Nyvalets laguppställningar klara

Den fjärde valkampanjen på bara två år är nu i full gång i Israel och hela 39 partier kämpar denna gång om Knessets 120 mandat. Högst 13 av dem beräknas dock få tillräckligt många röster för att nå över valspärren, som ligger på 3.25%. Enligt de senaste opinionsundersökningarna befinner sig flera partier, både nya politiska konstellationer och äldre, mer anrika partier, väldigt nära denna spärr. Här märks framförallt det socialdemokratiska arbetarpartiet Avodah, som helt dominerade israelisk politik fram till 1977, men som nu i bästa fall beräknas vinna högst sju mandat. Samtidigt ser det helt nya högerpartiet Tikvah Chadashah ut att bli tredje största parti. Sådana politiska omskakningar hör dock inte till ovanligheterna i Israels dynamiska politiska klimat, där nya politiska partier ständigt uppstår, ibland varaktigt och ibland helt flyktigt.

Enligt i princip alla opinionsundersökningar kommer högerpartiet Likud, med Israels ställföreträdande premiärminister Binyamin Netanyahu i spetsen, att än en gång vinna en pluralitet av rösterna i valet den 23 mars. Men trots att Likud och övriga högerpartier ser ut att vinna en större andel av rösterna än i något tidigare val pekar mycket på att det kan bli svårt för Netanyahu att bilda en koalitionsregering. Högerpartierna Tikvah Chadashah och Yisrael Beitenu har nämligen lovat att aldrig sitta i samma regering som honom, medan Yamina lutar åt samma håll. Ledarna för dessa tre partier hyser en djup misstro mot Netanyahu, en misstro som bara överträffas av deras förakt mot densamme. Sådana känslor har förstås aldrig tidigare utgjort ett oöverkomligt hinder för politiska överenskommelser, men Netanyahus upprepade löftesbrott de senaste två åren har resulterat i att hans förtroendekapital nu är nästan helt förbrukat.

Valet om knappt sex veckor har därför alla förutsättningar att sluta oavgjort. En koalitionsregering utan Likud vore näst intill omöjlig att bilda. Även om flera koalitionskonstellationer vore teoretiskt möjliga baserat på ideologi och partistorlek kommer Netanyahu att kräva att få fortsätta som premiärminister även denna gång, dels för att Likud ser ut att bli det i särklass största partiet, men framförallt för att de tre åtalen mot Netanyahu enligt lag förbjuder honom från att inneha någon annan ministerpost. Om han skulle misslyckas med att samla en majoritet av Knessets ledamöter bakom sig skulle han dock ändå få fortsätta som ställföreträdande premiärminister, medan Israel skulle gå mot ännu ett nyval, det femte i rad sedan april 2019. Även om Netanyahu skulle gå miste om en avgörande valseger skulle han alltså inte nödvändigtvis förlora premiärministerposten. Åtskilliga politiska kommentatorer har indikerat att ett sådant scenario inte går att utesluta.

Ytterligare två politiska händelser i Israel är värda att notera i upptakten till valet. Den ena rör det arabiska samlingspartiet, som fram tills helt nyligen bestod av fyra olika partigrupper. De kunde emellertid inte enas om vissa grundläggande principer inför det kommande valet, varför den islamistiska partifraktionen Ra’am valde att gå sin egen väg. Den som har satt käppar i hjulet för fortsatt samarbete är Ra’ams partiledare Mansour Abbas, som de senaste månaderna har sagt sig vara öppen för att stödja Netanyahu om detta skulle gynna partiets väljare. Netanyahu har själv gjort flera positiva utspel mot Israels arabiska befolkning den senaste tiden, i skarp kontrast till hans retorik under valet i mars 2015, då han ökända varning om att “araberna går man ur huse” till valurnorna kritiserades hårt både inrikes och utrikes. Nästan alla opinionsunersökningar indikerar dock att Ra’am inte kommer att klara sig över valspärren denna gång, medan det arabiska samlingspartiet ser ut att försvagas avsevärt efter splittringen, från 15 mandat i valet i mars 2020 till mellan nio och tio mandat kommande val. Det kan förstås inte uteslutas att det var just detta Netanyahu eftersträvade när han började uppvakta Mansour Abbas för några månader sedan.

Den andra politiska händelsen som är värd att notera är sammanslagningen mellan det lilla religiösa högerpartiet Hatzionut Hadatit och de två ännu mindre ultranationalistiska partierna Otzmah Yehudit och Noam. Enligt flera opinionsundersökningar kommer detta samarbetsparti att nå över valspärren och säkra mellan fyra och fem mandat. Sammanslagningen skedde efter påtryckningar från Netanyahu, som vill undvika att högerröster går till spillo på småpartier som inte har en chans att klara sig över valspärren. Detta har dock kritiserats hårt av politiker tvärs över det politiska spektrat i Israel, som pekar på de två småpartiernas extremistiska ståndpunkter i flera frågor. Itamar Ben-Gvir, ledaren för Otzmah Yehudit, brukade exempelvis ha en inramad bild på den judiske terroristen Baruch Goldstein upphängd på sin vardagsrumsvägg (Goldstein mördade 29 palestinier i en moské i Hebron i februari 1994). I sin ungdom var Ben-Gvir dessutom ordförande i ungdomsförbundet för det ultranationalistiska Kach-partiet, som terrorstämplades av Israels regering 1994. Övriga högerpartier i Israel har därför vägrat att befatta sig med Otzmah Yehudit och flera av Netanyahus egna partikamrater i Likud har sagt sig vara ovilliga att sitta i samma regering som Ben-Gvir. Netanyahu själv motsätter sig inte att inkludera Hatzionut Hadatit i nästa koalitionsregering, men har samtidigt lovat att inte ge någon ministerpost till Ben-Gvir. Att Netanyahu överhuvudtaget överväger att göra sig beroende av “kahanister”, som rasistiska högerextremister brukar kallas i den politiska jargongen i Israel, kan dock göra det ännu svårare för honom att bilda en koalitionsregering, eftersom den absoluta merparten av den israeliska högern inte vill ha något samröre med ultranationalister.

Paul Widen

Jerusalem