brittiska tillbakadragandet. Man tog istället saken i egna händer och utropade självständighet när det brittiska palestinamandatet fortfarande var i laga kraft, sent på eftermiddagen fredagen den 14 maj, strax innan sabbatens ingång.

De absolut flesta bedömare (eller ”mellanösternvetare” som de kallas nuförtiden, och som Jessica Lindberg Dik tydligen också är) var i maj 1948 övertygade om att de arabiska styrkorna från Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon (och till och med Irak och Saudiarabien, som fick vara med på ett hörn) skulle besegra den nyutropade judiska staten och massakrera dess befolkning. Ändå gjorde världssamfundet ingenting för att ingripa. Det som förhindrade masslakten på judar var istället de väpnade judiska självförsvarsgrupperna, vissa med anor från slutet av 1800-talet, som tillsammans blev en del av Tzahal (IDF, Israels försvarsstyrkor) den 26 maj 1948. Den numerärt och militärt underlägsna judiska staten lyckades mot alla odds slå tillbaka det arabiska angreppet och befästa sig så starkt att arabländerna till slut gick med på ett eldupphör nio månader senare.

Att påstå att ”internationell rätt utgör en hörnsten för fred och säkerhet i regionen” är därför ett hån mot de mer än 2400 civila israeler och mer än 4000 israeliska soldater som dödades i detta krig medan omvärlden passivt tittade på. ”Internationell rätt” må ha spelat en avgörande roll i erkännandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande, men freden och säkerheten som denna rätt utlovar hade förblivit en dröm om det inte hade varit för Israels försvarsstyrkor. Den köptes med judiskt blod.

Samma sak kan sägas om i princip varje våldsutbrott i konflikten sedan dess. Varje gång som freden och säkerheten i staten Israel har varit under angrepp har ”internationell rätt” på sin höjd varit den måttstock som definierat att angreppet är illegitimt. Ofta lyckas som bekant världssamfundet inte ens uppbåda ett fördömande, eftersom man inte kan komma överens om ordalydelsen i en resolution. Att kalla detta för en ”hörnsten” är direkt löjeväckande.

Det är naturligtvis inte alls förvånande att Jessica Lindberg Dik myndigt predikar om ”internationell rätt”. Det är hon inte ensam om, och förmodligen reflekterar hon inte så mycket över vad det egentligen är hon säger. Men när israeler hör fagert tal av denna sort skakar de bara på huvudet och skrattar, inte utan viss bitterhet, eftersom de är smärtsamt medvetna om vad det kostar att leva här, och vilken oändligt liten roll ”internationell rätt” spelar i ekvationen.

Paul Widen

Jerusalem